Dagens konst är rena skiten.

När det var dags för mig att börja högstadiet så fanns det något som kallades för tillvalsämne. Det var obligatoriskt. Man kunde välja mellan fyra ämnen: Språk (tyska eller franska), teknik, ekonomi eller konst.
De som ansågs begåvade valde språk. Det var liksom en outtalad regel. De som genomgående fick höga betyg skulle välja tyska eller franska.
Dumskallarna valde teknik. Det var också en outtalad regel. Det var mycket jeansjackor, snus och träskor bland ungarna som valde teknik. Samtalsämnena rörde sig mycket kring trimsatser till Puch Dakotan, öl och vilka tjejer som borde knullas. De som valde teknik var de högljudda idioterna som sprang omkring i kapprummet under rasterna och trakasserade mindre och svagare elever. Ibland kunde de göra något utfall mot någon tjej som de försökte ta på fittan. De kunde vara flera stycken som höll fast henne under tiden som någon annan grävde henne mellan benen.
- Såg du Micke! Jag tog na på fetta!
- Bra jobbat, Danne!
Senare skulle de sluta på diverse mekaniska verkstäder, på någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller lönebidragsanställning. Men under denna korta period så var de kungar i skolan. De hade moppar, drack öl och skrek högst av alla. Dumma som spån men populära hos tjejerna. Idioter har alltid haft en viss dragningskraft hos tonårstjejer.
Ekonomi valde oftast de halvkorkade flickorna samt av några få killar som inte tillhörde innegänget men som ändå inte hade ramlat ut helt i periferin bland de mobbade och utstötta. Ekonomi handlade om enklare matlagning, att lära sig att kunna hushålla med en bestämd summa pengar och enklare uträkningar. Passande nog låg oftast exempelinkomsterna på Försäkringskassans och socialbidragens nivå. Här fostrades teknikidioternas blivande fruar. Få av dessa tjejer hade kvar vare sig sin heder eller mödom innan de fyllde sexton. De lärde sig kanske skillnaden mellan inkomst och utgift samt att vispa ihop en sockerkaka, men de förstod aldrig sambandet mellan att sära på benen för en halvidiot i blåställ och ett liv i misär med föräldrapenning och socialbidrag som enda inkomst innan de fyllde tjugo år.

Det fanns en tjej som hette Madde. Hon var så korkad så hon upptäckte inte ett stavfel, även om man pekade på det. Hon hade enorma bröst och klädde sig alltid i åtsittande jeans. Alla killar fantiserade om henne. Jag skulle tro att även en och annan lärare fick stake av att ha henne i klassen. Det sades att hon knullade med vem som helst. Alla hade satt på henne. Det var lögn och elakt förtal. Jag fick aldrig ligga med henne.
Jag ville men inte hon.
Jag ville alltid. Ingen ville med mig.
Och så hade vi då konst.
Konst valde de som antingen var just konstnärligt lagda, eller av slappskallarna som sket i vad de valde, bara de kom undan så enkelt som möjligt.
Jag valde konst.
Egentligen så sket jag i alltihop. Men jag var tvungen att välja något. Jag kom från en OBS-klass och när det blev dags för att börja på högstadiet så slussades vi ut i olika klasser. På försök.
Att jag skulle välja språk var naturligtvis helt uteslutet. Det var inte ens någon som föreslog det.
Teknik var bara att glömma eftersom jag dels hade tummen mitt i handen och dels var helt ointresserad av mopeder, snus och våldtäkt. Jag skulle inte ha överlevt en minut bland dem.
Ekonomi var också bara att glömma eftersom jag inte ens hade de mest grundläggande matematiska kunskaperna.
Kvar återstod konst.
Det borde ha passat mig, jag var både konstnärlig till läggningen och allmänt slapp. Alla kände till att jag kunde teckna. Knäpp ansågs jag också vara så de tyckte att jag gjorde rätt val.
Det blev helt fel.

Jag gillade att teckna. Jag trodde att jag skulle få utveckla mina talanger inom detta område. Lära mig lite nya prylar. Det fick jag inte.
Läraren var en riktig fåne. Han hette Lars. En blandning av miljömupp och vänsterflummare av värsta sort. Han hade skägg, kommunistglasögon och var kärnkraftsmotståndare. Han var den sortens konstnär som hade misslyckats med att leva på sin konst. Därför tvingades han undervisa elever.
Jag fick inte teckna. Istället så skulle vi tillverka fåniga skulpturer av hönsnät eller dreja i lera. Jag totalvägrade. Det skar sig direkt mellan mig och Lars. Jag tyckte att han var en jävla flummare och Lars trodde att jag såg mig själv som för fin för att gå i hans klass eftersom jag kunde teckna och redan hade de grundläggande kunskaperna i perspektivlära och liknande. Jag var självlärd. Jag behövde inte en skäggig idiot som skulle tala om för mig hur man tecknade ett hus snett från vänster.
Lars var även en ful gubbe. Han var drygt fyrtio år. Det märktes att han kåtade upp sig på de unga flickorna i klassen. De som var välutvecklade. Han stod ofta tätt intill dem och förklarade hur de skulle få till den bästa skuggningen. Ibland var han alldeles röd i ansiktet och andfådd. Kåtslaget var nära. Han bar ofta mossgröna manchesterjeans. Ibland när han ställde sig upp och skulle ha genomgång av något framme vid svarta tavlan så hade han ena näven djupt nerkörd i fickan. För att trycka ned och hålla kuken på plats. Han hade stånd.
Lars måste ha haft ett helvete.
Han hatade oss killar. Han var avundsjuk på oss. Han trodde antagligen att vi knullade livet ur flickorna på vår fritid.
På mig behövde han inte vara avundssjuk. Under hela min högstadietid så fick jag inte ens hålla någon flicka i handen. Men det var ändå mig han hatade mest av alla.
Gubbjävel.
Lars gick omkring under dagarna med ståkuk och undervisade elever som han ville men inte fick knulla. Jobbet påminde honom om att han inte kunde leva på sin konst.
Ingen fitta.
Ingen som köpte hans tavlor.
Lars var stenkåt och bitter. Och femtioårsdagen närmade sig med stormsteg.

Det blev bestämt att vi skulle ställa ut tavlor hos Sparbanken. Det var väl Lars som hade tjatat sig till detta. Vi fick i uppgift att måla var sin tavla i olja. Jag avskydde att måla i olja, färg var överhuvudtaget inte min grej. Jag tecknade med tusch eller blyerts. Aldrig oljefärger. Jag tyckte att det var ett jävla kludd.
Alla elever började genast kladda färg på sina dukar. Motiven var enfaldiga och stereotypa. Solnedgångar, fruktskålar och så dessa älgar som drack vatten vid någon tjärn. Alltid dessa jävla älgar.
Jag målade en stor brun skitkorv. Den blev riktigt bra. Den låg på ett golv, i en pöl av gult piss. Runt omkring den surrade grönskimrande spyflugor. Man kunde nästan känna lukten. Den såg sådär lagom halvhård ut. Sorten som ofta är en njutning att klämma ut. Det gick åt mycket brun färg.
Jag gav tavlan en titel: "Dagens konst är rena skiten."
Jag var helnöjd med tavlan. Detta var äkta rakt igenom!
- Jahapp! Du tar inte detta på allvar som vanligt märker jag. Den där tavlan kommer inte med på utställningen!
sade Lars.
Den kom med i alla fall. Det var inte Lars som hämtade tavlorna och hängde upp dem i Sparbankens entré. Det var en vaktmästare. Han sket i vilka tavlor som skulle med.
- Glöm inte den här!
sade jag och gav honom min tavla.

En vecka senare var utställningen över. Alla tavlor kom tillbaka utom min. Det var en man som jobbade på banken som köpte den. Tvåhundra spänn fick jag. Det var mycket pengar på den tiden.
Han älskade tavlan. Han hade aldrig sett något liknande.
- Äntligen en tavla som inte tar sig själv på blodigt allvar! Så härligt nonchalant! Så provokativ!
Det var kul att få beröm. Jag blev glad. Det blev inte Lars. Han var rasande. Han hade aldrig någonsin tjänat några pengar på sin konst. Och så målar klassens största slappskalle och idiot en skitkorv och får den såld direkt.
Efter det så nonchalerade Lars mig totalt. Det var bra. Han sket i mig och jag sket i honom. Jag slutade gå på hans lektioner. Jag gick hem istället. Det var ingen som sade något.
Jag undrar var den där tavlan finns idag?
Var hänger den?

Är det någon som har sett den någonstans?

Sundsvall tur och retur - Del 2.

Jag lämnade min hemstad tidigt på morgonen och klev ut på centralen i Sundsvall sent på eftermiddagen. Det blev många och långa timmar på tåget. Efter Örebro så gick det norrut. Tåget sågade sig fram genom tunga och dystra granskogar.
Och sedan var jag framme!
Jag gick genast till Systembolaget och köpte mig en flaska. Sedan uppsökte jag hotellet. Det låg centralt. Det var bra.
På hotellrummet så ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning. Jag satt på sängkanten, drack sprit och glodde in i väggen. Det var kul. Jag blev mycket full.
Under den sena kvällen så gjorde jag något som är ovanligt när det gäller mig, jag gick ut på lokal. Jag hamnade på något dansställe som jag inte minns namnet på. Jag var på gott humör. Jag satt i baren och drog vitsar och bjöd en kvinna i min egen ålder på drinkar. De verkade som om dyra spriten skulle ge utdelning. Hon var sorten som blev sådär charmigt omdömeslös av alkohol som bara vissa kvinnor kan bli. Vi män får vittring på dem direkt. Vi känner igen sorten på långt håll. När man väl träffar någon så gäller det att få ut dem så fort som möjligt innan de frestar hela lokalen. Det är inget ovanligt att en sådan kvinna ofta har en klunga på tio män runt sig.
- Ska vi dansa?
- Vill du ha en cigg?
- Vill du ha sprit? En ny klänning? Pengar? Jag heter Thomas förresten.
Men nu så var det min tur! Jag hade upptäckt henne först och nu gällde det bara att få bort henne från alla andra karlar. Det var inga problem. Hon följde snällt med när jag räckte henne min hand, drog upp henne från barstolen och sade:
- Nu skiter vi i det här. Vi sticker!
Och det gjorde vi. Vi stack till mitt hotellrum. Nu jävlar blir det pälskrage! Tänkte jag.
Vi låg på min säng och hånglade. Jag hade stånd. Jag förde in handen under hennes kjol, innanför trosorna och vispade runt med fingrarna. Det var varmt, mjukt och halt. Det var en fin muff. Stor. Den sög nästan i sig hela handen.
Och sedan blev det tvärstopp. Hon reste sig upp, slätade till kjolen och sade att hon måste gå hem.
- Det är sent!
Förargligt. Det är sådant som händer ibland. De börjar nyktra till och förstår vad de håller på med. De börjar känna sig billiga. De börjar tänka på barnen som ligger där hemma och sover. De känner sig inte längre som en ung och attraktiv tigrinna, de känner sig som en mamma igen.
Har man sprit hemma så kan man alltid försöka att bjuda dem på några glas innan de går. Det kan hjälpa. De kan hitta tillbaka till den trevliga personlighet som de nyss visade upp. Om man har tur.
Om man har sprit hemma.
Det hade inte jag.
Så hon gick och jag satt kvar på sängkanten. Det snurrade i huvudet. Jag var full. Jag hade stånd. Jag var trött. Sedan minns jag inget mer.

Jag vaknade halvåtta på morgonen. Jag var sjuk. Baksmälla. Jag hade sovit med kläderna på. Jag reste mig upp, lämnade hotellrummet och vacklade iväg mot busstorget. Jag brydde mig inte om att duscha eller borsta tänderna. Kläderna var skrynkliga. Jag såg ut som en obäddad säng.
Jag klev på bussen som gick ut till lasarettet. Jag vill minnas att den var skyltad Granloholm. Jag satt och tittade ned i golvet. Det snurrade i huvudet. Tankarna kom. Vilket jävla svin du är! Snart fyrtio år! Jag fnissade för mig själv.
Prick klockan nio blev jag insläppt till en ful man i övre medelåldern som presenterade sig som personalchef.
- Men kalla mig Kalle!
Det var han som skulle intervjua mig. Han satt bakom ett skrivbord. När jag klev in i rummet så reste han sig upp och sträckte fram handen. Vi hälsade. Han hade ett fast grepp. Det har jag också.
-Trevligt att träffas!
Jag hade fortfarande kvar fittsås på handen.
Jag stank sprit, tobak och parfym. Jag var alldeles flottig i ansiktet. Kavajen var skrynklig. Kalle tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. Det är jag inte heller.
- Välkommen till Norrland!
sade han till slut.
Han talade en inkokt norrländsk dialekt som verkade höra hemma långt uppe i inlandet, kanske från Övre Diskvattnet? Kalle fascinerades över min dialekt, han tyckte den lät rolig.
- En sjöman älskar havets våg va?
Jag talade om för honom att det var mycket länge sedan som jag bodde i Bohuslän. Jag talade även om för honom att jag hatade både havet och fiskare och att de kunde fara så långt ända in i svartbrända helvete de kunde.
Därmed var det slut på småpratet. Han började ställa de vanliga frågorna. Han ville att jag skulle redogöra för mina positiva egenskaper. Jag bestämde mig för att vara helt sanningsenlig.
- Ojdå! Var ska jag börja? Få se nu… Jag gillar katter och mörka kvinnor. Jag är bra på att sysselsätta mig själv, jag kan sitta i timmar och glo in i en vägg. Jag har livlig fantasi och jag gillar dumma jobb där man slipper att tänka. Ju dummare desto bättre! Repetitiva arbetsuppgifter är de bästa.
Kalle såg ut att undra varför i helvete han slösade sin tid på mig. Kalle var en man som snart skulle fylla sextiofem. Han såg fram emot sin pension. Alla dessa dårar. Snart så skulle han slippa dem. Han hade träffat många dårar under sitt liv. Det hade börjat redan i byskolan uppe i Masugnsbyn. Som barn så var den begåvade och ambitiösa Kalle en udda figur. Ena halvan av klassen var svår inavel. ABC-bok och kulram betraktades av föräldrarna som universitetslitteratur och det visste man ju vilken sorts jävla bögar studenter var. Deras ungar var någon slags gatukorsning av lappar, finska zigenare och äktsvensk gruvtrash. Studiemotivationen låg inte på topp. Däremot så var de väldigt motiverade att slå Kalle under rasterna. Kalle hade lätt för sig, gjorde alltid läxorna och därmed var han att betrakta som bög, rövslickare och allmän slagpåse.
Den andra halvan av klassen bestod av barn till maniskt religiösa föräldrar och ansåg att det enda man behövde lära sig var katekesen. De såg med misstänksamhet på allt som inte hade med bibeln att göra. Läroböcker var kommunistpropaganda och gudsförnekelse av värsta sort.
Det var allmänt känt att Kalles far hade fått sparken från skogsbolaget pga agitation under arbetstid. Kalles far var kommunist.
Ve och förbannelse.
Kommunist och plugghäst. Kalle fick sina framtänder utslagna redan under första veckan. Sedan fortsatte festen. Varje dag. Ibland slogs ungarna om vem som skulle få slå Kalle. Alla ville slå Kalle.
Det där hade Kalle aldrig glömt. Och nu satt han här och intervjuade en idiot som verkade stolt över att han inte hade någon utbildning. Sprit luktade han också! Alla dessa uppoffringar Kalle hade gjort. Alla dessa skolor. Studielån. Klassresan. Risken att bli misshandlad så fort han hälsade på sina gamla föräldrar uppe i födelsebyn i Lappland. Och så slutade hans karriär med att han satt här och intervjuade knappt läskunniga idioter som var för dumma för att skämmas över sin brist på bildning. Måtte de sista åren fram tills pensionen gå fort!

Jag märkte att Kalle satt tyst. Vad fan tänkte han på? Skulle han inte intervjua mig? Jag ville få skiten avklarad så fort som möjligt så att jag kunde sticka iväg till hotellet och ta mig en dusch innan jag missade tåget hem. Jag undrade om han inte skulle be mig redogöra för mina negativa egenskaper också?
- Jo… Jovisst! Kör igång!
Jag bestämde mig för att vara helt sanningsenlig denna gång också.
- Jag saknar fullständigt allt vad ambitioner heter. Jag har lätt för att döma folk och har svårt för människor som gömmer sig bakom fåniga studier bara för att de anser sig för fina för skitjobb. Jag skrattar när folk slår sig och gör sig illa och… Sedan hann jag inte mer. Kalle såg arg ut. Han reste sig upp.
- Har du problem med välutbildade människor?
Va fan tog det åt gubbjäveln? Trampade jag på något tro?
- Nej, det är de som har problem med sådana som mig, sådana som jobbar på riktigt för sin lön.
Kalle blev röd i ansiktet.
- Menar du att jag inte jobbar?
- Nej, du sitter ju här vid ett skrivbord och snackar skit. Hade du velat jobba så hade du gått ned i köket och spolat golv eller hackat lök eller något. Nu sitter du här och har en trevlig pratstund med mig istället. Hur mycket betalar de dig för det?
Kalle tyckte att det var dags för mig att gå. Vår pratstund var över.
- Är jag inte en trevlig ung man?
Det tyckte inte Kalle.
- Försvinn!

Allt hade gått enligt planerna. Jag skulle inte få jobbet.
När jag kom tillbaka till hotellrummet så rakade jag mig, borstade tänderna och tog en lång dusch. Sedan checkade jag ut.
Solen sken. Det var varmt. Jag var på strålande humör. Jag minns att jag hade bytt om till jeans, hawaiiskjorta och träskor. Jag slank in på Systembolaget innan jag hoppade på tåget söderut.
Det blev en fin hemresa. Jag satt och drack sprit, tittade ut genom fönstret och drömde mig bort. Jag bestämde mig för att jag skulle se till att vara arbetslös hela den kommande vintern.
Jag lyckades.
Sedan fyllde jag fyrtio och bestämde mig för att börja jobba igen.
Och så gjorde jag det.
Nu har det gått över fyra år och jag är kvar på samma jobb. Det är rekord för mig. Så länge har jag aldrig tidigare varit kvar på en och samma arbetsplats.
Det är väl bra gjort?

Sundsvall tur och retur - Del 1.

Sista gången jag var arbetslös var för drygt fem år sedan. Jag var sedan tidigare känd uppe hos AF för att i stort sett ta vilka skitjobb som helst. När jag var ung hade jag t o m gillat att söka jobb kors och tvärs, jag tyckte det var kul att se mig om. Jag var fattig, hade inte råd att resa. Så jag tog jobb istället. Jag inbillade mig att arbetsförmedlarna tänkte:
Titta! Nu är han här igen! Den där idioten kan flytta fyrtio mil för ett sommarvikariat som hotellstädare!
Nu var jag trettionio år. Jag var trött på hela skiten. Jag tänkte inte längre ta vilka skitjobb som helst och framför allt: Jag tänkte inte flytta något mer. Jag ansåg att jag hade gjort mitt på den punkten. Jag hade rotat mig.
Naturligtvis så aviserade regeringen just då hårdare tag för de arbetslösa. De skulle tvingas att flytta till anvisade jobb, oavsett var de låg. De arbetslösa ansågs nämligen inte vara tillräckligt engagerade. Nu skulle vi minsann engageras!
- Men med dig blir det inga problem! Du har ju alltid varit engagerad!
sade min arbetsförmedlare.
Javisst. Men inte nu längre. Men jag sade inget. Jag spelade med. Förnedring hör till, oavsett om man är arbetslös eller har ett jobb. De vill ha knäckta människor. För att inte bli knäckt så får man låtsas att man är knäckt.
Jag är väldigt bra på att spela knäckt och anpassad när det behövs. Följaktligen så är jag en människa som lever ett friare liv än de flesta andra. Om man däremot spjärnar emot, hävdar att man har sin stolthet, vet sina rättigheter och liknande inför myndighetspersoner, arbetsgivare och chefer, ja då är det kört.
Frihet och oberoende. Det är något som jag alltid har strävat efter. Därför har jag aldrig tagit några lån. Inga skulder, inga avbetalningar, ingenting. Jag gillar pengar. Frihet är pengar. Varje morgon när jag vaknar så brukar jag titta mig själv i badrumsspegeln och tänka: Ännu så har de mig inte!
Då känns det lättare att gå till jobbet. Jag går dit frivilligt, för att tjäna pengar. Inte för att jobba ihop till lån, räntor och avbetalningar.

Men då, för dryga fem år sedan hade jag precis blivit arbetslös. Det kändes fint, även om det hade blivit lite tuffare. Men inte värre än att jag kunde handskas med det. Jag fyllde i alla nödvändiga papper och sedan skickade de hem mig.
Det kändes jättebra.
Första dagen som arbetslös firade jag med att dricka. Jag åkte i golvet innan lunch.
Andra dagen ägnade jag åt stenhårt och seriöst porrsurfande. Virusprogrammet fick jobba hårt. Det nästan rök ur datorn.
Tredje dagen åkte jag ut till stora köpcentrumet och shoppade.
Fjärde dagen tankade jag bilen, sedan låg jag på sängen och läste ut en roman.
Fredagen ägnade jag åt vila och sömn.
Det hade varit en fin vecka. Jag skulle lätt kunna leva ett sådant liv resten av min stund här på jorden. Väl använd tid. Mycket bättre än att jobba. Jag blev så gripen av stundens allvar att jag bestämde mig för att börja skriva en roman nästa vecka.
På måndag ringde de från AF.
- Kom hit!
Det var bara att infinna sig. Innan jag klev in i receptionen så kollade jag mig i hisspegeln så att jag hade den rätta, underdåniga och lätt knäckta blicken och kroppshållningen. Det såg helt ok ut.
- Hur är det?
frågade arbetsförmedlaren.
Jag svarade att det inte var så bra. Det kändes inte bra alls.
- Det värsta är känslan av att inte behövas!
Vi satt och snackade en stund. Jag vill minnas att arbetsförmedlaren nämnde något om att det var lite svårare att få jobb efter att man fyllt trettiofem. Det tackar vi för! Jag gjorde något fånigt inpass om att jag saknade fasta rutiner. Ha! Ha!
Idioter måste ha fasta rutiner och folk som basar över dem, annars kan de börja skena. Detta är ett faktum. De kan börja dricka sprit och våldta grannkärringen eller röka hasch och börja meditera över självlysande löskukar. Jag har aldrig tillhört dessa idioter. Det var jobben som fick mig att dricka. Detta sade jag naturligtvis inte.
Sedan stack han åt mig ett papper på ett jobb jag var tvungen att söka.
- Annars stänger vi av dig!
Det låg i Halland, i Vessigebro. För fan trettiofem mil bort! Det var som trädgårdsarbetare. Ett eländigt jobb tillika. Det värsta var att risken var stor att jag skulle få det. Jag hade jobbat med sådant tidigare. Alltså var jag tvungen att bränna mig själv genom att skriva en urusel ansökan.
Jag reste mig upp och talade om att det kändes mycket bättre. Jag tackade dem för anvisat arbete.
- Tänk om jag får jobbet!
Och sedan gick jag hem för att skriva min ansökan.
Jag minns faktiskt vad jag skrev. Jag satt och fnissade för mig själv. Det är ett trevligt minne.

Hejsan!
Jag söker härmed utlyst känst som trägårdsarbetare. Jag jobbar väldigt bra. Jag tycker om att jobba. Specielt som trägårdsarbetare. Det har ja jobbat som tidigare. Dessvärre är det rätt så längesen som jag jobbade, känns lite ovant men efter ett tag går det nog bra. Men jag brukar vara lite trög i starten. He! He!
På fritiden ängnar jag mig mycket åt att vandra i naturen å vara för mig själv. Ja gillar att vara ensam. Ja trivs inte så bra bland folk å då är ju jobb som trägårdsarbetare jättebra å passande. Jag är nog rätt man för jobbet!

Tidigare utbildningar och meriter:
Grunskola. Tretton år.
Certifikat i heta arbeten.
Simborgarmärket.
Medlem sedan tio år i trägårdsföreningen ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”.
Referens: (Namn och telefonnummer till en gammal chef som garanterat hatade mig)

Innan jag skickade iväg brevet så satte jag flottiga fingeravtryck lite här och där. Jag avslutade med mitt namn, adress och telefonnummer.
De hörde aldrig av sig. Antingen så trodde de att jag var en komplett idiot, eller också fattade de att jag inte ville ha jobbet. Det spelade ingen roll. Ansökan fyllde sin funktion. Jag skulle inte bli avstängd från A-kassan.
Idag tror jag att arbetsgivarna blir alldeles översållade av sådana ansökningar.

AF höll mig varm. Jag fick inte vara ifred. De anvisade mig arbeten kors och tvärs över hela landet. Det ena dummare än det andra. Dumma jobb förtjänar dumma sökanden som skriver ännu dummare ansökningar. CV kallar idioterna det idag. Det kommer jag aldrig att göra. Jag säger meritförteckning med bifogat personligt brev. Märkvärdigare är det inte. Curriculum Vitae mitt håriga arsle!
För fem år sedan så hade man fortfarande rätt att få resan betald om man skulle på anställningsintervju. Låg staden väldigt långt bort så fick man även hotellövernattning och uppehälle betalt.
Jag fick mig faktiskt en resa till Visby på Gotland på Arbetsförmedlingens bekostnad en gång. Dessvärre fick jag även jobbet men det är en annan historia.
Jag drog mig till minnes den där resan. Det skulle vara fint med en ny resa. Det var sommar och jag kände för lite miljöombyte. Jag ville till Helsingborg eller Sundsvall. Fina städer som ligger rätt så långt bort. Jag började söka av platsjournalen och hittade några lediga jobb i båda städerna. Som nattportier på ett hotell i Helsingborg (ingen utbildning krävdes) och som vaktmästare i centralköket på Sundsvalls lasarett, ingen utbildning krävdes där heller. Jobb som passade mig. Sådana jobb som jag alltid har varit hänvisad till och försörjt mig på. Lagom dumma. Lagom slappa.
Jag sökte dem båda. Den här gången var jag seriös när jag författade mina ansökningar.
En vecka senare fick jag svar från lasarettet i Sundsvall. De ville att jag skulle komma upp på anställningsintervju.
Jag visade min arbetsförmedlare kallelsen och han beviljade genast biljett och traktamente för en dag. Anställningsintervjun skulle vara klockan nio på morgonen. Jag var tvungen att åka upp dagen före. Därför blev jag även beviljad en hotellnatt.


Fortsättning följer...

Tankar om ord och svenska språket.

En del tror att jag använder mig av vissa ord och beteckningar bara för att verka märkvärdig, för att skilja ut mig. Det stämmer inte. Faktum är att ord alltid får mig att se olika bilder och händelser och de är inte alltid så trevliga.
Min gamla kompis Rex t ex, han retar sig oerhört på att jag kallar hans fru för ”flickvän”.
- Och hur är det med flickvännen?
- Jag har varit gift sedan tio år tillbaka för helvete!
Rex tror att det får mig att känna mig yngre om jag kallar polarnas äkta hälfter för flickvänner. Det är helt fel. Faktum är att ordet Fru ger mig negativa associationer. Jag ser framför mig en fet och svettig kärring i ett bondkök som står i blommig klänning och steker fläsk.Varför hon steker just fläsk vet jag inte? Kanske tycker jag att fläsk är extra bonnigt? Hur som helst, det osar stekflott i hela köket. In kommer Rex, stora stövlar har han på sig. Stekflottet blandas med lukten av gödsel. Rex är trött. Han har kört gödsel fram och tillbaka hela dagen. Rex är sugen på ett nyp och snart kommer ungjävlarna hem från byskolan. Det gäller att vara snabb i vändningarna.
Rex viker upp sin frus blommiga klänning och trycker på henne bakifrån. Inget förspel. Utan vaselin.
- Det går tungt! Känns inte som förr!
säger Rex.
Och fläsket, det ligger och fräser i stekpannan.
Inga vackra associationer, eller hur? Om man däremot säger flickvän, ja då kan jag omedelbart förnimma känslan av hur det kändes när man satt på en parkbänk en ljummen sommarnatt och höll en flicka i handen för första gången. Nu blev det mycket trevligare, eller hur?
Det luktar inte stekt fläsk längre. Doften av syren hänger i luften och om jag känner efter riktigt noga så kan jag även känna doften av flickans schampo, det var Jane Hellen.

Jag säger lasarett, inte sjukhus! Sjukhus översätter jag av någon anledning till tyska krankenhaus och då är inte steget långt borta till Andra Världskriget och brandbombningarna av Dresden. Jag ser tyska sjuksköterskor framför mig som febrilt rusar mellan brinnande ruiner och försöker rädda livet på soldater, på flygare som har störtat och gamla människor som har mist sina hem.
Inget trevligt alls.
Lasarett däremot, då är jag sju år och har precis genomgått en ögonoperation vid lasarettet i Trollhättan. Min mor kommer och hämtar mig. Hon har lovat mig ett nytt legohus och det bästa av allt, jag behöver inte gå till skolan på två veckor! Nu blev det trevligare. Jag kommer att säga lasarett även fortsättningsvis.
Så här kan jag hålla på i det oändliga. Varje ord och beskrivning har sin egen lilla historia.
Ord har alltid fått mig att associera till vissa bilder och händelser och de behöver inte alltid överensstämma med själva betydelsen.
Det är ungefär med ord som med namn. Om någon heter Peter så ser jag omedelbart en person med brittiskt utseende framför mig. Kritvit hud, fräknar, ruttna tänder och en blick utan själ och djup. Faktum är att jag har träffat massor av Petrar och bara en av dessa motsvarade denna beskrivning. Ändå, hör jag namnet Peter så ser jag en brittisk blekfis i nikotingul nylonskjorta och grön parkas framför mig. Han ska stå i en kö till socialkontoret, bakgrunden är en sotig mur med rött tegel. Det regnar och Peter väntar på att det ska bli hans tur så att Nigel, Peters socialassistent (de britter som inte heter Peter heter Nigel) ska ge honom veckans matkuponger så att han kan köpa sin ranson av sylt, rostbröd och weetabix.
Ulf är ett ursvenskt namn. Ändå, när jag hör det namnet så börjar afrikanska djungeltrummor mullra någonstans i bakgrunden. Fram kommer det en jättelik neger iklädd leopardskynke och exotiska frukter hängande runt halsen. Det är Ulf M´bolo, hövding över en ökänd stam från djungeln i östra Sydbongo. Män och kvinnor lever åtskilda och träffas enbart en gång om året för att säkerställa stammens överlevnad. Resten av tiden ägnar männen åt att röka fredspipa, äta pungråttor och knulla varandra i röven. Det sägs att i denna del av Afrika knullas det mer röv än i hela San Fransisco vilket inte säger så lite eftersom stammen bara består av drygt tvåtusen individer.
Kan ni också höra trummorna?
Richard är ett namn som jag genast förknippar med plommonstop, promenadkäpp, frack och ett omotiverat glatt humör. Jag ser en snubbe framför mig som snackar sådan där fånig gammal söderkisdialekt men som av någon anledning har hamnat i Berlin av alla ställen. Han dansar fram på gatorna, snurrar med käppen och då och då gör han en piruett. Sedan fortsätter han, lyfter på hatten för vackra kvinnor, tar sig en sup ur sin medhavda flaska och dansar vidare på gatorna i Berlin.
Jag vet inte varifrån dessa vanföreställningar kommer ifrån? Hittills så har jag inte träffat någon neger som heter Ulf eller någon Richard som klär sig som en varietéartist.

Gamla, omoderna ord är alltid roliga att svänga sig med. Jag säger t ex alltid läsk. Ungdomarna idag säger ”dricka”. Det låter ju helt åt helvete fel. Dricka dricka. Men å andra sidan så har ju läsk blivit rena bordsvattnet för dagens ungar. Det går åt litervis av skiten varje dag. Det är svårt att tänka sig att familjerna är så fattiga så att de måste ha en massa bidrag. Men det är så det är.
När jag var barn under sjuttiotalet så fick man en läsk tillsammans med lördagsgodiset. Punkt slut.
Min morfar drog det ett varv längre. Han sade sockerdricka, oavsett vad det var för smak.
Jag och Janne satt och spånade för ett tag sedan. Vi kom på att det skulle vara kul att vara lärare för en grupp invandrare på en SFI-kurs. Efter ett halvår med oss så skulle araberna och somalierna snacka svenska som vilka fattiga torpare som helst från artonhundratalets Småland.
- Och så en skäppa socker tack!
Kassörskan på ICA skulle sitta som ett levande frågetecken. Naturligtvis skulle de snacka perfekt svenska, helt grammatiskt korrekt. Jag och Janne hade lagt ned oss riktigt ordentligt under vår tid som lärare.
- Ett skålpund mjöl!
En back med läsk skulle bli ett ankare med sockerdricka och jeans blir blåbyxor.
Alla somalier gillar musiker som bankar och slår så mycket de orkar på gamla oljefat, kastruller, plasthinkar och allt vad det nu är. Trummisar kallas de. Alla somalier vill vara en trummis. Så fort de har fått godkänt betyg i svenska språket av mig och Janne så skulle de naturligtvis rusa iväg till närmaste musikaffär, upplysa innehavaren om att de är batterister och fråga hur många riksdaler den där fina bongotrumman kostar som står i skyltfönstret. Från högtalarna bakom disken hörs musik. Det är Black Uhuru, ägaren till musikaffären har alltid varit svag för lite udda, alternativ musik.
- Oj vad det svänger!
Säger den ena somaliern - Du spelar grammofon märker jag!
Den andra somaliern upplyser innehavaren om att de ska starta en afrikansk poporkester. De ska försörja sig på att spela på olika hippor.
- Vi har redan telefonerat till tidningen och bett dem lägga in en annons!

Jag tycker i alla fall att denna svenska är att föredra framför dagens nysvenska. Eller vad säger ni andra?
Nä, nu måste jag gå och lägga mig igen. Den förbannade febern ger sig inte.

Svenskt campingliv.

Nu när jag ligger hemma och är sjuk så kan jag titta på Morgon-TV. Inte mycket att ha. Fåniga reportage om sommarstugor, husvagnar och jävelskap.
TV-Fyra tyckte att alla som låg på en camping skulle MMS:a in bilder som visar vad de gör när det är dåligt väder.
Jag kan tänka mig att en massa lustigkurrar kommer att dränka dem med bilder på samlag, spritfester, avsugningar och närbilder på håriga arslen.
Som man frågar brukar man få svar, säger man.
Har reportrarna på Fyran tur så kanske de kan få ihop fem-sex foton som de kan visa i sändning.
- Oj! Gensvaret har blivit enormt från våra tittare! Tyvärr så räcker sändningstiden bara till för att visa ett par foton. Se så mysigt det ser ut!
En bild på en fånig familj som sitter och käkar frukost vid ett campingbord. Av mannens klädsel att döma så är han kontorsfjant eftersom han bär strumpor till shortsen.
Jättekul.
Själv så skulle jag aldrig tillbringa min semester på en svensk camping. Det skulle vara en ren plåga. Regn och köld är inte min grej. Lägg därtill att man måste trängas med en massa idiotiska barnfamiljer, dreglande och stinkande hundar, duscha tillsammans med okända människor och tvingas lyssna på en massa skrikande ungar som föräldrarna inte har vett att tillrättavisa.
Barnfamiljer. Alltid dessa förbannade barnfamiljer.

Jag prövade på campinglivet för några år sedan. Det var en kompis som bjöd mig till hans husvagn. Den stod uppställd vid en camping i Strömstad.
Jag stod ut i två dagar.
Det var kallt, blåsigt, regnigt och smockfullt med ungar överallt som gapade och skrek. Jag satt vid ett campingbord och blängde ilsket på dem. Jag försjönk i olika tortyrmetoder. Stegling. Järnjungfrun. Tagelskjortor.
Det var speciellt en liten jävel med ljust hår och stora öron som jag retade upp mig på. Han såg ovanligt uppkäftigt ut. Det var något bekant över honom. Efter en stund upptäckte jag att det var Kevin! Manges och Lenitas oäkta son. Ni vet, White trashparet som jag har skrivit om i tidigare texter. Vem som är Kevins fader är det ingen som vet, allra minst Lenita, men Mange har - som är så vanligt nu för tiden hos mindre nogräknade par - tagit över ansvaret för ohyran.
Det är mycket ovanligt att finna white trash på svenska campingplatser. Sommartid brukar man istället hitta dem på valfri balkong ute i något höghusområde. De brukar samlas runt en engångsgrill tillsammans med varmkorv, folköl och broschyrer om monstertruckshower samtidigt som deras ungar försöker att dränka sig borta vid den kommunala poolen.
Men nu var de här. Kanske hade de vunnit lite pengar?
Hade Försäkringskassan betalat ut för mycket i bidrag?
Hur som helst så satt Kevin utanför en gammal fallfärdig och rostig husvagn. Mange och Lenita hade tydligen kört ut honom. De ville vara ifred. Det hördes. Det var ett fasligt liv inne i husvagnen. Antingen så ägnade sig Mange åt white trashmannens favoritsysselsättning, dvs kvinnomisshandel i kombination med stora mängder alkohol. Eller också knullade han henne extra grundligt. Han kanske hade bestämt sig för att ge henne vad hon tålde en gång för alla?
Pang! Dunk! Kablonk!
- Jag vill ha glass!
ropade Kevin.
Hela husvagnen gungade och vaggade. Det hördes över hela campingen. Feta män i shorts och ännu fetare kvinnor i bikini tittade upp från sina korsordstidningar och undrade vad i helvete det var frågan om.
Sedan tystnade det.
Efter en stund tittade Mange ut från dörröppningen. Han såg på Kevin.
- Glass va? Din lille jävel!
Sedan klev Mange ut från husvagnen, slet tag i Kevin och släpade iväg med honom mot stranden och bryggan. Kevin spjärnade emot och skrek att han inte ville.
- Håll käften! Det brukar morsan din säga också!

Jag satt kvar en stund vid campingbordet. Jag funderade på om jag skulle gå bort till kiosken. Kevins tjat om glass hade gjort mig sugen. Men först gick jag ned till bryggan och kollade vad Kevin och Mange sysslade med.
Jag såg inte till Kevin. Däremot så jag Mange. Han satt på huk på bryggan med armen djupt nedkörd i vattnet. Ända till armbågen. Det bubblade och fräste i vattnet. Jag frågade Mange vad han gjorde.
- Botar Kevin från sin rädsla för vatten. Funkar skitbra! Se så fint han dyker. Ha! Ha!
Sedan lyfte han upp Kevin i håret. Han hostade, spottade vatten och var alldeles blå i ansiktet.
- Dyk, din lille jävel! Dyk!
Sedan tryckte han ned honom under vattenytan igen. Blubb! Blubb!
Jag gick till kiosken och köpte mig en glass. Sedan gick jag tillbaka upp till polarns husvagn. Lenita dök upp och undrade om jag hade sett Kevin och Mange.
- Javisst! De är nere vid sjön och lattjar!
Lenita tyckte det var härligt att Mange tog ansvar över Kevin, trots att det inte var hans son.
- Du vet, Kevin ramlade i havet för flera år sedan och efter det är han livrädd för vatten. Så kul för honom att Mange försöker att lära honom att simma!
Jag tror att det var Mange som hade det största nöjet av dessa simlektioner. Det talade jag om för Lenita.
- Ja, Mange har alltid haft barnasinnet i behåll och det älskar jag honom för!
De förtjänade varandra. Dårskapen växer och mår bra på Sveriges campingplatser.
Jag åkte hem morgonen därpå.
Precis när jag skulle köra iväg så hörde jag Mange inifrån husvagnen.
- Ok Kevin! Dags för ett morgondopp!

Febertankar.

Idag har jag absolut ingen lust att sätta mig vid datorn och skriva, jag är nämligen sjuk som en hund. Ont i halsen och fyrtio graders feber. Som vuxen så är det inget kul att vara sjuk. När man var barn däremot så var det riktigt trevligt. Antingen så stannade morsan hemma från jobbet och pysslade om mig eller också kom mormor.
Jag brukade få läsk, godis och serietidningar i massor när jag låg där i sängen. Jag minns speciellt att det fanns några sugrör som kallades för lasarettssugrör. De var i papp och hade en böjbar led så att man kunde ligga ned och dricka. De låg i en ljusblå kartong och det var en bild på en liten pojke som låg i en lasarettssäng. Han sög i sig någon röd vätska ur ett glas och såg jätteglad ut.
Han kanske hade cancer? Han kanske hade förstoppning sedan flera veckor tillbaka och var så full av skit så att han var färdig att explodera när som helst? Men det gjorde ingenting, för han hade fått saft och lasarettssugrör och var jättelycklig över det.
Så brukade jag ligga och tänka när jag var sjuk. När jag var barn.
Men det bästa med att vara sjuk som barn var att man slapp skolan. Jag brukade ligga och gotta mig åt all kunskap och skit som jag gick miste om.
Som vuxen så slipper man att jobba om man blir sjuk och det är väl helt ok, men man går miste om pengar också och det är mindre ok. Och det finns ingen mor eller mormor som kommer och tycker synd om mig.
Men igår så kom min flickvän i alla fall. Hon hade med sig mat från hotellet där hon jobbar. Det var spagetti med någon exotisk gryta. Jättegott! Tror jag i alla fall, för min förmåga att känna smak har försvunnit. Men det såg gott ut och det räcker för mig.

Som barn låg jag och tänkte mycket när jag var sjuk och hade hög feber, det gör jag som vuxen också. I natt hade jag över fyrtio graders feber och låg mer eller mindre och yrade. Jag sade till min flickvän att hon skulle vara beredd på att ringa ambulansen. Jag blev uppriktigt rädd. Så hög feber brukar jag inte ha.
Men i morse hade febern sjunkit något. Jag låg och tänkte och funderade. Av någon anledning så dök det upp ett stycke ur Talmud, judarnas heliga skrift. Förutom att man kan fråga sig vart i helvete jag har fått dessa uppgifter ifrån så har jag inte så mycket synpunkter om vad som står i Talmud, eller Bibeln eller vad som helst. Jag överlåter åt lärda och intelligenta män att tolka dessa skrifter.
Men i Talmud så står det i alla fall att bland det sämsta en vuxen man kan vara så är det en dagdrivare. En man utan jobb är en man utan färdigheter, står det. Det står också att en dagdrivare inte förtjänar respekt, han är ovärdig en hustru och att han är mer eller mindre enfaldig.
Jag håller inte med.
Jag har alltid velat vara en dagdrivare. Jag tycker att det är det finaste en man kan vara. Har man nått en sådan ekonomisk position så att man kan ägna dagarna åt att göra vad man vill istället för att rensa avlopp, steka korv eller städa lasarettskorridorer så tycker jag att man ska vara jävligt tacksam.
Mitt mål är att bli en dagdrivare. En rik dagdrivare naturligtvis, annars kan det kvitta.
I Bibeln så står det också att man ska arbeta i sitt anletes svett. Ju jävligare det är, ju finare människa är man. Jag kommer aldrig att förstå det där. Jag hade ju varit direkt dum i huvudet om jag hade varit ekonomiskt oberoende men ändå arbetat. Men Gud vill att vi ska gå till våra arbetsplatser och bära plank, koka asfalt och stansa plåt. Det tror inte jag på. Det låter som en efterkonstruktion. Man får inte glömma att det trots allt är människor som har nedtecknat de heliga skrifterna. Det var inte Gud personligen som skrev ned allt detta.
Jag kan ge mig fan på att när människorna satt och skrev så stod det någon chef, kung eller stamhövding bakom den och övervakade alltihop.
-”Skriv att man ska arbeta varje dag. Skriv att det är Guds vilja. Annars!”
Det var nog under biblisk tid som arbetstvånget fick sitt stora genombrott. Jobbade man inte så riskerade man att bli allt ifrån utstött till stenad och kokad i olja. Man skulle vara tacksam över att man fick gå och hacka i en torr jord och binda kärvar under en glödhet sol. Lönen för mödan gick till de styrande.

Det är inte bara de stora världsreligionerna som förespråkar arbete. Så även de politiska ideologierna. Jag minns under mitten av åttiotalet när sattelit-TV började få sitt stora genombrott. Det började lite försiktigt med värdelösa kanaler som Sky-Channel och liknande. Och så fick vi en sovjetisk kanal som bara visade propagandafilmer. Filmerna gick ut på arbete, arbete och åter igen arbete.
Alla filmer började i regel med att en ung man drog ut i det stora, fosterländska kriget. Sedan kom han hem, behängd med en massa tapperhetsmedaljer. I sin hemstad så beslutade man att han skulle bli rikligt belönad, med ett… Arbete.
Sedan så fick man se hur killen jobbade och slet som en jävla idiot på något stålverk. Ibland så kom det någon bas och sade till honom att han skulle ta rast.
-”Hinner inte! Plikten framför allt!”
Till slut så blev han belönad. Han blev årets arbetare och fick åka och paradera vid Röda Torget i Moskva. En vacker ung kvinna, och tillika dotter till en hög politiker, såg denna fantastiska arbetare och blev så till den milda grad blöt i trosorna så hon beslutade sig för att genast lägga upp sig för honom. Efter paraden så försvann de upp till ett hotellrum. Själva knullet fick man naturligtvis inte se.
Sensmoralen i dessa filmer var att det var roligt att arbeta. Jämt. Om man var en duktig arbetare så fick man åka till Moskva och knulla vackra döttrar till högt uppsatta politiker.
Jag var skeptisk.
Jag hade jobbat i flera år och det var ingen som ville knulla med mig.

Nä, nu orkar jag inte mer. Jag måste gå och lägga mig igen. Det går runt i huvudet. Vi syns!

I myrornas värld.

Jag vet inte hur många sorters myror det finns i Sverige, men jag är väl bekant med tre arter av dem. Först så har vi de små svarta myrorna. De är trevliga, bits inte och verkar mest springa omkring och leta föda eller bygga nya gångar i jorden. Sedan har vi stackmyrorna, eller pissmyror som de också kallas. Dem bör man helst undvika. De är lite större än svartmyrorna och är tvåfärgade, orange och svarta. De kan bitas rätt så rejält. Men de värsta, det är ändå rödmyrorna. Små vinröda ilskna jävlar vars bett kan jämföras med huggorm. Mycket smärtsamt.
För länge sedan så bodde jag en kort period i en liten lägenhet som låg i markplan. Jag bodde inte ensam. En koloni med myror hade även bestämt sig för att flytta in. Att få myror i bostaden är inget ovanligt, oftast så är det harmlösa svartmyror. Det här var rödmyror. De var överallt och bet mig så fort de fick tillfälle. Jag var rädd för dem. Det kändes som att dela lägenhet med en slagbjörn.
Jag lyckades aldrig lokalisera deras bo. De var överallt och ofta bet de mig helt oprovocerat. Jag kunde sitta och kolla på TV, helt plötsligt kunde jag känna en brännande smärta i foten som efter en stund strålade upp i benet.
Jag har blivit stucken av getingar och biten av huggorm. Det gjorde ont, men kan inte jämföras med bett av rödmyror. Smärtan kommer snabbt och när man tror att det har nått sin kulmen så ökar det på. Det brinner som eld.
Jag är inte rädd för orm, insekter och spindlar. Tvärtom. Men rödmyror har jag en stor respekt för. Jag hatar dom. Så fort jag ser dem så ryser jag i hela kroppen. De t o m ser elaka ut. Rödmyror är nazister.
Jag undrar vilken funktion rödmyror fyller? Varför skapade Gud dem? Antagligen av samma anledning som han skapade getingar, tromber, miljöpartister och manlig dagispersonal. Människan ska inte kunna känna sig riktigt säker, hon behöver skakas om ibland. Antingen genom smärta och katastrofer, eller helt enkelt bara ha något att reta upp sig på.
Getingstick gör ont. Tromber kan jämna en hel stad med marken.
Miljömuppar har skägg, vill sopsortera och odla maten i sin egen avföring.
Manlig dagispersonal gör folk förbannade och får dem att börja fantisera om strypsnaror och svår misshandel av skäggig fjolla i mjukisbrallor när de hämtar sin lilla dotter på dagis.
Katastrofer, smärta och idioter.
Det är prövningarna som Gud bjuder oss på.

Men de små svarta myrorna är snälla. Varför Gud skapade dem kan jag inte svara på, men de var till stor glädje för mig när jag var barn.
Jag tillhörde inte dem som klättrade i träd, sparkade boll och slogs med grannungarna. Jag var stillsam. Jag gillade att ägna mig åt mina serietidningar och böcker. Eller dagdrömma och fantisera. Jag kunde sitta på min sängkant, med benen dinglande mot golvet och stirra rakt fram i flera timmar. Jag var i en annan värld.
- Nu sitter han och glor rakt fram igen!
sade morsans pojkvän. - Det är något som inte är som det ska! Pojken måste ut bland de andra ungarna!
Morsan föste ut mig. Jag ville inte vara ute. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag spankulerade omkring en stund, sedan satte jag mig på en sten. Jag stirrade ned i backen och upptäckte de små svarta myrorna. Jag såg hur de kom upp ur sina hålor. De bar med sig små gruskorn. De grävde för fullt och utökade sin koloni. De fascinerade mig. Jag kunde sitta helt stilla i flera timmar och stirra på myrorna. Jag började mata dem. Små brödsmulor gillade de men var det något som de var helt tokiga i så var det socker. Jag brukade ta med mig flera sockerbitar när jag gick hemifrån, enbart för att mata myrorna. Sedan satt jag där och tittade på myrorna när de åt.
Morsans pojkvän såg mig från balkongen. Jag kan tänka mig vad han sade.
- Nu har det slagit runt rejält. Nu har han suttit och stirrat ned i backen i flera timmar!
När jag senare satt vid köksbordet och käkade kvällsmat så undrade han varför jag satt på huk och glodde ned i marken.
- Skit i det du!
Han var en jävla idiot som inte hade något med mig att göra. Den enda som jag ansåg hade rätt att ifrågasätta mig och mina göromål var min mor.

För ett tag sedan så satt jag ute och käkade glass. Det var på jobbet. Det var hett. Mina jobbarkompisar hade gått in i lunchrummet. Jag satt kvar ute. Chefen skulle komma och ha en genomgång med oss. Jag sket i genomgången. Jag ville sitta i solen och ta det lugnt. Vara ifred och tänka lite.
På fitta.
Jag satt på en parkbänk, slickade på min glass och stirrade ned i marken. Min chef dök upp. Hon undrade vad jag tänkte på.
- Hur jag ska bli effektivare i mitt arbete och därmed en större resurs för mitt företag!
Hon påminde mig om att vi skulle ha en genomgång om tio minuter och att det var bäst att jag dök upp i tid.
- Annars…!
Jag fortsatte med att stirra ned i marken. Jag upptäckte massor med små svarta myror. De sprang upp och ned mellan några stenplattor som de tydligen hade byggt bo under. Jag hade lite glass kvar. Jag lade ned glasspinnen. Myrorna kastade sig genast över glassen. Till slut var det alldeles svart med små myror som slickade i sig utav den söta glassen. Det var fascinerande att se.
Min chef kom tillbaka. Hon undrade vad i helvete jag gjorde.
- Sitter du fortfarande och stirrar ned i marken! Är du inte riktigt klok?
Min morsas gamla pojkvän kunde jag be dra åt helvete. Nu är jag vuxen. Jag kan inte säga åt min chef att hon ska skita i vad jag sysslar med.
- Jag tittar på myror.
sade jag helt sanningsenligt.
- De gillar inte bara sockerbitar, de gillar glass också!
Chefen tittade på mig.
- Nu tycker jag att vi går in. Det är inte bra att sitta ute i solen för länge!

Ja, det var det! Och på tal om solen, idag har jag beställt en ny resa. Denna gång till Sicilien.
Närmare bestämt hit:
http://www.fritidsresor.se/resa/italien/sicilien/giardini-naxos/?season=sommar-2010
Vad tycker ni?
Jag åker i början av september. Jag hade semester sparad sedan gammalt. Det ska bli trevligt! Jag har aldrig varit på Sicilien tidigare. Från Naxos och Taormina är det inte långt till storstaden Catania. Den tänkte jag besöka. Annars så kommer det att bli mycket god mat, shopping, sprit och lek i havet och poolen.