måndag 31 mars 2008

Fiske är inget för mig...

Jag är ingen naturmänniska och är därmed inte ett dugg intresserad av fiske och friluftsliv. Faktum är att jag gillar inte ens att vara utomhus, jag gillar att vara inomhus. Värme, rinnande vatten, pan-pizza, kabel-tv och bredband, det är min grej det.
Jag gillar att vara fullt uppkopplad.
Jag gillar inte blåst och kyla, jag gillar inte öde skog, bromsar, myggor, flugor och getingar. Jag kan inte riktigt se tjusningen i att stå som ett jävla vedträ vid en brygga eller fors och vänta på att en fisk ska hugga på kroken. Jag vill inte ens att något ska nappa eftersom jag även är alldeles för blödig för att kunna slå ihjäl det stackars djuret.
Men jag har faktiskt försökt. Att fiska alltså. Jag har försökt att se och uppleva tjusningen i att stå som en idiot med ett spö i näven och glo katatoniskt ut över en vattenyta.

Första gången var för några år sedan. Jag följde med en polare ut till någon sjö som låg mitt ute i ingenting med tillhörande myggsvärmar och ständiga anfall från Bromsar och andra odjur med både gaddar och huggtänder.
När vi äntligen kom fram så var det dags. Vi använde kastspö. Jag hade naturligtvis inget eget utan fick låna hans gamla spö. Han visade mig hur det gick till och sedan var det bara att börja. Första kastet gick alldeles utmärkt. Trodde jag. Draget seglade iväg i en lång, lång båge och plumsade i vattnet någonstans mitt ute i sjön, jag såg knappt nedslagsplatsen.
-"Såg du vilket jävla långt kast? Det gör du fan i mig inte om!"
Skrek jag till polarn som såg mäkta irriterad ut.
På något vis så hade draget lossnat från linan. Polarns drag. Flera hundra spänn bokstavligen rakt ned i sjön. Han blev sur och vi åkte hem. Det var något dyrt jävla drag, vobbler eller va fan det nu kallas? Vad vet jag?
Jag tyckte det var skönt att han tröttnade så fort.

Något år senare tvingade min f.d. svärfar mig att följa med ut på fisketur. Också med sådana där kastspö. Redan vid första kastet så sade det VRRRR! från rullen och så var det ett enda stort ihoptrasslat kylse av alltihop. Det tog svärfar lång stund att reda ut alltihopa igen. Andra kastet gick inte heller något vidare, draget hamnade i en båt som låg förankrad intill bryggan. Vid tredje kastet så lossnade hela jävla rullen från spöt och flög iväg rakt ut i sjön. Det såg vi aldrig mer. Men ett rätt så långt kast blev det i alla fall.
-"Nu tycker jag att vi ska åka hem."
Sade svärfar.
Det tyckte jag också.

För något år sedan så var jag uppe i Arvidsjaur, ett eldorado för fiskare. Röding, Bäckulk, fjällmal, regnbågsgädda och allt vad de nu heter simmar omkring där uppe och räknas som väldigt fin fisk. Nu var det meta som gällde och det är ungefär lika spännande som att vänta på att tvätten torkar. Vi satt vid en brygga vid ett tjärn inne i samhället och såg flötena guppa. Det hände absolut ingenting, eller jo. Jag hade som sagt väldigt tråkigt, och när jag har tråkigt så gillar jag att bli väldigt full.
Efter någon timma så stod jag på öronen rätt i tjärnet. Jag blev säkert stående på huvudet på sjöbotten i flera minuter med sprattlande ben ovanför vattenytan, sinande luft i lungorna och vatten som strömmade in i öronen. Det var inte ett dugg kul, det var rena skräckupplevelsen och det kluckade i öronen i flera dagar efteråt. Fanns det någon ädelfisk i det där jävla tjärnet så skrämde jag iväg dem för resten av sommaren.

Alla fiskare har ju någon historia att berätta och jag ska i alla fall inte vara sämre.
Fjällmalen är en mycket intressant och fascinerande fisk som är känd för sin tålighet och motståndskraft mot svår kyla och syrefattigt vatten. På vintern så lägger de sig i dvala och ligger helt djupfrysta i de små bottenfrusna sjöarna uppe i fjällmassiven. Där ligger hanarna och drömmer om den kommande korta sommaren då de tinar upp och får para sig med de stora feta honorna som kommer upp från de något mer djupare sjöarna i östra Lappland. I Juni månad kan man se de feta honorna som hoppar från träsk till träsk på sin väg mot de väntande malherrarna. De kan bli mycket stora och malar på upp till en och en halv meter siktades för några år sedan av en kornbonde utanför Vilhelmina som i fyllan och villan hade råkat köra ned sin gamla Zetor med harv och allt rakt ned i ett träsk.

Enligt gammal norrländsk sägen så sägs det att man får tur med kvinnor om en man fångar en mal och äter den på midsommar i den tidiga gryningen tillsammans med kokta rovor och dillsås. "Utan mal i ditt hus så riskerar du att bli utan mus" lyder ett gammalt norrländskt ordspråk. Ett annat ordspråk som ni säkert har hört lyder "En mal på din spis och du får knulla på alla sätt och vis".
Jomen, så är det!

söndag 30 mars 2008

Onödiga ord.

"Rockstjärnans vilda spritfest!"
Ja, så kan löpsedlarna se ut ibland. Vadå "spritfest"? Vad skulle det annars vara? Fest är ju synonymt med sprit, utan sprit ingen fest och vad gör man på en fest om man inte ägnar sig åt att bli berusad - Klär sig i lustiga hattar, käkar chips, spelar Monopol, blåser i plasttrumpeter och kastar konfetti på varandra?
Festen är ju en ursäkt för att få supa helt enkelt. Det är ju som så att det är själva festen som är ett komplement till alkoholen, så har det alltid varit. Festen ursäktar fyllan helt enkelt. Fylla är fest.
Nej, ordet "spritfest" är ett synnerligen onödigt ord som beskriver en självklarhet. Ett undantag skulle i så fall vara kafferep eller tupperwareparty, där spelar knappast alkoholen en central roll. Det är väl inte heller så lyckat att supa sig knall på dopet, brorsonens konfirmation eller fasterns begravning. Men dessa företeelser är mer att likna vid tillställning än fest.
Jag kan faktiskt inte komma på en enda fest där inte alkoholen har en central roll och jag vet inga vuxna människor som träffas en fredagskväll hemma hos någon eller på någon lokal utan att nyttja alkohol.
Jag förstår inte ens varför man skulle vilja sätta sig till bords med en massa idioter utan att ha ruset att se fram emot? Varför utsätta sig för detta om man inte ska få dricka sig full?
Det är ju som så att alkohol sänker toleransnivån, den motverkar ett obehagligt yttre hos din bordsgranne eller blivande sexpartner samt får dig att ha överseende med alla idioter som du garanterat kommer att träffa om du väljer att gå på fest.

Ett annat onödigt ord är "barnfödd". Ja, va fan skulle man annars vara? Det finns väl ingen som föds medelålders med bostadslån, trist jobb, stor kuk, håriga ballar och magsår?

"Skoltrött", där har vi ännu ett onödigt ord som beskriver något självklart. Vem fan blir pigg och glad över att få gå till skolan? Vilken unge sitter vid sin bänk och skiner som en sol när lärarinnan tragglar ointressanta grammatiska regler eller helt obegriplig matematik?
Jag minns bara en unge som verkade trivas med skolan. Han var sinnesslö, slutade inte högstadiet förrän han var myndig och hade en kuk stor som en mangelstock. Han var alltid glad under skoltid och log ofta, speciellt när han stod ensam för sig själv i ett hörn vid skolgården med hakan full av dregel och handen djupt nedkörd i sitt skrev.

"Matglad", ännu ett totalt onödigt ord. Förutom anorektiker, allergiker och allmänt suicidala personer så gillar väl alla att äta? Alla gillar gäl pizza, korv, hamburgare och makaroner?
Mat är gott och äter man inte dör man, självklart så blir man glad av att äta. Jag gillar att vara glad och äter mycket och ofta.
När vi ändå är inne på ord, varför heter det polack och chilenare? Varför inte lika gärna polenare och chilack?
Varför säger meterologerna i Sverige halvklart? I Finland säger finlandssvenskarna halvmulet.
Varför kan man inte lika gärna säga ljussvart istället för grått?
Är olycksfallsförsäkringsavdelningarna svenska språkets längsta ord och hur säger man det på tyska, engelska eller varför inte afrikaans?
Om det inte fanns bokstäver, ord och språk, hur skulle vi då forma våra tankar?
Nä, nu börjar jag gå på tomgång så nu skiter jag i det här. Jag har en bok att läsa ut och lite sömn att ta igen.
Klart slut, over and out.
/GH!

lördag 29 mars 2008

Hämnd vid en pissoar.

Jag minns naturligtvis inte helt ordagrant vad jag skrev en gång i tiden på den där väggen vid en pissoar i Göteborg men jag skarvar inte, jag lägger inte till något. Jag minns på ett ungefär.

Det var när jag var en finnig tonåring under det glada åttiotalet. Då fanns det en tjej i stan som vi kan kalla Linda Karlsson och som såg rätt så bra ut. Det tråkiga var att hon visste om det, hon var dryg och direkt otrevlig mot de flesta, utom mot de "populära" killarna förstås. Men jag tror inte att någon av dem dög heller. Jag hörde aldrig talas om att någon fick doppa kuken där och jag lovar, hade någon fått det så hade den personen aldrig kunnat hålla sig ifrån att tala om det.
Hur som helst så var hon genomelak. Hon hatade speciellt oss fula killar och brukade ofta hetsa de "populära" killarna mot oss. Antingen fick vi stryk eller också fick vi springa av bara helvete vilket var minst lika förnedrande.

En dag några år senare, när jag var i artonårsåldern så var min skolgång över sedan ett par år tillbaka. Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att aldrig tyngas av några studielån så just vid denna tid så pendlade jag för tillfället in till Göteborg och till ännu ett i raden av alla meningslösa skitjobb jag har haft. Jag minns att jag var tvungen att besöka en av de större offentliga pissorarerna vid centralen när jag kom fram.
Efter att jag hade skakat av kuken stoppade jag in näven i innerfickan för att rota upp mitt ciggpaket. Hittade en tuschpenna istället. Dags för hämnd!

Vid väggen vid sidan av pissoaren började jag skriva Lindas hela namn och telefonnummer. Meddelandet löd ungefär så här:
"Vill gärna knulla. Ser bra ut, är blond, har stora bröst och en muff som fullständigt flödar över. Dessvärre är jag blyg och vågar aldrig ta första steget. Därför hoppas jag att DU äldre man runt fyrtio vill ringa mig och inviga mig i kärlekens mysterier! Helst sent på natten eftersom jag måste sköta skolan och göra mina läxor. Snälla ring innan jag kokar över av kättja! Hälsningar Linda Karlsson 18 år i Uddevalla. *Telefonnummer*"

Nog för att det finns många dumma karlar, men att de var så dumma och att responsen skulle bli så stor trodde jag aldrig. En bekant upplyste mig om att det hade börjat ringa stenkåta äldre karlar mitt i natten som tjatade om att få knulla lilla Linda. Hon bodde fortfarande hemma hos föräldrarna så ni kan ju tänka er vad galen av ilska hennes far måste ha varit.
Det lustiga var att långt senare när jag var tillbaka vid samma pissoar, säkert ett halvår senare, så fanns texten kvar. Men nu så det även tillkommit lite andra budskap under texten.

"Jag ringde men fick en utskällning av en gubbjävel."
Undertecknat: Teenage lover.

"Samma här. Ringde och fick hot om polisanmälan. Jävla idiottips!"
Undertecknat: Rör inte min dotter.

"Ringde jag också men det var hänvisningston. Jag tror att du ljuger!"
Undertecknat: Krossade förhoppningar.

Faktum är att jag stötte på denna Linda för ett par år sedan eller något när jag besökte min gamla hemstad. Hade säkert inte varit hemma på tjugo år eller något. Det var festival i stan med öltält och liknande. Jag gick runt och glodde lite när helt plötsligt en fet, halvfull kvinna hälsade på mig.
Hon var som sagt rejält överviktig, rökte, var klädd i klassisk loserdress - Mysbyxor av billigt oidentifierat märke, gympaskor av det chica märket Lejon samt illrosa topp som hade passat på henne när hon var arton år, nu var hon nästan fyrtio och fläsket vällde fram överallt. Ungarna såg griniga och oupfostrade ut. Här var det en kvinna som det hade gått rejält åt helvete för i livet men jag kunde inte placera henne.
-"Känner du inte igen mig? Det är ju jag, Linda Karlsson!"
Nu såg hon själv ut som en sprucken korv i ansiktet och sökte väl sällskap eller något. Hon kunde enligt mig fara och flyga åt helvete.
-"Nej, sade jag. Vi har aldrig varit vänner du och jag."
Det var det enda jag sade. Sedan gick jag.

Det är inte ofta men ibland, ibland är livet rättvist. Hon fick det liv hon förtjänade. Det glädjer mig innerligt.
Hon hade även en kompis som också tillhörde de "populära" men ack så skitförnäma tjejerna. Hon är idag gift med en gammal bonnraggare, bor i ett hus som liknar ett skrotupplag utanför stan och är även hon fet och åldrad i förtid.
Hon spåddes en lysande framtid som fotomodell och hennes mor skröt ständigt om henne. Så kan det gå!

Jag har svårt att tänka mig att sådana white trashkossor ägen en dator och är betrodda att teckna sig för bredband men vem vet? Kanske läser de detta, kanske känner de igen mig?
Jag hoppas det.
I så fall: Skit på er! Ni fick de liv ni förtjänade.
Själv gick jag bara från ful till fulare. Ingen större värdeminskning för min del.

Spännande namn på restauranger...

Jag har alltid undrat varför alla restaurang- och barägare alltid väljer så tråkiga namn på sina etablissemang, jag menar, de äger ju stället och har världens chans att hitta på och döpa stället till något häftigt som folk lägger på minnet.
Ofta har de tråkiga namn som t ex "Hörnet", "Danspalatset", "Mias restaurang" och"Mackerian". Oj så fantasifullt! Det har vi väl aldrig hört förut? Ungefär som alla dessa frisörer som fortfarande döper sina studios till "Klippoteket".


Varför inte döpa sin bar eller restaurang till "Dyngrake Kents Lunch- och bar"? Loggan skulle kunna vara en berusad bartender med en flaska i näven och en massa solar, stjärnor och planeter rusande runt skallen.
Eller varför inte "Kåte Bengts helgnöje"? Här skulle loggan kunna bestå av ägaren som står på ett dansgolv med fullt uppslaget segel i brallorna, en grogg i näven och ett äkta "fula-gubbensmil" som klyver ansiktet.
"Grinige Kjells vägkrog" är också ett förslag. Loggan skulle kunna bestå av en surmulen kock som står och steker ägg och potatis för femtioelfte gången.
Ja, möjligheterna är oändliga. Enbart fantasin sätter gränsen.

Jag är helt övertygad om att dessa namn skulle dra en hel del gäster, om inte annat än av ren nyfikenhet.

Den gamla hederliga familjen.

Nu svär jag i kyrkan och jag är fullt medveten om att jag kommer att bli anklagad för att vara gammalmodig men det skiter jag i. Med tanke på hur det har blivit i dagens samhälle så är väl det snarare ett bevis på klarsynthet och insikt.
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag då och då skulle återkomma med lite samhällskritiska texter och jag lovade att jag skulle vara så politiskt INkorrekt som jag bara kunde. Jag håller vad jag lovar.

Jag växte upp med en ensamstående mor och om jag försöker att glömma skolan så hade jag en mycket fin barndom och uppväxt tillsammans med en kärleksfull mor som skämde bort mig så gott hon kunde. Vi hade det mycket bättre tillsammans än om min far hade varit närvarande vilket han aldrig var. Det kändes skönt. Men jag tror också att familjen bör vara en viktig del av samhället, den gamla hederliga familjekonstellationen Mamma-pappa-barn bör vara en av grundpelarna i vårt västerländska samhälle.
Den bör vara norm.
Det bör vara ambitionen.
Inget annat. Inga hippiekollektiv med långhåriga flummare som tillsammans dricker potatisavkok ur näverkåsor och som kollektivt uppfostrar en kull med ungar där ingen vet vem som är fader till vem, alla har ju knullat med alla. Fint och jämlikt ska det vara och Linda har knullat mest och med flest för hon är jämlikast av alla vilket är till glädje för alla män.

Jag tror inte heller att ett barn kan växa upp och bli en harmonisk människa tack vare en uppväxt med kvinnliga genusforskare som har matat ungen med vegetarisk, makrobiotisk geggamojja och flummiga åsikter om könsmaktsfördelning, påtvingade könsroller och vikten av att förneka sin medfödda Y-kromosom. Pappa kan aldrig bli mamma och mamma kan aldrig bli pappa. Det är ett darwinistiskt faktum som ingen feministflummare kan ändra på hur mycket de än försöker att glömma sina dinglande testiklar. Jag tror inte heller på socialfallsmatriark-tre olika farsor och fem oupfostrade snorungar.

Jag tror som sagt på den gamla hederliga familjen. Jag tror att barn behöver äkta normer. De behöver förstå att mat på bordet kommer inte från skyn, inte heller från socialkontoret. Därför tror jag på en far som kommer hem trött varje kväll från jobbet och en mor som håller hemmet rent och uppfostrar sina barn. Det fungerade förr och det var de som växte upp i denna miljö som byggde upp Sverige till ett av världens rikaste länder. En bedrift som dagens Happy-mealgeneration knappast hade klarat av. Förr så ansågs det som något mycket fult att inte göra rätt för sig. Visade man tendenser till lathet så åkte man ut från hemmet direkt. Skötte man inte skolan så small det omedelbart. Visade sonen i huset intresse för gödseldrängen ute i ladugården istället för grannflickan så åkte han in på dårhus med tillhörande kallbad, elchocksbehandling och stryk.
Det låter hårt men det fungerade! Det var som sagt söner och döttrar från dessa familjer och hushåll som byggde Sverige, som organiserade sig i arbetarrörelsen, som arbetade och slet i gruvor, bysågar och fabriker. Vissa av dem blev framgångsrika företagare, uppfinnare, innovatörer och fackliga ledare som förde landet framåt mot dagens välstånd.

Idag ligger dessa människor på landets långvårdsinrättningar och väntar på att dö. Man föraktar dem, man skrattar åt dem och ser dem enbart som stora kostnader och symboler för ett ålderdomligt och "inskränkt" samhälle.
Idag ska man istället ha kul.
Glöm hårt arbete! Glöm familjen! Glöm plikten! Idag är det självförverkligande, äventyr, pride-festivaler och homosexuella äktenskap som ska gälla. Allt annat är utslag av homofobi. Man ska festa. Man ska utforska sig själv och resa jorden runt med kuken i näven. Man ska tycka det är fint med all sorts kärlek utom heterosexuella familjekonstellationer, det är gammalmodigt, ja nästan på gränsen till fascistiskt.
Hemmafruar förföljs av sina feministsystrar och det fulaste man kan vara i dagens Sverige är en svensk, medelålders man som jobbar och försörjer sin familj, trots att det är dessa som finansierar den största delen av sveriges välfärdssystem. Bättre då att vara en metrosexuell, överårig studentfjant i trettioårsåldern med vaxade ballar, alltid beredd på att pröva något nytt och spännande i sängen och ju flera de är tillsammans, ju roligare har de.

Barn och ungdomar behöver normer och gamla hederliga värderingar. De behöver förstå att länder, välstånd och en hygglig befolkningsutveckling bygger man med hårt arbete, inte med jorden runt-resor, roliga studieprogram och självförverkliganden. Alla människor kan inte vara poeter, konstnärer, kufar och äventyrare. Det måste finnas människor som utför de tråkiga jobben, som för mänskligheten och arbetsmoralen vidare. Idag har många växt upp utan riktiga familjer och det tror jag är en av anledningarna till att kriminaliteten, våldet, dekadensen och degenereringen har spridit sig med rasande fart.
-"Mamma lever på socialbidrag och farsan suger kuk någonstans i Stockholm, varför ska jag ta något tråkigt jobb för?"
Denna inställning är inget man föds med, detta är något som de har utvecklat pga av att det inte har funnits några riktiga förebilder, de har aldrig funnits någon som har visat dem rätt helt enkelt.
Jämför gärna med trettiotalets byfånar. De hade ofta en uppväxtbakgrund som kan jämföras med hur dagens ungdomar växer upp. Avsaknad av föräldrar, normer och värderingar. Ibland kanske de hade föräldrar med missbruksproblematik, ibland kanske de hade föräldrar som ansågs som "konstiga" och därför fick de ofta bo i en liten stuga utanför den övriga samhällsgemenskapen. Idag skulle alla ungdomar anses som byfånar. Alla har en byfånebakgrund kan man säga. Dagens samhälle genererar hela generationer med byfånar. Det säger sig självt att detta inte är hållbart i längden.

Därför tror jag på den gamla hederliga familjen. Därför tror jag på Mamma, Pappa, Barn.
Kalla mig gärna för gammalmodig, det tolkar jag enbart som något positivt.

fredag 28 mars 2008

Tips på misslyckad fest.

Tidningarnas söndagsbilagor översvämmas av div reportage och artiklar som går ut på hur man ska lyckas med sin privata fest och bjudning. Det ena är larvigare och töntigare än det andra. Det är nämligen inne att ha fjompiga "bjudningar" för sina vänner numer.
Vem bryr sig?
Riktiga män har aldrig bjudning, riktiga män har insett för länge sedan att alkohol konsumeras bäst hemma, ensam, utan en massa störande distraktionsmoment som t ex konversation med bordsgrannar och avsmakning av vinblask. För att få ut maximal njutning av ett ordentligt rus så bör man sitta hemma vid datorn tillsammans med sin gamla favoritmusik och fotoalbum och försvinna in i nostalgins och sentimentalitetens härliga värld. Skulle man råka ramla över bordet eller riva ned någon bokhylla så gör det inte så mycket. Det är helt klart bättre att kräkas i sitt eget badkar än i vännernas handfat lyder ett gammalt fint ordspråk.

Om man prompt känner för lite sällskap så bör man istället träffas hemma hos någon nära polare av manligt kön. Någon man kan lita på, någon som har ett liknande avspänt och chosefritt förhållande till alkohol. Lite sådär lagom avspänt vid köksbordet. Flaskan på bordet och naturligtvis utan eventuella flickvänner eller fruar. De är ändå bara ivägen och har en förmåga att bara sitta och sura och komma med griniga kommentarer. De brukar inte uppskatta ständiga upprepningar och gammal fin rockmusik på hög volym.

Hur som helst så tänkte jag att jag skulle skriva en text som kan fungera som en rejäl motvikt mot dessa fjollreportage. Lite goda råd till dig som vill bli svartlistad hos dina polares flickvänner och fruar så att du hädanefter aldrig mer behöver bli bjuden på deras trista fester och bjudningar.
Hur slipper du deras kvinnor hädanefter när du och din polare ska träffas och umgås under trivsamma former?
Hur ska du gå till väga för att du hädanefter ska få vara ifred under helgerna med dina flaskor?
Hur ska du få telefonen att tystna efter klockan 16:00 på fredagseftermiddagen?
Ja, detta är ett problem som mången bättre män än mig har brottats med, men jag har lösningen.
Man ska naturligtvis ställa till med en trevlig bjudning för sina vänner med tillhörande sällskap. En gång, aldrig mer. Det garanterar jag.
Så här kommer mina alldeles egna tips för att få till en lyckad fest.
Kopiera gärna och sätt upp på kylskåpsdörren!

1. Se till att du är riktigt, riktigt dyngrak när redan de första gästerna anländer.

2. Ha gärna ett tema på festen. Ett tips på tema är: Ikväll diskuterar vi enbart flyktingpolitik och religion under inflytande av stora mängder alkohol. Brukar skapa en vänskaplig och trevlig atmosfär. Speciellt kvinnorna brukar uppskatta denna typ av diskussioner.

3. Bjud inte på någon mat. Om du ändå måste; bjud på något som garanterat alla tycker är äckligt. Fiskbullar är ett tips, lutfisk ett annat. Eller varför inte någon form av inälvsgryta? Upprepa sedan om och om igen med den drucknes envishet att du har lagt ned flera timmar på dessa rätter. När de har tvingat ned skiten så lägger du upp nya portioner på deras tallrikar utan att fråga om de ska ha mer. Var full och spill hälften av maten på fruarnas nya och fina kläder.

4. Varför inte starta en avspänd liten diskussion om sexpartners de har haft innan de träffade sina nuvarande partners? Fråga Jocke högljutt om han kommer ihåg det där jävla ludret från Karlskoga som ni båda satte på så tapeterna lossnade den där sommaren innan han träffade Monika. Fråga Lasse om han har blivit av med kondylomvårtorna ännu och påminn Jenny om den där midsommaren när hon visade muffen för alla när Johnny hade somnat.

5. Skit i att städa lägenheten innan de kommer. Toaletten bör inte ha sett skurhink, WC-anka och svinto på flera månader. Stopp i handfatet, gamla engångsrakhyvlar på golvet, pessar och använda kondomer lite varstans, skitring i badkar, berg med söndertuggade porrtidningar i tvättkorgen och gamla fastbrända kukhår på toasitsen kan få vilken tråkig kvinna som helst att svartlista dig från allt vad umgänge heter.

6. Upplys kvinnorna om att yrken som t ex undersköterska, dagisfröken och fritidspedagog egentligen inte är några riktiga arbeten. Det vet ju alla!

7. Skryt om vilken stor kuk du har och vad mycket du egentligen kan om precis allting.

8. Musik på högsta volym som omöjligör konversation i normal samtalston. Alla måste skrika till varandra. Tips på musik är t ex en samlad mix av Jimi Hendrix råaste och mest avantgardistiska gitarrsolon genom tiderna, bara att ladda ned från nätet och bränna ut på CD-skiva.

9. Slutligen: Häll ideligen i dig sprit och hetsa de andra karlarna till att ställa upp på supartävling innan de går. Alla som inte ställer upp är bögar!


Danskt utseende.

Jag har funderat lite på en sak. Danskar sägs ju vara samma folk som oss, eller hur? Men hur kommer det sig då att de är så fundamentalt olika oss till utseendet? Ja inte bara oss förresten, de är inte lik tyskarna eller holländarna heller! Man ser oftast direkt om någon är dansk innan de har börjat bräka och gurgla sig på sitt språk.
En dansk är oftast fet och illröd i ansiktet vilket kanske inte är så konstigt med tanke på deras livstil med massor av fet mat, öl och cigarretter. Men hur kommer det sig att så många även har ett speciellt ansikte? Jag menar, antingen så har de en stor käft, stora tjocka fläskkorvar till läppar och stor haka. De ser ut lite som en marulk som t ex Kim Larsen.

Eller också påminner de lite om beniga gäddor som t ex den danska skådisen Mads Mikkelsen som är ett annat typexempel på danskt utseende. Och vem minns förresten inte den nu avlidne Dirch Passer, samma "danska" utseende där också, stor käft, tjocka läppar m.m.

Den gamla skådisen Brigitte Nielsen är ju också
danska. Samma rejäla hakaparti a la Frank Andersson, samma marulksutseende. Hennes förkärlek för cigarretter och sprit är legendarisk i Hollywood.

Googlade lite på "danskt utseende" och fick genast upp en bild på en dansk folketingsledamot vid namn Eyvind Vesselbo. Samma klassiska danska utseende; fet, illröd i nyllet och jag kan slå vad om att han ligger på två askar om dagen och startar upp varje frukost med minst tre gammeldansk och fyller sedan på under dagen med öl. Däremot så saknar han det klassiska danska hakpartiet med tillhörande tjocka och fuktiga läppar.

Men så har vi ju då den gamle danska missnöjespolitikern Mogens Glistrup. Här kan vi se det äkta danska hakpartiet och de stora fuktiga läpparna igen.
Claes Malmberg sägs ju även ha danskt påbrå och det kan ju knappast göra någon förvånad. Samma ohälsosamma ansiktsfärg, samma hakparti, samma käft osv. Herr Padda från Paddeborg någon?
Nu minns jag att det även fanns en dansk portis i hyreshuset när jag var barn. Förutom att han ägnade sin mesta tid åt att sälja Stridsropet, hälla i sig kopiösa mängder med brännvin och käka värktabletter så såg han även ut som en sprucken korv i ansiktet. Stor fyrkantig haka, tjocka fuktiga läppar, kort stubbat hår och breda axlar. Äkta dansk ända ut i fingerspetsarna.
Nu påstår jag inte att alla danskar ser ut på detta sätt, men det finns förbluffande många med "Marulksutseende" i Danmark. Vad kan detta bero på? Någon som har svar på detta?

torsdag 27 mars 2008

Sveriges sämsta städer.

Jag gillar att resa, både utomlands och inom Sverige. När jag reser så är det uteslutande städer som gäller. Skog, fjäll, vilda forsar och annan skit intresserar mig inte ett dugg. Natur är för mig något man antingen kan dumpa gamla uttjänta soffor, elekronik och grovsopor i, eller något man bara passerar igenom när man är på väg till nästa stad.
I den här tråden tänkte jag enbart beskriva svenska städer och inget annat. De fula städerna. De mest deprimerande städerna. De dumma städerna.

Jag skulle i och för sig på ett ingående vis kunna beskriva de vackra och trevliga städerna i Sverige som har fina centrum, erbjuder bra shopping och nattliv och som inbjuder till flera besök.
Men hur kul är det? Det är mycket roligare att gnälla och kritisera. Så därför nämner jag bara mina favoritstäder som hastigast och sedan får det vara bra. Sedan tänkte jag raskt marschera över till den svenska misären.
Städer som Gammal Hårdrockare gillar är:
Helsingborg.
Karlstad.
Örebro.
Västerås.
Sundsvall.
Sådärja, då var det avklarat! Nu kör vi vidare.
Här kommer min lilla Fem-I-Bottenlista över städer som bara genom sin blotta existens kan få vem som helst att hemfalla åt svårt tablettmissbruk:

1. Stockholm.
EU:s näst med perifera huvudstad efter Helsingfors. Ligger på Sveriges baksida, helt isolerad. Ful stad, gammalmodig stad. Påminner om någon halvstor håla i forna DDR. Till råga på allt så är bostadspriserna av någon anledning skrattretande höga. Ja allt är dyrt i denna skitstad. En parkeringsplats kan ofta vara lika dyr som en etta i en normalstor stad i övriga Sverige. Många har inte ens råd med egen bil och parkering i Stockholm, därför ser man en massa dumma stockholmare överallt som springer fram på gatorna. Vad ska de göra när de inte har råd att ha bil?

2. Uppsala.
Inte nog med att staden fungerar som någon slags jätteförort till Stockholm, den ligger även på en stor blåsig slätt, norr om en isolerad huvudstad vilket gör Uppsala till Stockholms mest svårtillgängliga och perifera kranskommun. Litet fult centrum och en massa dumma studenter överallt. Svindyra bostäder vilket är mycket märkligt med tanke på läget. Pelle Svanslös och vackra takåsar mitt håriga arschle. Denna stad är inte pittoresk, den är inte vacker, den är inte välkomnande. Bara en ful jävla stenhög mitt ute på en kylig, anonym och isolerad slätt som är full av småkommuner som ingen jävel känner till. Vem kan peka ut Östhammar och Tierp på kartan?

3. Kiruna.
T o m efter norrländska mått mätt så är denna stad kall, för att inte säga iskall. Året runt. Jämt. Alltid.Vintrarna är långa i Norrland men somrarna brukar vara varma och fina, även om de är korta. Utom i Kiruna. Kollar man på vädret på TV under sommaren så kan man se att i Lycksele är det 21 grader, i Arvidsjaur 20 grader osv. Men vid Kirunatrakten tycks det gå någon slags klimatgräns. Temperaturen kommer aldrig över 12 grader. Kiruna är dvärgbjörkar, enorma slagghögar och vintersport. Till råga på allt elände som verkar det bara bo någon slags blandning av lappar och finnar däruppe. Alla tycks heta antingen Blind, Sorvo eller Lappalainen i efternamn. Det bådar inte bra med tanke på att intaget av alkohol brukar nå rent astronomiska höjder där uppe under helgerna. Alla känner väl till alkoholens inverkan på naturfolk och finnar.

4. Göteborg.
Denna stad ligger i och för sig geografiskt rätt, det är nära till allt, stan ligger på Sveriges framsida helt enkelt. Men där tar det stopp. Stan är - liksom Stockholm - oerhört ful och nedgången. Man kan fråga sig var någonstans det berömda göteborgska gemytet finns någonstans för jag har då aldrig hittat det. Går man en sväng i det blåsiga och sotiga centrumet så möts man nästan uteslutande av fyllon, knarkare, ficktjuvar och annat pack. De som har jobb och inkomst flyttar till Kungsbacka eller Kungälv. Kvar blir packet. Kvar blir tjuvarna, socialfallen, fyllona och narkomanerna.
Gamla ishavsblåa spårvagnar skramlar omkring och gör sitt bästa för att smälla med bilisterna. Spårvagnarna är alltid överfulla. Det pressar in sig dubbelt så många människor som de är tillverkade för och sedan står och ligger de på varandra och moltiger. Det är knäpptyst. Man kan höra en knappnål falla. För det finns som sagt inget "göteborgskt gemyt". Folk är griniga och sura och säger helst ingenting. Frågar du en göteborgare om vägen till någonting så får du bara en stor käft tillbaka. Han avfärdar dig som "bonne", det är alla som inte bor i Majorna, i Haga eller åtminstone ute i Frölunda. Glöm Sten-Åke Cederhök, gamla ölfik och puttrande små fiskebåtar med tennkulemotorer, här gäller istället Heroin-Kenta, Muhammed och Kenats kebab och cannabinol.

5. Karlskoga.
Första gången jag besökte denna stad så kändes det som om jag var på baksidan av något hela tiden fast jag enligt skyltarna var i centrum. Det är varuintagskänsla över hela stan. Centrum är överfullt av missbrukare och för övrigt så finns det inte så mycket mera. Avstånden är enorma. Detta beror på att stan planerades och byggdes för sjuttiotusen invånare men det kom bara trettiofemtusen. Att det överhuvudtaget dök upp någon är egentligen rätt så fantastiskt.
Andra gången jag besökte denna stad var en smått obehaglig upplevelse. Jag bara vaknade upp där efter en kväll som hade startat med ett tämmeligen imponerande alkoholintag i en helt annan stad.
Jag vaknade i en liten enkelsäng med ett skinnflått skrev, uppklämd mot en vägg av ett fruntimmer som garanterat vägde sina modiga 110 kilo. Jag var 28 år och vägde 70 kilo. Hon var sjutton men såg ut som fyrtio. Hon påminde om ugglan Helge i det gamla barnprogrammet "Från A till Ö". När jag smög därifrån gick jag som en cowboy. Gud vet vad jag hade sysslat med under den natten?
Arbetslösheten ligger på Göteborgsnivå och de få som jobbar pendlar antingen till Örebro eller Karlstad eller också jobbar de på något nedläggningshotat bruk i någon av småorterna som ligger utanför Karlskoga.
Det går en motorväg genom Karlskoga. Följ den. Sväng inte av, inte åt höger och inte åt vänster. Kör bara rakt fram så ordnar det sig till slut.

onsdag 26 mars 2008

Omvänd impotens.

Min ålder börjar göra sig påmind har jag märkt. Eller börjar förresten, det har hållit på i några år nu.
Först så blev jag tunnhårig, därefter så tröttnade jag på att lyssna på musik. Jag skriker ofta till ungdomarna på jobbet att de ska sänka volymen - Sänk för helvete! Är ni döva eller?
Precis vad gubbjävlarna brukade skrika till mig för inte alltför länge sedan.
Det är klent med återväxten på skallen som sagt, men det som inte finns på huvudet kompenseras på öronen. Jag måste raka dem en gång i veckan.
Men detta gör inte så mycket för det riktiga ålderstecknet, den sista spiken i kistan har inte slagits i ännu. Jag har fortfarande stånd varje morgon när jag vaknar. Morgonståndet visar inga tecken på att tacka för den tid som har varit.
Jag har alltid sagt att den dagen jag vaknar utan stånd, den dagen har jag blivit gammal och då tänker jag inte lämna sängen under resten av mitt liv.
Jag får även spontanstånd vid helt omotiverade situationer, som t ex när jag är på ICA Maxi och storhandlar, vaxar bilen eller står i kön till minuten.
Men det märkliga är att jag är inte längre kåt. Inte så ofta i alla fall, inte som när jag var tonåring och i tjugoårsåldern. Det var sällan jag fick till det med någon tjej men viljan fanns där i alla fall.
Idag har jag en flickvän och borde - i alla fall enligt mina gamla tonårsfantasier - få så mycket sex jag orkar men jag måste erkänna att det är sällan som jag tar initiativ till sex.
Men stånd, det får jag.
Någon märklig form av omvänd impotens - Jag får upp den men vill sällan ha sex. Annars brukar det ju vara tvärtom.

Sent igår kväll stod jag och lagade mat tillsammans med min flickvän i hennes kök. Är det något som jag - om möjligt - avskyr mer än att äta tillsammans med någon så är det att laga mat tillsammans.
Jag hade stånd.
-"Har du stånd nu igen! Du har ju bara snusk i skallen! Tänker du aldrig på något annat?"
Jodå, just då var jag inte ens medveten om att jag hade stånd. Jag var uttråkad. Jag stod och funderade ut en bra ursäkt för att kunna gå hem, eller kanske på hur balsaträ smakade. Eller något.

För några år sedan jobbade jag som chaufför och vissa dagar så körde jag omkring med konstant ståkuk. Det gick bra så länge jag satt i bilen. Desto besvärligare var det när jag blev tvungen att hoppa ut till lastutrymmet, hämta varorna, kartongerna eller vad det nu kunde vara och bära upp skiten till den väntande kunden - fortfarande med fullt stånd!
Jag stod utanför många dörrar och ringde på med ett stånd som inte gav med sig en tum. Ibland blev man inbjuden på kaffe och hade jag tid och kunden var trevlig så kunde jag inte tacka nej. Sedan så satt jag där i deras kök, ofta hos någon gammal pensionär och drack kaffe, käkade ostmackor, konverserade och drog vitsar - med en kuk som kändes som om den var gjuten i betong.
Undrar vad kunderna hade tänkt och vad de skulle ha sagt till sina vänner om de visste om det?
-"Idag bjöd jag in budet som kom med varorna, vi drack kaffe tillsammans, diskuterade Robinsson, analyserade kyrkovalet och gnällde över den regniga sommaren. Han hade stånd hela tiden."


tisdag 25 mars 2008

Extraknäck på SJ.

Jag har haft många tråkiga, meningslösa och idiotiska arbeten i mina dagar.
Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, det blir en hel del tragik i livet det. När man förstår att det inte blir roligare än så här, när man förstår att livet till stor del kommer att innehålla skitiga golv att städa, korv att steka, broschyrer som ska tryckas eller varför inte idioter som ska köras hit och dit, ja då gäller det att försöka göra det bästa av situationen. Annars klarar man sig inte igenom skiten.

Jag är helt övertygad om att de flesta människor som lägger en snara om sin hals i sin ensamhet, som häller i sig en burk sömntabletter, lägger sig i ett varmt bad och skär upp sina handleder har tröttnat och bestämt sig för att stämpla ut för gott från sina sinnessjukt tråkiga arbeten.
Skolan skapar hackkycklingar och mobboffer och när man äntligen tror att det är slut på skiten, när man hör Den blomstertid nu kommer för sista gången så tänker man att: Nu, nu jävlar är det över!
Nej, det är då det är dags att knäckas på allvar. Det är tid för arbete. Det är tid för att börja göra rätt för sig.

Men jag lät mig aldrig knäckas! Det var nära ett tag, jag höll på att bli galen men jag förstod att det gällde att ha den rätta inställningen och lite fantasi och är det något jag alltid har haft gott om så är det fantasi. Jag kan sitta i timmar och glo katatoniskt rakt in i en vägg och glida in i vilda dagdrömmar och fantasier.
-"Nu har han suttit på sängen och stirrat rakt fram i tre timmar. Det är något som inte är som det ska i huvudet på din son"
Minns jag att en pojkvän till morsan sade en gång när jag var barn.
Den förmågan underlättar på tråkiga jobb, det kan jag lova.
Men jag har också insett att allting egentligen är en enda lek, jag tar det inte på blodigt allvar. Jag försöker ofta skratta åt eländet. Det tog ett tag men jag lärde mig att det är i det trista vardagslivet som de största chanserna till att få sig ett gott skratt finns.

För många år sedan så jobbade jag extra på SJ. Jag behövde pengar till en resa jag ville göra så därför beslutade jag mig för att använda mina lediga helger till att städa ur personvagnar som hade kommit in under natten. Det var ett tråkigt jobb, ofta var det varmt och inte alltför sällan hade jag en fruktansvärd baksmälla. Till fördelarna hörde att det var rätt så bra betalt.
Jobbet bestod i att torka golven, dammsuga sätena och städa toaletterna. Man hade ca en och en halv timma på sig vid varje tågset och var det inte alltför grisigt så kunde man vara färdig på en halvtimma blankt. Naturligtvis så visade man sig då inte för chefen, det tjänade man inget på. Istället satt man kvar och slappade längst bak i någon vagn, satte sig och sket, läste en tidning eller vad som helst. Eller också kunde man sätta sig i barnavdelningen och rita!

Intercitytågen hade vid denna tidpunkt en avgränsad barnavdelning där föräldrar kunde lämpa av sina barn när de började bli utråkade och besvärliga. Där fanns allehanda plastleksaker, serietidningar och ritblock med tillhörande crayonkritor. På väggen och vid konduktörens bås hade de små barnen ritat teckningar och satt upp.
-"Titta vad jag har ritat till dig konduktören!"
-"Jaa va fin lille vän! Den måste jag sätta upp!"
Jag tog ett ritblock, en näve kritor från en kartong och satte mig vid ett bord. På ett så barnsligt sätt jag kunde så ritade jag en blåklädd konduktör med världens största kuk som satte på en kvinna bakifrån så det smaskade om det. Med den aviga handen skrev jag för att det skulle se så barnsligt ut som möjligt: "Mamma har inga pengar men gör så att vi får åka till Sundsvall ändå!"
Därefter drog jag grovt ritade pilar till varje person och skrev: "Mamma" och "Farbror konduktören".
Gjorde två stycken likadana och satte upp dem på både väggen och vid konduktörens bås.

Satte mig sedan ned och ritade två nya. Dessa teckningar visade med grovt och klumpigt dragna kritstreckslinjer en karl som låg och sov på ett golv. Runt honom låg det massor med tomflaskor, ölburkar och limtuber." Pappa är trött och sover" skrev jag under med barnsliga versaler. Jag satte upp dem på samma ställe som de föregående.
Tyvärr så hann jag inte mer. Folk började stiga på tåget, det var snart dags för avgång.Jag vet tyvärr inte hur länge dessa teckningar fick sitta kvar men jag noterade dock att tåget var i det närmaste fullsatt när det lämnade stationen.

Lite småkul tycker jag.

måndag 24 mars 2008

Våld hjälper...

Våld hjälper, det fick jag nyss det yttersta beviset på. Jag har min tvättkväll just nu och springer med jämna mellanrum ned till tvättstugan. Nyss så hade den förbannade luckan till tvättmaskinen bestämt sig för att jävlas med mig, den vägrade nämligen att öppna sig. Jag tryckte på varenda knapp och drog i luckan tills den bågnade men inget hände. Blev förbannad och gav den jävla maskinen en spark så den nästan hoppade ur sina fästen. Vips så gled luckan upp.

Det är inte första gången som stryk hjälper mot döda ting. Min DVD krånglade med jämna mellanrum, den ändrade språk, vägrade att lyda kommandon m.m. När den bestämde sig för att dubba Terminator 2 till tyska så fick jag nog, jag skickade på den idioten en jävla smäll och vips, det blixtrade till lite och efter det så har den funkat perfekt.
Min gamla dator med tillhörande tjock skärm gillade att hänga sig och allmänt jävlas, speciellt när jag skulle till att spara ned en lång text som jag hade suttit och skrivit på i flera timmar. Då kunde den nypa ihop totalt, allt frös ihop och det gick inte ens att stänga av fanskapet. Blev heligt förbannad och fler än en gång så drog jag knytnäven rätt i bildskärmen.
Förutom att jag fick jävligt ont så hickade datorn till och sedan så släppte förbannelsen.

För många år sedan fick jag för mig att cykla till Göteborg. Efter tre mil av konstant motvind så rann sinnet över på mig. Jag stannade, sparkade ned cykeljäveln i diket och stod och hoppade på den i rent ursinne. Efter en stund förstod jag vad jag höll på med och bestämde mig för att cykla hem igen. Då hade vinden mojnat och glad i hågen kunde jag senare cykla över älvsborgsbron och in i stan.
Jag har dammat hammare i brödrostar som har vägrat att släppa ifrån sig brödskivor med gott resultat, gamla kasstettbandspelare som har börjat krångla och svaja har blivit som nya efter att jag har dunkat dem i väggen några gånger och TV-apparater har slutat att flimra efter några välriktade vänsterkrokar.

De enda som inte verkar ändra beteende efter ett rejält kok stryk är strejkande bilar. Jag och mitt ex hade en gammal Volvo en gång som konstant vägrade att starta oavsett hur många gånger jag pucklade på den. Behöver jag tala om att jag aldrig mer kommer att äga någon Volvo?

Kvinnor och barn först!

När jag var ung så jobbade jag mycket inom färje-trafiken, på Silja-Line. Est-Line, TT-Line och Stena-Line. Det var ett helt ok jobb som passade mig då. Man jobbade i tvåveckorspass och sedan var man ledig i två veckor. Det där skiftade lite beroende på vilket rederi man jobbade för.
När man jobbar på färja så är säkerheten viktig. I alla fall så ville och försökte befälen få oss att tycka detta. Vi som var yngre sket fullkomligt i allt vad brandföreskrifter, livbåtar och räddningstationer hette. Få av oss visste vart vi skulle bege oss vid eventuellt nödläge.

Det var oftast vi ur den yngre besättningen som var de skyldiga när det gällde hyttbränder och märkliga och rent av livsfarliga surrningar i lastutrymmena. Ofta somnade vi aspackade i våra kojer med brinnande cigarretter mellan fingrarna. Jag blev lika ofta väckt av brandlarmet som av väckarklockan.
En matros som vi kan kalla Jimmy och som gillade att skryta om att han suttit av tid tre gånger för grov rattfylla innan han hade fyllt 25 år, lyckades en gång i ett rent vanvettigt berusat tillstånd surra fast varenda spis och stekhäll i köken med spännband - Innan vi hade lämnat land. Värt att notera är att det även var under sommartid och Östersjön låg bland som en spegel.

Finlands- och tysklandsfärjorna är ökända för fylleriet bland passagerarna. Vad få vet om är att det i alla fall under åttiotalet och början av nittiotalet söps värre bland personalen. Idag tror jag det är annorlunda men då mina damer och herrar, då söps det verkligen. När jag menar supa så menar jag verkligen Supa som i stora glas med ren vodka direkt på morgonen innan man gick till sin syssla, det var uppvaknanden med spyor i sängar och hår, ännu mer alkohol osv. Sådär höll det på hela dagarna och nätterna. Det här var på den tiden jag själv söp. Jag var ung med nya och färska organ. Idag hade jag avlidit inom några dagar men då, då jävlar så sjöng alkoholen i skallen, mina muskler fylldes av alkoholjoner och mitt utspädda blod fick det att spritta i benen. Brännvinet gav mig solsken i sinnet och spring i benen. Det var som första dagen på sommarlovet varje dag i flera år.

Hur som helst. En gång i veckan var det livräddningsövning. Alltid efter arbetstid. Jag minns inte så mycket, dels beroende på att jag ofta var antingen bakfull eller så full så att jag såg solar och planeter dansa framför min ögon och dels för att jag var totalt ointresserad. Jag var inte ensam om att ha denna inställning. Hälften av oss sket fullständigt i vad styrmannen eller vem det nu var som stod där framme mässade om. Men jag minns en sak och det var detta: Vid händelse av evakuering av båten så skulle alltid, jag skriver alltid, kvinnor och barn ha företräde till livbåtarna.
Jag och mina hyttkamrater talade ofta om detta. Vi tyckte att det var märkligt. Är kvinnor och barn mer värda än män? Är det viktigare att de överlever? Och hur rimmar detta med allt jävla tjat om jämställdhet?

En tidig morgon satt vi och drack kaffekask i mässen. En polare som vi kan kalla för Ronny skiljde sig en aning från oss andra, han var nämligen inte ett dugg intresserad av alkohol och kvinnor. Han hade istället två helt andra intressen som han hängav sig åt med liv och lust - Karlar och att käka div uppiggande preparat. Denna morgon var han pigg som vanligt efter att ha varit uppe hela natten och käkat piller och knullat servitörer i röven. Han sade:
-"Fan, jag skulle t o m kunna tänka mig att rycka ur en unge från någon livräddningsbåt för att lämna plats åt mig!"
Det låter hemskt och jag tror inte att jag skulle kunna göra något sådant. Eller skulle jag det? Jag vet inte men vad jag vet är att min överlevnadsinstinkt i alla fall är jävligt stark. Vem kan förutspå hur man skulle reagera i en ordentlig krissituation när livet hänger på en skör tråd? Kan ni det? Hur skulle ni reagera? Min egen kvinna och barn skulle naturligtvis komma först, men andra mäns kvinnor och barn? Är deras liv viktigare än mitt? Är inte alla liv lika viktiga om vi ska se på det hela rent humanistiskt?

Så hur ska man lösa detta rent praktiskt tycker ni? Ponera att alla vi som gillar att blogga är ute på en nöjeskryss till Kiel i Tyskland och båtjäveln börjar sjunka. Vad ska vi göra? Bilda kö till livbåtarna i sann svensk anda är nog inte att tänka på, det är lite svårt att invänta sin tur när en stor jävla färja håller på att sjunka. Det skulle nog bli lite gruff i kön kan jag tänka mig. Ska man gå efter ålder kanske? Det vore ju lika korkat som kvinnor-och-barnalternativet. Varför skulle en femtioåring var mer värd än en trettioåring osv. Eller ska vi skita i alltihopa och bara låta folk hoppa i livräddningsbåten tills den är full? Nja... Det skulle ju innebära att de största och starkaste skulle uppta varenda plats. Är de svagare mindre värda?

Jag har förbanne mig ingen bra lösning själv på detta problem. Vad jag vet är däremot att vi män - oavsett ålder, yrke och bakgrund - är lika mycket värda som kvinnor och barn. Ingen ska gynnas pga sitt kön eller sin ålder.

söndag 23 mars 2008

Familjekväll med ensamma mamman.

Har en liten lustig historia att berätta och jag lovar, den är helt sann.
För några år sedan träffade en polare till mig en kvinna och han var mycket glad. Dessvärre hade hon en liten dotter från ett tidigare förhållande och polarn som vi kan kalla Janne visste att det skulle bli besvärligt att bli accepterad av lilla dottern. Och skulle han inte bli accepterad av henne, då skulle det inte heller bli någon fortsättning med söta lilla mamman heller.
Men Janne hade blivit upp över öronen kär, han kände sig som en nittonåring trots att han snart skulle fylla fyrtio. Janne bestämde sig för att fjäska riktigt ordentligt för både dotter och moder genom att anordna en riktig familjekväll med pizza, massor av godis till dottern och så film förstås. Janne visste - liksom så många av oss andra som har träffat ensamstående mödrar - att ungar kan mutas med godis och underhållning.
Janne avskydde egentligen ungen men som han sade:
-"Det är inte kul men man får alltid betala när kuken ska ha sitt, på ena eller andra sättet." Janne försökte låta tuffare än han var. Janne var som sagt ordentligt kär. Inte enbart på knullhumör men det ville han inte erkänna. Men jag känner honom väl och vi karlar blandar aldrig ihop kärlek med kåthet. Vi vet skillnaden.

Om det står en dyngrak man och hänger på en kvinnas ringklocka en tidig lördagskväll med en kasse brännvin i ena nypan så har han garanterat stånd och har haft knulla i skallen ända sedan förmiddagen och första groggen. Om han däremot är beredd att tillbringa en nykter lördagskväll tillsammans med både kvinnan och hennes odrägliga unge och käka chips och jordnötter tills han knappt kan andas, ja då är han kär.
Janne var kär.

Vid denna tidpunkt hade jag TV-1000 inkopplat. Det var en stor miss av mig att abonnera på den kanalen. Jag ville se film men på helgerna så visade de antingen porrfilm eller sport och jag avskyr bådadera. Vid denna tidpunkt var även jag ungkarl och det sista jag ville titta på var när andra knullade - jag ville knulla själv!

Hur som helst så visade de en riktig familjefilm en kväll som hette "Starman". En fånig amerikansk film inspelad under åttiotalet med Jeff Bridges i rollen som en utomjording som kraschar på jorden med sitt rymdskepp och blir tvungen att anta en människas skepnad. Janne bad mig spela in den åt honom. Den skulle passa bra till familjekvällen nästa helg. Ingen risk att det skulle bli några pinsamma scener i den filmen.
Javisst kunde jag det! Jag spelade in filmen åt honom och sedan tänkte jag inte mer på det.
En onsdagsnatt kunde jag inte sova. Gick upp, knäppte på TV:n, zappade till TV-1000 och naturligtvis visade de porrfilm där. Jag var helt oförberedd. Jag satt och mumsade på en nattmacka med kokt ägg och tonfisk och hela tv-skärmen fylldes av en stor blöt fetta. Jag kan tänka mig trevligare saker att titta på när jag äter. Jag föredrar även lite högre intellektuell nivå på underhållning. Kalla mig för gammalmodig men sådan är jag.
Jag satt ensam i min lägenhet med käften full med tonfiskmacka och en 32-tums blöt muff som som sällskap. Det kändes tråkigt.
Jaså, här sitter du i din ensamhet mitt i natten och roar dig din rackare där! Maten är inte dum men underhållningen kanske inte skulle gå hem under någon släktmiddag.
Det var då jag fick min lysande idé! Jag tryckte in kassetten i videon, den med familjefilmen som jag hade spelat in åt Janne och spolade fram en bra bit in i handlingen på filmen. Sedan började jag spela in från den pågående porrfilmen. Det blev perfekt!

Precis när Starman och hans följeslagerska slår upp dörren till det motellrum som de har tagit sin tillflykt till efter att ha varit jagade av snuten halva natten så fylls hela rutan av en neger med en enorm ståkuk. Han blir avsugen för glatta livet av en blond kvinna med långa flätor iklädd tysk alpmundering.
Kameran zoomar in så att man inte ska missa något. Lilla Heidi suger så att ögonen står i kors på Djungel-Jim. Fler personer ramlar in i handlingen som vill vara med och leka.
Stor humor! Janne dök upp på fredagen och hämtade filmen. Utanför stod bilen och puttrade med sätet fullt med godis och pizza som var ägnat åt den trevliga familjekvällen. Det enda som fattades var en mysig familjefilm och den fick han nu av mig som jag hade varit så snäll och spelat in åt honom.
Lycka till Janne!

Efteråt så hörde jag ingenting. Janne nämnde det aldrig och vad skulle han säga? Han visste innerst inne att det var ett bra skämt eftersom han har exakt samma humor som mig. Men det blev inget fortsatt familjeliv för Janne, det vet jag. Han hade nog önskat att det var någon annan som hade drabbats av det skämtet, varför inte jag t ex?
Men jag skulle vilja ha sett deras miner när Starman och hans följeslagerska slog upp dörren till det där motellrummet. Janne satt tillsammans med modern och lilla dottern och mumsade på chips, drack läsk och hade det mysigt. Jag undrar hur lång tid det tog innan det gick upp för dem att filmen drastiskt hade ändrat karaktär? Hur lång tid tog det innan någon av dem hittade fjärrkontrollen bland allt godispapper, pizzakartonger och läskburkar på bordet? Vad sade Janne? Vad sade modern till sin tioåriga dotter?

Janne återgick sedan till att hänga på kvinnornas ringklockor med en kasse sprit i näven.

Kungahuset borde nia svenska folket.

En polare till mig ansåg att om jag nu skulle driva en blogg så borde jag även få med lite aktuell samhällskritik och ja, varför inte? Det finns ju så mycket att reta upp sig på. Så mycket galenskap. Så mycket enfald.
"Så många får, så lite tid" som den gamla kärlekskranka fårvaktaren tänkte.
Så många idioter, så trångt om utrymme på min hårddisk, säger jag.
Jag skulle behöva minst tio hårddiskar för att kunna beskriva det kollektiva vansinnet och enfalden som Sverige har plågats av under de senaste åren. De Dumma Människorna bryter ständigt ny mark, hela kompanier av dårar marscherar fram och lämnar efter sig en raserad välfärd och rykande, sterila åkrar av otrygghet och främlingsskap.
Istället för trygghet, arbeten och en fungerande sjukvård så har vi fått EU, islam, nynazism, försvagade fackföreningar och skattefinansierade tvättstugevärdar och vi ska vara tacksamma över detta!
Vi som har fräckheten att inte vara lika tacksamma som det förväntas av oss utmålas som bakåtsträvare.
Det Sverige som jag växte upp i finns inte längre, ja det gamla fina Folkhemssverige har t o m blivit ett skällsord. Folkhemsvisionen anses som ett utslag av svår inskränkthet, ja nästan rasistisk och ingen vågar protestera, ingen orkar.
Men jag har i alla fall min lilla blogg!
Här ska det jävlar i mig bråkas, kritiseras och gnällas och jag ska försöka att vara så politiskt inkorrekt som jag bara kan.
Jag tror jag börjar med det förbannade kungahuset som jag har retat mig på ända sedan jag var barn.

Läste för ett tag sedan i en tidning att det var någon som hade retat sig på att en journalist hade "duat" kungen under nobelmiddagen, eller om det var drottningen eller Victoria som någon hade haft den stora fräckheten att dua?
Skit samma! Vad jag vill ha sagt är detta: Varför ska man vara tvungen att tilltala någon ur kungahuset med "ni"? Vem är det egentligen som försörjer Kungen, drottningen och deras bortskämda ungar? Det är ju de som ska nia det svenska folket. Det är de som jävlar i mig ska bocka och niga underdånigt så fort de möter en vanlig svensk skattebetalare.
De borde fan i mig kräla i stoftet, visa tacksamhet och be om ursäkt för sin egen existens. De borde skämmas för att de symboliserar ett system och en släkt som tidigare stod för förtryck, krig och elände. Glöm aldrig alla unga och fattiga pojkar, bonndrängar m.m. som de tvingade ut i krig för att dö bara för att kunghusen skulle leka krig med varandra.
Glöm aldrig hur det svenska folket svalt och plågades under kungahusen och kyrkans makt.
Glöm aldrig alla de unga svenska män som tvångsdeporterades till olika krig och som sedan aldrig kom tillbaka.
Glöm aldrig att kungahusen historiskt var emot demokrati och alla människors lika värde.
Glöm aldrig att kungahuset och adeln åt sig smällfeta under samma tid som många svenskar levde i jordkulor och svalt ihjäl.
Det fanns inte en enda kungajävel, INTE EN ENDA KUNGAJÄVEL, som var emot detta system och som försökte ändra på det. De ansåg att det var rätt, de ansåg att de var av Gud satta till makten. De ansåg sig vara mer värda än andra människor - människor som då, liksom nu, försörjde dem.

Det finns många människor som jag respekterar och som verkligen förtjänar respekt från svenska folket. Jag niar gärna vetenskapsmän, människor som kämpar och gör något för mänskligheten osv. Om det krävs och om de mår bättre av det så niar jag även framstående företagare, innovatörer, uppfinnare m.m. vars slit och arbete skapar arbetstillfällen för många människor och som stärker sveriges ekonomiska positition i världen. Men jag vägrar att respektera och nia människor som bara ger ett infantilt och bortkommet intryck vars största merit är att de har blivit födda av rätt föräldrar.
Faktum är att ett biträde på Burger King är värd mer respekt än vilken kung som helst.
Jag fylls av större vördnad när jag stiger in på McDonalds eller Max och står öga mot öga med personalen än när jag står framför Slottet.

Idag ska vi vårda och respektera företrädarna för detta ålderdomliga system, dvs monarkin. Vissa anser att vi ska nia dem. Nej minsann! Jag kommer aldrig att vare sig nia eller respektera dem.
Jag spottar däremot inte på dem. Lika lite som det är någon merit att födas med rätt föräldrar, lika lite kan de rå för att de har blivit födda till dem de är.
Däremot så spottar jag på allt det som kungahusen symboliserar. Jag spottar på deras förfäder som faktiskt var ansvariga för sina handlingar. Dagens kungahus borde visa ödmjukhet och gottgöra sina förfäders brott. Botgöring helt enkelt. De borde lämna tillbaka allt som tillhör det svenska folket. Sina tillgångar på banken, lyxbostäderna, lyxbilarna m.m. Sälj skiten på exekutiv auktion och lägg pengarna på sjukvården, åldringsvården eller något där de verkligen gör nytta. Därefter borde de stå till både bostads- och arbetsmarknadens förfogande som alla andra svenskar.
Först då så skulle jag nog kunna respektera dem. Jag skulle inte nia dem, fan heller! Jag niar inte mina grannar eller mina jobbarpolare så varför skulle jag nia dem? Men som sagt, jag skulle respektera dem för deras handling. För första gången i sitt liv så hade Kungen gjort något som verkligen förtjänade respekt - Han hade lämnat tillbaka släktens stöldgods till de rättmätiga ägarna.

Så kom ihåg det nästa gång du möter Prinsessan Madde på stan med näsan uppe i luften och händerna fulla med kassar från Gucci och Prada. Ställ er framför henne med benen brett isär. Säg åt henne att ställa ned kassarna på marken och att torka bort den där skitförnäma minen hon har i ansiktet. Tala om för henne att det är DU och dina vänner som har betalat för den där skiten hon har i kassarna och att det är dags att visa ödmjukhet och säga tack för kaffet!
Tala om för henne att nu vill du jävlar i mig se en rejäl nigning och ett sött litet leende för omväxlings skull istället för den där sura minen hon jämt visar upp.

Om vi alla gjorde denna markering så kanske vi i framtiden slapp se de bortskämda kungabarnen svassa omkring på Stureplans innekrogar med kreditkort som är utställda på Svensk Skattebetalare.
Vi kanske skulle slippa se dem i TV varje jul när de kladdar med skattefinansierad bulldeg och öppnar julklappar vars värde de flesta andra av oss bara kan drömma om. Vi får nämligen betala för våra julklappar och under våra julgranar ligger inga Rolexklockor och Ferraris och skulle det mot förmodan göra det, ja då har vi själva betalat för dem. Oavsett om vi är grovdiskare eller direktörer så tillför vi samhället något, vi strävar på och gör vår plikt och framför allt: Vi betalar våra prylar, restaurangnotor, julklappar och räkningar för egna intjänade pengar.

Det om något är värt respekt och så här i högertider när det hetsas mot alla bidragstagare, från cancersjuka till permitterade människor, så borde det vara dags för Jättebebisen, förlåt, Fredrik Reinfeldt menade jag, att klämma åt de största bidragstagarna av alla: Kungafamiljen. Jättebebisen tjatar ju hela tiden om att "strama upp" alla bidrag, hur är det egentligen med apanaget? När ska det stramas upp?
När får vi se kungafamiljen uppe på AF, sökandes jobb som inte finns hos arbetsgivare som inte vill anställa dem?
Tänk om Kungen skulle få indragen sjukpenning för sin dyslexi av en försäkringsläkare? Detta är ju den verkligheten som drabbar det svenska folket idag som har långt värre åkommor. Kungen säger sig ju vara folkets kung. Dags att bevisa det i praktisk handling!

Minns ni det berömda talet, när Kungen upplyste det svenska folket om att de inte längre skulle förvänta sig att stekta sparvar skulle flyga in i munnen på dem.
När ska de stekta sparvarna, ja hela flockar av dem sluta att flyga in i käften på honom själv?

lördag 22 mars 2008

När den gamla musiken tystnar...

"För mig så är rocken ungdom och uppror. Rockmusik är känslan av att vilja stampa gasen i botten på motorvägen med vodkaflaskan i knät. Rocken ska vara musikens motsvarighet till att vilja tända eld på håret, hälla i sig en sjuttiofemma och våldta grannen. Rocken ska vara som hämtpizza och dubbla ostburgare.

Rockmusik ska vara ytlig. Texterna ska handla om att dricka sprit, ha sex med billiga tjejer och krascha bilar mot bergväggar i 160 knyck. Rockmusik ska inte lobba för Hem och Skola, rockmusik ska inte ta ställning för något seriöst utom rockmyten. Rockmusik handlar om att vara arton år resten av livet. Det handlar om ansvarslöshet, evig ungdom och att ge fan i allt och leva för dagen. Den känslan ska man uppfyllas av efter att ha lyssnat på ett bra rockband.

Därför älskar jag band och rockartister som AC/DC, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, George Thorogood, Deep Purple, Judas Priest och alla de andra. De hjälper mig helt enkelt att hålla mig ung och barnslig i sinnet."

Det där skrev jag för mycket länge sedan. Idag har musiken en helt annan betydelse för mig, faktum är att jag lyssnar inte ens på musik så ofta längre och framför allt; jag lägger inte in några värderingar i det. Musiken är inte så viktig längre helt enkelt. Det är inte på blodigt allvar.
När jag var ung så var min musiksmak mycket begränsad, det var enbart rock och hårdrock som gällde, absolut inget annat.
Idag lyssnar jag på det jag tycker är bra. Punkt. Skitsamma vad det är.
När man är ung identifierar man sig med sin musiksmak, det där växer man ifrån när man kommer upp i nitton-tjugoårsåldern.

Viss musik är inte alls lika bra som man minns den. Faktum är att jag ibland ifrågasätter mitt eget intellekt, hur i helvete kunde jag lyssna på så mycket skit?
Kan det vara som så att man idag tror att man fortfarande ska gilla en viss musik bara för att man gillade det som tonåring?
Visst, klassisk tung rock som AC/DC, Deep Purple, Led Zeppelin, Rainbow, Jimi Hendrix m. fl är ju fortfarande oslagbara. Så bra musik kommer aldrig mer att skapas.
Men för ett tag sedan så satt jag och laddade hem en del gamla låtar med Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och de andra hårdrockspojkbanden och va fan... De är ju pinsamma. Rena skiten!
Jag hörde att de har gett ut några nya album.
Jaha?
Visst, jag kan förstå att jag gillade dem som sjuttonåring, de kunde skapa rockhits som satte sig i skallen och skickliga musiker var de. Men skulle jag lyssna på dem idag om jag hörde dem för första gången? Skulle jag haja till, öka volymen och stampa gasen i botten om jag råkade höra en låt med Judas priest på bilradion? Skulle jag få rysningar, stånd och en önskan att genast på stubinen hälla i mig en sjuttiofemma vodka rent om jag råkade ratta in 747 - Strangers in the night med Saxon? Nej, jag tror faktiskt att jag skulle göra som vanligt när jag råkar få på radion - Stänga av den igen och skära tänder av ilska över dagens musikaliska degenerering. Det märks att Judas, Saxon och allt vad de nu hette aldrig kom upp i samma liga som AC/DC, Deep Purple och grabbarna.

Men det finns ett album med Judas Priest som fungerar bra som tidsmaskin. När jag lyssnar på "Point of entry" så är jag sjutton år igen, det är sommaren 1982, jag och min vänner ägnar de flesta sommarnätterna åt att hänga mot en vägg och röka cigaretter och jag har fortfarande inte hållt någon flicka i handen.
Det led jag över då - händelselösheten och frånvaron av kvinnlig fägring. Nu gör jag inget annat än önskar att jag vore tillbaka till den tiden. Den tidens pojkbandshårdrock skapade en positiv känsla, ett visst hopp om framtiden. Idag sitter jag med facit och visst, jag fick till slut äntligen både hålla en flicka i handen och lite mer, nu har jag tröttnat. Idag har jag gott ställt ekonomiskt men vad ska jag med pengarna till? Jag har ju redan haft några kvinnor, jag har redan sett en massa länder och städer och den senaste hemelektroniken har jag. För det är ju det som man får för pengar - Kvinnor, upplevelser och prylar. Mer än så är det inte.
När jag var sjutton år så var detta lika stort och fantastiskt som universum, idag vet jag att det bara gav mig gonorre, minnesluckor och kraftiga värdeminskningar.

En känd författare skrev en gång att efter att man har fyllt 25 år så börjar man leva 20 år bakåt i det förflutna. Det skulle innebära att jag vid 63 års ålder kommer att sitta och tänka tillbaka på den tid jag lever i just nu.
Tror knappast det. Vad finns att bli sentimental över? Vad finns att sakna? Inget är längre för första gången, inget är nytt och outforskat och drömmen om rikedom, framgång och vackra kvinnor har jag bytt ut mot ett tryggt pensionssparande. Jag tillbringar helgerna åt att jobba extra (tack gode Gud för att Ikea alltid är i behov av extrapersonal!), inte för att jag är i skriande behov av pengarna utan enbart för att jag inte vet vad jag annars ska göra? Tiden är inte längre oändlig men jag kan ändå inte komma på något bättre alternativ.

Faktum är att det finns ingen musik i världen som kan skapa samma livsgnista hos mig som under den där sommaren när jag var sjutton år. Det är kanske därför som det är så sällan jag lyssnar på musik numer?

Hur som helst, här är mina senaste nedladdningar som jag ska bränna över på skiva och köra i bilstereon när jag tar bilen ut till jobbet nästa gång:

Deep Purple - Strange kind of woman.
Simple Minds - Dont you forget about me.
Billy Idol - White wedding.
AC/DC - Coldhearted man.
AC/DC - Jailbreak. Liveversionen naturligtvis!
Bruce Springsteen - Tougher than the rest.
Leila K - Ca plane pour moi.
Pat Benatar - Get nervous.
The Who - Teenage wasteland.
Eddie Meduza - Min hobby.
Katrina and the waves - Red wine and whiskey.
Koto - Dragons key.
ELO - Four little diamonds.
ELO - Dont bring me down.
Jona Lewie - You'll Always Find Me In The Kitchen At Parties
Maria McKee - I found love.
Ellen Foley - Stupid girl.
Phil Collins - I whish it would rain down over me.
The Cult - Edie (Ciao baby)
Accept - Burning.

Dessa låtar rekommenderas och kan få fart även på medelålders gubbjävlar som har fyllt fyrtio. Återkommer med fler rekommendationer om så önskas.

Klart slut. Over and out.
/Gammal Hårdrockare som inte har rockat på många år.

Därför äter jag inte på restaurang - Del 2.

Jag har tidigare skrivit om varför jag aldrig käkar på restauranger. De ynkliga portionerna var en anledning. Men det finns ännu en anledning till att jag helst inte käkar på restaurang.

Notera nu att detta inte är menat som något personligt mot någon men det finns inget yrke som jag respekterar så lite som köksyrket. Jag jobbade själv med skiten till och från i flera år och jag har aldrig hatat så mycket under arbetstid som då. Uruselt betalt, lönerna var ett skämt. Stressigt och tungt av bara helvete. Idioter till arbetskamrater, idioter till gäster osv. Lägg därtill att det känns helt meningslöst. Man producerar ingenting! Man skapar inget! Slutprodukten är bara stora lass med avföring.

Jag äcklade mig aldrig med maten i vuxen ålder, så lågt sjönk jag aldrig. Men jag hade arbetskamrater (vuxna, medelålders män) som inte stod ut, som föraktade sitt jobb och även sig själva för att de höll på med skiten så deras sätt att på något vis "ge tillbaka" var att göra ett dåligt jobb. Att spotta i soppor, vränga ut snus i köttgrytor, kleta snorkusar i gratänger och medvetet översalta och överpeppra hände ofta. Detta såg jag många gånger och jag sade aldrig något. Jag sket i det. Så mycket gav jag för det där jävla skityrket.
Dessvärre drabbar griseriet oftast fel människor. Det är miljön, stressen, skitlönerna och de komplett ointressanta sysslorna som förvandlar vuxna människor till vidriga imbeciller. Det är chefen, samhället och hela jävla systemet man vill slå på käften när man har slavat tillräckligt länge, men det kan man inte. Alltså låter man ilskan, hatet och alla livets besvikelser gå ut över gästerna.

Men jag fick nog av skiten i tid, innan jag blev galen. Innan jag började svina mig med maten. Jag släppte allt jag hade för händer och bad kökschefen fara och flyga så långt ända in i svartbrända helvete han kunde och efter det har jag aldrig satt min fot i något jävla kök. Det tog mig tre månader innan jag fick ett nytt jobb, tre månader utan lön men det var det värt. Aldrig mer!
Efter det så städade jag tågvagnar och skurade skithus och pissoarer under en tid innan jag fick något bättre. T o m de jobben var trevligare. Bättre lön också! Jag sken som en sol varje morgon när jag gick till jobbet och de väntande pissoarerna, varje dag var en fest och varje avlöning kändes som en förmögenhet.

Träffade en gammal bekant i helgen, tydligen har han stekt en och annan köttbulle för mycket för puckot jobbar fortfarande inom köksbranschen trots fyrtio år fyllda. Han hade dock en hel del vidrigt att berätta. Ska vi ta och läsa om det?
Ok!

Jag frågade honom om hur jobbet var, om det fortfarande var samma jävla stress, samma usla skitlöner och samma jävla idioter till jobbarkompisar och gäster?
Genast så fick jag mig en evighetslång jeremiad om livets helvete, om all skit han tvingades svälja, kompanier av dårar till gäster och om hur meningslöst det var att slösa bort sitt liv på ett sådant förbannat idiotyrke.
-"Men har du inget kul att berätta? Hur förgyller du dina arbetsdagar? Hur står du ut?"
Frågade jag.
-"Nu vill jag höra några smaskiga anekdoter, det vet jag att du har. Vi som har haft så mycket kul ihop!"

Han startade upp lite lätt genom att upplysa mig om att han sedan många år tillbaka har som regel att aldrig tvätta händerna efter att han har skitit. Han går istället rätt på köttet eller fisken och börjar att filea, tärna, hacka eller vad det nu kan vara efter att ha klämt ur sig några rejäla och halvlösa bruntorpeder för att därefter med välbehag torka sig i röven med det tunna och billiga papperet några gånger.
-"Jojo, men så gör väl alla."
Konstaterade jag. Sedan talade han om att han senast förra veckan faktiskt hade varit väldigt förkyld, snoken rann som en kran och han hostade och fräste hela tiden. Men lönen är dålig och sjukpenningen därefter så det var bara att gå till jobbet och stå där och blanda sallad, röra till dressingar och steka korv samtidigt som spott, slem, snor och andra kroppsvätskor stod som ett dis runt omkring honom. Sedan så får vi inte heller glömma att han hade problem med magen, stressen höll på att ta kål på honom. Ränndretan kom periodvis och höll i sig i flera dagar. Då fick han springa på toaletten rätt så ofta mellan all köttbankning och panering.

Nu började det likna något. Han berättade med ett fniss att när han stod och stekte schnitzlar så hade han råkat tappa en på golvet. Den tog han upp och lade genast tillbaka på stekbordet.
-"Vad är det med det då? Även det gör väl alla vad jag kan minnas i alla fall."
Jovisst, men innan han tappade schnitzeln så hade han varit på skithuset och pissat. Han hade stått där på det nedpissade golvet med sina träskor och hängt ut kuken och låtit pisset strila ned i pissrännan. Samtidigt trödde han omkring med träskorna i pisset och gud vet vad mer som ligger och gror på sådana där golv? Samma träskor hade sedan trampat omkring på samma golv som han nästan vanemässigt brukade tappa schnitzlar, ostskivor, tomater och lite annat smått och gott.
-"Men kom igen nu, det där är väl ingenting!"
Sade jag.
-"Minns du när du och jag jobbade på Silja-Line och bakfulla som svin spydde ned en julskinka som vi sedan duschade av i disken och skickade ut till smörgåsbordet? Sådana historier vill jag höra! Ge mig något att skratta åt! Ge mig något som jag kan skriva om!"
Men min gamla bekant började bli en gammal knäckt man.
-"Nä va fan, jag börjar bli gammal vet du. Fyller 43 år snart. Jag orkar inte, det enda jag orkar är att hata mitt jobb och mig själv för att jag gjorde ett sådant jävla felval som jag gjorde."
Jag förstår honom.

Men i alla fall, denna historia är helt sann. Jag överdriver inte. Det går till såhär i många kök. De anställda hatar sitt jobb och sina liv och då kan det ta sig sådana här uttryck. Jag slutade i tid vilket jag är glad för. Jag hann aldrig börja svina och ta ut min hämnd på mina egna felval på gästerna. Men jag käkar ytterst sällan ute. Jag vet hur det går till. Jag vet hur de anställda mår. Sådant här griseri är det inte i alla kök, alla köksanställda är inte svin som låter sin avsky gå ut över maten och gästerna. Men de är tillräckligt många för att hålla mig borta från restaurangerna.
De finns där ute.
De är en stor skara som växer.
Just idag är det säkert flera hundra som tröttnar på skiten, som känner att de har fått nog men som förstår att de inte kan ta sig därifrån.

Hur är det, känner du till personalen på din favortirestaurang? Ser de lyckliga ut? Vad har de för löner? Måste de stressa skiten ur sig varje dag?
Jag skulle inte ta risken...


Därför äter jag inte på restaurang - Del 1.

Jag är ett ökänt matvrak och kan trycka i mig nästan hur mycket som helst. Jag blir helt enkelt inte mätt på ett par hamburgare eller en vanlig pizza. McDonalds ynkliga menyer får mig bara att bli hungrigare, de retar upp magen helt enkelt och en pizza kan jag trycka av bara farten och märker knappt att jag har käkat. Därför klämmer jag oftast en familje-pizza när jag beställer hem pizza och mitt rekord på McDonalds är fjorton tolv-kronors ostburgare och jag kände att jag kunde käka fler men dels så blir det så jävla dyrt och dels så glor en del människor så förbannat.

Överhuvudtaget så tycker jag det är värdelöst att käka ute eftersom alla portioner, oavsett var man äter, verkar vara utformade för dibarn och bantande småflickor. Är det fler än jag som har detta problem? Och nej, jag är INTE överviktig på något sätt, bara vansinnigt förtjust i mat!

Jag är en man som har något så ovanligt i dagens Sverige som ett arbete - ett ibland fysiskt krävande arbete och behöver följdaktligen föda därefter. Hamburgare, pizza, stekt potatis med ägg, pytt i panna osv ser jag närmast som förrätter. Jag har ofta gått och köpt mig en hundrafemtiograms hamburgare medans jag har väntat på min pizza. Jag kräver lagad mat sju dagar i veckan för att fungera, äter jag inte varm mat minst en gång om dagen blir jag darrig och matt.

Många på tex mitt jobb sitter och talar varmt om olika restauranger. De talar lyriskt om hur fint och gott det är. När jag då ifrågasätter storleken på portionerna, när jag frågar om man blir mätt på en liten biff med en lina sås, några ynkliga potäter och lite löv så blir de bara irriterade och börjar käfta om hur många "points" det är i en potatis m.m, sen tar de upp hur skönt det är att slippa disken och hur kul det är att prova nya maträtter.
Skitkul...
Inte nog med att man betalar överpris för en ynklig portion mat, man måste även stå ut med en massa andra gäster. Man kan inte ligga i någon soffa och glo på TV samtidigt som man lastar in. Inte lägga av en brakskit.
Inte somna efter maten.
Inte skyffla in maten med sked.
Man får istället sitta där uppsträckt som en jävla idiot med öppen plånbok och glo något annat snille i ansiktet och konversera om totalt ointressanta saker. Fan, man kan ju köpa hem tre pizzor, två L läsk + chips och film för de pengarna som de lägger på en biff med lite sås ute på restaurangen. Jag står hellre med lite disk och blir rejält mätt än förirrar mig in på någon restaurang.

Nej restaurangbesöken överlåter jag åt manlig dagispersonal, skolflickor, metrosexuella kontorsfjantar och andra töntar som gillar att ägna sig åt självsvält i syfte att komma i de senaste designklänningarna.
Riktiga män utan ätstörningar föredrar att äta framför TV:n i hemmets lugna vrå utan distraktioner i form av kvinnligt sällskap, ungar eller annat löst folk.

Familjeliv - Roliga debatter och konflikter.


Jag blev för ett tag sedan bannad från forumet Familjeliv. Jag visste att jag skulle åka ut med huvudet före så därför stampade jag gasen i botten från första början. Jag ville hinna sprida min visdom till så många som möjligt under den korta tid jag skulle få där.

Familjeliv är ett rätt så populärt forum som är proppfullt av en massa fjantiga mammor, politiskt korrekta miljömuppar, cykelhjälmsanvändare, manlig dagispersonal och andra fjollor. Jag blev ungefär lika omtyckt där som smittkoppor.
Det var länge sedan jag hade så kul!
Därför har jag hälsat på en sväng på Familjeliv, sökt lite på mitt nick som jag hade där och kopierat flera av mina texter. Jodå, de finns kvar! Så även flera debatter och dialoger som jag hade med flera medlemmar.

Här kommer den första. En användare som kallade sig Miss Maja oroade sig för sin son som inte sket.

"Min son på 3 månader har inte bajsat på 4 dagar nu, inte sen i tisdags. Förra veckan fick han ersättning blandat med bröstmjölk för första gången. Han fick det 3 ggr på 3 dagar, fredag-söndag. Kan det ha med det att göra? Är det någon som vet om det kan vara så att han är förstoppad.... Jag läste i sjukvårsduiden att man kunde ge katrinplommonpuré till barn över 3 månader. Vi testade det i förmiddags, ca en tesked fick han men inte har det hjälpt tycker jag. Några tips.....på vad vi kan göra."

Här var jag naturligtvis tvungen att rycka in till Miss Majas hjälp och stöd!

"Kära Miss Maja.
Jag ringde och frågade min flickvän när hon sket sist och det var ett tag sedan enligt henne, tre dagar sedan närmare bestämt. Jaha, sade jag då och fortsatte med mitt jobb.
Vad jag vill ha sagt är att jag inte riktigt förstår frågan? Om inte ungen vill skita så är det väl hans problem? Han skiter när han tycker att det är dags. Vad tror du kan hända, att han skulle explodera av all skit till slut? Knappast. Sådant löser sig självt. Ibland i byxorna. Alternativt så kan du ju trycka i ungen lite laxermedel och sedan skaka på honom. Då kommer nog skiten ska du se!"

Behöver jag tala om att de små mammorna inte sparade på krutet i de kommande kommentarerna? Det mesta gick ut på att jag var galen och att de var rörande överens om att det var något som inte var som det skulle i huvudet på mig. De bara gick och väntade på att jag skulle bli bannad.

Våra döttrar pillar på varandra!
Ja så var rubriken på en text som medlemmen Anonym hade postat.

"Min dotter är tre år och hennes kusin året äldre. Jag har märkt att kusinen för tillfället är väldigt fixerad av sitt könsorgan, hon sitter ofta och pillar o vill gärna att andra ska titta o pilla. Fick idag reda på att hon o min dotter lekt en lek där de turas om att sära på benen o liksom hålla isär blygdläpparna så att den andre kan pilla. Den vuxne som såg detta sa åt dem att sådär leker man inte o bett dem låta bli.
Vad ska man egentligen göra???? Det är ju inget konstigt i att de upptäcker sina könsorgan o jag vill inte göra det till något fult. Samtidigt kan de ju faktiskt skada varandra..."

Jag var ju bara tvungen att svara!

"Detta är inte normalt beteende! När jag var barn så satt inte jag och min kusin och tog varandra på kukarna. Du ska inte uppmuntra detta beteende heller, eller vill du ha en dotter som vid tjugo års ålder går omkring och tar sig själv och andra kvinnor på fittan i tid och otid? Hon skulle med största sannolikhet få allvarliga umgängesproblem. Det ska lukta parfym och rosenvatten om en kvinna, inte nypullad fitta."

Anonym blev helförbannad och svarade direkt.

"Vad fan vet du vad du gjorde när du var så gammal, 3 år. Kommer du ihåg allting eller? Inte gör jag det iallafall. "

Ha! Ha! Nu började det likna något. Jag svarade:

"Taskigt för dig, jag kommer dock ihåg en hel del. Och nej, inte jag själv eller mina barndomskompisar gick omkring och tog oss själva och varandra på kukarna. Aldrig någonsin. I så fall hade man åkt på en jävel direkt."

Nu blev det ett jävla liv och den ena morsan och fjanten efter den andra var tvungna att lägga sig i.
"Ja, ni som inte upptäckt era kroppar är nog onormala."

Var det någon som skrev. Jag hängde på direkt. Nu hade jag kul som aldrig förr.

"Så det är alltså fullt normalt att som barn gå omkring och dra sig i kuken bland andra människor? Konstigt, när jag var barn fick man inte ens peta sig i näsan innan man fick en ordentligt tillrättavisning."

Anonym:

"Det är väl ändå mer onormalt att som förälder ge sina barn stryk än det är för barn att undersöka sin kropp. Jobbigt för dig att växa upp med sådana föräldrar."

Jag igen:

"Vem fan har pratat om stryk? Jag skrev bara att inte fan gick jag och mina polare omkring och tog varandra och oss själva på kuken så fort vi fick tillfälle. Jag minns bara en unge som gillade att ta sig på kuken. Det var en mongoloid som brukade stå för sig själv i något hörn av skolgården och med drömmande blick och hakan full av dregel stå med näven nedkörd i byxorna. Han tog sig mycket och ofta på kuken."

Nu lade sig en användare vid namn Wickz i debatten:

"Att du åkt på stryk i sådanafall tycker jag är det mest onormala i det hela. du kanske behöver tala med någon form av psykolog för att bearbeta din barndom?"

Idioterna hade tydligen någon hang up på ordet stryk.

"Jävla tjat om stryk! Jag fick aldrig stryk av min mor, snarare tvärtom. Det var i skolan jag fick stryk men inte för att jag tog mig på kuken. Hade jag gjort det så hade jag väl även blivit idiotförklarad."

Nu kom trådstartaren tillbaka.

"Jag har tagit ett snack med min dotter nu"

Jaha, då blev man ju lite nyfiken. Jag frågade:

"Vad sade du då?
- Aldrig ta dig på musslan bland folk, det kan bli en dålig vana som sedan kan bli en belastning för dig i det sociala vuxenlivet.
Eller...?"

Fick aldrig något svar, däremot så lade sig användaren Copycat i diskussionen.

"Visst skev du att du hade åkt på stryk!!! Gå tillbaka o kolla!"

Som sagt, de hade fått stryk på hjärnan. Nu började jag bli förbannad.

"Jag skrev tidigare: Men herregud! Nej, det är inte normalt! Inte fan gick jag omkring och tog mig på kuken tillsammans med mina polare när jag var barn. Hade jag gjort det, hade jag tagit fram kuken så hade jag garanterat - med rätta - både åkt på stryk och blivit idiotförklarad.
Med det menade jag att jag hade fått stryk av de andra ungarna (självklart) om jag hade tagit fram kuken och även börjat att kladda på deras kukar. Klart som fan att man hade åkt på en jävel! Om en unge går omkring och ogenerat tar sig på kuken titt som tätt, ja då är det tid att besöka barnpsyk. Det är väl bland det första man lär sig som barn - Inte ta dig på kuken bland folk!"

Nu lade sig trådstartaren i igen:

"Min dotter är väldigt klok o förståndig (hehe, tycker väl alla om sina barn ) o är lätt att diskutera med."

Ja, vad svarar man på sådant? Jag försökte i alla fall.

"Jag tror du är rätt så ensam om att tycka det. Det är ju knappast rymdingenjörer och kvantfysiker som brukar stå i gathörnen med blicken mot skyn och massera sina skrev."

Ja, sådär höll det på. Jag orkar inte posta allt, det får inte ens plats men jag fick många goda skratt på det där forumet. Det fick jag verkligen.
För de som är intresserade så är det bara att besöka http://www.familjeliv.se/ och söka på mitt gamla nick "Etta med kokvrå". Mina texter finns förhoppningsvis kvar fortfarande.

fredag 21 mars 2008

Det nya pedofilmodet - Rakade muffar.


Kommer ni ihåg när man var i tretton-fjortonårsåldern och började intressera sig för tjejer? Ska sanningen fram så fantiserade jag mest, vågade aldrig ta kontakt men jag minns känslan. Jag minns hur jobbigt det var att alltid gå omkring med konstant stånd. Det var som att ha en stavlampa nedkörd i jeansen för jämnan. Det där jävla ståndet gav nog inte med sig förräns jag kom upp i tjugofemårsåldern. Då fick jag i alla fall lite kontroll över det. Men drack jag sprit så var det färdigt igen. Jag har suttit vid många bardiskar och druckit drinkar, kallpratat med bartendern och blivit nobbad av kvinnor. Alltid med stånd.

Men nu var det inte det jag skulle tala om! Mitt underliv lämnar vi därhän, i alla fall för den här gången. Det var ju ungdomliga fantasier jag var inne på innan jag gled iväg. Minns ni hur vi killar brukade snacka sinsemellan? Vi brukade spekulera i vem som hade fått hår på muffen, vilken flicka som kunde tänkas ha mycket hår, mörkt hår, ljust hår osv. Detta med kvinnlig hårväxt var helt enkelt ett tecken på att flickorna i vår närhet höll på att utvecklas till vuxna kvinnor, och vuxna kvinnor, det var något som alla vi smågrabbar drömde om. Ingen fantiserade om småflickor och framför allt, ingen fantiserade om vuxna kvinnor med en liten flickas underliv. Det var helt otänkbart! Tanken slog oss inte ens.

Vi fantiserade om Lotta i åttan som var lång och mörk och som hade en stor svart trekant mellan benen. Det hade vi själva sett en gång när vi hade klämt oss in i ventilationssystemet, kravlat omkring i trummorna tills vi slutligen kom fram till flickornas omklädningsrum och kunde få oss en titt genom ett nätförsett litet luftintag. Vi höll på att ta livet av oss men det var det värt för att få se lite muff. Vi låg där uppe i luftrumman med våra ståkukar och gjorde stora ögon när Lotta krängde av sig sina små bomullstrosor och blottade sitt håriga kön.
-"Å fy fan! Jag kommer kanske att få knulla med henne till lördag, det har hon lovat i alla fall."
Sade en kille som hette Roger som var ett par år äldre än oss andra och som var tillsammans med henne. I alla fall i fantasin. Hur det var med riktigheten i detta påstående vet jag inte. Ingen av oss såg i alla fall Roger med någon flickvän, vare sig före eller efter det där påståendet.
Idag är han död. Vid 22 årsålder dammade han rakt in i en bergvägg utanför Trollhättan med en lånad bil och baksätet fullpackat med andra berusade och marijuanarökande ungdomar.
-"Jag får stånd bara jag tänker på det!"
Fortsatte Roger.
-"Jag också."
Sade jag som aldrig någonsin skulle få chansen att ha sex med denna gudinna. Men jag hade livlig fantasi redan som liten trettonåring och i drömmarna så hade jag sex med både henne och alla andra tjejer och mogna kvinnor som fanns i min närhet, från flickorna i sjuan till de tjugoåriga lärarvikarierna och mattanterna. Jag var inte kräsen. Hur är det nu man säger...? "Han var en fattig man men hans drömmar var fulla av rikedom."
Jomen, det där stämde in på mig.

Vi gick alltså igång på unga flickor som påminde om vuxna kvinnor så mycket som möjligt och en hårig muff, ja det var tecknet på att flickan var mogen, att hon var på väg att bli en vuxen kvinna. Ja man skulle kunna säga att vi på något undermedvetet sätt förstod att hon kanske var "lovlig". Hon var inte längre någon liten flicka.
En hårig muff betydde att hon hade lämnat världen med dockskåp, My little ponny och "Kulla-Gulla lägger upp sig för brukspatron och får kondylom" och allt vad nu de där böckerna hette. Hon var på god väg att bli en vuxen kvinna.
Idag däremot så finns det vissa män som tänder på rakade muffar, de ska se ut som småflickor och unga tjejer verkar tro att detta är normalt. Därför rakar de sig, får svampinfektioner, skadar sig och mår dåligt. Vissa män blir tydligen upphetsade utav att kvinnorna ska se ut som småflickor, de blir upphetsade av ett hårlöst kön som mest påminner om en nyss upptinad rå kyckling.
Jag tycker att denna företeelse är ytterst osmaklig och avtändande. Jag vill att en vuxen kvinna ska se ut som en vuxen kvinna.

Men vad beror detta på? Varför rakar sig så många kvinnor idag och varför kräver så många män detta? Har alla dessa män pedofil läggning? Ja, säkert är det många som har denna sjuka läggning men knappast alla. Det faller på sin egen orimlighet. Jag tror att det även beror på den nya småflickskulten. Alla ska idag vara småflickor, från popstjärnor till TV-kändisar. De klär sig som små skolflickor, poserar i flicktrosor, pippilotter och rosetter i håret och slickepinnar i händerna. T o m den snart femtioåriga Madonna mixar sin röst under inspelningarna så att hon ska låta som en liten tolvårig flicka.

För tio-femton år sedan skulle alla vara unga, idag ska alla vara barn. Förr var det ungdom som gällde, idag är det barndom.
Därför är det inte så konstigt att unga kvinnor rakar sig, att de tar bort det som symboliserar övergången från liten flicka till vuxen kvinna. Och männen kräver naturligtvis att kvinnorna som de har sex med ska påminna så mycket som möjligt om barn. Det är liksom en naturlig konsekvens av denna sjuka utveckling. Så jävla sjuk har världen blivit. Det är i alla fall min teori.