lördag 22 mars 2008

Därför äter jag inte på restaurang - Del 2.

Jag har tidigare skrivit om varför jag aldrig käkar på restauranger. De ynkliga portionerna var en anledning. Men det finns ännu en anledning till att jag helst inte käkar på restaurang.

Notera nu att detta inte är menat som något personligt mot någon men det finns inget yrke som jag respekterar så lite som köksyrket. Jag jobbade själv med skiten till och från i flera år och jag har aldrig hatat så mycket under arbetstid som då. Uruselt betalt, lönerna var ett skämt. Stressigt och tungt av bara helvete. Idioter till arbetskamrater, idioter till gäster osv. Lägg därtill att det känns helt meningslöst. Man producerar ingenting! Man skapar inget! Slutprodukten är bara stora lass med avföring.

Jag äcklade mig aldrig med maten i vuxen ålder, så lågt sjönk jag aldrig. Men jag hade arbetskamrater (vuxna, medelålders män) som inte stod ut, som föraktade sitt jobb och även sig själva för att de höll på med skiten så deras sätt att på något vis "ge tillbaka" var att göra ett dåligt jobb. Att spotta i soppor, vränga ut snus i köttgrytor, kleta snorkusar i gratänger och medvetet översalta och överpeppra hände ofta. Detta såg jag många gånger och jag sade aldrig något. Jag sket i det. Så mycket gav jag för det där jävla skityrket.
Dessvärre drabbar griseriet oftast fel människor. Det är miljön, stressen, skitlönerna och de komplett ointressanta sysslorna som förvandlar vuxna människor till vidriga imbeciller. Det är chefen, samhället och hela jävla systemet man vill slå på käften när man har slavat tillräckligt länge, men det kan man inte. Alltså låter man ilskan, hatet och alla livets besvikelser gå ut över gästerna.

Men jag fick nog av skiten i tid, innan jag blev galen. Innan jag började svina mig med maten. Jag släppte allt jag hade för händer och bad kökschefen fara och flyga så långt ända in i svartbrända helvete han kunde och efter det har jag aldrig satt min fot i något jävla kök. Det tog mig tre månader innan jag fick ett nytt jobb, tre månader utan lön men det var det värt. Aldrig mer!
Efter det så städade jag tågvagnar och skurade skithus och pissoarer under en tid innan jag fick något bättre. T o m de jobben var trevligare. Bättre lön också! Jag sken som en sol varje morgon när jag gick till jobbet och de väntande pissoarerna, varje dag var en fest och varje avlöning kändes som en förmögenhet.

Träffade en gammal bekant i helgen, tydligen har han stekt en och annan köttbulle för mycket för puckot jobbar fortfarande inom köksbranschen trots fyrtio år fyllda. Han hade dock en hel del vidrigt att berätta. Ska vi ta och läsa om det?
Ok!

Jag frågade honom om hur jobbet var, om det fortfarande var samma jävla stress, samma usla skitlöner och samma jävla idioter till jobbarkompisar och gäster?
Genast så fick jag mig en evighetslång jeremiad om livets helvete, om all skit han tvingades svälja, kompanier av dårar till gäster och om hur meningslöst det var att slösa bort sitt liv på ett sådant förbannat idiotyrke.
-"Men har du inget kul att berätta? Hur förgyller du dina arbetsdagar? Hur står du ut?"
Frågade jag.
-"Nu vill jag höra några smaskiga anekdoter, det vet jag att du har. Vi som har haft så mycket kul ihop!"

Han startade upp lite lätt genom att upplysa mig om att han sedan många år tillbaka har som regel att aldrig tvätta händerna efter att han har skitit. Han går istället rätt på köttet eller fisken och börjar att filea, tärna, hacka eller vad det nu kan vara efter att ha klämt ur sig några rejäla och halvlösa bruntorpeder för att därefter med välbehag torka sig i röven med det tunna och billiga papperet några gånger.
-"Jojo, men så gör väl alla."
Konstaterade jag. Sedan talade han om att han senast förra veckan faktiskt hade varit väldigt förkyld, snoken rann som en kran och han hostade och fräste hela tiden. Men lönen är dålig och sjukpenningen därefter så det var bara att gå till jobbet och stå där och blanda sallad, röra till dressingar och steka korv samtidigt som spott, slem, snor och andra kroppsvätskor stod som ett dis runt omkring honom. Sedan så får vi inte heller glömma att han hade problem med magen, stressen höll på att ta kål på honom. Ränndretan kom periodvis och höll i sig i flera dagar. Då fick han springa på toaletten rätt så ofta mellan all köttbankning och panering.

Nu började det likna något. Han berättade med ett fniss att när han stod och stekte schnitzlar så hade han råkat tappa en på golvet. Den tog han upp och lade genast tillbaka på stekbordet.
-"Vad är det med det då? Även det gör väl alla vad jag kan minnas i alla fall."
Jovisst, men innan han tappade schnitzeln så hade han varit på skithuset och pissat. Han hade stått där på det nedpissade golvet med sina träskor och hängt ut kuken och låtit pisset strila ned i pissrännan. Samtidigt trödde han omkring med träskorna i pisset och gud vet vad mer som ligger och gror på sådana där golv? Samma träskor hade sedan trampat omkring på samma golv som han nästan vanemässigt brukade tappa schnitzlar, ostskivor, tomater och lite annat smått och gott.
-"Men kom igen nu, det där är väl ingenting!"
Sade jag.
-"Minns du när du och jag jobbade på Silja-Line och bakfulla som svin spydde ned en julskinka som vi sedan duschade av i disken och skickade ut till smörgåsbordet? Sådana historier vill jag höra! Ge mig något att skratta åt! Ge mig något som jag kan skriva om!"
Men min gamla bekant började bli en gammal knäckt man.
-"Nä va fan, jag börjar bli gammal vet du. Fyller 43 år snart. Jag orkar inte, det enda jag orkar är att hata mitt jobb och mig själv för att jag gjorde ett sådant jävla felval som jag gjorde."
Jag förstår honom.

Men i alla fall, denna historia är helt sann. Jag överdriver inte. Det går till såhär i många kök. De anställda hatar sitt jobb och sina liv och då kan det ta sig sådana här uttryck. Jag slutade i tid vilket jag är glad för. Jag hann aldrig börja svina och ta ut min hämnd på mina egna felval på gästerna. Men jag käkar ytterst sällan ute. Jag vet hur det går till. Jag vet hur de anställda mår. Sådant här griseri är det inte i alla kök, alla köksanställda är inte svin som låter sin avsky gå ut över maten och gästerna. Men de är tillräckligt många för att hålla mig borta från restaurangerna.
De finns där ute.
De är en stor skara som växer.
Just idag är det säkert flera hundra som tröttnar på skiten, som känner att de har fått nog men som förstår att de inte kan ta sig därifrån.

Hur är det, känner du till personalen på din favortirestaurang? Ser de lyckliga ut? Vad har de för löner? Måste de stressa skiten ur sig varje dag?
Jag skulle inte ta risken...


Inga kommentarer: