måndag 31 mars 2008

Fiske är inget för mig...

Jag är ingen naturmänniska och är därmed inte ett dugg intresserad av fiske och friluftsliv. Faktum är att jag gillar inte ens att vara utomhus, jag gillar att vara inomhus. Värme, rinnande vatten, pan-pizza, kabel-tv och bredband, det är min grej det.
Jag gillar att vara fullt uppkopplad.
Jag gillar inte blåst och kyla, jag gillar inte öde skog, bromsar, myggor, flugor och getingar. Jag kan inte riktigt se tjusningen i att stå som ett jävla vedträ vid en brygga eller fors och vänta på att en fisk ska hugga på kroken. Jag vill inte ens att något ska nappa eftersom jag även är alldeles för blödig för att kunna slå ihjäl det stackars djuret.
Men jag har faktiskt försökt. Att fiska alltså. Jag har försökt att se och uppleva tjusningen i att stå som en idiot med ett spö i näven och glo katatoniskt ut över en vattenyta.

Första gången var för några år sedan. Jag följde med en polare ut till någon sjö som låg mitt ute i ingenting med tillhörande myggsvärmar och ständiga anfall från Bromsar och andra odjur med både gaddar och huggtänder.
När vi äntligen kom fram så var det dags. Vi använde kastspö. Jag hade naturligtvis inget eget utan fick låna hans gamla spö. Han visade mig hur det gick till och sedan var det bara att börja. Första kastet gick alldeles utmärkt. Trodde jag. Draget seglade iväg i en lång, lång båge och plumsade i vattnet någonstans mitt ute i sjön, jag såg knappt nedslagsplatsen.
-"Såg du vilket jävla långt kast? Det gör du fan i mig inte om!"
Skrek jag till polarn som såg mäkta irriterad ut.
På något vis så hade draget lossnat från linan. Polarns drag. Flera hundra spänn bokstavligen rakt ned i sjön. Han blev sur och vi åkte hem. Det var något dyrt jävla drag, vobbler eller va fan det nu kallas? Vad vet jag?
Jag tyckte det var skönt att han tröttnade så fort.

Något år senare tvingade min f.d. svärfar mig att följa med ut på fisketur. Också med sådana där kastspö. Redan vid första kastet så sade det VRRRR! från rullen och så var det ett enda stort ihoptrasslat kylse av alltihop. Det tog svärfar lång stund att reda ut alltihopa igen. Andra kastet gick inte heller något vidare, draget hamnade i en båt som låg förankrad intill bryggan. Vid tredje kastet så lossnade hela jävla rullen från spöt och flög iväg rakt ut i sjön. Det såg vi aldrig mer. Men ett rätt så långt kast blev det i alla fall.
-"Nu tycker jag att vi ska åka hem."
Sade svärfar.
Det tyckte jag också.

För något år sedan så var jag uppe i Arvidsjaur, ett eldorado för fiskare. Röding, Bäckulk, fjällmal, regnbågsgädda och allt vad de nu heter simmar omkring där uppe och räknas som väldigt fin fisk. Nu var det meta som gällde och det är ungefär lika spännande som att vänta på att tvätten torkar. Vi satt vid en brygga vid ett tjärn inne i samhället och såg flötena guppa. Det hände absolut ingenting, eller jo. Jag hade som sagt väldigt tråkigt, och när jag har tråkigt så gillar jag att bli väldigt full.
Efter någon timma så stod jag på öronen rätt i tjärnet. Jag blev säkert stående på huvudet på sjöbotten i flera minuter med sprattlande ben ovanför vattenytan, sinande luft i lungorna och vatten som strömmade in i öronen. Det var inte ett dugg kul, det var rena skräckupplevelsen och det kluckade i öronen i flera dagar efteråt. Fanns det någon ädelfisk i det där jävla tjärnet så skrämde jag iväg dem för resten av sommaren.

Alla fiskare har ju någon historia att berätta och jag ska i alla fall inte vara sämre.
Fjällmalen är en mycket intressant och fascinerande fisk som är känd för sin tålighet och motståndskraft mot svår kyla och syrefattigt vatten. På vintern så lägger de sig i dvala och ligger helt djupfrysta i de små bottenfrusna sjöarna uppe i fjällmassiven. Där ligger hanarna och drömmer om den kommande korta sommaren då de tinar upp och får para sig med de stora feta honorna som kommer upp från de något mer djupare sjöarna i östra Lappland. I Juni månad kan man se de feta honorna som hoppar från träsk till träsk på sin väg mot de väntande malherrarna. De kan bli mycket stora och malar på upp till en och en halv meter siktades för några år sedan av en kornbonde utanför Vilhelmina som i fyllan och villan hade råkat köra ned sin gamla Zetor med harv och allt rakt ned i ett träsk.

Enligt gammal norrländsk sägen så sägs det att man får tur med kvinnor om en man fångar en mal och äter den på midsommar i den tidiga gryningen tillsammans med kokta rovor och dillsås. "Utan mal i ditt hus så riskerar du att bli utan mus" lyder ett gammalt norrländskt ordspråk. Ett annat ordspråk som ni säkert har hört lyder "En mal på din spis och du får knulla på alla sätt och vis".
Jomen, så är det!

5 kommentarer:

Judith sa...

*asg*
Fan, du är ju en riktig storfiskare du. Hehe.

Anonym sa...

Det drä var för jävla bra skrivet. Helt i klass med Hårdrockarn på älgjakt.
mer sånt och mindre vänstertoffleri om jag får be.
Vågar man hoppas på ett gästspel av Axel Olsson på bloggen?

JW

burriburr sa...

va kul att jag hitta dig när jag sökte på vilhelmina. den där sägnen har jag inte hört men det stämmer nog, jag vill inte ligga med nån som inte käkat mal till midsommar.

smeb72 sa...

Arvidsjaur???
men vad gjorde du där förutom att fiska???

Anonym sa...

Gammal Flashbackare :D :D xD xD xD