söndag 9 mars 2008

Jag vill tacka spriten!




Alkohol är farligt, det är ett gift som dödar. Ibland långsamt, ibland mycket snabbt. Jag var själv nära döden flera gånger i min ungdom och under dryga tio år så höll jag på att supa ihjäl mig. Tio år kanske inte låter så mycket, inte så farligt helt enkelt och nej, det kanske inte är så mycket men jag söp bort mina bästa och viktigaste år. Jag söp bort den tid som de flesta ägnar åt att bygga sin framtid, när de flesta ägnar sig åt att utbilda sig, försöka sig på en karriär och kanske bilda familj. Jag kröp mest omkring med ett glas i näven mellan olika skitjobb. Jag tyckte synd om mig själv och ägnade mig ofta åt att skylla ifrån mig. Människor som krökar hårt är mycket skickliga på att lura sig själva. Självbedrägeri och en oförmåga att inse sitt eget ansvar följer liksom med receptet när man sitter tidigt på morgonen och blandar till en drink på Renat, varmt vatten och socker.
Vem lägger stålar på blandläsk när spriten är så dyr?
Men detta är ingen moralkaka om alkoholens skadeverkningar, sådant har vi läst tillräckligt om. Alla vet att alkohol är farligt så det behöver vi inte orda något mer om. I den här tråden så vill jag tacka spriten. Utan alkoholen så vet jag att jag aldrig hade fått uppleva alla spännande platser jag har besökt i mitt liv och framför allt, jag hade aldrig fått träffa någon kvinna, aldrig fått hålla någon flicka i handen. Ingenting sådant. Det glömmer de att informera om - att alkoholen faktiskt är ett stöd för blyga och socialt handikappade ungdomar. Att jag gick miste om min framtid och att jag oftare fick åka polisbil än taxi under dessa år känns naturligtvis inget vidare. Inte heller att jag fick vänta med körkort tills jag hade fyllt trettio och att jag faktiskt har fler lobbar än hotellnätter.
Nej, sådant vill jag helst glömma. Jag skäms över det och det ska jag naturligtvis göra. Men det finns sådant jag inte vill glömma, det finns minnen som jag gillar att plocka fram ibland. Dessa minnen börjar bli gamla nu, till min fasa har de börjat blekna så därför vill jag skriva ned dem.
Jag har kommit i den åldern när man börjar bli osäker på namn och årtal.
Hette den där tjejen som jag fick hångla med i baksätet på en bil vid Hunnebostrandsparken verkligen Pernilla och var det 1985 eller 86? Var det kanske inte ens i Hunnebostrand? Var det kanske på den där marknaden i Filipstad 87? Eller Bengtsforsparken? Fanns det någon tjej i något baksäte överhuvudtaget?
Det börjar kännas avlägset, lika avlägset som när jag var...

...Barn under sjuttiotalet. Då var jag ytterst rädd, nervig och blyg och värre blev det i tonåren. 1982 var jag sjutton år och hade jag aldrig närmat mig någon flicka, aldrig hållit någon i handen, aldrig svärmat under någon björk och det var inte heller någon flicka som hade ringt hem till mig och frågat om jag skulle med till discot nästa helg. Faktum är att vid sjutton års ålder så fanns det bara en enda kvinna som brukade ringa till mig på helgerna, en annan mans kvinna - min mor. Det enda jag hade var min hobby, mina tjocka glasögon och mina stora röda finnar i ansiktet. Så kan man naturligtvis inte ha det när man är sjutton år. Det är inte meningen att man ska sitta ensam varje helg vid sitt ritblock eller stå vid toalettspegeln och sticka hål på stora bölder med en rödglödgad synål.
Vid denna tid så frågade en polare mig om jag ville följa med på en skoldans. Han gick nämligen på gymnasiet och det var inget ovanligt att gymnasisterna kunde fixa in sina polare på skoldanserna.
- Nä, va fan ska jag dit att göra? Jag vågar ändå inte prata med någon av flickorna och inte finns det någon som vill prata med mig heller.
Jag mådde illa vid blotta tanken på att bli skärskådad och utskrattad av en massa tjejer på en skoldans. De skulle säkert undra vad jag hade där att göra. Jag ville inte utsätta mig för deras hånfulla blickar.
- Men det är ju för fan därför vi ska fixa brännvin!
Sade min polare. Jag måste erkänna att jag var skeptisk. Hur i helvete kunde det vara möjligt att jag dels skulle våga ta kontakt med tjejerna och att jag dels helt plötsligt skulle förvandlas till en attraktiv kille bara för att jag hade druckit något som gjorde att det snurrade i mitt huvud?
Men jag gav det en chans. En varm sensommarkväll i augusti 1982 så satt jag därför i stadsparken tillsammans med polarn och en trettiosjua Renat. Det är tjugofem år sedan men jag minns fortfarande att jag hade på mig min gamla jeansjacka. Håret var nytvättat och luktade Jane Hellen och när jag satt och funderade på om jag verkligen skulle ta mig en klunk av det där som luktade som fotogen så gick det två unga söta flickor förbi oss. Naturligtvis vågade ingen av oss ropa på dem. Jag skulle ha kunnat hejda dem, jag skulle ha kunnat hojta och sagt:
- Hej! Kom och sätt er här hos oss vetja!
Men det gjorde jag inte. Vad hade hänt om jag hade gjort det? Skulle de ha hånskrattat och gått vidare? Ja, troligen. Men det känns ändå som om jag gick miste om en chans där. Kanske hade livet tagit en annan vändning om jag hade vågat tilltala dem, kanske hade jag brutit någon slags barriär - en barriär som många andra ungdomar faktiskt klarar av att ta sig igenom utan hela såar av brännvin. Då kanske jag hade skruvat tillbaka kapsylen på flaskan. Men det gjorde jag inte. En timma och en halv flaska brännvin senare så kändes det som om jag hade nått paradiset. Den sommarkvällen spolade jag också ned hela min framtid och eventuella karriär i skithusstolen.

Under drygt tio års tid så dödade jag min begåvning och det som var fint och positivt hos mig. Jag var bra på det. Jag blev bäst på det! Inte ens de som ansågs förtappade redan i skolan kunde mäta sig med mitt alkoholintag. Jag söp förbi dem flera gånger om. Jag söp så till den milda grad så det enda som skiljde mig från alkisarna på bänken var att jag alltid såg till att jag hade något jobb att sköta. Jag tror att det var min inställning till arbete som räddade mig. Jag kände mig aldrig hemma i missbrukarvärlden, jag tog avstånd från dessa människor. Innerst inne föraktade jag dem. Därför känns det extra tungt att erkänna att jag inte var ett dugg bättre själv under de där förlorade åren. Jag var en utav dem. Jag tillhörde de svaga jävlarna som frossade i självömkan och njöt av ruset.
Jag har alltid varit öppen och ärlig när det gäller mig själv och mitt liv. Jag har aldrig kört med några undanflykter och krystade bortförklaringar. Jag har aldrig påstått att jag drack för att det smakade gott och liknande dumheter. Jag började dricka för att jag var blyg och bortkommen. För att få mod, för att våga ta kontakt med tjejer. Det fanns absolut ingen annan anledning. Det fanns inget grupptryck, inte för att vara tuff och inte av nyfikenhet eller ungdomligt oförstånd. Få tycker att det är tufft att supa och ännu färre ungdomar är så svaga i anden så att de faller för grupptryck. Det är bara skitsnack och ett enkelt sätt för sociologerna och resten av flummarna på socialkontoren och ungdomspsyk att bortförklara ett beteende som bottnar i något som ytterst få ungdomar vågar erkänna - att de helt enkelt är rädda och blyga. Jag var extremt rädd och sjukligt blyg men spriten botade mig från detta. Jag tillhörde dem som i början mådde oerhört bra av alkohol och fan ta dem som försökte att ta ifrån mig min enda källa till glädje!

Ett år senare, vid arton års ålder så var jag tillsammans med min första flickvän. Det är ett fint minne och jag vet faktiskt inte om det hade blivit finare om jag hade hållit mig nykter. Faktum är att jag tror inte att jag ens hade vågat hälsa på henne på i nyktert tillstånd, än mindre legat intill henne på en luftmadrass i ett gammalt tält som jag tidigare hade stulit i ett vindsförråd, just för detta ändamål. Jag lade handen försiktigt på hennes ena bröst. Handen fick vara kvar. Hon log faktiskt mot mig, på ett sådant sätt som sade mig att hon hade väntat på något slags initiativ från min sida. Jag var överlycklig. Jag var skräckslagen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hur skulle jag göra? Vad förväntades av mig egentligen? Herregud så nervös jag var den där natten! Jag kröp ut ur tältet.
-"Måste på toaletten!"
Sedan hällde jag i mig av en flaska brännvin som jag hade gömt bakom ett träd. Jag stod på knä i det halvmeterhöga gräset och drack och bad till Gud att han skulle hjälpa mig samtidigt som myggorna surrade runt huvudet.
Jag satte i halsen, storknade, spottade och fräste men jag hade inget val, jag skulle ha i mig skiten. Jag var tvungen! Men unga tjejer är inte alltid så tuffa som man inbillar sig när man själv är en ung och osäker kille. Framför allt så har de en mognad som få jämnåriga killar har, några når den aldrig. Har man tur så träffar man en sådan fin tjej och det hade jag gjort. Det förstod jag den där sommarnatten när hon kom ut och hämtade mig. Hon tog mig i handen och ledde mig tillbaka till tältet, vek undan tältfliken och ledde mig in.
Hon ledde mig hela vägen.

Tidigt, tidigt på morgonen så vaknade hon, kröp ut ur tältet, sade hejdå och började gå hemåt. Jag satte mig utanför tältet och följde henne med blicken när hon gick över ängen, bort mot vägen. Till slut var hon bara en liten ljus prick.Hon hade en klänning på sig och när hon hoppade över diket som skiljde ängen från vägen så fladdrade den till lite. Inte mycket men tillräckligt för att ge pricken liv, tillräckligt för att ge mig en minnesbild som jag kunde frysa och spara i mitt minne för resten av mitt liv. Jag satt ensam och drack sprit och rökte under tiden som jag tittade efter flickan i mitt liv. Solen hade börjat gå upp och så bra som jag mådde då, så bra har jag aldrig mått. Det var också då som jag började dricka direkt på morgonen. Jag förstod faktiskt inte varför jag inte hade börjat med det tidigare? Det kändes helt rätt. Varför begränsa sig till endast kvällar och helger?

När jag någon timma senare själv gick hemåt, på vägen mot stan, så visslade jag för mig själv. Jag dansade fram. Jag sprang. Jag hoppade. Jag var ung, jag var frisk, jag var berusad och jag hade hela livet framför mig.
Jag var arton år.
När jag dör och det är dags att möta Gud så hoppas jag att han släpper in mig i paradiset. Jag hoppas att min tid i evigheten blir som den där tidiga sommarmorgonen för så länge sedan då jag sprang hemåt på en helt bilfri asfaltsväg. Jag hoppas att jag får uppleva känslan av hopp, av ungdomlig glädje och det gör ingenting om det springer någon tillsammans med mig. Hon får gärna bära klänning, ta mig i handen och ännu en gång leda mig rätt.
Minnen bleknar som sagt var men underligt nog så kan jag fortfarande förnimma själva känslan av att vara arton år, hur det kändes att springa. Hur det kändes att liksom sträcka ut, sätta fart, ge järnet. Hur man studsade och flög fram på ett vis som idag är helt omöjligt och tro mig, jag har testat.
Jag blir bara trött.
Samma sak är det med alkoholen numer. Den skänkte mig under några år som gick alldeles för fort lika stor glädje som elände. Idag ger mig alkoholen ingenting.
Jag blir bara trött.
Det var länge sedan som alkoholen var till glädje eller problem för mig.
Det är jag väldigt glad för. Lika glad som över de minnen och upplevelser som alkoholen gav mig.

Jag ångrar ingenting!

6 kommentarer:

Blyger sa...

Fan så härligt skrivet. Kan undra hur mycket sanning du har i texten?

Oavsett så förstår jag jävligt väl vad du skriver

Tobias sa...

Hej du. Jag känner inte dig. Men jag känner igen mig genom dig. Du och jag är nog mer lika än man kan tro. Häromdagen vart jag misstagen på familjeliv som dig...

Vore kul att träffas. Skulle verkligen vilja träffa dig.

M. sa...

Fan va härliga dina texter är!
Jag säger det som en snubbe från iran sade till mig en gång.

Inte riktigt bra killen.PERFEKT!

xintron sa...

Underbart skrivet. Självklart kommer man minnas första gången och säkert i vissa fall ångra den (jag som fick flickvän några veckor efteråt ångrar det väldigt mkt, men gjort är gjort).

Dock är jag glad att det inte var någon sprit inblandad första eller andra gången :)

Anonym sa...

Jag råkade stapla in på denna sida via Flashback... Kan bara säga otroligt bra skrivet! Min första tanke blev "Äsch vad mycket text.. Orkar inte läsa" Men efter ett par meningar blev jag fast.. :P

Själv har jag hört många berättelser av sådana som druckit.. Många ångrar det nog.. Det finns sådana som inte ens minns när deras barn föddes, eller inte fick gå in i rummet för att de var för fulla.. Alkohol är nog ingen bra sak.. Fastän man är blyg...

FudgeValley sa...

nagot av det basta som jag last, tack for det.