söndag 9 mars 2008

Förnedrande jobb.


Ni har säkert sett dem vid något stort köpcentrum, inne i stan, utanför de stora affärskedjorna och vid något nöjespalats – Människor som vaggar omkring utklädda till stora sagofigurer, seriefigurer, clowner och djur av olika slag. Senast för några dagar sedan så kom faktiskt Björnen Bamse fram till mig och stack till mig en reklamlapp för någon leksakskedja. Det var sen eftermiddag, jag var trött och sliten efter en riktig jävla dag på jobbet. Folk hade varit sjuka och jag hade fått rycka in och spola golv och rensa golvbrunnar från ingrodd fett och skit.
-”Jag är över fyrtio år och ska behöva hålla på med den här skiten!” Minns jag att jag tänkte. Det kändes som om det inte var någon ände på all jävla smörja man ska behöva ta. Jag gick helt enkelt och retade upp mig på min egen livssituation och livets alla orättvisor som jag ansåg mig utsatt för.

Helt plötsligt så står alltså en idiot utklädd till Bamse framför mig och ville uppenbarligen att jag skulle besöka en jävla leksaksaffär. Det sista jag var sugen på just då var att besöka en enfaldig leksaksaffär, än mindre bli antastad av en utklädd idiot som tvingades till att utföra ett ännu mer förnedrande jobb än att rensa golvbrunnar från fett. Jag såg framför mig hur jag klappade till honom så mycket jag orkade. Jag tog sats ändå från golvet och gav honom en fet smäll mitt mellan ögonen. Jag matade på med slag efter slag, tryckte upp honom mot väggen tills han bad om nåd samtidigt som barnen i gallerian bölade och skrek för full hals.
-”MAMMA! MAMMA! Den fula farbrorn slår ju Bamse!”
Ingen dunderhonung i världen skulle hjälpa Bamse denna gång. Ett knä rakt i ansiktet på den dumma björnen avslutade misshandeln.

Nej, naturligtvis så gjorde jag inte detta. Bara fantasier. Men jag kan förstå att dessa figurer kan framkalla ett dylikt beteende. Många människor känner sig illa behandlade, de är besvikna på livet, på sig själva, på hur allt har blivit. De vill helt enkelt ge tillbaka, avreagera sig på någon. Vem som helst. Varför inte en stackas utklädd människa som faktiskt har ett sämre jobb än dom själva?
Läste för ett tag sedan att de som är anställda som Lisebergskaniner ofta blir mer eller mindre misshandlade. Det handlade om tjyvslag bakifrån, sparkar i skrevet och ibland kunde de få en rak höger mitt i nyllet.
-”Tvärtemot vad man skulle kunna tro så är det inte barn som sysslar med detta ofog, det är vuxna människor!”
Sade en anställd under en intervju i GT.

I ett köpcentrum utanför Marseille i Frankrike gick det riktigt illa för något år sedan. En man var utklädd till Daffy Duck och gick omkring i godan ro vid gallerian och delade ut ballonger till barnen. Antagligen så skämdes han som en hund över sitt jobb men var ändå glad över att ingen kände igen honom. Helt plötsligt kommer två stora starka karlar från ingenstans och rycker in honom på en allmän toalett. Den ena karlen kopplar greppet på honom runt halsen med ena armen, böjer ned Daffys kropp samtidigt som han dammar på honom i huvudet med sin fria näve. Han sitter fast som i ett skruvstäd och känner hur slagen haglar mot huvudet. Den andra karlen tar fram kuken och börjar knulla Daffy i röven så att fjädrarna yr i luften. Övergreppet tar inte mer än fem minuter men det känns som en hel evighet för den stackars utklädda och dubbelt förnedrade mannen. Det räckte inte med jobbet, han var även tvungen att råka ut för två av Marseilles sjukaste psykopater.
Det var en grupp skitnödiga små scouter som fann den svårt misshandlade och rövknullade Daffy Duck på toalettgolvet.

En gammal jobbarpolare till mig som vi kan kalla Kent blev arbetslös för något år sedan. Kent är 45 år och har jobbat som städare på lasarettet i så gott som hela sitt liv. Helt plötsligt så tyckte någon uppe på något kontor att det var dags att spara in lite av landstingets pengar. Man sparkade hälften av personalstyrkan och den andra hälften som inte var alltför fula och som inte hade hunnit att bli alltför gamla togs över av ett bemanningsföretag. Man gav dem nya, fina och färgglada arbetskläder, lät dem gå någon kurs i ”kundnära arbete” och vips så ansåg man att de kunde utföra samma arbete som tidigare med hälften av personalen till kraftigt reducerade löner. Tacksamma skulle de vara också.
Kent kände sig inte riktigt så tacksam som han borde och vad värre var; han höll inte inne med sina åsikter. Faktum var att han var riktigt otacksam och det var ju höjden av fräckhet med tanke på hur tiderna är. Man ska vara glad över att ha ett jobb att gå till! Och tacksam. Glöm aldrig det ordet, tacksam. Det är något som människor med extra förnedrande, dåligt betalda och skitiga jobb alltid ska känna: Tacksamhet.


Men eftersom tacksamheten hade lite svårt att få fäste hos Kent så gick det som det gick, han blev uppsagd. Arbetsmarknaden skriker inte direkt efter fyrtiofemåriga f.d. städare så han fick ta vad som fanns till buds, och det var inte mycket. Han fick anställning hos en större smörgåskedja. Halva dagen skulle han städa ute på lagret och det var helt ok, det var han van vid. Men vad värre var, på eftermiddagarna skulle han gå omkring ute på stan i företagets kläder med stora plakat hängande över magen och ryggen där det stod att man var välkommen att komma och äta stora och saftiga baguetter till ett billigt pris hos nämnda smörgåskedja. Kent skämdes som en hund. Han upplevde det som om folk skrattade bakom hans rygg. Inte blev det bättre utav att arbetsgivaren började klaga på honom. Han såg nämligen inte tillräckligt glad och positiv ut när han vandrade omkring på stadens gator. Faktum var att Kent såg precis så sur och grinig ut som han kände sig. Det var stört omöjligt att uppbåda något som kunde uppfattas som ett positivt leende.
”Se så glad och lycklig man blir efter ett besök hos Stora Smörgåskedjan!” Stod det med stora versaler på plakatet som Kent var tvungen att bära. För att stå ut med skammen och förnedringen så började Kent dricka under arbetstid. Han gjorde det till en vana att alltid ta sig några järn ute på lagret innan han drog på sig reklamskylten och gick ut på stan.


I början så gick det bra. Det gick lättare att stå ut med skammen och de hånfulla blickarna från ungdomarna kände han inte längre. Han lyckades t o m se sådär lycklig ut som företaget önskade under några kortare stunder. Dessvärre så började Kent att slarva, han blev oförsiktig. Han drack mer och mer och han gick t o m in på Systembolaget under arbetstid och köpte på sig ännu mer sprit. Folk började reagera på den uppenbart berusade mannen med det rödmosiga ansiktet som gick omkring och gjorde reklam för Stora Smörgåskedjan. Meningen var att Kent skulle gå sina uppgjorda vändor i centrala stan med plakaten hängande över mage och rygg men nu stod han mest utanför Systembolaget tillsammans med de lokala fyllona och drack helt öppet.Kent var även en riktigt ful gubbe, han hade en ohälsosam dragning till unga tonårsflickor. Något som han alltid hade dolt väl men som spriten nu lockade fram. Under eftermiddagarna så kryllade stan av unga skollediga flickor – flickor som gjorde den berusade Kent helt vimmelkantig av kättja. Han ville knulla dem allihop och gick omkring med ett stånd som hela tiden dunkade i plakatet som han hade hängande över magen.

En eftermiddag så vinglade han omkring mellan båsen inne på Burger King och försökte etablera kontakt med de unga skolflickorna. Detta uppmärksammades av föreståndaren som genast ringde till polisen.Kent var helt ovetande om detta samtal, han var fullt upptagen med att försöka tvinga in den sockersöta lilla Helena från 9B på kundtoaletten.Det gick inte så bra. Förutom att objektet för Kents ömma låga gjorde ett fasligt motstånd så hakade de förbannade plakaten i hela tiden, de fastnade och satte sig på tvären i dörrkarmarna.Helena började yla för full hals vilket gjorde Kent ännu mer stressad.
-”Håll käften! Du frestar ju hela jävla restaurangen!”
Det var det sista Kent han säga innan en polis drämde en batong i skallen på Kent och hela hans värld försänktes i mörker. Kents karriär inom smörgåsbranschen var över.

Själv så har jag haft många olika jobb, det ena har varit mer idiotiskt än det andra. De har kännetecknats av meningslöshet, usla löner, stress och vantrivsel. Men märkligt nog så har få av dem präglats av ren förnedring. Det är klart, så jävla stolt har jag väl inte varit över mina anställningar men jag har i alla fall sluppit att klä ut mig till en idiot i päls och kaninöron. Men en gång så var det nära. För femton år sedan så hade jag ett vikariat i en lunchrestaurang ute vid ett större köpcentrum. Jag hatade jobbet. Köksjobb överhuvudtaget är det vidrigaste man kan sysselsätta sig med och just denna restaurang var extra jävlig. Chefen var en fet, ful och elak jävel som såg ut som Karlsson på taket. Han hatade mig och jag honom och redan efter första veckan så hade jag bestämt mig för att inte bli långvarig där. Jag gjorde ett riktigt uselt jobb i syfte att inte få vikariatet förlängt. Jag var medvetet långsam och nonchalant. Mitt jobb bestod mest i att stå vid ett stekbord och steka köttbullar och ägg, eller att samla ihop disk ute i restaurangen. Ofta så stod chefen och skrek och gormade över oss anställda. Vi var allihop lata och inkompetenta idioter och det säger sig självt att ett sådant uppträdande knappast ökar motivationen hos de anställda.

En dag fick chefen för sig att glassförsäljningen borde öka. Ungarna käkade helt enkelt inte tillräckligt mycket glass för att det skulle gå runt ekonomiskt. Ungarna måste lockas in i restaurangen på något sätt. Han fick den lysande iden att någon ur personalen skulle sminkas som GB-gubben och stå utanför restaurangen och le fånigt mot ungjävlarna. Jag har aldrig gillat ungar och än mindre att klä ut mig. Naturligtvis föll det på min lott att bli restaurangens sminkade clownidiot. Jag totalvägrade. Där gick min gräns.Chefen hotade med att säga upp mig och det passade mig utmärkt. Jag släppte vad jag hade för händer och lämnade restaurangen på stående fot. Chefen blev naturligtvis vansinnig eftersom det var svårt att få tag på ett nytt biträde med så kort varsel. Det gladde mig faktiskt extra mycket vilket jag talade om för honom.
-”Jag ska se till så att du inte får ett enda jobb inom denna branschen!”
Det passade mig ännu bättre vilket jag också talade om för honom. Det var faktiskt den bästa present han kunde ge mig.

Jag kan uppoffra mig en hel del för pengar vilket jag också har gjort. Jag har städat allmänna skithus, diskat, rensat avlopp, burit möbler, rökt korv och klafsat runt på leråkrar och satt granplantor. Det har varit helt ok för det har trots allt varit hederliga jobb som någon måste utföra och jag har aldrig fått för mig att jag har varit för fin för dessa jobb. Men någonstans går som sagt en gräns. Ett jobb kan vara tungt, stressigt och skitigt, men min gräns går vid förnedring. Att städa en toalett är ingen förnedring, tunga kroppsarbeten är inte heller förnedrande. Men att klä ut sig och lalla omkring som en modern jävla hovnarr för växelpengar, det är förnedrande för mig i alla fall.

Var någonstans går er gräns?

3 kommentarer:

Hubbe sa...

Härligt att se att du skaffat en blogg.

Helena sa...

Nope, pilates är mer som yoga eller något, fast jag har aldrig provat yoga så det är bara en gissning :-) Spinning skulle inte vara något för mig heller, hu säger jag bara, avskyr att cykla egentligen...

Flashback Bungie sa...

Första gången jag besöker din blogg och måste säga: vilken läsning!