lördag 22 mars 2008

När den gamla musiken tystnar...

"För mig så är rocken ungdom och uppror. Rockmusik är känslan av att vilja stampa gasen i botten på motorvägen med vodkaflaskan i knät. Rocken ska vara musikens motsvarighet till att vilja tända eld på håret, hälla i sig en sjuttiofemma och våldta grannen. Rocken ska vara som hämtpizza och dubbla ostburgare.

Rockmusik ska vara ytlig. Texterna ska handla om att dricka sprit, ha sex med billiga tjejer och krascha bilar mot bergväggar i 160 knyck. Rockmusik ska inte lobba för Hem och Skola, rockmusik ska inte ta ställning för något seriöst utom rockmyten. Rockmusik handlar om att vara arton år resten av livet. Det handlar om ansvarslöshet, evig ungdom och att ge fan i allt och leva för dagen. Den känslan ska man uppfyllas av efter att ha lyssnat på ett bra rockband.

Därför älskar jag band och rockartister som AC/DC, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, George Thorogood, Deep Purple, Judas Priest och alla de andra. De hjälper mig helt enkelt att hålla mig ung och barnslig i sinnet."

Det där skrev jag för mycket länge sedan. Idag har musiken en helt annan betydelse för mig, faktum är att jag lyssnar inte ens på musik så ofta längre och framför allt; jag lägger inte in några värderingar i det. Musiken är inte så viktig längre helt enkelt. Det är inte på blodigt allvar.
När jag var ung så var min musiksmak mycket begränsad, det var enbart rock och hårdrock som gällde, absolut inget annat.
Idag lyssnar jag på det jag tycker är bra. Punkt. Skitsamma vad det är.
När man är ung identifierar man sig med sin musiksmak, det där växer man ifrån när man kommer upp i nitton-tjugoårsåldern.

Viss musik är inte alls lika bra som man minns den. Faktum är att jag ibland ifrågasätter mitt eget intellekt, hur i helvete kunde jag lyssna på så mycket skit?
Kan det vara som så att man idag tror att man fortfarande ska gilla en viss musik bara för att man gillade det som tonåring?
Visst, klassisk tung rock som AC/DC, Deep Purple, Led Zeppelin, Rainbow, Jimi Hendrix m. fl är ju fortfarande oslagbara. Så bra musik kommer aldrig mer att skapas.
Men för ett tag sedan så satt jag och laddade hem en del gamla låtar med Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och de andra hårdrockspojkbanden och va fan... De är ju pinsamma. Rena skiten!
Jag hörde att de har gett ut några nya album.
Jaha?
Visst, jag kan förstå att jag gillade dem som sjuttonåring, de kunde skapa rockhits som satte sig i skallen och skickliga musiker var de. Men skulle jag lyssna på dem idag om jag hörde dem för första gången? Skulle jag haja till, öka volymen och stampa gasen i botten om jag råkade höra en låt med Judas priest på bilradion? Skulle jag få rysningar, stånd och en önskan att genast på stubinen hälla i mig en sjuttiofemma vodka rent om jag råkade ratta in 747 - Strangers in the night med Saxon? Nej, jag tror faktiskt att jag skulle göra som vanligt när jag råkar få på radion - Stänga av den igen och skära tänder av ilska över dagens musikaliska degenerering. Det märks att Judas, Saxon och allt vad de nu hette aldrig kom upp i samma liga som AC/DC, Deep Purple och grabbarna.

Men det finns ett album med Judas Priest som fungerar bra som tidsmaskin. När jag lyssnar på "Point of entry" så är jag sjutton år igen, det är sommaren 1982, jag och min vänner ägnar de flesta sommarnätterna åt att hänga mot en vägg och röka cigaretter och jag har fortfarande inte hållt någon flicka i handen.
Det led jag över då - händelselösheten och frånvaron av kvinnlig fägring. Nu gör jag inget annat än önskar att jag vore tillbaka till den tiden. Den tidens pojkbandshårdrock skapade en positiv känsla, ett visst hopp om framtiden. Idag sitter jag med facit och visst, jag fick till slut äntligen både hålla en flicka i handen och lite mer, nu har jag tröttnat. Idag har jag gott ställt ekonomiskt men vad ska jag med pengarna till? Jag har ju redan haft några kvinnor, jag har redan sett en massa länder och städer och den senaste hemelektroniken har jag. För det är ju det som man får för pengar - Kvinnor, upplevelser och prylar. Mer än så är det inte.
När jag var sjutton år så var detta lika stort och fantastiskt som universum, idag vet jag att det bara gav mig gonorre, minnesluckor och kraftiga värdeminskningar.

En känd författare skrev en gång att efter att man har fyllt 25 år så börjar man leva 20 år bakåt i det förflutna. Det skulle innebära att jag vid 63 års ålder kommer att sitta och tänka tillbaka på den tid jag lever i just nu.
Tror knappast det. Vad finns att bli sentimental över? Vad finns att sakna? Inget är längre för första gången, inget är nytt och outforskat och drömmen om rikedom, framgång och vackra kvinnor har jag bytt ut mot ett tryggt pensionssparande. Jag tillbringar helgerna åt att jobba extra (tack gode Gud för att Ikea alltid är i behov av extrapersonal!), inte för att jag är i skriande behov av pengarna utan enbart för att jag inte vet vad jag annars ska göra? Tiden är inte längre oändlig men jag kan ändå inte komma på något bättre alternativ.

Faktum är att det finns ingen musik i världen som kan skapa samma livsgnista hos mig som under den där sommaren när jag var sjutton år. Det är kanske därför som det är så sällan jag lyssnar på musik numer?

Hur som helst, här är mina senaste nedladdningar som jag ska bränna över på skiva och köra i bilstereon när jag tar bilen ut till jobbet nästa gång:

Deep Purple - Strange kind of woman.
Simple Minds - Dont you forget about me.
Billy Idol - White wedding.
AC/DC - Coldhearted man.
AC/DC - Jailbreak. Liveversionen naturligtvis!
Bruce Springsteen - Tougher than the rest.
Leila K - Ca plane pour moi.
Pat Benatar - Get nervous.
The Who - Teenage wasteland.
Eddie Meduza - Min hobby.
Katrina and the waves - Red wine and whiskey.
Koto - Dragons key.
ELO - Four little diamonds.
ELO - Dont bring me down.
Jona Lewie - You'll Always Find Me In The Kitchen At Parties
Maria McKee - I found love.
Ellen Foley - Stupid girl.
Phil Collins - I whish it would rain down over me.
The Cult - Edie (Ciao baby)
Accept - Burning.

Dessa låtar rekommenderas och kan få fart även på medelålders gubbjävlar som har fyllt fyrtio. Återkommer med fler rekommendationer om så önskas.

Klart slut. Over and out.
/Gammal Hårdrockare som inte har rockat på många år.

4 kommentarer:

Anonym sa...

NAJS!!
nej men accept e bra, likaså ac/dc, lez zeppelin och de andra du nämner. däremot kan jag inte hålla med om att judas priest e skit. frågan e om du ändrat inställning pga att du nu vet att rob halford e bög? däremot poison och skit e pinsamma.

Gutegirl sa...

Det är lite samma grej med dofter som med musik. Om man känner en lukt såkan man flyttas tillbaka itiden till när man var liten. När jagvar på gotland för ett par veckor sedan så luktade det rök, diesel och koskit, och vips! var jag 10 år igen och ute och byggde koja mentalt. Samma grej händer med musik. Man kan få tillbaka samma känsla man hade för länge sedan av en liten musikslinga som var viktig för en då.

DDR2 sa...

Jag säger bara KISS fram till 1977, med höjdpunkten Destroyer.
Så bra hårdrock (eller var det verkligen hårdrock?) har inte gjorts varken förr eller senare!

Såg dem äntligen på Stadion 1997, och det var en orgie i barndom ;-)

Enzymer sa...

Vad tycker du om kent?