tisdag 29 april 2008

Låt mig leva som miljonär - Annars skriker jag!

Det pratas ofta om att vi svenskar har fått det sämre ekonomiskt. Få har en buffert på banken, svensken är skuldsatt upp över öronen m.m.
Men är det verkligen så? Har vi fått det sämre ekonomiskt? Visst, vissa saker var verkligen bättre förr, för sisådär tjugo-trettio år sedan. Det fanns i stort sett jobb åt alla, våldet och kriminaliteten var inte lika hög och grov, globalism var ett okänt begrepp för mannen på gatan och t o m kvinnorna var vackrare! Men hade vi mer pengar att röra oss med? Hade vi verkligen det?

Jag är en lycklig man för jag tillhör de utvalda.
Jag hade turen att födas i exakt rätt tid. Jag föddes under mitten av sextiotalet, fick vara barn och växa upp under sjuttiotalet och bli tonåring under åttiotalet. Så bra som vi hade det då, så bra kommer vi aldrig mer att få det, inte svensken eller något annat land heller. Det är de flesta forskare och samhällsanalytiker överens om.

Jag växte upp med min mor och om jag blundar riktigt hårt och gör mitt yttersta för att förtränga den förbannade skolan så kan jag bara se solsken och lycka. Jag ser mig själv på min sjuårsdag när jag får min nya cykel med högt stockholmsstyre och "änglavinge", inspirerad av hippiekulturen och Easy Rider. Den där cykeln var dyr. Morsan jobbade på den tiden som uselt betalt bokhandelsbiträde på heltid men försökte ändå alltid ge mig det jag ville ha. Gud vet hur många extratimmar hon fick slita för att ge mig den där cykeln, eller allt annat som jag fick? Jag får dåligt samvete idag när jag tänker på det.

Hur som helst, jag var alltså barn under sjuttiotalet då det sägs att Sverige och dess invånare var som rikast och tryggast. Visst, vissa saker var gratis, sådant som kostar rejält med pengar idag. Sjukvården var helt gratis, tandvård och dagis likaså. Ändå kunde inte min mor köpa sin första TV förrän 1972, en svartvit naturligtvis. Färg-TV var något för rika människor. Jag vet att vi var inte de enda som inte ägde en TV i början av sjuttiotalet trots heltidsarbetande mödrar. Under denna tid gick inte ensamstående morsor till socialen, det var helt otänkbart. Fyllon, tjuvar och knarkare levde på socialen! Ensamstående morsor jobbade istället heltid och ungarna hamnade på dagis, om det fanns plats eller om de inte - som jag - totalvägrade, spjärnade emot och slogs för sitt liv varenda morgon när modern försökte släpa iväg dem till dagis. Då fick man antingen klara sig själv eller följa med modern till jobbet. Jag följde med till morsans jobb i bokhandeln och det var på så vis jag lärde mig att läsa och skriva innan jag fick min dom som löd på nio år obligatorisk grundskola.
Det fanns helt enkelt inget annat att göra under dagarna. Morsan stod vid kassan och servade kunder och jag satt på golvet eller i fikarumet med en uppslagen bok. Jag tröttnade snart på att bara glo på bilderna, jag var tvungen att lära mig läsa. För att få tiden att gå om inte annat.

Under Sveriges rikaste period så fick jag och min mor bo i en gammal omodern tvåa. Jämför gärna med idag när socialbidragsmorsorna bor i stora nybyggda treor, det har de rätt till. Morsan fick köpa möbler på loppis och ibland kom mormor och morfar och fyllde på i skafferiet när det var långt till lön.Var tredje månad fick morsan barnbidrag, inte varje månad som idag. Jag vill minnas att hon fick trehundra spänn kvartalet vilket inte var mycket ens på den tiden. Idag så har man rätt till möbelbidrag om man är ensamstående kvinna med barn, s.k. startbidrag och barnbidraget ligger väl på någon tusenlapp i månaden.
1973 skaffade vi vårt första telefonabonnemang. Morsan hade sparat länge för att ha råd med inkopplingsavgiften. Den användes bara när det var absolut nödvändigt och aldrig, aldrig "rikssamtal". Det var alldeles för dyrt att ringa till någon som bodde i en annan kommun, för att inte tala om en annan landsdel.
Idag har man mobiltelefoner, ofta ett par stycken. Det tillhör liksom det nödvändigaste. Det är inte ovanligt att t o m ungarna i familjen har en egen telefon oavsett om modern har jobb eller lever på socialbidrag.

En eftermiddag när jag kom hem efter ännu en meningslös dag i skolan där jag hade gjort mitt bästa för att hålla mig undan både kunskap och översittare så stod det en stereo i vardagsrummet. En skivspelare, förstärkare och "kassettdäck". 1974 så köpte morsan vår första stereo. På avbetalning. En helt onödig pryl egentligen och morfar kom inbrakandes i lägenheten och hade en lång föreläsning för morsan om pengars värde och onödig lyx. Men min mor var ung, lite över tjugo år och ville ha fest och träffa kompisar ibland på helgerna som alla andra unga människor.Vi ägde fyra LP-skivor. Morsan hade Creedence, Janis Joplin och Abba och jag hade ett album med Deep Purple. Dessa skivor spelades ständigt i flera år framöver. Det var en härlig lyx som gav både mig och morsan stor glädje i flera år.
Idag har alla datorn full med musik, microstereo i varje rum, MP-3spelare, ipods, CD-spelare i bilen osv. Alla ska ha oväsen dånande i öronen för jämnan och får man inte det så skriker man högt, gnäller på det jävla samhället och kräver högre bidrag av diverse slag.

Samma år köpte även morsan sin första bil, en gammal WV-Bubbla som var över tio år gammal. Då kände vi oss rika, vi hade ju bil!
Den sommaren var jag nio år och vi åkte runt till varenda badplats och strand som fanns i Västsverige. Som längst så var vi faktiskt ända upp till Strömstad och en annan gång till en badplats som hette Vita Sannar vid Vänerns strand i Dalsland. Så långt bort hade jag aldrig varit förut.
Idag åker barnfamiljerna utomlands, till Turkiet, Grekland och Spanien. Thailand på andra sidan jordklotet börjar även bli poppis. De åker till fjällen under sportlovet i stora nya kombibilar och det behöver inte bli långtråkigt i baksätet under den långa resan, de kan sysselsätta sig med datorspel och DVD-filmer i sina bärbara datorer och DVD-spelare.

När jag var barn så bodde man i lägenhet, om man inte var rik vill säga. De som hade det "gott ställt" bodde i villa. Det var inte bara ensamstående mödrar med barn som bodde i lägenhet. I de flesta familjer där föräldrarna hade "vanliga jobb", en helt vanlig arbetarfamilj alltså, så bodde man i lägenhet. Det var naturligt och inget konstigt med det. Man anpassade sitt boende efter sin inkomst och ingen mådde dåligt av detta. Det var som sagt de "rika" som bodde i villa och rik, det var man om man t ex var tjänsteman på Stora Fabriken där fadern i familjen jobbade. Rik var man även om man hade ett kontorsjobb, var chef, ingenjör, egen företagare eller något annat som krävde högre utbildning och/eller stort engagemang. Det var så det var och det var en samhällsordning som fungerade bra och som ingen hade något negativt att säga om vad jag kan minnas. Man fick bara se upp så man inte var ensam när man stötte på ett gäng med ungar från villaområdet, då kunde man ligga jävligt illa till. Och vice versa naturligtvis.

Idag ska alla bo och leva som de "rika" och har de inte råd så tar man sig råd, dvs man skuldsätter sig upp över öronen och därmed blir privatpersoner allt mer känsliga för lågkonjunkturer, räntehöjningar, sjukdom och arbetslöshet. Alla ska ha allt annars gallskriker man i högan sky. Man ska ha ny bil, villa, sommarstuga, microugn, diskmaskin, platt-TV, datorer, mobiltelefoner, bredbandsabbonnemang, DVD-spelare, digitalkameror, X-box, espressomaskin, hemmabio och coola märkeskläder, oavsett om man jobbar som advokat eller grovdiskare. Man tar dyra lån, utnyttjar kontokortskrediter och tar "räntefria" avbetalningar. Sedan har de mage att gnälla över att de har dåligt ställt! De gnäller över att de har dålig lön och ynkar sig över Samhället som inte hjälper dem på något sätt. De kräver högre bidrag - bidrag som ska finansiera deras lån, räntor och villaamorteringar och får de inte detta, ja då är vi där igen: Det är Samhällets fel. Det är Samhället som "vänder dem ryggen". Det är det Jävla Samhället som förvägrar dem ett liv som miljonärer. Det är Samhällets fel att de måste handla käk på kredit i slutet av varje månad osv.

1981 så hade jag avtjänat mina nio år i grundskolan och fick mitt första jobb som jag inom parentes hatade. 1982 så kunde jag flytta hemifrån till min första lilla lägenhet. Jag hade med mig min säng, gamla stereo, lite köksredskap, böcker, bokhylla, en noppig gammal brun sjuttiotalssoffa med orange ränder och mässingsspännen på sidorna, ritblock och ritutrustning samt en gammal TV. En 28-tums Saba med brunt faner på sidorna. Ibland försvann ljudet så man fick skicka på den ett par smällar i sidan för att ljudet skulle komma tillbaka. Den där jävla TV:n hade jag i över fem år innan jag kunde köpa en ny. En bättre begagnad med... Fjärrkontroll! Video var det inte tal om. Det var lyx. Video var något man hyrde med polarna ibland på helgerna tillsammans med tre-fyra videofilmer.
Men jag ansåg mig inte vara fattig, tvärtom! Jag var helt skuldfri, jag kunde spara undan en slant varje månad, kunde dricka mig berusad varenda helg och reste runt en hel del. Jag anpassade mig så att säga efter min inkomst. Jag mättade munnen efter massäcken. Så gammalmodig var jag faktiskt.
Jag var inte fattig, jag bara valde att inte leva över mina tillgångar. Jag var nog rikare än många andra även om jag inte riktigt förstod det då. Det kändes tungt ibland när någon polare köpte sig en ny bil eller sprillans ny TV, en Philips stereo-tv blackline-S, highdefinition, easy-logic, hej fadderittan - fem fingrar på skuldsedeln osv, osv.
De betalar säkert av på skiten än idag.

Folk har det inte sämre ställt idag än vad de hade för tjugo år sedan. Lönerna är högre än någonsin, även för låginkomsttagarna. Det är bara utgifterna som har blivit högre - ofta självvalda utgifter i form av lån, avbetalningar och ockerräntor. Jag är själv låginkomsttagare och får idag ut, efter senaste löneförhöjningen och avancemang inom företaget ca 14 500 efter skatt. Tänk om morsan hade fått ut en liknande summa omräknat till den tidens penningvärde + dagens barnbidrag och bostadsbidrag? Tanken svindlar!
Ingen tvingar någon att köpa en ny TV och dator på avbetalning, allra minst samhället. Det går snabbare att spara ihop till detta än att betala av lån och ränta på nämnda prylar. Har man råd att betala av dyra lån och räntor varje månad, då borde man i rimlighetens namn även ha råd att spara ihop till detta.

Man behöver inte bo i villa, man överlever i en lägenhet. Ungarna behöver inte någon egen mobiltelefon och de senaste datorspelen och man klarar sig alldeles utmärkt med en lite äldre dator och segt bredband. Verkar ungarna lyckligare över att de får åka runt halva jordklotet varje år? Blir föräldrarna lyckligare över att betala in lån och räntor varje månad? Lyxprylar, lyxkonsumtion och ett större och bättre boende borde ju istället vara en dröm, ett mål att sätta upp i livet. Något att kämpa för. Det borde vara en morot, något som man kan få njuta av, en belöning man får för att har sparat och snålat, eller kanske efter att man har avancerat framåt, klättrat uppåt på samhällsstegen, utbildat sig, kämpat på, offrat sig, tagit risker osv, osv.

Alla kan inte leva som miljonärer, alla kan vi inte tillhöra de rika men vi kan drömma om det, vi kan försöka och under tiden så bör vi anpassa oss efter den inkomst vi har. Gör man inte detta, framhärdar man som en barnunge och kräver att man ska få allt på en gång, ja då ska man fan inte gnälla och allra minst skylla på samhället. Då ska man bara betala in sina lån och räntor med ett leende och hålla käften.

måndag 28 april 2008

Kåseri om arbetslöshet.

För fyra år sedan var jag arbetslös och det såg tämmeligen hopplöst ut under en period. I rent vredesmod så skrev jag denna lilla text som senare blev publicerad i min lokaltidning under mitt riktiga namn.
Jag blev inte den mest populära killen uppe hos AF, det kan jag lova. Som tur var så hann jag få jobb innan den blev publicerad.

Vad jag kan minnas så har jag aldrig upplevt någon glädje och känsla av tillfredsställelse efter avslutad arbetsdag eller anställning. Men som ni vet, Plikten framför allt!
Ibland så har jag haft perioder av arbetslöshet och i takt med att jag har blivit äldre och företagen har sålts ut så har dessa perioder av arbetslöshet tenderat att bli längre och längre. Lutherskt hjärntvättad som jag är så har jag efter ett ovanligt själadödande jobb lika förbannat kommit på mig själv med att författa ännu en ansökan till ett dåligt betalt jobb där de har erbjudit oerhört inspirerande sysslor som t ex att steka pannbiffar till gymnasieelever i något skolkök, köra truck, åka fram och tillbaka över blåsiga hav, jobba för växelpengar i restauranger, lida mig igenom långa skift på plastfabriker, sanera oljeraffinaderier och kärnkraftverk, stoppa korv osv, osv i det oändliga.
Varför simmar lax uppströms?
Varför når mjölk sin kokpunkt när man vänder ryggen till?
Varför ligger jag nu inne med ännu en ansökan till ett helt värdelöst arbete där jag garanterat kommer att vantrivas trots att jag har högsta A-kassan?
Tja, en anledning kan vara de kurser som Arbetsförmedlingen i sin oändliga visdom nu erbjuder (tvingar) alla arbetslösa att genomlida. Dessa kurser har ofta käcka beteckningar som "Lär dig skriva en ansökan", "Du och dina privatekonomi", "Söka jobb aktivt", "Arbetslöshet och hygien" och den klassiska och väl efterfrågade bland arbetsgivarna "Hitta ditt drömyrke".

Nej, medelåldern bland de inskrivna på AF är inte sexton år. Sanningen är att du hittar få under trettiofem år.

Efter ett kortare möte med min Agent Handläggare - med rätt att tvinga till meningslös åtgärd, så bestämdes att jag, vid trettionio års ålder inte riktigt var på det klara med vad jag ville bli när jag blev stor. Därför skrevs jag med omedelbar verkan in på en kurs där man skulle utreda vad jag egentligen ville med mitt liv, vad jag passade för osv.
Dagen därpå så föstes alla förväntansfulla kursdeltagare in i ett klassrum för information. Kort reflexion av mina kurskamrater: Medelåldern låg väl runt fyrtiofem skulle jag tro, några var lite yngre, andra äldre. De flesta hade ett långt arbetsliv bakom sig som anställda på diverse fabriker som numer hade förlagt sin tillverkning i låglöneländer.
-"Nu vill jag att ni talar om för mig vad ni vill bli!"
Utbrast vår kursledare vid namn Kristina hurtigt. Hon hade en tuschpenna i näven, redo att skriva upp våra framtidsplaner på whitebordtavlan. Alla satt och skruvade besvärat på sig. Det var knäpptyst.
-"Astronaut!"
Sade jag.
-"Nja... Vi kanske ska försöka vara lite realistiska"
Sade Kristina.
-"Ok då, brandsoldat"
Fortsatte jag. Folk runt omkring mig började fatta galoppen och en karl i femtioårsåldern upplyste vår kära kursledare om att han ville bli cowboy. En parant kvinna runt sextio undrade om tjänsten som statsminister var ledig. Folk började ropa i munnen på varandra.
-"Filmstjärna!"
-"Hjärnkirurg!"

Jag blev inkallad till en högre tjänsteman på AF där jag blev upplyst om att jag kunde bli avstängd från min A-kassa om jag inte skötte mig, tog denna kurs på allvar och tog tag i min situation.
Att "ta tag i situationen" innebär att man håller god min och låtsas att man fortfarande är ung, vacker och efterfrågad på arbetsmarknaden. Detta självbedrägeri tjänar två syften, dels så får den arbetslöse behålla sin ersättning från A-kassan och dels så motiverar det handläggarnas tröstlösa arbete.
Jag vet inte om de trodde att jag hade någon allvarlig störning men av någon anledning så ansågs jag vara i stort behov av att genomgå ett skriftligt yrkestest med tillhörande begåvningstest, testning av min sociala kompetens och liknande. Detta var naturligtvis helt frivilligt men jag gav mitt medgivande. Tester är kul!
Yrkestestet var utformat med rutor där man skulle kryssa i JA eller NEJ. Under varje fråga fanns det även en rad för egna synpunkter och tillägg.
Första frågan löd:

"Skulle du kunna tänka dig att jobba i affär?"

Jag kunde se mig själv sitta bakom en disk i en helt folktom affär och dagdrömma.
Jag skrev JA och kluddade dit lite egna åsikter runt detta yrke.
Nästa fråga löd:

"Vill du hjälpa andra människor?"

NEJ. (Jag har aldrig drivits av någon längtan efter att torka folk i röven. Jag blir hellre vårdad än ger vård.)

"Gillar du att konstruera och bygga ihop saker för att sedan känna tillfredsställelse över att de fungerar?"

NEJ. (Varför skulle jag vilja veta hur mitt höghus är konstruerat eller hur min dator fungerar? Huvudsaken för mig är att det fungerar. Ändra aldrig på något som fungerar och försök aldrig få något trasigt att fungera är min filosofi.)

"Gillar du att laga mat?"

NEJ. (Jag har bara jobbat med skiten)

Sådär fortsatte hela testet. Jag kryssade i NEJ på i stort sett alla yrken.
Begåvningstestet var uppenbarligen utformat för tioåringar så det redogör jag inte för.

Testet för social kompetens var desto roligare. Det var också konstruerat som ett frågeformulär.

"Är du nyfiken?" Var den första frågan.

NEJ. (På vad?)

"Gillar du att vara festens medelpunkt?"

NEJ. (Bara om jag är full)

"Gillar du att träffa nya människor?"

NEJ. (Bara när jag är full.)

"Gillar du problemlösning?"

NEJ. (Jag har den lilla egenheten att jag gillar när saker och ting flyter på helt problemfritt)

"Trivs du med att ha många bollar i luften?"

NEJ. (Jag är en man som kokar upp makaronerna innan han steker falukorven.)

"Gillar du att lära dig nya saker?"

NEJ. (Jag gillar inte att lära mig saker överhuvudtaget)

"Har du många vänner?"

NEJ. (Folk är idioter.)

Efter någon timma så var jag klar. Testen skulle skickas ned till något institut i Lund och min handläggare skulle få resultaten på sitt bord nästa vecka. Naturligtvis erbjöds jag kopior av mina test.
Jag jag återger här ett mycket förkortat utdrag från mitt test som skulle vara min handläggare till hjälp i planeringen av mitt fortsatta arbetsliv och som senare har blivit till grund för den personakt som nu ligger hos AF.

"Den arbetssökande visar på en ytterst motsägelsefull personlighet. Samtidigt som han visar på en stor verbal begåvning så tycks han helt sakna intresse av sociala kontakter. Han visar även på en intellektuell begåvning som är högre än genomsnittet samtidigt som han visar ett obefintligt intresse för att lära sig nya saker. Tycks helt sakna ambitioner och framtidsplaner och verkar helt ointresserad av att förkovra sig i något yrke.
Det enda yrke som den arbetssökande har ställt sig positiv till var som affärsbiträde men hans ovilja till kundkontakt stänger ute alla möjligheter till anställning inom detta gebit."

Jag vill med denna text absolut inte nedvärdera AF och de som jobbar där, detta är i grunden goda människor som vill de arbetslösa väl, det är jag helt övertygad om. Men det är denna förbannade naivitet som jag retar mig på, detta förbannade tunnelseende och vägran att se saker och ting på ett realistiskt sätt. Alla känner idag till kraven på arbetsmarknaden. Man bör vara under trettiofem år och naturligtvis är högre akademisk bakgrund ett krav på så gott som alla jobb idag. Är man en medelålders vanlig arbetare som saknar utbildning så är man helt enkelt chanslös.
Varför lura sig själv? Det är dyrt nog för staten att låta folk leva på A-kassa, varför då slänga ut en massa pengar på meningslösa kurser och varför ska äldre människor uppta platser på landets alla skolor när de ändå inte får några jobb pga "hög ålder?"
Naturligtvis har arbetsgivarna fel, naturligtvis så borde ålder och ett långt arbetsliv vara värt minst lika mycket som akademiska studier och ungdom. Men nu är det som det är, EU och globaliseringen är här, det är arbetsgivarnas marknad och vi kan inget göra åt det.
När industrisamhället erövrade världen så gick vissa människor under. Människor som hade levt hela sin liv på bondgården var helt plötsligt värdelösa, de klarade inte omställningarna och fabrikörerna var inte intresserade av deras tjänster. Liksom de var industrialismens offer så är många utav dagens medelålders permitterade arbetare offer i dagens globala servicesamhälle. Även om vi skulle vilja försöka ställa om oss så är det ingen som vill ha oss. Detta är något som jag är fullt medveten om och det går inte att ändra på. Samhället har bitit sig självt i svansen men vad skulle alternativet vara? Som jag ser det så är detta ett olösligt problem. Utvecklingen går inte att stoppa även om jag i detta fall ser det som en avveckling av det samhälle och värld som våra föräldrar en gång byggde upp och som jag själv var delaktig i under mina bästa år, de år som räknades i mitt liv.

Man ska dock aldrig ge upp, den glädjen ger jag inte arbetsgivarna. Har precis skickat iväg en ansökan till ett större städbolag. "Ambulerande kontorsstädare" har man valt att kalla den utlysta tjänsten. Det låter väl som ännu ett trevligt jobb, eller hur? Det är ju precis vad man satt och dagdrömde om på lektionerna i skolan. I min ansökan så beskrev jag mig själv som en noggrann man som gillar att se resultat i mitt arbete, som är nyfiken och som trivs med att ha många järn i elden. Naturligtvis så gillar jag att knyta kontakter med nya människor och problem ser jag enbart som en spännande utmaning...
***
Någon månad efter att jag skrev detta så fick jag faktiskt jobb, men inte det som kontorsstädare.
Det har gått fyra år och jag är fortfarande kvar på samma företag, har stigit i graderna och för första gången i mitt liv så vantrivs jag faktiskt inte på jobbet.
Jag är jävligt glad över att jag slipper vara arbetslös. Det var jobbigt för fyra år sedan men idag är det etter jävligare. Istället för att tvinga folk till meningslösa kurser så försöker de svälta ut dem, alternativt jobba för existensminimum och serva arbetsgivarna med gratis arbetskraft. "Jobbgarantin" har de mage att kalla det. En åtgärd som är helt utformad för arbetsgivarna och är med största sannolikhet ett beställningsjobb från Svenskt Näringsliv.

söndag 27 april 2008

Träkvinnan.

Våren 1983 fyllde jag arton år och jag kände mig som den mest misslyckade killen i världen. Jag blev myndig, räknades helt plötsligt som vuxen och hade ingen flickvän och vad som var än värre, jag hade inte ens haft sex!
Den kvällen gick jag på bio. Ensam. Jag minns titeln på filmen, ”Fruktan är mitt vapen” av Alistair McLean. Jag minns däremot inte något av själva filmen. Jag satt hela tiden och tyckte synd om mig själv.
Framför mig satt ett par i min ålder och höll varandra i hand.
Jag minns att jag undrade över hur det skulle kännas att hålla en flicka i handen. Hur det skulle kännas att på ett helt otvunget vis faktiskt sitta intill en flicka i min egen ålder. Nykter.
Antagligen alldeles fantastiskt. En hissnande känsla.
Året innan hade jag hånglat med en tjej, på fyllan naturligtvis. Det levde jag på länge. Hade jag fått gått på bio tillsammans med en tjej den där kvällen så hade jag levt på det precis lika länge. I månader efteråt så hade jag kunnat frammana känslan av hennes lilla hand i min hand.

Jag önskar att jag hade haft denna längtan kvar.
Jag försöker alltid att påminna mig själv om hur det en gång var, det är så lätt att man börjar ta saker och ting för givet.
Idag har jag flickvän. Jag har haft flera flickvänner.
De har velat ha sex och inte med vilken person som helst utan med mig!
Det är inte alla förunnat att bli uppskattad av en människa av motsatt kön.
Så när jag ibland kommer på mig själv med att vilja vara ifred, när jag önskar att min flickvän hade valt att gå hem till sin väninna istället för att sitta i soffan tillsammans med mig och ge mig vinkar om att hon vill krypa ned i sängen istället för att titta färdigt på filmen så gäller det att komma ihåg hur det en gång var.
Den artonåriga pojken som jag egentligen är skulle inte ha fattat ett dyft av filmen för han hade ju suttit tätt intill en flicka och hållit henne i handen! Hade Gudinnan även gett mig vinkar om att hon egentligen ville göra något annat, något som är trevligast att ägna sig åt i horisontalt läge, i en säng, ja då hade jag antagligen svimmat av känslostormen. Alternativt kräkts på hennes nya fina skor av nervositet.

Så det gäller att komma ihåg, det gäller att uppskatta det man har. Men jag uppskattar även det som jag har haft och jag gillar att minnas.
Jag gillar att skriva om gamla kärleksmöten, oftast på ett sentimentalt och rätt så oskyldigt vis. Gulligt är ordet jag kanske skulle ha använt mig utav om jag hade varit kvinna. Men nu är jag inte det, kvinna alltså, så därför låter jag bli.
Jag kommer att fortsätta med att skriva på detta vis, på det gull… Öh… På det sentimentala och oskyldiga viset.
Men jag har märkt att många bloggar översvämmas av dylika berättelser och beskrivningar om sockriga och söta kärleksmöten och det är ju inte så bra eftersom jag inte vill vara en bloggare i mängden. Så därför tänkte jag berätta lite om möten med kvinnor som kanske inte har varit så gull… Oskyldiga som man kanske hade önskat. En del kvinnor har varit lättfotade (vilket jag naturligtvis uppskattade på den tiden) och någon var helt enkelt bara tokig. Inte tokig på det viset att hon pissade på golvet eller så men något fel var det.

Hon jobbade som köksbiträde i centralköket på lasarettet och jag var anställd som köksvaktmästare vilket i stort sett bestod i att vakta de stora diskmaskinerna ute i diskhallarna. Ett tämmeligen slappt jobb. Jag satt mest och glodde rakt fram, snackade skit med de andra vaktmästarna och ibland så fick jag byta något spolrör, rensa en pumpsil eller kanske byta ut någon läckande packning.
Men för det mesta så satt jag och rökte, dagdrömde och pratade skit med de andra.
Ett av de bästa jobben jag har haft.
Jag lade märke till henne redan första dagen. Hon såg rätt så bra ut men det var något som inte stämde, något var som sagt fel. Men inte så det störde. Hon var lätt att få kontakt med och ryktesvägen så hade jag hört att hon var glad i sprit.
På den tiden så gillade jag kvinnor som var glada i sprit, berusade kvinnor var ofta lättfotade vilket i sin tur kunde betyda hårdporr för min del.
Inom en månad så hade bjudit ut henne och efter några drinkar på en bar nere i stan så var vi på väg hem till henne.

Det tog inte lång stund förrän vi hamnade i säng och det blev en natt som jag aldrig ska glömma.
Den natten höll jag på att få kuken knäckt.
Hon kastade sig över mig i sängen och skulle rida men det gick inte att komma in. Det var jävlar i mig tvärstopp. Något jag aldrig har varit med om tidigare. Det var inte torrt eller något, det bara var stopp. Det kändes som att cykla rakt in i en tegelmur.
Det var som om hon var tillverkad av trä helt igenom.
Men hon ger sig inte. Hon tar sats och hänger sig över kuken samtidigt som hon… Ja hon skrek och svor faktiskt.
Vad i helvete var det för fel på människan?
Jag pustade och fnös av smärta men hon trodde nog att det berodde på något annat. Till slut så var den i alla fall halvvägs inne och hon började hoppa upp och ned.
Smärtan var obeskrivlig. Det var ett under att kuken överhuvudtaget stod. Det kändes som om jag hade fastnat med kuken mellan två tunga träblock. Den gled inte ut och in, jag rycktes med i hennes rörelser. Upp och ned.
Hon hade kunnat bocka plåt med den muffen.
Hur som helst så fick jag till slut säga till att det fick räcka, alternativt så hade jag tuppat av. Att fejka något i det läget var inte att tänka på, jag var bara inställd på att överleva.

På morgonen var kuken alldeles glödhet, öm och svullen och jag hade fan i mig ont i flera veckor efteråt men det var inte det värsta. På allt helvete så fick jag inte tillbaka skinnet, det vrängde sig på något jävla vis, kuken blev liksom stasad och jag gick som en cowboy hemåt i den tidiga morgonen.
Jag vart tvungen att doppa kuken i varmt vatten när jag kom hem och på det sättet så fick jag tillbaka förhuden över kuken. Den kvinnan passade jag mig jävligt nog för i fortsättningen.

lördag 26 april 2008

Tillkrånglare eller Förenklare?

Naturligtvis så går det inte att leva samma liv som man levde som ung tjugoåring. Värderingarna ändras, man får andra intressen.
Man mognar helt enkelt.
Men varför är det så många som blir gubbar och kärringar i förtid? Hur kul är det att se ut som Beppe Wolgers eller Ria Wägner när man är 35-50 år? Hur kul är det att leva som Kronblom och Malin när man egentligen fortfarande är rätt så ung? Jag har flera jobbarpolare och gamla vänner som har degenererat till detta stadium. Jag hävdar att man behöver inte bli gammal om man inte vill det! Man kan raka sig, man behöver inte bli smällfet om man inte vill och man behöver inte heller stelna ihop i kroppen och gnälla över krämpor som inte ska behöva komma förrän i sjuttioårsåldern. Det är bara att röra på sig och försöka lägga manken till, vara öppen för nya impulser osv.

Det trista är att även kvinnorna runt omkring mig håller på att rasa ihop fullständigt. Ett ex till mig är idag 40 år och när hon var tonåring så var hon vacker som en gudinna. Sist jag hälsade på henne så upptäckte jag att hon hade blivit en fet kärring med tillhörande grinig uppsyn. Hennes karl satt mest i bersån och drack kaffe och kammade över sin flint.
När jag var tillsammans med henne så knäbad och tiggde jag om att få gå till sängs med henne. Idag knäpper jag händerna och tackar Gud för att jag slipper och kom undan med förståndet i behåll.
Hon har blivit gammal i förtid. Hon gav upp någonstans efter vägen.

Ni vet vad jag menar. Ni har säkert en massa typexempel själva på jobbet. Försök att få med dig någon av dem på en resa någonstans så får ni se. De kommer att ha miljoner saker att skylla på, allt från att de inte har råd till "kärringa", "ungarna" osv. Sådana människor lever helt enkelt inte, de är döda och begravda sedan länge tillbaka.

Jag frågade en kille på jobbet vad han ska göra nu i helgen.
-"Tja... Det blir nog en tur i skogen med hunden, kanske blir det någon öl framför TV:n"
Nej, han är inte 77 år, han är 40... En fin pojke, väger inte ett gram under 100 kilo. Skägget är grått och fint och han har säkert inte doppat veken sedan början av nittiotalet. Vill inte heller. Jag har frågat honom om vi inte ska gå ut någon helg och åtminstone snacka med lite med några kvinnor.
-"Ingen idé"
är svaret jag får.
-"De vill ändå inte ha kontakt med en gammal gubbjävel som mig."
Frågan är varför en sådan fortsätter med att jobba och betala in hyran och räkningarna? Han har ju redan avlidit.
Och vem är det som har tvingat honom att bli en gammal gubbjävel redan vid fyrtio?

Inte fasen finns det väl något positivt med att bli gammal och trist i förtid? Döden kommer och flåsar dig i nacken tids nog, man behöver inte tjuvstarta.

Om det nu är som så att det är såhär folk vill leva, detta var vad de drömde om som unga. Varför hör man då inga segerjubel från deras kvarter? Varför skrattar de så sällan? Varför ser de så griniga och knäckta ut?
Jag kan tänka mig en trevligare medelålder än att stå vid någon jävla grill med en kulmage hängande över träningsoverallsbrallorna och en massa jävla väsen från grannarnas ungar, gräsklippare och krisande hemmafruar ringande i öronen.
Jag kan faktiskt tänka mig ett annat liv. Jag har drömmarna kvar. Det var ju ett sådant liv som man svor över att man själv aldrig skulle skaffa sig när man var tonåring. Man såg medelålders karlar med skägg och kulmage vagga fram. Sådan skulle man aldrig bli.

När man har gubbat till sig riktigt ordentligt, när fettet ligger som en stor midjeväska runt magen, när skulderna och lånen går jämt upp med lönen, vad ska man göra sedan då? Gå och vänta på infarkten? Vad har man kvar? Vad hände med drömmarna och var det värt att sälja dem för ett jävla banklån och ett jobb som man hatar?
Vad hände med pojken som ville flyga till månen och paddla uppför Amazonas? Vad hände med flickan som ville bli balettdansös eller sagoboksförfattare?

Mitt mål är en enkel och besvärsfri tillvaro där så få människor som möjligt kräver så lite som möjligt av mig.
Jag vill ha kul!
Jag vill leva!
Jag vill inte ta ansvar, inte betala av på lån och inte lägga pengar på något som ändå bara består av tegel, trä och en strävan efter att passa in någonstans. Men framför allt så vill jag inte åldras i förtid.
Det finns några saker som man kan göra för att inte åldras i förtid. Jag är inte fattig så rakhyvlar har jag råd med. Fet vill jag inte bli, dels så är det opraktiskt och dels så förkortar det livet. Därför ser jag till att leva ett sådant liv som inte genererar fetma. Men framför allt så gäller det att inte krångla till livet, att inte binda upp sig.
Jag tror det finns två sorters människor - Tillkrånglare och Förenklare. De flesta människor är enligt mig Tillkrånglare och känner inte ens till att livet kan vara både enkelt och okomplicerat. Jag vill vara en Förenklare och jag jobbar hårt på det.

Låt mig nu förklara vad som är skillnaden mellan Tillkrånglare och Förenklare.
En Tillkrånglare skaffar sig en älskarinna, en Förenklare skiljer sig från frugan och skaffar en ny flickvän.
En Tillkrånglare löser gamla skulder genom att ta nya lån. En förenklare har inga lån, alternativt betalar han av dem snabbt som fan med sparpengarna.
En Tillkrånglare byter själv till vinterdäck på bilen i tron att han ska spara pengar men lyckas istället få domkraften att gå rakt igenom plåten, gör hjulmuttrarna runda, slinter och slår knogarna blodiga, får raseriutbrott och slår i ren ilska sönder värden för tusentals kronor. En Förenklare inser sina begränsningar redan från början och lämnar in bilen för däckbyte vid närmaste verkstad.
I det sistnämnda exemplet kan man dra en liknelse mellan husköp och lägenhet där personen som prompt ska byta däck själv får symbolisera husköpet.

Ja, där har ni en kort beskrivning. Jag är en Förenklare men ibland så krånglar även jag till det för mig. För flera år sedan så prövade jag på gubblivet. Mitt ex ville bo i radhus och utan att jag visste hur det gick till så stod jag helt plötsligt i en äcklig liten trädgårdstäppa med radhuslån, idioter till grannar och gräsklippare - En gräsklippare som jag inte ens visste hur jag skulle starta. Jag stod en solig sommarmorgon och glodde upp i skyn och kände att jag höll på att mista förståndet. Jag ville inte ens klippa gräset och det var ändå ett av mina mindre problem. Jag hade skulder på ett boende och liv som jag inte vill ha. Jag hade varit på god väg att hitta mitt riktiga liv, nu var jag istället tvungen att sköta ett jobb som jag hatade för att kunna betala av på lån till något jag inte ville ha.
Jag hade inte bara givit upp mina drömmar, min hobby och börjat leva gubbliv. Jag var även på god väg att bli en Tillkrånglare av stora mått.
Min sambo kom ut och frågade hur det var med mig.
-"Det här går inte."
Sade jag med tung, ödesmättad och sorgsen röst.
-"Visst gör det. Det är bara att rycka i snöret så startar gräsklipparen."
Sade hon.
-"Jag menade inte gräsklipparen."
Sade jag och sedan gick jag ut på gatan och vandrade därifrån till surret av grannarnas gräsklippare.

Tack vare sina välbärgade föräldrar så kunde min sambo lösa ut mig från lånen och jag är helt fri. Jag sitter numer i min lilla etta och kan ägna mig åt mina små harmlösa hobbies igen utan några som helst krav.
Jag drömmer fortfarande.
Jag lever.
Mitt ex drömde om att kunna försörja sig som barnboksförfattare och enligt mig så var hon bra på det. Hon hade talangen. Jag tror att hon kunde ha fixat det. Idag så jobbar hon som socialassistent. Hennes jobb går ut på att bevilja bidrag från en krympande budget och dagarna i ända bli hotad av stadens missbrukare.
Jag skulle vilja fråga henne om det verkligen var detta hon drömde om som liten flicka men jag vågar inte. Mitt ex har ett jävla humör och det känns som om det inte är läge att reta upp henne trots att det har gått flera år sedan jag lämnade henne. Eftersom min ambition är att vara en Förenklare så föredrar jag att vara god vän med mitt ex. Jag tror att livet blir så mycket enklare då. Att ligga i ständig fejd med sitt ex är något som är typiskt för alla Försvårare som jag har runt omkring mig på jobbet.
Goda vänner förenklar livet. Ovänner försvårar livet.

Nä, nu skiter jag i det här! Nu ska jag ta mig en liten eftermiddagslur...
Varför? För att jag är en smula trött och för att jag faktiskt kan!
Det finns ingen som stör mig, ingen jävel som kräver att jag ska klippa något jävla gräs eller sticka iväg till något extrajobb så att jag kan klara skulderna och lånen denna månaden också.
Jag gör som jag vill!

fredag 25 april 2008

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen...

Innan jag lägger ut denna text så känner jag att jag måste informera om en liten detalj, så att det inte blir fel. Det har det blivit på många andra platser på internet.
Nej, jag är inte sosse!
Jag avskyr moderaterna och dess partiledare Jättebebisen, det är sant. Men detta betyder inte att jag skulle vara sosse. Inte på något vis. De är helt enkelt inte något parti för oss vanliga arbetare längre så varför skulle jag rösta på dem? Sossarna är ett Europaparti för svensk medelklass och nysvenskar, inget annat.
Så vid nästa val, när sossarna har tagit över igen så kommer jag att ägna mig åt att kritisera dem i ett otal texter.
Tills dess så får det nuvarande regeringspartiet vad det tål från mig.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det och jag kan inte annat än hålla med. Skadeglädjen ger den där lilla extra kryddan på livet. Det känns skönt när någon skitstövel åker på pumpen, säger någon något annat så ljuger de. Alla människor önskar att den där plågoanden från skoltiden ska ha blivit uteliggare eller få rövkondylom och när man hör att önskningen har slagit in så firar man lite extra mitt i vardagen med att kanske köpa sig en glass, gå på bio eller något annat trevligt.
"Jag har aldrig velat mörda någon, men jag måste erkänna att det är många dödsannonser som har fyllt mig med lycka."
Skrev någon författare en gång. Jag tror inte att han var ensam om att hysa dessa känslor. Därför så kommer jag att se till att hålla mig vid liv in i det längsta. Inte dö i första taget. Varför ska man glädja sina ovänner?

Men nu breder jag ut mig igen, ber om ursäkt! Denna text skulle handla om något helt annat. Den skulle handla om en f.d. kollega som exakt i denna stund har blivit offer för moderaternas politik.
Det hade varit tragiskt om det inte hade varit som så att denna person röstade på moderaterna. Istället så måste jag erkänna att det känns rätt så bra, jag är skadeglad som sagt. Rejält skadeglad. Denna man som vi kan kalla för Robban har flera gånger klargjort vad han anser om arbetslösa och sjuka.
-"Lata jävlar! Det finns jobb bara man vill! Jävla simulanter! Varför ska jag år efter år steka pannkakor åt detta jävla pack!"
Osv, osv. Ni känner igen snacket.

Denna Robban är 48 år och har jobbat på mitt företag i drygt 15 år. Nu har han fått sparken. Jag tänker inte gå in på varför han har fått sparken, det är onödigt. Men sparken har han fått och det finns ingen som helst chans att han kan komma tillbaka. Det som han har ställt till med är av sådan grad att facket kan inte ens hjälpa honom - ett fack som han tidigare har talat enbart negativt om men som han nu i ett sista desperat försök har bett om hjälp. Moderater och konsekvens... Så nu så får han börja stämpla och tillhöra de "lata jävlarna".

Till saken hör att Robban gnäller. Han undrar hur i helvete han ska klara sig på 9 000 kr i månanden. Enligt honom själv så uppgår hans fasta utgifter varje månad på över 7 000 kr. Lägg därtill att a-kassan kommer att sänkas ytterligare efter 200 dagar. Robban är som sagt 48 år gammal, har ingen utbildning och har varit trogen ett och samma företag i många år. Företagen skriker knappast efter sådana som Robban. Nu är Robban inte bara arg, han är kinkig, han gnäller som ett litet småbarn.
-"Hur i helvete ska jag få något nytt jobb? Fan, det finns ju inga jobb! Bara en massa konstiga jobb som jag inte vet vad fan det är!"
Men Robban, det finns ju massor av jobb. Det finns ju jobb bara man vill! Det har du ju själv sagt. Och inte ska du gnälla över den låga arbetslöshetsförsäkringen, du har ju själv varit med och röstat fram den.
Detta sagt av en yngre kille som är rätt så nyanställd och som sitter relativt säkert. Jag skulle inte vågat ha sagt det med tanke på att Robban såg rätt så obalanserad ut vid detta tillfälle och jag känner mig lite för gammal för att få ett slagsmål på halsen.

Men Robban höll käft. Han såg bara förbannad ut.
Inte ett ord kom från hans mun för han visste att han hade gått på tidernas blåsning och nu så får han smaka på den politik han själv har röstat fram. Nu tillhör han själv de "lata jävlarna". Han är en snart femtioårig "lat jävel" bland många andra i samma ålder som nu ska ut och konkurrera med de tjugofemåriga akademikerna om jobb med titlar som de inte ens vet vad de betyder.

Robban har familj, en fru och en liten dotter på tre år. Han har även lån på lilla radhuset. Nu måste Robban vara beredd på flytta kors och tvärs. Innan han blev arbetslös så talade han sig varm för en "rörlig arbetsmarknad" för det hade han hört moderaterna säga och moderat, det var vad han var det. Inte någon "lat jävel" minsann.
Ska Robban åka på eventuell anställningsintrevju så får vi hoppas att de allmänna kommunikationerna når dit, för bilen måste Robban sälja. Men det gör nog ingenting för Robban har själv sagt att är man arbetslös så ska man fan inte ha råd att ha någon bil. Vi får hoppas att han känner sig som ett riktigt föredöme när han sitter på tåget till Övre Rakvattnet och är nervös inför en anställningsintervju till ett jobb han aldrig kommer att få.

Lycka till Robban! :)

onsdag 23 april 2008

Klassiska villaägare och -medelklassfenomen.

Jag har aldrig tillhört och kommer aldrig att tillhöra den delen av befolkningen som föredrar att leva sin liv som hårt skuldsatta villaägare. Mig lär ni aldrig hamna i samspråk med vid en häck eller staket en lördagseftermiddag.
Jag är glad över att slippa eländet.
Men dessa människor och deras små liv fascinerar mig, det är kul att spekulera om dem och framför allt så är det roligt att skriva om dem!

Nå, hur lever den svenske villaägaren? Vad kännetecknar egentligen den arbetande lägre medelklassen idag? Naturligtvis ska de åka på husvagnssemester men det är ju nästan en klyscha som alla känner till så det hade jag egentligen aldrig behövt nämna.
Men de gillar även att åka på charterresor, ofta till länder där det är billigt och soligt. Turkiet och Grekland är poppis.
Dessa resor brukar oftast sluta i ren katastrof.
Lilla frun blir berusad och känner sig uppskattad av svartmuskige Vassilis som smeker henne med blicken.
Frugan tror att greken ser hennes inre kvaliteter.
Vassilis har hört att svenska kvinnor ligger med i stort vem som helst och har bara rövknull i huvudet.
Frugans man, som har uppnått en ännu högre berusning, blir galen av svartsjuka och smiskar upp sin fru med en minigolfklubba samtidigt som deras ungar bölar så snoret rinner.

En hundjävel har de ofta. Det är inte bara missbrukare som gillar stora, dreglande hundar.
Även Lasse och Birgit, alternativt Åke och Maggan eller Ulf och Anita ute i villakvarteren gillar stora, hårande hundar.
Dessa hundar tjänar ofta som terapi åt den uttråkade frun eller som slagpåse åt mannen i hushållet. Åkes frustration över utebliven löneförhöjning eller att Maggan aldrig har gett honom en avsugning låter han ofta gå ut över hunden. En skiftnyckel i det dumma djurets huvud lättar alltid på Åkes inre tryck.
Lördagskvällar ute i villaområdena handlar ofta om sexdrömmar som aldrig blir infriade och djurmisshandel ute i garagen.

Mannen i familjen bär på sommaren shorts av s.k. "safarimodell", naturligtvis uppdragna till armhålorna. Har ett grymt tråkigt jobb, ofta på Lantmäteriet, Telia (Televerket som det hette förr minsann!) eller en halvhög befattning på en byggnadsfirma. Alternativt på den lokala mekaniska fabriken om vi snackar mindre svenskt inlandssamhälle.
Blir aldrig brun på sommaren, bara rödbränd med flagnade flint.

Dricker sig endast full på lördagar. Vinglar ut på stan för att hyra en film som han och frugan ska se tillsammans (något med Kevin Costner, det har hon bestämt) men kommer inte hem förrän sent på natten och snubblar in i sovrummet med nyinköpta kukpumpar, rövdildos och gamla porrtidningar från sjuttiotalet som han har rotat upp i något soprum. Fickorna är fulla med viagra, kontaktlim och några piller som starkt påminner om någon sorts hallucinogen och sinnesvidgande drog.
På morgonen minns han ingenting och undrar varför han sover på soffan och varför lilla frun envisas med att kasta hårda föremål på honom så fort han visar sig i köket.

Femtioårsdagen firas alltid med "öppet hus" (ingen som kommer förutom en halvalkoholiserad arbetskamrat och hans nya fru från Thailand) som börjar bra med god mat, tårta och kaffe men som slutar med vansinnesfylla och slagsmål ute i trädgården med grannarna som har lockats dit av oväsendet.
Som avslut så står själva födelsebarnet utanför korvkiosken mitt i natten med kuken i näven och vrålar in i luckan till den unga söta tjejen och det är ingen mosbricka eller hamburgare han vill beställa.
>
Själv så bor jag som sagt i lägenhet och det skulle vara kul att få veta hur vi egentligen lever? Ingen som känner sig manad att berätta?

tisdag 22 april 2008

Bölder i röven - En gång till!

Strax innan midsommar så vaknade jag en morgon utav en ohygglig värk i röven, en fruktansvärd smärta spred sig från arselhålet och upp i ryggen. Jag upptäckte att jag inte kunde sitta eller gå normalt pga värken.
Min dödsskräck är stor och naturligtvis så kombinerar jag denna skräck för döden med en väl utvecklad hypokondri där cancer är något som undantagslöst drabbar mig. Får jag influensa så misstänker jag skelettcancer och huvudvärk - oavsett om den är självförvållad eller inte - kan vara långt gången hjärntumör. Jag har även drabbats av levercancer, hudcancer och handflatecancer (som visade sig vara senknutor) och t o m något så ovanligt som munhålecancer. Efter besök hos läkare så visade det sig dock att jag skar tänder i sömnen.
-"Ändtarmscancer!"
Skrek jag i telefonluren efter att jag hade ringt upp min doktor.
-"Jag tror att jag har fått cancer i röven! Det värker och brinner som eld och jag kan vare sig sitta eller gå normal!"
Läkaren som kände igen mig svarade:
-"Jag tror knappast att det är så illa men du får väl komma hit akut så får jag titta på det."
Sade min läkare med luttrad och uppgiven röst. (Efter undersökning så konstaterade min läkare att det inte var analcancer, jag hade istället drabbats av en stor jävla böld men det kunde ju inte jag veta. Jag tillhör inte den del av befolkningen som sporadiskt kör upp fingrarna i stolgångsöppningen för att känna efter om jag har fått någon böld på sista tiden).

Väl på läkarcentralen så får jag stå och vänta i över en timma i väntrummet. Att sitta är inte att tänka på. Det värker och bultar i röven, jag svettas och det är inte elden i arslet som håller på att ge mig värmeslag utan en tilltagande feber.
-"Då var det din tur".
Säger min doktor och visar in mig på sitt rum. Som jag tidigare skrev så konstaterade doktorn efter att jag hade dragit av mig byxorna och kört upp röven i vädret att det var en böld av en ovanligt stor och smärtsam sort.
-"Det är inget farligt överhuvudtaget men den sitter lite olyckligt."
Sade doktorn.
Minst sagt! En stor jävla mammutböld som pluggar igen hela arselhålet sitter inte "lite olyckligt", den sitter katastrofalt jävla fel!
-"Jag måste skära upp och tömma den. Det är inget farligt alls, det har jag gjort många gånger och naturligtvis får du bedövning."
Det här lät inte bra, inte bra alls. Att höra att man ska få en stor jävla bedövningsnål i ett arsle som reagerar med en hel orkan av smärtsignaler så fort man rör på sig är ingen tröst.
-"Ta plats på britsen så kommer jag snart tillbaka."
Sade doktorn och gick.
Jag lägger byxor och kalsonger på en stol, kliver mycket försiktigt - bölden för helvete, tänk på bölden! - upp på britsen och ställer mig på alla fyra. Med röven i vädret och dinglande ballar så känner jag mig som den idiot mitt ex och många med henne tycker att jag är.
Står på alla fyra och väntar. Ballarna slutar efter ett tag att svaja fram och tillbaka, de hänger stilla rakt ned och jag känner luftdraget mot dem när doktorn öppnar dörren och kommer tillbaka. Det är ju i alla fall en himmelens tur att man har en manlig läkare.

-"Hälsa på Mary!"
Hojtar han.
-"Hon är vår praktiserande AT-läkare och ska assistera mig för att få lite erfarenhet av dylika infektioner."
Jag har skämt ut mig många gånger, har tappat räkningen på alla sätt som jag har dragit mig själv i smutsen och satt mig i situationer som skulle få vem som helst att byta namn och skriva på långtidskontrakt i Främlingslegionen. Ingen intorkad fylleränndreta i jeans kunde toppa den skam jag nu fylldes av.
Jag vet inte hur många morgnar jag har vaknat liggande över min cykel nere i cykelförrådet samtidigt som grannarna har låst upp sina cyklar och tittat på mig med vrede och avsky i blicken. Jag har somnat med ansiktet i otaliga middagar hos både svärföräldrar och goda vänner till mitt ex. Det har varit...
Fylleceller
magpumpningar
polishämtningar
slagsmål
spyor
runk
svikna löften
eldsvådor
i halva mitt vuxna liv. Flickvänner, arbetskamrater och gamla barndomsvänner har stått i kö för att be mig dra åt helvete och säga upp bekantskapen med mig för resten av sina liv. Allt detta orsakat av mitt gamla förhållande till spriten. Så gott som alla hatade mig, jag var ökänd i hela hela min gamla hemstad och i de angränsande kommunerna.
De skamkänslor som allt detta hade gett mig var dock inget mot den atombomb av skam som nu briserade i ett litet rum på en läkarstation vid mitt lilla stadsdelstorg. Kvinnan som doktorn hade med sig var ingen mindre än den undersköna deltidsarbetande svarta ICA-kassörskan som ni kunde läsa om här i en tidigare text:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/03/ica-kassrskan.html

Fortsättning följer eventuellt...

måndag 21 april 2008

Bakvägen.

För några år sedan så var jag bjuden på fest, en fest som jag trodde skulle följa de gamla invanda spåren, dvs ett gäng karlar sitter runt ett köksbord och krökar tills det är dags att vingla hemåt. Ensamma.
Den här gången blev det lite annorlunda. En flyktigt bekant vid namn Svante hade av någon anledning bjudit mig och polarn Janne till sitt trettiofemårskalas.

Svante är en man som har tillbringat större delen av sitt yrkesverksamma liv ute på skogsröjningar runt om i Sverige. Han är stor, mycket stor. Nästan två meter lång, stora svällande muskler och mycket dåligt ölsinne. Ingen lyckade kombination. Saken blir inte bättre utav att han har en mycket ung och vacker syster som han vakar svartsjukt över. Ingen man har varit god nog åt henne hitills och enligt Svante så är hon självaste Jungru Maria. Fullständigt orörd av någon man och så ska det förbli, åtminstone tills hon fyller trettio. Minst. Då så kanske någon man får den stora äran att uppvakta henne, någon man som Svante själv naturligtvis valt ut. Linda är namnet på denna underbart vackra varelse. Hon är blond, liten och nätt och har nyss fyllt nitton år.
Nitton år - Livets vår, som man säger.

Linda är inte så oskyldig som Svante gärna vill tro. Linda gillar att dricka sprit, mycket och ofta. Sprit gör Linda flirtig, för att inte säga direkt villig och ryktet säger att hon har lagt upp sig för en hel del karlar i min bekantskapskrets när hon har varit en smula berusad. Mig har hon dock aldrig visat något intresse.
Lindas små utsvävningar med det manliga släktet är dock något som Svante alltid varit helt ovetande om och det ligger i alla kavaljerers intresse att det så ska förbli. Många är de karlar som Svante skickat till intensiven bara för att de har talat lite väl länge med lilla Linda.
Därför är det många män som känner sig lite obekväma när de besöker någon fest där både Svante och hans syster Linda närvarar. De blir helt enkelt en smula nervösa när hon sätter sig i knät på dem, dricker girigt ur deras drinkar, kuttrar i deras öron och ger sken utav att vara tillgänglig.
När som helst.
Nu här i soffan!
Vid tillfällen som dessa brukar Svante tillrättavisa de män som haft fräckheten att låta henne smaka på deras drinkar med en välriktad knytnäve mitt i planeten. Linda har förstört stämningen på många fester.

När jag anlände till Svantes kalas tidigt på lördagskvällen så blev jag därför både smickrad och nervös när Linda visade mig intresse. Jag hade alltid drömt om henne men aldrig vågat hoppas på något. Hade det inte varit för nämnda storebror så hade jag varit överlycklig! Jag blev alldeles kallsvettig av skräck samtidigt som mitt stånd växte när hon slog sig ned bredvid mig i soffan och genast började sin förförelsemetod. Hon satt och fnittrade och skrattade åt allt jag sade, tittade mig hela tiden djupt i ögonen, drack av min sprit och lade handen lite lätt på mitt ben. Svante började blänga ilsket på mig.
Jag hade panik och stånd på en och samma gång.
Min självbevarelsedrift var dock starkare än min sexualdrift. Jag försökte undkomma genom att nonchalera henne och började inleda ett samtal med den okända killen som satt på min högra sida.
-"Jaha, du bor i stan du också?"
Frågade jag för att ha något att säga (Få hade flugit dit från Norrland). Han bara glodde på mig. Där fanns ingen hjälp att få.

Linda fortsatte att visa intresse för mig och jag paniksöp i rasande takt. Nu upptäckte jag dock att jag inte längre hade Svantes ilskna blickar på mig längre. Vart hade han tagit vägen?
-"Han är full, han har druckit för mycket och däckade inne i sovrummet"
Sade Linda.
-"Du behöver inte vara nervös längre, nu är det fritt fram!"
Men jag var fortfarande nervös. Killen kunde vakna när som helst och vara grinigare än någonsin. Det talade jag om för Linda.
-"Kom, vi går in på toaletten. Där kan vi låsa om oss".
Sade hon. Mitt stånd höll på att spränga mina byxor. Jag kunde inte hålla mig längre, jag var beredd att ta risken. Det här var antagligen sista gången jag överhuvudtaget skulle få hålla om en tonårstjej. Jag kunde helt enkelt inte missa denna chans som jag drömt om så länge.


Vi smög iväg mot toaletten och spritflaskan tog jag naturligtvis med mig. Så fort jag hade låst dörren om oss så drog hon av sig sina tajta jeans, hoppade upp på tvättmaskinen och sträckte ut armarna mot mig.
- "Kom då!"
Jag var alleles yr och när hon lyfte på baken så att jag kunde dra av hennes små, tunna, ljusblå spetstrosor så höll jag på att explodera rätt i byxorna! Hon var sjöblöt och när jag kände lite med fingrarna så var det som att doppa näven i en kopp med olivolja. Hon krokade benen runt mig och sköt fram sitt underliv. Samtidigt som jag halsade ur spritflaskan som jag hade i ett stadigt grepp i ena handen så började jag styra kuken mot hennes muff med andra handen. Nu var jag så nära paradiset jag kunde komma och jag tackade Gud för att han hade skänkt mänskligheten alkohol - en alkohol som hade mycket positiv effekt på tonårsflickor och deras sexdrift till medelålders karlar.
BANK! BANK!
-"Svante börjar vakna!"
Det var Janne som varnade oss.

Fan också! Vi slängde på oss kläderna och hoppade ut genom toalettfönstret. Lägenheten låg på första våningen så fallet var inte högt samtidigt som en berberishäck tog emot oss.
-"Nu måste vi springa utav bara helvete!"
Sade jag till Linda.
-"Hem till mig! Jag bor inte långt härifrån!"
Gärna! Jag trodde kanske att adrenalinet hade gett henne omdömesförmågan tillbaka men ännu så länge hade jag tur. Spritflaskan fick jag också med mig. Ännu större tur!
Henne lilla etta var helt inredd i rosa och rött. Det var stora puffkuddar, rosetter, sammetsgardiner, rysch och pysch överallt. Lägenheten såg ut som en stor röd Napoleonbakelse. I ena hörnet stod en stor blaffig Monstera, dess gröna färg var det enda som bröt av mot allt det röda och rosa.
Den feminima miljön gav mig kåtheten tillbaka med raketfart. Omedvetet så fortsatte jag med att dricka ur min medhavda Explorerflaska. Hon drog undan överkastet på sin lilla säng och klädde av sig (Oh herregud!) vek undan täcket och lade sig. Tittade på mig och väntade på att jag också skulle komma och lägga mig. Det här blev bara för mycket, jag drack ännu mer av ren nervositet men till slut så klädde jag av mig och lade mig intill henne.
Efter att hon släckt ljuset naturligtvis.
Det snurrade som en turbin i huvudet av allt sprit jag hade vräkt i mig under kvällens lopp men jag hade ändå kraft att börja känna på henne lite. Det rann som ur en spräckt kaffetermos från hennes muff. Dessvärre tilltog snurrandet i skallen på mig. Det började blixtra framför mina ögon och jag började se solar och planeter. Å herredumilde vad jag började bli full! Alldeles för full!
-"Vänta lite, måste vila."
Kved jag. Sedan blev det helt svart.

När jag kvicknade till efter någon timme så visste jag först inte vart jag var. Det var kolmörkt. Efter en stund kunde jag dock dra mig till minnes kvällens händelseförlopp och när jag kände med handen vad som låg intill mig så blev jag mycket lycklig. Hon låg med röven tryckt mot mitt skrev och jag hörde på andhämtningen att hon var vaken. Jag började treva med min hand mellan hennes ben och jag kände att hon fortfarande var redo. Det snurrade fortfarande rejält i mitt huvud men det var inte värre än att jag skulle kunna genomföra det jag hade föresatt mig. Äntligen!
Hon lyfte lite lätt på sitt ena ben så att jag skulle kunna komma in bakifrån. Jag började trycka på men det var tvärstopp (!) Vad var nu detta? Jag tryckte på ännu hårdare och lyckades kanske pressa in mig någon centimeter, sedan var det stopp igen. Kuken satt som i ett skruvstäd och dessutom var det kruttorrt. Vad var nu detta? Kunde hon torka ihop så snabbt på bara någon minut? Jag fortsatte att pressa på, jag tog i ända från tårna och det kändes som om kuken skulle knäckas.
Hade jag kommit så här långt så tänkte jag dock inte ge mig, men visst var det underligt. Kunde någon vara så här trång? Till slut hade jag dock kommit ända in och bara vetskapen om att jag var inne i en så ung och vacker kvinna fick mig att genast spruta.
Nu började jag dock må illa, all sprit som jag druckit under kvällen gjorde sig påmind ännu en gång. Jag drog mig snabbt ur henne, flög upp ur sängen och in på toaletten och spydde kaskader av gammal mat, sprit och galla rakt i hennes badkar. Jag hann aldrig tända ljuset och såg helt enkelt inte var hennes toalettstol stod.

Jag skämdes som en hund och rafsade snabbt åt mig mina kläder och flög nerför trapporna hem till min lilla lägenhet. Jag kände mig alldeles skinnflådd i skrevet och fick springa hjulbent för att minimera smärtorna.
Nästa dag ringde telefonen.
-"Va fan är du för en jävla gentleman egentligen?"
Frågade Janne i andra änden av luren.
-"Öh... Vadå"?
Va fan var det nu då?
-"Linda går runt och snackar med alla som vill lyssna. Du hade visst följt med henne hem, inte sagt ett ord, knullat henne i röven tills du sprutade, gått upp och spytt i hennes badkar och sedan lämnat henne utan att ens tacka eller säga adjö! Va fan liknar det?"
Det här var inte bra. Inte bra alls. Hur länge skulle det ta innan detta kom fram till Svantes öron?

Jag lade på och började packa min resväska. Telefonen började ringa igen men jag svarade inte. Följande två veckor tillbringade jag på ett billigt pensionat i Medelpad.

söndag 20 april 2008

HIV-smittade i Afrika - Glöm inte vårat ansvar!

Vad beror det på att det tydligen inte går att stoppa HIV-epidemin i Afrika och Asien?Jag är mycket väl medveten om att utbildningsnivån är skrämmande låg, att många saknar radio, tv och internet. Detta försvårar naturligtvis. Men i alla fall, det saknas ju inte engagemang från div hjälporganisationer som t ex Röda Korset, Läkare utan gränser och massor av lokala föreningar, utbildat folk, media osv.Kan de inte dra några som helst slutsatser av den muntliga informationen som de faktiskt får? Ser de inte sambanden mellan handling och konsekvens? Beror det på ren nonchalans, enfald eller är de så in i helvete stenkåta så att överlevnadsinstinkten sätts ur spel?

Ponera att folk skulle börja tyna bort och dö i någon svensk bortglömd kommun i Dalslands skogsklädda obygder. Ponera även att alla av någon anledning har lyckats undkomma svensk lagstadgad och avgiftsri skola. Alla är analfabeter och eftersom de har lyckats undkomma all form av utbildning så har de naturligtvis inte heller upptäckt att de har kunnat få radio, tv och internet installerat och finansierat av staten. Fler och fler börjar dö i mystiska och långdragna sjukdomar. Ingen fattar någonting. Men potensen är det inget fel på hos kommunens två största kåtbockar Sonny och Risto. Så länge de vandrar omkring på jorden så ska minsann inga muffar få ligga i träda. Här ska plöjas! Därför knullar de inte bara sina fruar och kvinnliga kusiner med glatt humör flera gånger om dagen i brist på andra hobbies. Bygdens mest lättfotade dam, Brittas Anna får även hon så mycket kuk från nämnda herrar så det är nätt och jämt att hon klarar av att tillfredsställa alla andra män som tittar in till henne under lördagskvällarna. Sonny och Risto låter sig väl smaka.

Men nu börjar Sonny känna sig sjuk och tydligen så är det smittsamt för Sonnys fru Tanja verkar också ha fått en släng av skiten. Ristos fru M´foffa, inflyttad från Wumbofoozi i borte Syd-Bongo har däremot varit sjuk länge, ja hon är numer så sjuk så ett nyp har inte varit att tänka på för Risto på mycket länge. Osv... Osv...Halva kommunen vacklar nu omkring i febrigt tillstånd och några har redan dött. Andra har fått konstiga blånader i ansiktet, vissa har blivit blinda och andra har utvecklat div obehagliga sjukdomar som normalt sätt är att jämföra med en förkylning men som nu håller på att sänka dem fullständigt.

Men nu börjar det dyka upp folk från div myndigheter och sjukhus och de upplyser dem. De talar om att många av dem har drabbats av HIV som är en dödlig virussjukdom som bl a smittar genom samlag. De mal på om detta om och om igen men samtidigt så fortsätter kommuninvånarna att knulla friskt utan skydd trots att de har blivit informerade. Risto trycker fortfarande på Brittas lättfotade Anna i röven så det sjunger om det med jämna mellanrum och eftersom Britta gör skäl för sitt rykte så låter sig även många andra av kommunens män sig väl smaka av Brittas tjänster. Ingen använder skydd. Och när de kommer hem till äkta makan så får även hon en omgång. Inget friskar upp den sexuella aptiten så mycket som ett besök hos Annas Britta - Kom och smaka, även du min maka!

Skulle ni kalla detta beteende för ren enfald? Skulle ni t o m kanske tycka att om de är så jävla dumma, ja då kan de skylla sig själva? Ja naturligtvis!
Men det är precis så här det är i Afrika men då är det minsann inte frågan om någon enfald. Då har de inte sig själva att skylla. Nej minsann! Då har plötsligt västvärlden ett ansvar. Det är på något vis vårat fel och de stora läkemedelsbolagen pekas ut som stora banditer för att de har fräckheten att ta betalt för medicinen. Att svenska pensionärer måste få ta lån för att kunna betala sina mediciner för sjukdomar som ofta inte ens har varit självförvållade - få pensionärer rövknullar vanemässigt lättfotade kvinnor - ses som något självklart. Medicin kan givetvis inte vara gratis. Utom för HIV-smittade i Afrika. Eftersom läkemedelsbolagen knappast skänker bort sin medicin så måste någon betala vilket i slutändan som vanligt blir folket i västvärlden. Och ingen protesterar. Ingen vågar protestera. Då skulle man nämligen bli utpekad som rasist. Det är ju svarta människor som har blivit drabbade i Afrika och då är all form av kritik förbjudet. Och ansvaret. Glöm inte vårat ansvar för guds skull! Glöm gärna svenska pensionärer men inte folket i Afrika.

Nå, jag är inte rasist, jag tycker inte att svarta människor är sämre än vita människor. Jag tycker inte att de är mindre värda. Jag älskar svarta människor! Speciellt kvinnorna som jag tycker är bland de vackraste i världen. Men jag ogillar slöseri med mina skattepengar. Jag ogillar att slänga iväg pengar på rent hopplösa projekt på människor som uppenbarligen inte vill ändra sitt sexuella beteende och därmed säkra sin överlevnad. Jag anser att om de inte vill ta åt sig den kunskap och information de får, då är det fullkomligt onödigt att via skattemedel från västvärlden finansiera de ökade kostnaderna av spärrmediciner som därför blir nödvändig.Så därför anser jag att dessa skattepengar kan användas bättre. Naturligtvis ska upplysningskampanjerna fortsätta men hälften av dessa pengar borde istället gå till att subventionera de svenska pensionärernas medicinbehov. De är minst lika mycket värda som de HIV-smittade i Afrika.

fredag 18 april 2008

Fantasier om hämnd.

En gång i tiden hjälpte fantasin mig igenom meningslösa lektioner och allmänt besvärliga situationer. Jag kröp in i mig själv och försvann. Lärarinnan kunde ställa så mycket frågor hon orkade till mig, jag svarade aldrig.
Jag hörde henne inte.
Klassrummet försvann, all meningslös kunskap, alla idioter, allting.
Det enda som fanns var min fantasivärld uppe i mitt privata universum. Där seglade jag omkring för mig själv, i mörkret, bland blixtrande kvasarer och glödande nebulosor.

Idag hjälper fantasin mig igenom dumma arbetsuppgifter och deprimerande arbetsmiljöer.
Jag dagdrömmer mig igenom mina arbetsdagar. Oftast handlar mina fantasier om trevliga saker som t ex lottovinster och trevliga resor, eller också kan jag fantisera ihop någon liten novell. Ibland kan mina dagdrömmar vara av pornografisk karaktär och då får jag stånd. Inte bra. Därför försöker jag undvika att blanda in frodiga och villiga kvinnor i mina fantasier, i alla fall under arbetstid. Inte så lyckat att ta emot och instruera nyanställda i ett sådant tillstånd.
-"Min nya arbetsledare verkar snäll men lite underlig, när han skulle visa hur skurmaskinen fungerar så hade han stånd hela tiden."

En gång så glömde jag bort att jag skulle hålla i ett informationsmöte för nya praktikanter från AF. Precis när jag med ett stön sänkte mig ner mellan låren på en yppig negress så knackade personalchefen mig på axeln och informerade mig om att det bara var fem minuter kvar till mötet.
-"Du har väl för faan inte glömt?"
Sade han.
Jo, det hade jag. Totalt.
-"Nej! Nej! Jag är på väg!"
Det mötet fick jag hålla i sittande, intill overheaden. Det gick bra men det var lite marigt när jag skulle hämta nya informationsblad borta vid hyllan. Som tur är var det hjul på stolen.

Ibland så kan jag fantisera om hämnd, att jag hämnas på gamla antagonister och översittare. Oftast från skoltiden.
Det är en dagröm som jag gillar!
Christer, klassens största sociopat och översittare är mitt favoritobjekt. Han får vad han tål i mina dagdrömmar.
Jag får ofta skärpa mig så att jag inte står och fånflinar för mig själv bland mina arbetskamrater.

I en av mina favoritfantasier så ringer jag hem till Christer en sen kväll. Naturligtvis med ett påhittat namn.
-"Tjenare! Det här är Lasse. Du har inte frugan hemma?"
Nu undrar naturligtvis Christer vem i helvete denna Lasse är.
-"Öh... Vem jag är? Vem är du förresten? Är du hennes brorsa eller vad?"
-"Nej, jag är hennes MAN!"
Svarar då Christer.
Det är nu som jag kastar på telefonluren. Mer behövs inte. Nu har jag sått ett frö. Jag ringer även några gånger mitt i natten och slänger på luren när Christer svarar. Men lite tur har jag nu saboterat förhållandet. Det är en fin början.

Nu kommer Christer nämligen att undra om det verkligen är en kvällskurs i hemslöjd som lilla frugan går på. Nu börjar svartsjukan att gro, förhören tar sin början.
Christer kommer att börja älta och frugan fattar ingenting. En kväll dricker han tio glas för mycket och cirkusen börjar. Allt släpper. All gammal skit kommer ut. Det som tidigare var misstankar har nu blivit sanning.
Christer är helt övertygad om att hon knullar livet ur sig med denna jävla Lasse så fort han lämnar hemmet. I fyllan och villan så bestämmer han sig för att en gång för alla lösa detta problem. Han släpar frugan i håret ned till hobbyrummet och beslutar sig för att slå horan ur henne. Just då känns det som en alldeles fantastiskt snillrik idé. Varför har han inte tänkt på det tidigare?
Jaja... Bättre sent än aldrig!
Efter att han smiskat upp henne rejält med en biljardkö så springer hon till polisen och anmäler honom för misshandel. Något senare går även skilsmässan igenom. Min gamla antagonist blir dömd för kvinnomisshandel. Han blir ensam och övergiven, blir av med den gemensamma villan, blir arbetslös, deprimerad, fattig och börjar supa.

Har jag tur så kommer jag att stöta på honom på stan någon gång bland de andra uteliggarna. Det är då jag sticker till honom en tjugolapp. Förnedrar honom, klappar honom på axeln och säger något som gör att han förstår att det är Jag som ligger bakom alltihop, att det var jag som ringde de där samtalen.

Men detta är som sagt bara fantasier. Jag är idag en vuxen man och förmodas vara mogen och förnuftig. Barnslig är jag men inte omogen. Jag sänker mig inte till samma nivå som Christer. Men jag skulle våga genomföra mina fantasier, det vet jag. Jag är inte längre rädd för Christer eller någon annan jävel heller för den delen för jag är vuxen och förväntas vara mogen och förnuftig.
Förväntas alltså... Så vem vet, kanske ger jag en dag efter för mina fantasier. Kanske lyfter jag äntligen telefonluren någon sen kväll och ringer upp Christer.

Men nej, det kommer jag aldrig att göra. Det hade varit detsamma som att Christer hade vunnit. Men det har han inte. Det blev jag som vann till sist. Det är Christer och inte jag som har fastnat i ett gammalt beteende. Det är Christer som kör på som han alltid har gjort. Det är Christer som bor kvar i den där jävla skitstan och som jobbar kvar på samma jobb som han alltid har gjort.
Jag vann!

torsdag 17 april 2008

Tvångstankar på jobbet.

Mitt företag tar varje år emot ett antal praktikanter från AF. Meningen är att om vi trivs med dem och de trivs med oss så ska de bli anställda av mitt företag. Hittills har det gått bra, det har överlag varit arbetsamma och trevliga människor. Det är klart, det finns en del av dem som är en smula udda, det måste erkännas.

En karl som vi kan kalla Bengt är t ex något rent otroligt ängslig och osäker och tror inte att han klarar av någonting. Han har ett extremt dåligt självförtroende mixat med underliga tvångstankar. Han målar alltid upp värsta scenariot, att helt osannolika olyckor ska hända just honom.
Mitt jobb är bl a att vara handledare över dessa människor och stärka deras självförtroende. Ett trevligt jobb och det känns att jag gör nytta. Jag gillar dem och de gillar mig. Jag är ansedd som en mycket juste och snäll arbetsledare.
Hur som helst, Bengt som jag beskrev i början av stycket är en mycket intelligent man, jag behöver inte förklara något för honom mer än en gång och sedan kastar han sig över arbetet med gott resultat. Men han har som sagt otroligt dåligt självförtroende och inbillar sig att det ena mer underligt än det andra ska drabba honom.

För ett tag sedan gav jag honom ansvaret över ett objekt. Han skulle låsa upp för de andra och fördela dagens arbete. Jag bedömde att han var mogen för detta. Bra för hans självförtroende att få lite ansvar.
-"Det går aldrig! Det kommer att gå åt helvete direkt!"
Var det första han sade. Varför skulle det göra det? Frågade jag. Det handlar ju bara om att du ska låsa upp huvudporten och tala om för de nya killarna vad de ska göra, vad skulle kunna hända?
-"Tänk om jag super mig full!"
Nästan skrek Bengt. Till saken hör att Bengt har inga som helst problem med spriten och har en mycket ansvarsfull inställning till både arbete och privatliv. Jag har svårt att tänka mig att han helt plötsligt skulle hälla i sig en massa brännvin tidigt på morgonen innan han går till jobbet. Varför skulle han göra det förresten?
Jag talade om för honom att sannolikheten för att han skulle supa sig full var ungefär lika stor som att han skulle vakna upp med en asfaltskokare i sitt vardagsrum efter en blöt helg - blöta helger som för övrigt inte existerar i Bengts liv.
-"Ingenting kommer att hända! Jag vet att du fixar detta. Jag skulle aldrig ge dig ansvaret om jag inte litade på dig."
Nu började Bengt förlora sig i skräckvisioner om att han bröt båda benen på väg till jobbet, ett argument som jag elegant smulade sönder genom att erbjuda honom skjuts.
-"Tänk om Du super dig full! Då kanske jag också blir häktad, åtalad och dömd för medhjälp till grov rattfylla. Jag vill inte få sparken!"
Jag frågade honom varför jag skulle få för mig att supa mig full
-"Jag har väl för helvete såpass självkontroll och förnuft så att jag kan välja att inte supa mig full när jag ska till jobbet av alla omöjliga tidpunkter!"
Jag kände att jag höll på att tappa humöret. Alltid hamnar jag i en massa underliga diskussioner.

Hur som helst, Bengt klarade uppgiften galant och sedan verkade hans underliga oro och ängslan för helt absurda situationer och händelser vara borta för ett tag i alla fall. Men så följde han med mig ut på stan en dag, under lunchen. Jag skulle in på Claes Ohlsson och köpa några verktyg åt en kunds räkning.
-"För helvete Bengt, ta inte fram kuken nu när vi kommer in i affären."
Sade jag på skämt. Jag tänkte mig inte för. Bengt blev helt vit i ansiktet.
-"Faan, det tänkte jag inte på! Tänk om jag tar fram kuken!"
Bengt tvärnitade och vägrade att följa med in i affären. Han fick vänta utanför medan jag handlade. När jag kom ut från affären så var Bengt i upplösningstillstånd.
-"Vad är det nu då?"
Frågade jag.
Under tiden som jag hade varit och handlat så hade en ung och vacker kvinna hamnat i Bengts blickfång. Bengt hade noterat att hon inte bara var något rent osannolikt vacker utan hade även enorma pattar. Bengt berättade att han gillade stora pattar, Bengt hade fått stånd.
-"Tänk om jag hade gått fram till henne och tagit henne på brösten! Då hade det blivit ett jävla liv!"
Jag försökte lugna honom, jag talade om för honom att han faktiskt hade behärskat sig och inte gett efter för sina begär.
-"Där ser du. Det är ingen fara. Kom nu så går vi!"
Sade jag och lade handen på hans axel på ett kamratligt vis.
-"Nä, jag kan inte! Jag har fortfarande stånd! Tänk om vi möter någon vacker kvinna och jag försöker att knulla henne!"
Det gick inte att rubba honom ur fläcken. Det tog femton minuter innan ståndet släppte. Dyrbara minuter för mig.

Detta är en fullkomligt normal kille för övrigt, intelligent, rolig, social och arbetssam. Men så har vi då denna märkliga ängslan över att det ska hända honom helt osannolika prylar, eller att han själv ska ställa till med något och ge efter för helt absurda nycker och infall. Finns det något namn på detta märkliga tillstånd? Det är ju någon form av psykisk instabilitet, det förstår jag. Men vad kallas det?
Ibland kan man ju faktiskt själv tänka på det där sättet, "tänk om jag drar ned brallorna och sätter mig och skiter!" när man är inne i någon affär eller går över ett torg fullt med människor. Men det är ju bara en tanke som jag tror att alla får ibland, inget man tar på allvar. Såpass kontroll har man ju faktiskt över sina handlingar.
Eller...?

onsdag 16 april 2008

Morsans pannkakor.

När jag var barn så käkade alltid jag och morsan framför TV: n. Varför sitta vid ett köksbord och glo något annat snille rätt i ansiktet när man kan avnjuta käket och samtidigt få underhållning framför TV: n?
Mina favoriträtter var antingen pannkakor eller makaroner med stekt falukorv. Eftersom jag var bortskämd så var det oftast detta jag fick. Pannkakor gillade jag allra bäst. Vi satt där vid TV: n och pratade om dagen som hade varit. Hon frågade hur det hade varit i skolan och jag kokade alltid ihop någon lögnaktig historia om matematikprov som hade gått lysande och hur min lärarinna häpnade över min begåvning. Morsan förstod att jag ljög. Men jag förstod också att det förväntades av mig att jag skulle ljuga om sådana saker. Annars hade jag verkat konstig.
Liksom en vuxen man förväntas att tycka det är kul att jobba så förväntas en skolpojke åtminstone vilja göra bra ifrån sig i skolan.
Jag var helt ointresserad.
Min lärarinna häpnade i och för sig ofta över mig men av orsaker som fick morsan att ompröva sin drömmar om att få en son som skulle bli släktens första akademiker.

Men vi hade det mysigt tillsammans, jag och morsan. Jag var aldrig avundsjuk på mina jämnåriga som satt och käkade middag vid köksbordet tillsammans med båda föräldrarna och sina syskon.Likadant känner jag idag. Jag ryser vid blotta tanken på att sitta uppstramad vid ett obekvämt köksbord tillsammans med en hoper gnälliga och gapiga ungar som gnäller över maten och en trött partner som helst vill vara ifred efter sitt tråkiga jobb.

Det sägs att barn som växer upp utan någon far eller syskon är olyckliga barn. Det stämde inte in på mig. Jag hade världens bästa mor och fick alltid ha mina leksaker för mig själv.Nu visste jag ju i och för sig inte om något annat men jag hade lite att jämföra med och det klassiska familjelivet ute i villaområdet med den traditionella familjesammansättningen lockade faktiskt inte ett dugg.
Som barn och tonåring så hände det ju att man gick hem till någon polare vars familj hade så annorlunda vanor att man ibland nästan tyckte att det var obehagligt att gå dit och ringa på. Jag minns speciellt en kompis som vi kan kalla Tommy. I Tommys familj var det alltid ett jävla oväsen vilket jag upplevde som märkligt eftersom det nästan alltid rådde fin stämning hemma mellan mig och min mor. När de käkade middag gapade och skrek alla hela tiden.Tommy kunde utbrista:
-"Fy fan vilken jävla skitmat!"
Modern reste sig häftigt så att kastruller och tallrikar hoppade.
-"Håll käften unge!"
Tommy hade en syster som vi kan kalla Jessica. Hon hängde gärna på.
-"FAAAN! Jag tycker också det är äckligt morsan! Jävla grismat!"
-"Ja och du är ful ! Jävla hora!"
Kunde Tommy säga till sin egen syrra så att föräldrarna hörde. Jag tyckte att det var något alldeles oerhört att säga fula ord när föräldrar hörde.
Vid det här laget brukade den annars så tystlåtne fadern få nog.
-"Nu håller ni käften allihop annars jävlar! Jag har jobbat och är trött!"
-"Sug kuuuuuk gubbjävel!"
Skrek Tommy och Jessica i kör.
-"ÄT OCH HÅLL KÄFTEN!"
Sedan var det tyst i tre minuter tills började det om igen.

Sådär höll det på hela tiden. Till råga på allt så låg det porrtidningar öppet lite här och där, bl a på toaletten. Ohyggligt ostädat och skitigt var det också. Det kunde stå en gammal bortglömd gräddtårta uppe på hatthyllan, stora plankor på hallgolvet och uppochnedvända cyklar lite här och där. Antagligen så hade någon tröttnat mitt uppe i en reparation eller något. Oftast så söp kärringen till på helgerna och då brukade hon föra ett jävla liv och bråkade med sin man (som för övrigt inte nyttjade alkohol) och anklagade alla sina ungar och deras vänner för att sniffa lim och knarka.

Deras båda ungar Tommy och Jessica var stendumma.
Riktigt jävla korkade.
Dottern gick samma öde till mötes som alla unga tonårsdöttrar som ser bra ut men som är helt tomma i huvudet - hon blev allas flickvän. Populäraste tjejen i stan trots att hon inte kunde byta kanal på TV: n utan tydliga instruktioner. Men vilken ung tonårskille bryr sig om vad det är på TV: n om han är på väg att få sitt livs första sugjobb eller avrunkning?
Tommy hade svåra problem med att läsa och skriva långt upp i vuxen ålder och gick väl inte ur grundskolan förrän det var dags att få frisedel från lumpen. Jag såg honom faktiskt aldrig med en bok i näven under den tid vi umgicks. Hans litterära erfarenheter bestod mest av att bläddra i porrtidningar. Om han någon gång hade släppt kuken och istället ägnat samma tid åt sina läxböcker så hade han kanske klarat av grundskolan innan han fyllde arton år.

Modern var som sagt ett kapitel för sig. Hon var stor och fet, hade stort, svart och krulligt hår och bar enorma glasögon. Bågarna såg ut att vara urkarvade ur ett enda stort stycke svart bakelit. Jag tyckte att hon påminde om en bisonoxe.
Trots att jag bara var femton, sexton år vid den här tiden utan några som helst sexuella erfarenheter så förundrades jag över att gubben hennes faktiskt hade haft sex med henne, och kanske fortfarande hade! Hur lyckades han mobilisera ett stånd?
Vid denna tidpunkt så fantiserade jag mycket om sex, det brann i byxorna på mig. Jag hade ständigt stånd och jag var helt övertygad om att om jag bara fick chansen så hade jag kunnat knulla vem som helst hur många gånger som helst på raken. Ingen kvinna skulle kunna få kuken att slakna.
Trodde jag. Denna kvinna tog denna illusion ifrån mig. Här tog det tvärstopp.
När en stenkåt och oerfaren sextonåring stryker en kvinna från sin lista över tänkbara sexpartners, då har det gått långt. Alldeles för långt. Men idag så måste jag erkänna att hennes man var värd all beundran. Klarade han av fullborda ett samlag med denna kvinna, ja att ens komma på tanken till det, då är man jävlar i mig viril. Då måste man formligen koka över av testosteron.

På fredagseftermiddagarna brukade hon kliva in i huset, hojta att hon var hemma och i samma andetag be ungarna att hålla käften innan de hade hunnit säga något. Hon var trött och ville ha lugn och ro. Det betydde att hon skulle sätta sig vid köksbordet och börja hälla i sig av helgbrännvinet som hon hade köpt på vägen hem från jobbet.
Jag vill minnas att det alltid var två flaskor Renat. De brukade räcka ända tills söndagen. Hon satt och drack rent ur ett duralexglas och sedan kom fadern hem från skiftet nere vid varvet. Märkligt nog alltid på gott humör trots att han själv inte nyttjade alkohol. Han satt där vid sin sida av köksbordet, vid radion, och puffade på sin pipa och lyssnade på sin kärring som alltid blev mycket högljudd och grälsjuk när spriten började nypa. När hon blev riktigt full så bad hon alltid ungarna att fara och flyga åt helvete samt talade om för äkta mannen att hon ville skiljas, att han var en jävla idiot, att alla hatade henne och att ungarna knarkade.
-"Hela huset är fullt med knark!"
Gubben satt tyst och hummade. Var det sommar brukade han gå ut och sätta sig i trädgården och ibland kom kärringen efter och gastade och skrek om påstådda knarkgömmor i huset, om dottern som betedde sig som en hora och sonen som med största sannolikhet skulle dra på sig sendrag i kuken, så som han höll på.
Till slut somnade kärringen i hammocken eller i någon annan trädgårdsmöbel. Där kunde hon sitta och snarka hela natten. Sedan började det om så fort solen gick upp.

Till saken hör att detta var etablerade människor som jobbade och bodde i ett respektabelt villakvarter. Det märkliga är att jag tror faktiskt att det blev folk av deras två barn.
Det blev folk av mig med till slut. Idag är jag drygt fyrtio år, har stadigt jobb och har varit sambo ett par gånger. Men nu så bor jag i min lilla etta och käkar nästan alltid ensam.
Det känns bra.
Jag ligger där vid TV: n eller sitter vid datorn och lassar in käk, oftast makaroner. Pannkakor blir det aldrig några för det kan jag inte laga . Jag känner mig inte ensam. Jag sitter kväll efter kväll och skriver meningslösa ord vid datorn, kollar på tråkiga filmer och käkar makaroner, falukorv, fiskpinnar och pizza. Men aldrig pannkakor.

Jag saknar inte familjelivet, jag saknar inte sällskap vid mitt bord som man säger. Men det skulle sitta fint med lite pannkakor ibland. Morsans pannkakor.

tisdag 15 april 2008

Bölder i röven.

Ibland kan det dyka upp ett ord eller namn som jag bara måste säga högt för mig själv, ibland skriva. Idag är jag ledig från mitt jobb och ordet ”böld” var det första som flög genom mitt huvud när jag vaknade.
BÖLD.
Det fungerar ungefär på samma sätt som när en fånig melodi sätter sig i skallen och inte vill sluta att mala, om och om igen. Vad tar ni för valpen där i fönstret – Voff! Voff!
Det är aldrig några vackra och fina ord, namn eller företeelser som dyker upp i skallen sådana dagar. Nej, det kan vara alltifrån bänksvets, rötslam och Lasse Sorvari till framfall och senapssill. BÖLD.
Sådärja, nu har jag skrivit ordet. Men det är inte riktigt borta så jag måste nog skriva av mig lite om bölder. Stora, värkande, hettande bölder som dyker upp på ställen där man absolut inte vill ha dem.

När jag var sjutton år så fick jag en böld i röven, mitt emellan skinkorna. Det var en stor, röd jävel som hettade och värkte något infernaliskt. Den blev stor som ett plommon och växte inåt. Det fanns inte en chans att den skulle spricka upp av sig själv.
Jag fick feber och kunde knappt gå. Jag blev helt stel och det kändes som om röven var gjuten i cement. Till slut blev jag tvungen att sjukskriva mig och gå hem ifrån jobbet.
Någon dag senare fick jag gå akut till doktorn och mycket riktigt så konstaterade han (för det var en han tack och lov!) att det var en elak jävel till böld som jag hade fått i röven.
-”Den ska vi nog kunna ta bort men den sitter förstås lite olyckligt!”
Jo jag tackar jag.
Jag fick stå på alla fyra med röven upp i vädret och ballarna hängande till allmän beskådan när han började skära. Jag skämdes som en hund.
Jag kände hur bölden sprack upp och hur det började rinna massor av var nerför rövskåran och vidare till ballarna som blev alldeles blöta.
När bölden var helt tömd så började han att klämma.
Jag vet inte vad som var värst, smärtan eller förnedringen.När han hade klämt färdigt så gick han och hämtade en stor pincett eller något, började rota runt mellan skinkorna och till slut drog han ut en stor, fet ”spik” av talg. Som en anabol pormask eller något. Efteråt hade jag ett stort hål i röven som inte läkte igen på flera veckor.

Hur som helst så var det en lättnad att få bort den där jävla bölden. Dum som jag var så talade jag dock om för en tillfällig polare att jag hade fått en böld i röven.
Det skulle jag aldrig ha gjort.
Det spred sig genast, det började gå rykten och ni vet hur det är med rykten – de växer, de kan expandera till rent enorma proportioner.
Nu hade jag inte längre haft en böld i röven, nu hade jag istället hela röven full med bölder.
Han har bölder i röven.
Det var inte kul med tanke på att jag redan hade ett rejält töntrykte att brottas med, lägg därtill att jag var svårt anfäktad av akne. Stora jävla bölder och svulster som täckte hela ansiktet, ned på halsen och nacken. De flöt ihop till en enda gungande massa av var och talg.
Vad jag minst av allt behövde var ett rykte om att de även hade spridit sig till röven.
Det hade de inte och det gjorde de inte heller, tack och lov. Men vad hjälpte det, folk trodde att jag hade röven full med bölder. Stora feta bölder som ibland sprack upp och fyllde kalsongerna med blod och var.

Under min tonårstid så satt vi mest och hängde i en rökig liten flipperhall som låg i anslutning till en större bowlinghall.
Det var ett trist ställe med kala väggar målade i en diarrébrun nyans. Utefter dessa väggar stod det flipperspel och gamla nötta parkbänkar med tillhörande bord. På dessa bord stod navkapslar som fungerande som askfat. I mitten ett biljardbord. Det var allt.
Vid bänkarna så satt det alltid klungor med ungdomar, killarna vid ena sidan av biljarbordet, tjejerna vid den motsatta sidan. Det var endast de modiga och populära killarna som ibland vågade sig över till tjejernas sida för att inleda ett samtal. Vi andra satt kvar.
Ibland när jag steg in i denna lokal så kunde det bli helt tyst, alla tittade och precis när jag skulle sätta mig så var det någon som skrek
-”Bölderna! Akta bölderna!”
Alla skrattade, även tjejerna.
Ibland så undrar jag varför jag så ofta längtar tillbaka till min ungdom?

måndag 14 april 2008

Försvårad matlagning.

För några dagar sedan var jag hemma hos mitt ex och käkade middag. Det bjöds på snabbmakaroner och stekt falukorv, något som jag älskar! MUMS!
-"Snabbt och lättvindigt!"
Sade mitt ex urskuldande och såg liksom lite skamsen ut.

Vadå? Varför finns det överhuvudtaget ett behov av att urskulda sig bara för att man har tillrett något som går både snabbt och är enkelt att tillaga, är billigt och dessutom asgott? Det är ju bara dumt att tillaga något som är dyrt och som är både tidskrävande och svårt att tillaga. Hur intelligent är det? Ofast så är det inte heller lika gott som enkel och billig mat.

För några dagar sedan lovade jag att bjuda min nya flickvän på middag. Äkta husmanskost gillar hon och det skulle det bli.

Potäter är en viktig beståndsdel i svensk husmanskost och redan där börjar problemen på allvar. Först ska skiten skalas vilket tar en jävla tid, sedan ska de kokas länge, minst femton minuter. Kokta potäter är helt smaklöst, nu måste vi fixa till en sås!
Det ska redas, blandas i steksky, buljong, kryddor, potatismjöl (vem fan har potatismjöl hemma?) och fan och hans mormor. Det bränner fast i botten, det kokar över och det jävlas på alla sätt och vis. Nu har man blivit förbannad, svetten rinner och matlusten börjar att försvinna. Då är det dags för sovlet! Potäter med brunsås kräver oftast köttbullar och eftersom jag ska göra det så besvärligt för mig som möjligt så ska de vara... Tadaa! Hemlagade.

Folk har felaktigt fått för sig att hemlagat alltid är godast, antagligen så tror folk att smakupplevelsen stiger i takt med svårighetsnivån. Det enda som stiger hos mig är blodtrycket. Jag blänger ilsket på spisen. Den har redan blivit grisig, jag förstår att det inte bara kommer att ta tid att laga maten, jag kommer även att få lägga extra tid på att rengöra spisen efter att jag lagat maten också. Nu börjar det kännas personligt.
Vissa tycker det är kul att laga mat, det har det som hobby!
Jag står i min lilla kokvrå och glor ilsket på bunken med köttfärs och vid det är laget håller jag inte bara på att tappa matlusten utan även förståndet. Kommer på att det måste vara ägg i köttfärsen eftersom smörjan måste bindas på något sätt, det måste hålla ihop när jag sedan ska rulla dem för hand. Springer ned till affären och köper ägg. Tar bara det femton minuter.

Tillbaka. Försöker att forma köttfärsen till små bullar vilket får till resultat att jag får händerna fulla med köttsmet. Det fäster överallt, på skåpluckornas handtag, det hamnar små rosa klickar på golvet och hela diskbänken är fullkomligt nedsmetad. Ger upp, det går inte att rulla köttbullar för hand, det är antagligen bara gamla tanter i storblommiga förkläden som föds med en köttbullerullar-gen, inte drygt fyrtioåriga män som bor i små ettor.
Öser i hela bunken med köttfärs i stekpannan. Det blir ett berg med köttfärs, en vulkan som genast börjar att bolma svart rök. Har glömt att ha i smör i stekpannan. Vräker snabbt i ett halv paket smör (där tog jag kål på myten om att hemlagat skulle vara nyttigt) och vispar runt med stekspaden. Nu håller jag helt plötsligt på att göra köttfärssås istället! Öser i ketchup och under tiden som jag håller på att hacka löken så bränner naturligtvis köttfärsen fast igen. I med mer smör! Nu ser det ut som en stor rödbrun och fet smet, det skulle kunna vara tomatsoppa med köttfärs. Öser i löken och brunsåsen och nu stabiliseras det en aning. Eftersom jag naturligtvis glömde att försteka löken innan (vem fan har två stekpannor hemma?) så blir löken kokt.

Eftersom det är helt omöjligt att laga två maträtter samtidigt så har jag naturligtvis glömt bort potatisen som vi det här laget har kokat sönder till en enda smet, det har blivit vattnigt mos av alltihopa.
Mos går att äta det också. Vräker i resten av smöret jag har kvar men det vill sig inte riktigt, något fattas. Ska det vara ägg i mos också? Jag tror det och knäcker i två stycken och rör om. Dukar upp två tallrikar på bordet och häller - jag just det, häller - mos på tallrikarna. Moset rinner, det blir en gul smet, en smet som sedan blandar sig med köttfärssåsen och det blir en sjö av brunbeige gegga med små öar av klumpad köttfärs lite här och där. Mellan öarna simmar det omkring gråkokt lök. Naturligtvis hade jag glömt att salta.

Min flickvän dyker upp men hon vill inte ha något, hon bantar säger hon. Av någon anledning så får hon alltid en släng av anorexia när hon är hemma hos mig.
-"Här bjuder man till och lägger ned sig!"
Säger jag men det hjälper inte. Hon vill inget ha. Jag får slafsa i mig skiten själv.

Vad vill jag ha sagt med detta nu då? Jo, tänk vad enkelt det hade blivit om jag som sagt hade gjort det lätt för mig, för att inte tala om vad gott det hade blivit! Om jag istället hade nöjt mig med att koka makaroner och stekt falukorv, eller varför inte beställt pizza, så hade det inte bara blivit gott, jag hade även sparat både tid och pengar och jag hade sluppit storstäda köket efteråt.
Så kom ihåg detta, urskulda er inte för att ni bjuder på något enkelt och lättvindigt, inse istället att ni har kommit jävligt billigt undan och att ni tillhör den intelligenta och rationella delen av befolkningen som har vett på att uppskatta verkligt god mat (kokta rotknölar fyllde en funktion i det gamla statarsamhället, det är över nu) och som föredrar att lägga tiden på viktigare saker än att stå och slabba vid någon jävla spis.