torsdag 10 april 2008

Blinddate.

Den här historien är naturligtvis inte sann. Inte ett ord. För det första så skulle jag aldrig utsätta mig för något så pinsamt som en blinddate och för det andra så skulle jag aldrig bete mig så fullkomligt idiotiskt som det framgår av texten.
Men, denna text skrev jag faktiskt för många år sedan, mailade över den till Aftonbladet och någon vecka senare kunde man läsa den i en spalt i tidningsbilagan "Kvinna".

Det lustiga var att de tog den på fullaste allvar. Aftonbladets nätupplaga svämmade nästan över av inlägg från ilskna kvinnor som beklagade sig över alla idioter till karlar som verkade befolka jorden.
-"Kvinnan i texten hade tur, jag gifte mig med en liknande idiot!"
Minns jag att en kvinna skrev.
Man kan fråga sig vem som var den största idioten, killen eller kvinnan som gick och gifte sig med stollen?
Hur som helst, här är texten:

Blinddate.
Jag hade lyckats få en träff. En blinddate som man säger på nysvenska. Det var en polare på jobbet som hade fixat det hela och vi skulle träffas på en fin och dyr restaurang. Jag var mycket nervös och gick och gruvade mig hela veckan för detta. Jag föredrar, så att säga, nämligen att träffa kvinnor lite mer spontant och otvunget, gärna på en grusparkering utanför Folkets Park halvt medvetslös av sprit. Jag har ingen vana av fina restauranger. En mosbricka på stående fot vid någon nattöppen korvkiosk tillsammans med en kvinna som om möjligt har uppnått samma berusning som mig själv är mer min stil.

När dagen var inne så var jag mycket nervös och förstod att jag inte skulle våga träffa henne nykter. Det kändes som om jag var på väg till min egen avrättning. Jag var helt enkelt tvungen att stärka mig med alkohol. Lite grand bara så att det inte märktes. På vägen till den restaurang där vi hade stämt träff så hällde jag snabbt i mig en liten flaska Explorer. Rent. Nu kändes det lite bättre, men helt botad från min nervositet var jag inte.

När jag klev in på restaurangen fick jag en chock. Hon satt där vid bordet och var mycket ung och vacker. Jag är halvgammal och ful.
"Å fy fan! Hur ska jag lösa det här"?
Tänkte jag. Unga och vackra flickor gör mig extra nervös! Nu var det i alla fall för sent att smita, hon hade sett mig så det var bara att på darrande ben stega fram till avrättningsplatsen och sätta sig.

Efter att jag rodnande och stammande hade presenterat mig så valde jag att beställa in en karaff vin i väntan på maten. Jag sket i förrätten och valde att gå direkt in på starkvarorna. Jag var ohyggligt nervös och ville därifrån så fort som möjligt.
Jag kastade häftigt i mig glas på glas av vinet, satte i halsen, storknade och fräste men fortsatte ändå målmedvetet att hinka i mig vin i ren panik. Hon tittade underligt på mig. Vinet tog slut på nolltid och jag beställde snabbt in mer plus en liten karaff med ren vodka. Mina nerver tvingade mig att paniksupa i en rasande takt och här var det minsann inte tal om någon stilla och avslappnad konversation. Ännu så länge hade jag inte fått ur mig ett ljud.

Tallrikarna sattes fram på bordet och jag slukade maten så fort jag kunde i syfte att komma därifrån så snabbt som möjligt. Jag svalde den glödheta kulpotatisen hel och oxfilén slank ned i tre hela bitar. Jag sköljde ned alltihop med ren vodka. Svetten sprutade runt mig och det brände något djävulskt i hals och mage. Jag började tvivla på att jag skulle överleva denna hemska pärs.

Helt plötsligt gjorde all mat och sprit som jag hade kastat i mig sig påmind och jag var tvungen att rusa iväg till toaletten.
Jag drog ned brallorna och lät lasset gå. Vilken befrielse! När jag satt där och sket och filosoferade så - pang! Alkoholen som jag hade druckit under kvällens lopp slog till med full kraft och jag blev, milt uttryckt, skitpackad. Jag såg solar och planeter dansa framför mina ögon och hela världen kantrade. Jag började må illa. Jag hann aldrig resa mig upp utan kräktes rätt ned i mina nya finbyxor och kalsonger. Jag kräktes och kräktes och till slut så var min mage tom.

Nu mådde jag bättre. Faktum var att jag mådde alldeles finfint! Min nervositet var som bortblåst och jag var sagolikt berusad. Äntligen. Jag reste mig på ostadiga ben och drog på mig mina brallor.
Jag noterade slött att hela mitt skrev var smockfullt med något varmt och kladdigt. Det rann också någon varm sås längs mina ben som fyllde skorna men detta var något som jag knappt noterade, än mindre brydde mig om.

Jag raglade med klafsande skor och fuktigt skrev ut till min bordsdam. Nu var jag på ett pratsamt humör och jag kände mig mycket social. Här skulle konverseras! Faktum var att jag hade en massa intressanta saker att berätta om. Hur kunde jag ha haft sådana problem med konversationen?
Redan innan jag hade kommit fram till vårt bord så började jag vinka och hojta till henne. Folk vände sig om vid borden och eftersom jag är en sådan särdeles trevlig, världsvan och social varelse så satte jag genast igång med att ta i hand och presentera mig för allt och alla. Jag ville inte missa någon utan gick metodiskt från bord till bord ända tills jag kom fram till min väntande bordsdam.

Hon kastade en snabb blick på mig, reste sig upp, tog sin handväska och gick snabbt iväg utan att säga ett ljud. Jag brydde mig knappast utan vinglade iväg bort till baren för att beställa mer sprit. Sedan så sänkte sig mörkret över mitt medvetande. Det blev helt svart.

Jag mötte henne på stan för några veckor sedan. Vi tittade båda bort.

5 kommentarer:

Le Tobe sa...

Höhöhö... lite överdrivet men underhållande läsning.

Jag blev sjukt glad över att du hade gjort dig besväret att kommentera min blogg. Allmighty Hårdrockare!

Ser fram emot bloggen med Axel :) Jag gillar den karln!

Gutegirl sa...

Hej! Jag tycker att kvinnan som gifte sig honom var den största loosern.

Anonym sa...

Sitta på muggen dyngrak och spy ner i kalsongerna har man ju haft nöjet att uppleva.

Sabine sa...

Hahaha!! Betyder alltså att i fortsättningen ska jag inte tro allt jag läser! Hare skitfint!

Gabriel sa...

Fullkomligt lysande bild!