söndag 6 april 2008

Brittiska öarna - Dags att hata!

Det slog mig precis nu att om texten jag just nu står i begrepp att lägga ut hade handlat om något land i Afrika eller Mellanöstern så hade jag genast blivit anklagad för rasism, ja, jag kanske t o m hade blivit polisanmäld!
Men så kommer det inte att bli. Världens mest deprimerande land med världens i särklass fulaste folkslag finns i Europa, i en regnig och blåsig avkrok norrut, en liten jävla ö så full av sot, fukt och dumt folk så t o m Norge framstår som en riktigt trevlig plats att vistas på.
Jag talar om Storbrittanien och dess invånare och som alla vet så går det alldeles utmärkt att förnedra kritvita och rosaflammiga öbor med stora öron och dåligt ölsinne.

Innan jag besökte denna deprimerande och efterblivna helvetesö så trodde jag att jag hade fördomar. Det kan helt enkelt inte vara så jävligt som jag trodde.
Det var det inte. Det var värre!
Jag har varit där flera gånger, en gång på "semester" och andra gånger genom jobbet. Städer som jag har besökt har varit Newcastle, Colchester, Harwich, Boston + några andra småstäder och vägkorsningar. Grått, deprimerande, regnigt, blåsigt och med rödlätta invånare med ständigt rinnande näsor och snörvlande dialekt.

Storbrittanien regerade tidigare världen, de hade kolonier världen runt och som stod på den vinnande sidan under båda världskrigen. Här stod även industrins vagga. Ändå så har de år efter år lyckats med att ha den absolut högsta arbetslösheten i Europa. Usla arbetsförhållanden, enorma klassklyftor, en konservatism som är på artonhundratalsnivå och ett välfärdssystem som är sämst i hela Västeuropa! Fattigdomen är enorm. Mig veterligen så är det det enda landet i väst som fortfarande föder en stor del av befolkningen med matkuponger och var och varannan person saknar tänder i käften. Socker, snask (vidrig engelsk konfekt) och sylt tillhör basfödan vilket förklarar Englands folksjukdom nr 1, nämligen karies. Förkylningar och influensa är inga sjukdomar, det är ett konstant tillstånd.

Invånarna är ett kapitel för sig själv. Ofta så heter de faktiskt Nigel eller Sheila (jo det är säkert!) och en snålt tilltagen arbetslöshetsförsäkring eller rena socialbidrag är huvudinkomsten. Alla kvinnor över tjugo är moder till minst två snoriga ungar klädda i ylletröja och lågprisjeans och naturligtvis har de minst två olika fäder. Vem som är fader till vem vet knappast modern och allra minst fadern själv. Ingen bryr sig, ingen har ändå några pengar.De flesta britter är rödlätta, anemiska och fräkniga och t o m de som inte är rödhåriga har ändå en sådan där blå-gråblek hy som blir fnasig under de få soltimmar som kan dyka upp mellan regnstråken under sommaren. De är ofta magra och seniga och har dåligt ölsinne. Alla klär sig som gubbar och gröna parkas, ylletröjor som sticks, slipovers i ylle och nikotingula nylonskortor med stela och styva kragar a la Frälsis loppmarknad är vardagsklädsel.

Maten är oätlig. Förutom att portionerna är ynkliga (vilket är tur med tanke på vilket jävla äckelslabb de serverar) så är käket oätligt. Allt dränks i socker, sirap och frityr. Frukost består av syltmacka och weetabix. Annars så är inälvsmat poppis. Det är tarmpuddingar och njurpajer, grisfötter och korv med någon grovmalen, grå och äcklig sörja inuti. Allt stoppat och förpackat i segt skinn som påminner om innerslang till cykeldäck. Allt är oätligt och näringsfattigt vilket kanske förklarar engelsmännens bleka hy och influensaaktiga intryck. Allt bröd rostar de för att vara säkra på att alla näringsämnen försvinner och skulle det finnas en enda vitamin kvar så tar de död på denna genom att hälla i sig osannolikt stora mängder smaklöst theblask med berg av socker i.


Städerna är fula, rökiga, sotiga med ett öronbedövande väsen. Det är rött tegel, sot, herrelösa hundar, tiggare och regnvåta spruckna asfaltsgator inramande i en fond av grå himmel och oväderskyar. Bakom fönstren, bakom stora sjok av vita eller blekgula gardiner gömmer sig ännu blekare engelsmän. Bostäderna är dragiga, nedgångna och fullständigt utkylda. Därför hänger man lager på lager med gamla femtiotalsgardiner för fönstren, man slipper både drag och den hemska utsikten mot bakgårdar med överfulla soptunnor eller sotiga gator där skrotbilar av märket Vauxhall och Holden skramlar omkring på fel sida av vägen.


England är gamla algbevuxna gärdsgårdar, hjordar av bräkande får och blött midjelångt gräs. Det är blåst, kyla, skoluniformer, snor och förkylningar, ribbstickade strumpor, gröna gummistövlar, parkas, rostiga Land Rovers och bakåtsträveri. Många är fattiga, klassklyftorna är enorma och detta är något man värnar om, fattig som rik. Så är det, så ska det vara för så har det alltid varit. Kolgruvor är positivt och gamla nedlagda fabriksområden är monument över en härligt tid som förhoppningsvis kommer tillbaka så fort de har lyckats "make the Europe brittish".

Irland är precis likadant men här har de t o m lyckats dra depressionen ett varv längre! Här är det ännu mer regn, ännu mer får, ännu mer stengärdsgårdar, ruckel, korrugerad plåt, hav av rinnande näsor och snor, grå tristess, alkoholism och om möjligt ännu fulare invånare med namn som Finnegan och Paddy.
Denna helvetesö ska jag återkomma till i en kommande text.

4 kommentarer:

Rex sa...

På pricken! Gott skratt!

Le Tobe sa...

Nog får du klanka ner på England, men Irland är fan bra mycket bättre än det här skithålet till land. Folk är glada, pengar finns hur mycket som helst och ölen flödar. Till skillnad från här så pratar folk med varandra.

Svärje däremot - där finns det bara idioter. Folk är dumma i huvudet. På riktigt.

Gutegirl sa...

Fan, jag måste åka dit!!

Mona sa...

Lovar du att det är så här på riktigt "De är ofta magra och seniga och har dåligt ölsinne. Alla klär sig som gubbar och gröna parkas, ylletröjor som sticks, slipovers i ylle och nikotingula nylonskortor med stela och styva kragar a la Frälsis loppmarknad är vardagsklädsel.". Då tänker jag åka dit och lura med mig en sån godbit hem. Han får gärna vara rödhårig och fräkning också *stön*....