tisdag 29 april 2008

Låt mig leva som miljonär - Annars skriker jag!

Det pratas ofta om att vi svenskar har fått det sämre ekonomiskt. Få har en buffert på banken, svensken är skuldsatt upp över öronen m.m.
Men är det verkligen så? Har vi fått det sämre ekonomiskt? Visst, vissa saker var verkligen bättre förr, för sisådär tjugo-trettio år sedan. Det fanns i stort sett jobb åt alla, våldet och kriminaliteten var inte lika hög och grov, globalism var ett okänt begrepp för mannen på gatan och t o m kvinnorna var vackrare! Men hade vi mer pengar att röra oss med? Hade vi verkligen det?

Jag är en lycklig man för jag tillhör de utvalda.
Jag hade turen att födas i exakt rätt tid. Jag föddes under mitten av sextiotalet, fick vara barn och växa upp under sjuttiotalet och bli tonåring under åttiotalet. Så bra som vi hade det då, så bra kommer vi aldrig mer att få det, inte svensken eller något annat land heller. Det är de flesta forskare och samhällsanalytiker överens om.

Jag växte upp med min mor och om jag blundar riktigt hårt och gör mitt yttersta för att förtränga den förbannade skolan så kan jag bara se solsken och lycka. Jag ser mig själv på min sjuårsdag när jag får min nya cykel med högt stockholmsstyre och "änglavinge", inspirerad av hippiekulturen och Easy Rider. Den där cykeln var dyr. Morsan jobbade på den tiden som uselt betalt bokhandelsbiträde på heltid men försökte ändå alltid ge mig det jag ville ha. Gud vet hur många extratimmar hon fick slita för att ge mig den där cykeln, eller allt annat som jag fick? Jag får dåligt samvete idag när jag tänker på det.

Hur som helst, jag var alltså barn under sjuttiotalet då det sägs att Sverige och dess invånare var som rikast och tryggast. Visst, vissa saker var gratis, sådant som kostar rejält med pengar idag. Sjukvården var helt gratis, tandvård och dagis likaså. Ändå kunde inte min mor köpa sin första TV förrän 1972, en svartvit naturligtvis. Färg-TV var något för rika människor. Jag vet att vi var inte de enda som inte ägde en TV i början av sjuttiotalet trots heltidsarbetande mödrar. Under denna tid gick inte ensamstående morsor till socialen, det var helt otänkbart. Fyllon, tjuvar och knarkare levde på socialen! Ensamstående morsor jobbade istället heltid och ungarna hamnade på dagis, om det fanns plats eller om de inte - som jag - totalvägrade, spjärnade emot och slogs för sitt liv varenda morgon när modern försökte släpa iväg dem till dagis. Då fick man antingen klara sig själv eller följa med modern till jobbet. Jag följde med till morsans jobb i bokhandeln och det var på så vis jag lärde mig att läsa och skriva innan jag fick min dom som löd på nio år obligatorisk grundskola.
Det fanns helt enkelt inget annat att göra under dagarna. Morsan stod vid kassan och servade kunder och jag satt på golvet eller i fikarumet med en uppslagen bok. Jag tröttnade snart på att bara glo på bilderna, jag var tvungen att lära mig läsa. För att få tiden att gå om inte annat.

Under Sveriges rikaste period så fick jag och min mor bo i en gammal omodern tvåa. Jämför gärna med idag när socialbidragsmorsorna bor i stora nybyggda treor, det har de rätt till. Morsan fick köpa möbler på loppis och ibland kom mormor och morfar och fyllde på i skafferiet när det var långt till lön.Var tredje månad fick morsan barnbidrag, inte varje månad som idag. Jag vill minnas att hon fick trehundra spänn kvartalet vilket inte var mycket ens på den tiden. Idag så har man rätt till möbelbidrag om man är ensamstående kvinna med barn, s.k. startbidrag och barnbidraget ligger väl på någon tusenlapp i månaden.
1973 skaffade vi vårt första telefonabonnemang. Morsan hade sparat länge för att ha råd med inkopplingsavgiften. Den användes bara när det var absolut nödvändigt och aldrig, aldrig "rikssamtal". Det var alldeles för dyrt att ringa till någon som bodde i en annan kommun, för att inte tala om en annan landsdel.
Idag har man mobiltelefoner, ofta ett par stycken. Det tillhör liksom det nödvändigaste. Det är inte ovanligt att t o m ungarna i familjen har en egen telefon oavsett om modern har jobb eller lever på socialbidrag.

En eftermiddag när jag kom hem efter ännu en meningslös dag i skolan där jag hade gjort mitt bästa för att hålla mig undan både kunskap och översittare så stod det en stereo i vardagsrummet. En skivspelare, förstärkare och "kassettdäck". 1974 så köpte morsan vår första stereo. På avbetalning. En helt onödig pryl egentligen och morfar kom inbrakandes i lägenheten och hade en lång föreläsning för morsan om pengars värde och onödig lyx. Men min mor var ung, lite över tjugo år och ville ha fest och träffa kompisar ibland på helgerna som alla andra unga människor.Vi ägde fyra LP-skivor. Morsan hade Creedence, Janis Joplin och Abba och jag hade ett album med Deep Purple. Dessa skivor spelades ständigt i flera år framöver. Det var en härlig lyx som gav både mig och morsan stor glädje i flera år.
Idag har alla datorn full med musik, microstereo i varje rum, MP-3spelare, ipods, CD-spelare i bilen osv. Alla ska ha oväsen dånande i öronen för jämnan och får man inte det så skriker man högt, gnäller på det jävla samhället och kräver högre bidrag av diverse slag.

Samma år köpte även morsan sin första bil, en gammal WV-Bubbla som var över tio år gammal. Då kände vi oss rika, vi hade ju bil!
Den sommaren var jag nio år och vi åkte runt till varenda badplats och strand som fanns i Västsverige. Som längst så var vi faktiskt ända upp till Strömstad och en annan gång till en badplats som hette Vita Sannar vid Vänerns strand i Dalsland. Så långt bort hade jag aldrig varit förut.
Idag åker barnfamiljerna utomlands, till Turkiet, Grekland och Spanien. Thailand på andra sidan jordklotet börjar även bli poppis. De åker till fjällen under sportlovet i stora nya kombibilar och det behöver inte bli långtråkigt i baksätet under den långa resan, de kan sysselsätta sig med datorspel och DVD-filmer i sina bärbara datorer och DVD-spelare.

När jag var barn så bodde man i lägenhet, om man inte var rik vill säga. De som hade det "gott ställt" bodde i villa. Det var inte bara ensamstående mödrar med barn som bodde i lägenhet. I de flesta familjer där föräldrarna hade "vanliga jobb", en helt vanlig arbetarfamilj alltså, så bodde man i lägenhet. Det var naturligt och inget konstigt med det. Man anpassade sitt boende efter sin inkomst och ingen mådde dåligt av detta. Det var som sagt de "rika" som bodde i villa och rik, det var man om man t ex var tjänsteman på Stora Fabriken där fadern i familjen jobbade. Rik var man även om man hade ett kontorsjobb, var chef, ingenjör, egen företagare eller något annat som krävde högre utbildning och/eller stort engagemang. Det var så det var och det var en samhällsordning som fungerade bra och som ingen hade något negativt att säga om vad jag kan minnas. Man fick bara se upp så man inte var ensam när man stötte på ett gäng med ungar från villaområdet, då kunde man ligga jävligt illa till. Och vice versa naturligtvis.

Idag ska alla bo och leva som de "rika" och har de inte råd så tar man sig råd, dvs man skuldsätter sig upp över öronen och därmed blir privatpersoner allt mer känsliga för lågkonjunkturer, räntehöjningar, sjukdom och arbetslöshet. Alla ska ha allt annars gallskriker man i högan sky. Man ska ha ny bil, villa, sommarstuga, microugn, diskmaskin, platt-TV, datorer, mobiltelefoner, bredbandsabbonnemang, DVD-spelare, digitalkameror, X-box, espressomaskin, hemmabio och coola märkeskläder, oavsett om man jobbar som advokat eller grovdiskare. Man tar dyra lån, utnyttjar kontokortskrediter och tar "räntefria" avbetalningar. Sedan har de mage att gnälla över att de har dåligt ställt! De gnäller över att de har dålig lön och ynkar sig över Samhället som inte hjälper dem på något sätt. De kräver högre bidrag - bidrag som ska finansiera deras lån, räntor och villaamorteringar och får de inte detta, ja då är vi där igen: Det är Samhällets fel. Det är Samhället som "vänder dem ryggen". Det är det Jävla Samhället som förvägrar dem ett liv som miljonärer. Det är Samhällets fel att de måste handla käk på kredit i slutet av varje månad osv.

1981 så hade jag avtjänat mina nio år i grundskolan och fick mitt första jobb som jag inom parentes hatade. 1982 så kunde jag flytta hemifrån till min första lilla lägenhet. Jag hade med mig min säng, gamla stereo, lite köksredskap, böcker, bokhylla, en noppig gammal brun sjuttiotalssoffa med orange ränder och mässingsspännen på sidorna, ritblock och ritutrustning samt en gammal TV. En 28-tums Saba med brunt faner på sidorna. Ibland försvann ljudet så man fick skicka på den ett par smällar i sidan för att ljudet skulle komma tillbaka. Den där jävla TV:n hade jag i över fem år innan jag kunde köpa en ny. En bättre begagnad med... Fjärrkontroll! Video var det inte tal om. Det var lyx. Video var något man hyrde med polarna ibland på helgerna tillsammans med tre-fyra videofilmer.
Men jag ansåg mig inte vara fattig, tvärtom! Jag var helt skuldfri, jag kunde spara undan en slant varje månad, kunde dricka mig berusad varenda helg och reste runt en hel del. Jag anpassade mig så att säga efter min inkomst. Jag mättade munnen efter massäcken. Så gammalmodig var jag faktiskt.
Jag var inte fattig, jag bara valde att inte leva över mina tillgångar. Jag var nog rikare än många andra även om jag inte riktigt förstod det då. Det kändes tungt ibland när någon polare köpte sig en ny bil eller sprillans ny TV, en Philips stereo-tv blackline-S, highdefinition, easy-logic, hej fadderittan - fem fingrar på skuldsedeln osv, osv.
De betalar säkert av på skiten än idag.

Folk har det inte sämre ställt idag än vad de hade för tjugo år sedan. Lönerna är högre än någonsin, även för låginkomsttagarna. Det är bara utgifterna som har blivit högre - ofta självvalda utgifter i form av lån, avbetalningar och ockerräntor. Jag är själv låginkomsttagare och får idag ut, efter senaste löneförhöjningen och avancemang inom företaget ca 14 500 efter skatt. Tänk om morsan hade fått ut en liknande summa omräknat till den tidens penningvärde + dagens barnbidrag och bostadsbidrag? Tanken svindlar!
Ingen tvingar någon att köpa en ny TV och dator på avbetalning, allra minst samhället. Det går snabbare att spara ihop till detta än att betala av lån och ränta på nämnda prylar. Har man råd att betala av dyra lån och räntor varje månad, då borde man i rimlighetens namn även ha råd att spara ihop till detta.

Man behöver inte bo i villa, man överlever i en lägenhet. Ungarna behöver inte någon egen mobiltelefon och de senaste datorspelen och man klarar sig alldeles utmärkt med en lite äldre dator och segt bredband. Verkar ungarna lyckligare över att de får åka runt halva jordklotet varje år? Blir föräldrarna lyckligare över att betala in lån och räntor varje månad? Lyxprylar, lyxkonsumtion och ett större och bättre boende borde ju istället vara en dröm, ett mål att sätta upp i livet. Något att kämpa för. Det borde vara en morot, något som man kan få njuta av, en belöning man får för att har sparat och snålat, eller kanske efter att man har avancerat framåt, klättrat uppåt på samhällsstegen, utbildat sig, kämpat på, offrat sig, tagit risker osv, osv.

Alla kan inte leva som miljonärer, alla kan vi inte tillhöra de rika men vi kan drömma om det, vi kan försöka och under tiden så bör vi anpassa oss efter den inkomst vi har. Gör man inte detta, framhärdar man som en barnunge och kräver att man ska få allt på en gång, ja då ska man fan inte gnälla och allra minst skylla på samhället. Då ska man bara betala in sina lån och räntor med ett leende och hålla käften.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är iofs inte alls gammal, jag är bara 19 år men jag känner igen mej när du skriver att du får dåligt samvete när du tänker på vad du fick trots att mor din inte tjänade bra. Jag vet att min mamma inte tjänar bra alls men ändå får jag massa fina saker som jag önskat mej eller så.
Det hade vart trevligt att ha ett samtal med dej över några glas öl eller sprit!
Må väl!

Anonym sa...

Man känner inte igen sig i den nya konsumtionsvärlden. Peps Perssons "Hög standard" ärmer aktuell än nånsinn.

Mvh
Gnällspiken

Varjager sa...

Strålande skrivet. Så djävla rätt.

Gutegirl sa...

Hej! JAg har mailat till de som haller i tavligen och fragat om tavlingen galler bara metrobloggare. VAntar pa svar.

Kzmonova sa...

Nu slog du huvudet på spiken! Konsumtionssamhället har verkligen den stora massan i väst på gaffeln. Själv är jag en 62:a från en arbetarfamilj där första tv'n var en lånetv från radiohandlaren. För att titta på den var man tvungen att stoppa mynt i den...

Gutegirl sa...

Bloggtavlingen galler alla bloggar, anmal dig om du har du lust!

Henrik sa...

Snälla GH, när får vi se dig som statsminister?

Och ett stort guldhjärta för att du alltid stavar rätt.

Adam sa...

Klockrent alltså.. Man blir ofta sugen på att ta dina inlägg och trycka upp i ansiktet på någon som de vänder sig till. Det känns på något sätt som om de skulle omvändes av det.

Anonym sa...

Sveriges rikaste tid var på 50 och 60 -talet!
Roberth Ström

Anonym sa...

Ja känner igen allt du skriver ja är inte jättegammal men har hunnit fylla 28 år, folk i min ålder som har barn i 8 års ålderns springer omkring med mobiltelefoner, å inga vanliga enkla modeller utan de ska vara det värsta som finns.. Dom har crossmotorcyklar ,bärbara datorer å platt tv på sina rum .. Tacksamhet är något som små skitungar i dagens samhälle ej kan känna! knappt ta i sin mun, Fick lära mig som barn att vara tacksam över det ja har EJ springa å gnälla över det ja inte har.. undra hur det ser ut om 20år?


http://stoffelito.webblogg.se/

Anonym sa...

för att vara en gammal kommunist som sen konverterade till nassismen är det konstigt att du nu mera lever i hop med en flod pirat. någon mera materialistisk person än du känner jag inte. du har och är den största clown jag någonsin stött på.ps glömm inte att du är jude

Anonym sa...

gah.. fy fan vad jag håller med dig, och som jag stört mig på detta länge!
Såg faktiskt en unge på 4-5 år som hade mobiltelefon häromdagen, hur jävla sjukt är inte det? Nu har WT-morsan till mitt barn skaffat mobbe till henne med, hon är 7!

Själv tjänar jag över genomsnittet just nu, då är det klart att man lyxar till lite extra med fin stereo, tv, skivor och annat som känns trevligt att ha. just det, TREVLIGT att ha, inte NÖDVÄNDIGT. När jag inte tjänade bra (hela tiden fram tills förra våren), då bodde jag i liten skitlägenhet, stereo för 500, matkonto på en hundring i veckan ungefär. Sen har jag bra mkt mindre lån än de flesta i min ålder och bra mycket bättre både nu och då.

visst ja, såg nån WT-familj på nåt tv-program för ett tag sen som beklagade sig över att räntan gott upp så mkt. Nu kanske dom skulle behöva flytta! Har man inte råd med en viss ränteuppgång så har man itne råd med lånet öht. Idioter. Sen hade dom dessutom skinnsoffa för 10k+, en platt-tv och minst 1 dator (som syntes på intervjuen).

så, nu har jag klagat klart för ett tag, tack för dina texter!
(vore för övrigt jävligt kul att se en full å jävlig GH i en politisk debatt, apropå GH till stadsminister...)