söndag 6 april 2008

Lyckebo.

Jag gillar att sitta och tänka tillbaka. Jag älskar att minnas.
Mitt i natten så kan jag gå ut och sätta mig vid en brygga, tända en cigarrett och flyta bakåt i tiden. Ibland sitter jag på min balkong, jag ser hur det slocknar i mina grannars fönster men jag sitter kvar med mina cigarretter som sällskap.
Och minns.
Drömmer mig tillbaka.
Det var många nätter vid bryggan och balkongen förra sommaren. Jag skulle tro att jag tragglade mig igenom hela mitt liv.

Jag gillar nostalgi och jag gillar att bli sentimental.
Vissa anser att det är patetiskt, att man ska leva i nuet och de har säkert rätt. Men nu är det som det är. Mitt liv blev aldrig vad jag drömde om.
Få människor får sina barndoms drömmar uppfyllda och sedan får de säga vad fan de vill när de sitter där med sina amorteringar och tråkiga jobb. De låtsas, de ljuger för sig själva.
Visst, bra liv kanske de fick men jag kan inte tänka mig att det var vad de drömde om som barn. De har kompromissat bort sina barndoms drömmar. När jag sitter där i natten och drömmer mig bort, när jag liksom riktigt kommer i spinn och börjar minnas dofter, gamla läsklogotyper och maträtter (måndagar var femte vecka var det potatisburgare i plugget, något som jag var ensam om att gilla) så börjar det hända saker. Då kan jag få en förnimmelse av samma magiska känsla som man kunde få som barn när man kom ut från biografen efter en spännande film. Äventyret satt liksom kvar i benen, man lovade sig själv att jävlar, när jag blir stor så ska mitt liv vara fyllt av explosioner, vilda biljakter, fagra kvinnor som ständigt slänger sig runt min hals och skattkistor fulla med pengar. Det var ära och berömmelse, rikedom och nöjen för hela slanten.

När jag blev sjutton-arton år så förstod jag att det inte skulle bli så.
Det dök aldrig upp några fagra kvinnor som slängde sig runt halsen på mig, inga explosioner förutom en och annan smäll på käften, inga biljakter om vi nu inte ska räkna några rattfyllor och de skitlönerna jag fick på mina jobb gick aldrig att fylla några kistor med.
Jag förstod att om jag så jobbade hela livet så skulle jag ändå alltid få se botten på den där förbannade skattkistan. Men jag gav aldrig upp och idag så sitter jag här och minns första slaget man fick på käften, jag minns hur min lärarinna utan framgång försökte banka in alfabetet i skallen på mig och jag minns känslan av att hålla en flicka i handen för första gången.
Men minnen bleknar.
Jag minns att min lärarinna i första klass alltid bar klänning men jag minns inte färgen.
Jag minns mönstret på skyddspapperet som vi klädde våra skolböcker med men jag har glömt färgen på papperet som klädde insidan på våra skolbänkar.
Jag minns hur min första flickvän såg ut och jag kan när som helst förnimma lukten av henne, men jag har glömt bort vilket cigarettmärke hon rökte.
Sådant skrämmer mig!
Hur kunde jag glömma?

Därför så lägger jag ut en hel del småberättelser här. De kan tyckas meningslösa och osammanhängande men jag skriver och lägger ut dem i alla fall.
Så länge som jag minns.
Meningen är att jag så småningom ska foga samman allt till en enda lång berättelse. Om det finns några läsare. Om det finns något intresse.
Om jag minns.

När jag var tolv-tretton år så blev jag tvingad till en sommarkoloni. Meningen var att barn från tätorter och städer skulle få nöjet att under några sommarmånader få komma från stan och ut på landet. Det var vi vars föräldrar inte hade råd att åka på semester någonstans.
Jag hatade skiten från första dagen.
Tanken var väl att vi ungar skulle tycka att det var kul att få bada, bygga kojor, ställa upp på fåniga lekar och tävlingar som de skäggiga ledarna anordnade, snickra ute i snickarboden och vandra i skogen.
Jag tyckte inte det var kul. Tanken var säkert god men problemet var att de blandade alldeles vanliga killar och tjejer med hårda ungar som hängde på gärdsgårn till ungdomsvårdskola. Det säger sig självt att sådant bäddar för trubbel och pennalism. Mycket riktigt så kom polisen snart och hämtade de tre värsta av dem.
Mitt i natten så hade de smugit ut och gjort inbrott i en närliggande glasskiosk. För att utplåna spåren efter sig så tände de eld på hela rasket efter att de hade tagit för sig. De trodde de var smarta. Det var mindre smart att sedan gömma all glass de hade knyckt under sina sängar. Dagen därpå så flöt det av smält glass över hela golvet och det var inte svårt för ledarna att räkna ut vilka det var som var de skyldiga.

Idag så vet jag att en av dem lever ett rätt så skötsamt liv även om det sägs att han super hårt. Den andra är sjukpensionerad, något med nerverna som det heter och fördriver tiden med att käka piller och träna på gym.
Den tredje gick det riktigt illa för, vid nitton års ålder fick han tio år för rånmord.
Gissa om vi var glada när polisen kom och hämtade dem för vidare transport till Gräskärrs ungdomsvårdsskola.

Jag tillhörde inte hårdingarna.
Jag tillhörde gänget som mest satt och slappade håglöst på trappan upp till sovsalen och väntade på att det skulle ta slut någon gång.
Vi ville hem.
Vi sket i att bada. Vi ville inte bygga kojor och snickra har jag alltid avskytt, är fullkomligt opraktisk och ointresserad av att lära mig. Skog är för mig något som man måste passera för att ta sig från en stad till en annan stad. Skiten har aldrig talat till mig. Där andra ser vackra naturscenerier ser jag bara trädstammar och sten. Jag spjärnade emot varje gång någon av skäggen försökte fösa mig mot skogen.
Jag satt där jag satt på trappan. Jag och mina polare.
Och dagarna gick.

Det fanns en storvuxen bondunge som hette Leif och honom retade vi oss på något ohyggligt. Han älskade att vara på kollo. Skrattade alltid, fjäskade för de skäggiga ledarna och var allmänt stor i käften mot oss som sket i allt vad larvigt vildmarksliv, bad och lekar hette. Det jävligaste var att han var stor och stark och en översittartyp. Han älskade att slå och tortera de mindre och svagare ungarna. Det gav hans liv mening och varje gång han fick någon att gråta så sken han som en sol i ansiktet.Vi visste att anledningen till att han inte hade gett oss ordentligt med stryk var för att vi var flera än honom och alltid höll ihop. Stenhårt.
Vi längtade därifrån så att vi höll på att bli tokiga, vår gemenskap var det enda som fick oss att stå ut.

Den där Leif var även en skvallerbytta. Så fort vi hade hittat på något jävelskap - ofta någon form av sabotage, det var vår hämnd för att vi tvingades slösa bort vår sommar på det där jävla stillot - så skvallrade Leif för ledarna. Eftersom Leif gärna ville vara en liten mönstergosse så gick han ofta omkring med en kamera och tog kort lite här och där, precis som mamma och pappa hade sagt. Så att han hade något att visa upp och berätta om när han kom hem.
-"Tittta, här sitter jag och Veiko utklädda till indianer. Och här fångar vi krabbor! Ser det inte kul ut mamma?"
Skitkul...
Tönt!

En dag så var Leif som vanligt ute och letade efter någon att tortera, eller kanske bara bada, stoja och bära sig åt som en idiot tillsammans med de andra barnen. Vi andra satt på trappan och glodde katatoniskt ned i gruset och väntade på att tiden skulle gå.
Det var då vi beslutade oss för att jävlas med Leif. Att ge tillbaka för alla gånger som han hade skvallrat på oss. Men vi visste inte vad vi skulle göra eftersom han garanterat skulle skvallra. Det skulle helst vara något jävelskap med fördröjd effekt så att säga.
Leif sov i samma sovsal som oss och skåpen som vi hade våra privata prylar i saknade lås. Vi gick in vår sovsal, öppnade Leifs skåp och började rota runt. En kille som hette Micke tyckte att vi skulle skita i skåpet vilket vi andra förkastade direkt. Leif skulle skrika som en siren och sätta dit oss så fort han hade öppnat skåpet.
Dåligt förslag.
Jag minns att en annan snubbe som hette Lennart tog fram kuken och började att torka av den mot Leifs rena t-tröjor. Han gnuggade den riktigt rejält och körde t o m in kuken i en strumpa och gick sedan omkring i sovsalen och visslade ledmotivet till Pippi Långstrump. Rätt så kul, det framkallade en del skratt men var ändå tämmeligen värdelöst eftersom Leif aldrig skulle få reda på det.
Men så hittade vi hans kamera och så var den förmiddagen räddad.

Det var en hel del kvar av rullen så vi satte genast igång att posera framför kameran. Vi var rena fotomodellerna. Jag minns inte i vilken ordning men jag vet att vi bl a tog kort på våra rövhål. Lennart som var äldst, fjorton år, hade redan fått en rejäl kuk och den runkade han naturligtvis upp så att vi andra kunde fotografera underverket. Vi tog även kort när han bökade runt med kuken bland alla hans kläder, serietidningar, ungangömda kakor och larviga samlingar av snäckskal. Vi tog inte slut på hela rullen, då hade han naturligtvis märkt något. Vi tog bara sju - åtta kort eller något och sedan lade vi tillbaka kameran.

Leif märkte aldrig något och det där levde vi på resten av tiden som vi hade kvar att sitta av.Vi spekulerade vilt i vad hans föräldrar skulle säga när de framkallade filmen och upptäckte vad som hade fastnat på bilderna. Det där lilla sprattet glädjer mig än idag faktiskt. Kanske rätt så oskyldigt men i alla fall, jag undrar hur hans föräldrar reagerade?

Förra sommaren besökte jag min gamla sommarkoloni. "Lyckebo" hette den ironiskt nog.
Sovsalarna var rivna men själva huvudbyggnaden fanns kvar. Det var någon slags datafirma eller något som huserade där. Jag gick runt där en stund men det talade aldrig till mig. Sovsalarna fanns inte mer, idag finns de bara i mitt huvud.
Kanske har alla andra glömt?
Eller också är det bara jag som hänger upp mig på helt värdelösa minnen. Alla andra har gått vidare i livet. Men jag kom tillbaka till Lyckebo en sista gång. Av någon anledning så återvänder jag alltid.
Så länge jag minns. Så länge jag får minnas.

6 kommentarer:

D.L. sa...

Du är som jag. Drömmer och tänker på en svunnen tid. Det är vanligt att jag ger mig ut mitt i natten för att promenera i min barndoms kvarter. Drömmer mig tillbaka, minns vilka hus som är rivna, vilka som är nya, vilka jag hade kompisar i, vilka affärer det fanns. Mycket är borta, men mycket finns också kvar. Det är underbart att bara minnas.

Sluta inte skriva, jag läser allt du skriver och känner ofta igen mig.

Johannes sa...

Som vanligt en helt underbar text. Även om jag kanske inte alltid håller med dig i allt, så skriver du på ett sätt som fängslar. Fortsätt på samma sätt... Och fortsätt gärna minnas och vara nostalgisk

Enzymer sa...

hoppas du får tummen ur nån gång i framtiden och sammanfogar dina texter till en lång berättelse, som du skrev.

jag har för övrigt en request av en dina texter. den om när du va dammsugare-försäljare. lägg gärna upp den! minns att det va den första jag läste och jag vek mig verkligen i skratt :)

fortsätt skriv!

Rex sa...

Med det resonemanget så vore det väl bättre ju mer du glömmer?

Anonym sa...

Måste tacka dig. Är ett par år yngre än du. Och jag tycker inte mina ungdomsår var särskilt roliga. Ser inget nöje i att fördriva dagarna med nostalgi. Tycker inte livet gått mig förbi, finns fortfarande tid att förverkliga drömmar, men det är hög tid inser jag när jag läser din text, vill inte sitta och älta gamla trista barndomsminnen på åldernshöst...
Emma

Anonym sa...

Härliga texter som alltid GH!

Personligen tycker jag att du ska skriva mer om möten med storbystade kvinnor!
Härligt ,inte sant?