söndag 13 april 2008

Samlande och nostalgi.

Tänkte lägga ut lite bilder på prylar som jag har samlat på och som representerar en tid som jag saknar, men först så måste jag få breda ut mig lite, ok?
Jag vet att jag har en förmåga att babbla på, att jag kan bli väldigt långrandig så orkar ni inte fortsätta läsa så skit i det för när jag väl har kommit i gång med att skriva så har jag svårt för att sluta. Det blir alltid längre än jag har tänkt mig.

Jag samlade på vinylskivor, enbart gammal hederlig rock och hårdrock. Samlade även på memorablia från denna tid, det var konserthalsdukar, pins och badges, dockor, planscher, vykort samt serietidningar från 70-talet. Mest skräckserietidningar men även seriealbum. Inte så mycket för att de var läsvärda utanför att de gav en fin nostalgikick och framkallade många minnen som annars hade legat dolt och slumrat vidare någonstans långt inne i hjärnvindlingarna. Rockmusik och serietidningar var sådant som jag gillade som barn och tonåring. Sämre intressen kunde man ha.
Jag samlade som barn och fortsatte som vuxen, även om jag då hade tröttnat på musiken och växt ifrån serietidningarna. Slutade för några år sedan. Då hade jag i stort sett fått tag i det som jag ville ha.
Idag är det värt en hel del pengar men det intresserar mig inte så mycket, för mig har det ett mycket stort affektionsvärde. Dessa prylar är tidsdokument från en tid som jag saknar - en tid som jag förknippar med odödlighet, en evigt ung mor och hopp om en framtid som skulle innebära någon form av meningsfullhet. En tid innan det sista tåget hade gått, en tid där man inte ens behövde bry sig om att kolla upp tidtabellen.
Jag samlar för att minnas, för att framkalla nya minnen som annars hade gått förlorade. Det är ju så att man är sina minnen och upplevelser, minnen är allt man har. I minnen så lever döda människor fortfarande vidare och själv så springer man fram på en varm sandstrand i en sjuttonårings kropp utan att bli andfådd.

En kvinna på mitt jobb närmar sig sextio år och mår mycket dåligt över detta. Hon har varit deprimerad en längre tid och käkar ångestdämpande som om det hade varit Non Stop.
Det är en glad och pigg kvinna men ibland så faller hon igenom, verkligheten går upp för henne och hon blir tyst och grubblande.
För ett tag sedan hade hon med sig ett gammalt fotoalbum som hon tog fram i lunchrummet och skickade runt. Det var foton på henne när hon konfirmerades, tog studenten och åkte på sin första solsemester när hon var i tjugoårsåldern.
Hon var ung och vacker. Hon log på alla bilderna.
Hon tycktes säga: Livet är härligt, så mycket möjligheter, så mycket att se fram emot. Jag har all tid i världen på mig!
Det hade hon inte och nu har det gått upp för henne.
Hennes kollegor missuppfattade naturligtvis. De undrade varför i helvete de skulle titta på de där gamla bilderna.
-"Va fan har tagit åt kärringen? Är hon inte riktigt klok eller?"
De missuppfattade alltihop. Vad hon ville ha sagt var: Titta! Jag fanns faktiskt en gång i tiden. Jag fanns...
Det var det enda. Hon ville inte dra sin livshistoria eller visa att hon hade varit riktigt vacker en gång i tiden. Hon ville bara att folk skulle se henne för den hon egentligen är en sista gång. Inget annat. För hon ser sig inte som en gammal kärring lika lite som jag ser mig som en drygt fyrtioårig medelålders gubbe.
Varje morgon när jag står och rakar mig så blir jag lika förvånad varje gång, vem är den där gamla jävla idioten som stirrar på mig genom spegeln? Vart tog jag vägen någonstans?
Jag ska ju för helvete ha hår.
Jag håller på att utveckla kindpåsar. Jag håller på att förvandlas till kommissarien i Musse Pigg.
Är det meningen att jag ska börja hamstra något i de där jävla kindpåsarna?
Det kvittar vad jag gör för jag vet att döden finns där, den kommer närmare och närmare och en sorglig och svart dag så kommer mitt namn att stå högst upp på den Svarta Listan. Det är min tur men jag kommer att vara så upptagen med att skita på mig och vråla av skräck så när det väl händer, när bild och ljud stängs av för gott, när det inte längre är någon mottagning på min privata radiofyr uppe i huvudet, ja då är det för sent att ägna sig åt bot och bättring. Jag hann aldrig be om förlåtelse. Det blir lika svart som den där gången när jag i min odödliga barndom kastade mig utför en brant backe med cykeln, släppte styret, blundade, sträckte ut armarna och låtsades vara ett flygplan.
Pang!
Ett träd, en kraschad cykel och en hjärnskakning. Svart. Mörker en liten stund men sedan vaknade jag igen, redo för nya galenskaper. Full fart för just då var jag odödlig.
Jag lovar, så känns det inte när du fyller fyrtio och värre blir det för varje år. Det kan damen på mitt jobb intyga som snart ska fylla sextio.

Det blir helt svart och du kommer aldrig mer att vakna. Aldrig mer något ljus. Ingen mor som lyfter upp dig och tröstar dig, ingen dotter eller son som kommer till dig och ber om råd. Ingenting. Du finns inte längre, dina föräldrar finns inte, inte dina barn, inte dina vänner. Ingenting. Inte ens cykeln som du lekte flygplan med som barn.
Så när folk vräker ur sig korkade klyschor som att det skulle bli roligare ju äldre man blir så blir jag bara förbannad. Jag vet att de ägnar sig åt långt framskridet självbedrägeri i syfte att hålla depressionen borta.
Den lätte går jag inte på!
Men mina prylar från en magisk tid hjälper i alla fall mig en smula. När jag lägger mig på sängen och läser någon fånig historia i en av mina gamla serietidningar till tonerna av Deep Purple så får jag kontakt med mitt äkta jag. Det är min länk, min tidsmaskin till en värld som numer bara existerar som minnen i mitt privata universum uppe i huvudet. Elektriska impulser som en dag kommer att sluta att blixtra och dundra uppe i skallen, de kommer att sakta dö ut, de mattas av till knappt märkbart knaster för att till slut upphöra helt.Jag har hamnat i radioskugga, min fyr kommer aldrig mer att sända något och det spelar ingen roll för ingen har ändå någon mottagning.

Här är bilderna i alla fall. Fina prylar, eller hur? Naturligtvis kan jag inte lägga ut bilder på hela min samling, det skulle ta alltför lång tid. Men här är ett litet axplock i alla fall.


8 kommentarer:

Kzmonova sa...

Jag måste säga att för mig har livet bara blivit bättre och bättre. Jag är 46 nu och har aldrig mått så bra som nu. Var tid har nog sin tjusning och det gäller att ta till vara på den. Tonåren var en fasa i osäkerhet, 20-30 var ett ändlöst sökande. 40- har blivit ett varande i nuet.
Det finns nu två dagar i veckan jag inte bekymrar mig för: Gårdagen och Morgondagen...

Gammal Hårdrockare sa...

Kzmonova:

Visst, du har nog rätt. Jag har också ett väldigt bra liv, bättre än jag någonsin har haft faktiskt.
Men jag gillade att vara ung, jag gillade känslan av odödlighet och att tiden inte var linjär, jag såg inget slut. Det gör jag idag och det skrämmer vettet ur mig.

Anonym sa...

Måste bara skriva att jag älskar dina texter, du behärskar både att skriva rent humoristiska texter, romantiska,sentimentala och allvarliga texter. Det är en gåva du har.
Jag har lagt din sida på Mina Favoriter, du är verkligen min favorit på nätet!

/Nina

Zockerconny sa...

Kan bara instämma i vad anonym säger.
Om du skulle bli arbetslös vid nästa omorganisation (har hänt mig) så borde du ägna din tid åt att skriva kåserier. Du skriver ini h-vete bra

Zeb sa...

Såg bilden på MSG bild-LP, samma skiva skruvade jag faktiskt upp på väggen i klädkammaren under helgen, nostalgi...blev flera gamla godingar som numera pryder väggarna istället för att stå i en gammal drickaback.
Din Blog=Härlig läsning, en sann njutning att läsa dina texter.

Cheri sa...

Oj tack så mycket. Jag har faktiskt aldrig fått höra det förr. Jag kan inte heller riktigt säga att jag tänker på sånt när jag skriver utan jag skriver bara på. Ordbajseri brukar jag kalla det! Men tack så mycket iallfall!

Magda sa...

Skönt att nån annan än jag ålderskrisar.
Du skriver ju så bra! Gillade även polisinlägget.

RonnyBGoode sa...

Bra skrivet! Ja, nog är nostalgi och samlarvurm ett bra sätt att åter få en fläkt av den bättre värld vi en gång upplevde och att skingra negativa tankar.

Carpe diem and keep the vinyl spinning!