fredag 25 april 2008

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen...

Innan jag lägger ut denna text så känner jag att jag måste informera om en liten detalj, så att det inte blir fel. Det har det blivit på många andra platser på internet.
Nej, jag är inte sosse!
Jag avskyr moderaterna och dess partiledare Jättebebisen, det är sant. Men detta betyder inte att jag skulle vara sosse. Inte på något vis. De är helt enkelt inte något parti för oss vanliga arbetare längre så varför skulle jag rösta på dem? Sossarna är ett Europaparti för svensk medelklass och nysvenskar, inget annat.
Så vid nästa val, när sossarna har tagit över igen så kommer jag att ägna mig åt att kritisera dem i ett otal texter.
Tills dess så får det nuvarande regeringspartiet vad det tål från mig.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det och jag kan inte annat än hålla med. Skadeglädjen ger den där lilla extra kryddan på livet. Det känns skönt när någon skitstövel åker på pumpen, säger någon något annat så ljuger de. Alla människor önskar att den där plågoanden från skoltiden ska ha blivit uteliggare eller få rövkondylom och när man hör att önskningen har slagit in så firar man lite extra mitt i vardagen med att kanske köpa sig en glass, gå på bio eller något annat trevligt.
"Jag har aldrig velat mörda någon, men jag måste erkänna att det är många dödsannonser som har fyllt mig med lycka."
Skrev någon författare en gång. Jag tror inte att han var ensam om att hysa dessa känslor. Därför så kommer jag att se till att hålla mig vid liv in i det längsta. Inte dö i första taget. Varför ska man glädja sina ovänner?

Men nu breder jag ut mig igen, ber om ursäkt! Denna text skulle handla om något helt annat. Den skulle handla om en f.d. kollega som exakt i denna stund har blivit offer för moderaternas politik.
Det hade varit tragiskt om det inte hade varit som så att denna person röstade på moderaterna. Istället så måste jag erkänna att det känns rätt så bra, jag är skadeglad som sagt. Rejält skadeglad. Denna man som vi kan kalla för Robban har flera gånger klargjort vad han anser om arbetslösa och sjuka.
-"Lata jävlar! Det finns jobb bara man vill! Jävla simulanter! Varför ska jag år efter år steka pannkakor åt detta jävla pack!"
Osv, osv. Ni känner igen snacket.

Denna Robban är 48 år och har jobbat på mitt företag i drygt 15 år. Nu har han fått sparken. Jag tänker inte gå in på varför han har fått sparken, det är onödigt. Men sparken har han fått och det finns ingen som helst chans att han kan komma tillbaka. Det som han har ställt till med är av sådan grad att facket kan inte ens hjälpa honom - ett fack som han tidigare har talat enbart negativt om men som han nu i ett sista desperat försök har bett om hjälp. Moderater och konsekvens... Så nu så får han börja stämpla och tillhöra de "lata jävlarna".

Till saken hör att Robban gnäller. Han undrar hur i helvete han ska klara sig på 9 000 kr i månanden. Enligt honom själv så uppgår hans fasta utgifter varje månad på över 7 000 kr. Lägg därtill att a-kassan kommer att sänkas ytterligare efter 200 dagar. Robban är som sagt 48 år gammal, har ingen utbildning och har varit trogen ett och samma företag i många år. Företagen skriker knappast efter sådana som Robban. Nu är Robban inte bara arg, han är kinkig, han gnäller som ett litet småbarn.
-"Hur i helvete ska jag få något nytt jobb? Fan, det finns ju inga jobb! Bara en massa konstiga jobb som jag inte vet vad fan det är!"
Men Robban, det finns ju massor av jobb. Det finns ju jobb bara man vill! Det har du ju själv sagt. Och inte ska du gnälla över den låga arbetslöshetsförsäkringen, du har ju själv varit med och röstat fram den.
Detta sagt av en yngre kille som är rätt så nyanställd och som sitter relativt säkert. Jag skulle inte vågat ha sagt det med tanke på att Robban såg rätt så obalanserad ut vid detta tillfälle och jag känner mig lite för gammal för att få ett slagsmål på halsen.

Men Robban höll käft. Han såg bara förbannad ut.
Inte ett ord kom från hans mun för han visste att han hade gått på tidernas blåsning och nu så får han smaka på den politik han själv har röstat fram. Nu tillhör han själv de "lata jävlarna". Han är en snart femtioårig "lat jävel" bland många andra i samma ålder som nu ska ut och konkurrera med de tjugofemåriga akademikerna om jobb med titlar som de inte ens vet vad de betyder.

Robban har familj, en fru och en liten dotter på tre år. Han har även lån på lilla radhuset. Nu måste Robban vara beredd på flytta kors och tvärs. Innan han blev arbetslös så talade han sig varm för en "rörlig arbetsmarknad" för det hade han hört moderaterna säga och moderat, det var vad han var det. Inte någon "lat jävel" minsann.
Ska Robban åka på eventuell anställningsintrevju så får vi hoppas att de allmänna kommunikationerna når dit, för bilen måste Robban sälja. Men det gör nog ingenting för Robban har själv sagt att är man arbetslös så ska man fan inte ha råd att ha någon bil. Vi får hoppas att han känner sig som ett riktigt föredöme när han sitter på tåget till Övre Rakvattnet och är nervös inför en anställningsintervju till ett jobb han aldrig kommer att få.

Lycka till Robban! :)

4 kommentarer:

Anonym sa...

Får man fråga vilket parti du röstar på? Du verkar inte gilla något av dem.

Prinsessa med rufsigt hår sa...

*skrattar högt* Åh vad jag älskar när folk biter sig själva i baken, och vilken tur för Robban att han inte är en lat jävel :-)

Anonym sa...

Alliansen är 100000 gånger bätre än Sveriges undergång SAP!!
Roberth Ström

Anonym sa...

Klockrent skrivet!