lördag 12 april 2008

Skitjobb.

Det är lördag och jag har precis kommit hem från mitt jobb. Varannan helg har jag tjänstgöring och för första gången i mitt liv så har jag ett jobb som jag trivs med, jag gör t o m karriär vilket tidigare har varit ett helt okänt ord för mig.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig vid datorn och börja skriva.
Varför gjorde jag det egentligen?
För att jag vill!
För att jag kan!
För några år sedan bestämde jag mig nämligen för att enbart försöka ägna mig åt sådant som jag vill göra. Som jag tycker är kul. Skriva är kul.
Jag låter inte längre mina egna felval i livet vara några begränsningar, jag ser dem istället som en tillgång. Utan mina tidigare skitjobb så hade jag inte haft några erfarenheter. Jag hade inte fått vara med om allt som jag trots allt har fått vara med om.
Jag hade inte haft mina minnen.
För det är ju trots allt det bästa vi har. Glöm din kommande löneförhöjning, familj och din belånade villa. Det är våra minnen som är det finaste vi har, våra minnen är vad vi är och det sista som lämnar oss när vi somnar in för gott.
Människan som håller dig i handen när du dör är inte din sista känsla av kontakt med denna världen. Nej, det är minnet av människan som håller dig i handen som är det sista som flyger genom dina synapser innan Gud drar ur kontakten för gott till denna världen.

Vi föds med ett eget universum i huvudet och under åtta timmar om dagen så bör man begränsa sina tankar och fantasier så att de inte seglar iväg mellan alla kvasarer och galaxer där uppe. Men när vi slutar jobbet, så fort vi stiger utanför portarna på vårt företag så kan vi släppa loss våra tankar, alla våra drömmar, fantasier, dårskap och längtan.
Jag lärde mig aldrig att begränsa mig till att dagdrömma efter arbetstid, det var snarare tvärtom. Det var under arbetstid som jag försjönk in i mig själv och mina fantasier.
Det var min förmåga att färdas i mitt eget universum som fick mig att stå ut under alla dessa år.
Vissa människor tar till flaskan, andra tar till repet. Vissa psykar ihop totalt och förvandlas till en dreglande idiot som förpassas till en madrasserad cell. Där sitter de i ett hörn och stollerunkar och vid något enstaka fall av klarsynthet så glömmer de all förnedring och alla skitjobb som de har tvingats till i sina liv. Istället minns de. De minns sina drömmar, sin längtan som de en gång hade.
Innan arbetslivet.
Innan skitjobben.
När de var barn och trodde att så fort den förbannade skolan var slut, ja då skulle allt bli bättre. Alla drömmas skulle infrias.

En gammal barndomskamrat till mig jobbar som svetsare. Han har tillbringat många år av sitt liv på samma arbetsplats och tjänar mycket bra. Skulle jag fråga honom vad han egentligen sysslar med på sitt jobb så skulle han troligtvis börja redogöra för dubbla svetsfogar, vikten av att tolka en ritning på rätt sätt, kvalitetskontroller med tryckluft, krävande och kräsna kunder, fasade kanter hit och elektroder dit. Antagligen med en smula stolthet i rösten. Det är ett svårt och krävande jobb och det vet han om. Därför kan han gå med rak rygg när han är ledig. Skulle jag ha haft samma jobb och någon hade ställt samma fråga till mig så hade jag svarat:
-"Jag svetsar ihop plåtbitar."
Antagligen med avsmak i rösten.

En snickare spikar upp plankor.
En målare klafsar färg på nämnda plankor.
En rörmokare kopplar ihop rör.
En bonde kör gödsel fram och tillbaka.
Punkt. Det märkliga är inte det faktum att en murare fascineras av att blanda cement och stapla tegelstenar, inte heller varför han gör det - han får ju betalt för det - utan för att han faktiskt känner glädje och stolthet över att göra det!

Denna text handlar om att minnas sina felval i livet, om mitt totala ointresse och brist på anlag för praktiska yrken. Den handlar om att vara en katt bland hermeliner. Den handlar om att äntligen inse det efter många år.
För mig tog det över tjugo år innan jag faktiskt erkände något inför mig själv som jag faktiskt redan hade förstått när jag var sexton år.
Jag föraktar inga yrkeskårer, det finns inga dåliga jobb. Man ska alltid försöka göra rätt för sig och dra sitt strå till stacken. Denna inställning fick dessvärre mig att välja yrken som jag absolut inte passade för. Den puttade mig ut från ett stup och lät mig falla genom ett helt universum av meningslöshet och galenskap innan jag tog mark och kunde ställa mig samma fråga som jag gjorde den där sommarmorgonen 1981 när jag vandrade ut från skolan för sista gången.
-"Och vad fan ska jag göra nu då?"

Har man tur så hittar man något som man passar för, som man är intresserad av och som man kan känna respekt för. Gör man inte det så är det bortkastad tid. Det förstår jag idag men det gjorde jag inte när jag var ung. Då var det viktigt att "passa in" i den miljön jag växte upp i. Man skulle betala skatt, göra rätt för sig och ha ett "riktigt" jobb. Man skulle vara godkänd. Ett riktigt jobb var något som krävde mesta möjliga fysiska ansträngning och minsta möjliga intellektuella uppoffring.
Fabriksarbete var ett riktigt jobb. Verkstadsarbete och diverse hantverksarbeten var också riktiga jobb. Tungt, hårt och manligt. Fjollorna gick vidare till gymnasium och högskolor. Män skulle jobba på dagens utflyttningshotade industrier eller något annat som gav valkar i händerna och skit under naglarna. Det gav svaj i ballarna.
Järnbalkar, bildäck, plankor och pappersbalar var något som man skulle känna dragning till och ju större verktygslåda, ju större karl.
Jag fick en verktygslåda i julklapp en gång när jag var barn. Den har jag fortfarande kvar men den är i stort sett tom. Om man tittar efter riktigt noga så tror jag att man hittar en hammare och en liten tång samt en skruvmejsel. De ser ut som något från "Den lille snickaren" och antagligen så har de inhandlats i någon leksaksaffär av min mor. Jag brukar spika upp tavlor med hammaren men tången har jag faktiskt aldrig fått någon nytta av, inte ännu i alla fall och jag lär nog aldrig få det heller.

I högstadiet så valde jag syslöjd, inte för att jag hade något intresse av att sy badlakan i frotté men jag slapp i alla fall ifrån bandsågarna, hyvlarna, tvingarna, stämjärnen och de snusande idioterna borta i träslöjdssalarna.
I mellanstadiet hade jag dock träslöjd. Efter tre år så erhöll jag en etta i betyg vilket är en fantastiskt bedrift i sig eftersom det i stort sett endast krävdes närvaro för att få en tvåa.

Jag är och har aldrig någonsin varit en "manlig" karl enligt dessa kriterier. Jag är född med två vänsterhänder som jag helst har velat hålla så rena som möjligt, är allmänt klent byggd, har inget intresse för hur maskiner fungerar och har aldrig någonsin ens funderat över att plocka isär någon mojäng för att sedan försöka få ihop skiten igen. Huvudsaken för mig är att de fungerar. När de lägger av så står jag fullkomligt handfallen och oavsett hur mycket jag försöker att få den att fungera så rullar, pyser, häftar, viker eller matar inte fanskapet förrän jag har ropat på hjälp.
Jag gillar inte att bli skitig, speciellt inte om händerna. Jag kastar mig inte över oljiga muttrar, skruvar och kolvar för att försöka få dem att passa ihop. Dels för att jag inte bryr mig och dels för att olja är jävligt besvärligt att få bort från händerna.

Jargongen och dialogen på en typisk arbetsplats för män som gillar att bära tunga verktyg och bocka plåt rör sig ofta om sexuella aktiviteter - vad man vill göra, borde göra och påstår sig ha gjort tillsammans med det motsatta könet.
-"Fruntimmer ska knullas i båda ändarna!"
Upplyste en karl i blåställ mig om efter att jag hade presenterat mig under kafferasten.
-"Jajamänsan!"
Sade jag som aldrig ens hade suttit intill en kvinna på bussen. Jag visste ingenting om kvinnor och föredrog hellre att sitta hemma och ägna mig åt mina stillsamma hobbies. Skulle jag någon gång till äventyrs fått kontakt med en tjej under dessa första år i min ungdom så kan jag lova er att sexuella aktiviteter hade varit det sista som hade kommit på tapeten. Det är lite svårt att etablerade någon kontakt när man står där röd som en tomat efter att allt blod har rusat upp i ansiktet och stockat igen varenda artär i hjärnans talcentrum.
När inte samtalen under rasterna rör sig kring sexuella erövringar så handlar det om sport. Karlar som hade uppenbara problem i grundskolan med att lära sig multiplikationstabellen kan sitta och rabbla målresultat åratals tillbaka och alla så håller de av någon anledning på ett speciellt lag, "deras" lag som de säger.
I denna värld så fascineras man väldigt mycket över karlar som jagar en boll över en gräsplan. Ännu roligare blir det om laget med rätt färger lyckas få in bollen mellan två stolpar. Helst många gånger. Ibland byter de ut bollen mot en puck. Vinterid är det vuxna karlar med stora hjälmar, knäskydd och träklubbor som är intressantast och deras jakt över isen efter en svart gummitrissa upplevs som väldigt viktig och meningsfull.

Smutsiga händer är också viktigt att ha.
Jag var sexton år och hade liljevita rena händer. Jag var en drömmare, en tönt, en kille som gillade böcker och att teckna. En kille som hade visioner och en framtid som kanske hade passat mig om jag bara hade ansträngt mig och varit lite tuffare. Istället så valde jag att börja jobba på en plastfabrik. Så skulle man göra, så var det och så fick det bli.
Jag hatade det från första stund. Efter en vecka hade jag kommit in i jobbet och sedan tog mina dagdrömmar fart. Samma beteende som hade räddat mig från sinnesjukdom under mina nio år i grundskolan. Mina dagdrömmar hade dock ändrat karaktär, nu handlade de inte längre om äventyr i djungler och hämnd på lärare och översittare. Nu handlade de om sex och om tjejer och inte vilka tjejer som helst. Det var mogna kvinnor från herrtidningarna. Jag var sexton år och en kvinna över arton år var en mogen kvinna. Jag stod vid maskinen och hade ståkuk åtta timmar om dagen, övertid och helgarbete oräknad. Efter ett år så hade jag knullat varenda utvikningsbrud från Lektyr och Fib-Aktuellt på alla möjliga och omöjliga sätt. Jag hade gått igenom hela registret, från Månadens Fibbantjej till monstren som vissa karlar skickade in under rubrikerna "Läsarnas egna fruar" och "Linsmusar". Jag var inte den som var kräsen. Alla så fick de vara med i mina dagdrömmar.
Med tanke på hur jävla tråkigt mitt jobb var så grep jag mot slutet efter halmstrån. Jag fantiserade om att jag tog städerskan stående på toaletten och en fet kärring uppe på lönekontoret som gick under benämningen "Renoveringsobjektet" smaskade jag på bakifrån tills hon skrek efter både brandkår och sista smörjelsen. Inte dåligt med tanke på att jag i verkligheten aldrig skulle komma på tanken att prata med en tjej på telefon. Om det nu hade funnits någon att ringa upp.

Efter drygt ett år så sade jag upp mig. Stod inte ut helt enkelt och jag trodde fortfarande på skitsnacket om att det fanns ett jobb som skulle passa alla. Jag hade hört folk nämna "arbetsglädje" och "yrkesstolthet" och ännu så hade de inte blivit tomma ord för mig. Dags för nya besvikelser alltså!
Jag fick genom arbetsförmedlingens försorg en praktikplats på ett tryckeri. Vad jag nu skulle dit att göra? Tryckerier karaktäriserades på den tiden av maskiner och tung mekanik. Det var mycket kolvar, diglar, kugghjul, drev, spakar och pistonger. Glöm inte oljan. Jävligt otäckt att få på händerna. Och trycksvärtan! Stod ut i exakt tre veckor. Under en lunchrast så informerade jag chefen om att jag var tvungen att sticka iväg en sväng på stan och uträtta lite ärende.
-"Kommer snart tillbaka!"
Jag visade mig aldrig där mer.
Inte nog med att man var tvungen att lära sig något som var helt ointressant, man förväntades även tycka att själva lärandet i sig självt var kul, man skulle uppvisa entusiasm och nyfikenhet. Denna jävla nyfikenhet och entusiasm har varit ett genomgående tema inom alla yrken jag har haft sorgen och olyckan att behöva jobba inom.
Jag har aldrig varit nyfiken överhuvudtaget.

Vid den här tiden så upptäckte jag dessvärre spriten.
Eller kanske dessbättre. Jag var blyg och bortkommen och jag saknade fullständigt förmågan att ta mig i kragen och syna min egen rädsla. Hade jag inte fått smak för alkohol den där sommarkvällen i stadsparken för så länge sedan så hade jag fortfarande suttit kvar i mitt pojkrum och drömt om främmande städer, länder och kvinnor som jag aldrig skulle våga besöka eller ta kontakt med. Jag vet att alkohol är dödligt och jag skulle aldrig någonsin rekommenderar någon att smaka, men för mig så var spriten positiv under en tid. Den öppnade ögonen på mig, den gjorde mig delaktig, fick mig att hitta orden och börja ägna sig åt det som alla unga tonårskillar sysslar med.

En helt ny värld öppnade sig. Helt plötsligt så vågade jag ta kontakt med flickor, i och för sig i ett rent vanvettigt berusat tillstånd, men ändå. Jag talade med dem och ibland så svarade de faktiskt!
Sprit kostar pengar och jag fortsatte att vantrivas på diverse arbetsplatser. Jag jobbade en kort period på en lastbilscentral men tröttnade. Eller "tröttnade" förresten, det förutsätter ju att man faktiskt tyckte att det var ok i alla fall i början. Så var det inte i mitt fall. Jag hatade från första stund och sedan ökade trycket tills det började pysa ut i form av sena ankomster och allmän apati. Det ena tröstlösa jobbet avlöste det andra. Jobbade som kyrkvaktmästare i ett år och sedan var vikariatet slut. Tack! Tack! Blev ivägtvingad på en svetskurs vilken jag såg till att straffa mig ut ifrån så fort som möjligt innan jag blev galen samt klafsade runt i stora gummistövlar på några jävla leråkrar och plockade granplantor i Skogsvårdsstyrelsens regi under ett halvår. Det spöregnade varje dag.
Lera på händerna!
Jag flyttade, bytte stad vilket bara gav mig ett nytt jobb som jag vantrivdes med. Jobbade som vaktmästare och förväntades vara tacksam över att få syssla med oerhört inspirerande sysslor som bestod i att spika upp tjärpapp, röja sly, rensa avlopp och klippa gräs.
Jord och smörjolja på händerna!
Jag flyttade igen, fick nytt jobb, flyttade igen, ny tortyrkammare. Och igen, och igen... Ny stad men samma skitjobb.

Jobbade i flera år på olika färjor.
Den fria tillgången på sprit förde med sig att jag höll på att supa ihjäl mig vilket ställde mig inför tre val:
Supa ihjäl sig, jobba kvar nykter eller säga upp sig. Jag sade både upp mig och drog ned på spriten. Det var ändå inget kul längre.
Började jobba på lasarett och mentalsjukhus, i det ena storköket efter det andra. Tristess.
Fyllde trettio.
Tappade håret.
Blev gammal.
Blev ful.
Grinig.
Stekflott, köttsaft och mjöl på händerna! Arbetslös... Nya skitjobb... Arbetslös igen... Nytt skitjobb. Jobbade som truckförare på ett centrallager i ett år. Jättekul och inspirerande att köra pallar med corn-flakes och mjöl fram och tilbaka för åttio kronor i timman. Brum! Brum! Charkfabrik... Bokbinderi... Arbetslös... Meningslösa datakurser... Städjobb... Tvätteri... Restaurang... Och ständigt skitiga händer.

För några år sedan så stod jag som vanligt och drömde mig bort på ännu en arbetsplats. Jag minns inte vad det var jag drömde om, Lottovinst kanske? En resa till Australien eller kanske någon grovt pornografisk dagdröm.
Hur som helst så tog det helt plötsligt tvärstopp. Det slog back i hela maskineriet. Det började tugga och mata luft, det gnisslade och pös och sedan så var filmen slut. Jag fann mig själv stående med händerna nedkörda i en stor plåtbalja med något jävla slabb som såg ut som pastasallad.
-"Är du inte färdig ännu? Vi öppnar ju för helvete om tio minuter!"
Skrek en kökschef till mig som såg ut som en karl som höll på att dö efter en livslång diet på cigarretter och råttgift. Jag skulle snart fylla fyrtio år, jobbade för nittio kronor i timman tillsammans med arbetskamrater som var precis lika stora idioter som jag själv. Lika fula, lika förgrämda, lika desillusionerade.
Hur fan kunde det gå så långt? Jag hade lust att ropa på hjälp men nu skulle ingen lärarinna komma till undsättning och ta plågoanden i örat. Om några månader skulle mitt vikariat gå ut och med tanke på vilket osannolikt skitjobb det här var så skulle arbetslösheten bli en befrielse. En svetsare svetsar ihop plåtbitar.
En snickare spikar upp plankor.
Vad skapar en kock eller ett ekonomibiträde egentligen? Oavsett vad han tillreder så är slutprodukten densamma - Avföring. En köksanställd kokar, steker och bakar skit. Han skivar och friterar, hackar och maler och förväntas vara tacksam. Ibland så ska man även vara engagerad och intresserad.
Detta förbannade engagemang och intresse!

Verandor, trappor och bord är en snickares monument över ett långt arbetsliv. En stor septiktank full med skit skulle jag lämna efter mig. Min arbetsinsats flöt i stora bruna korvar genom kloaksystem och reningsanläggningar.
Hur meningsfull känns en sådan syssla? Hur meningsfullt känns livet överhuvudtaget när man måste tillbringa åtta timmar om dagen på ett dårhus för en struntsumma i lön? Det var ett idiotjobb för idioter och naturligtvis så får idioter vad de förtjänar, nämligen idiotlön och ett idiotliv bland andra idioter.
Idioter med skitiga händer.

Chefen stod och blängde ilsket och jag återgick till att blanda ihop pastasalladen. Jag försökte gång på gång fly tillbaka in i mina dagdrömmar men det var tvärstopp, projektorn hade skurit ihop. Inte en enda liten drömsekvens gick att få fram. Jag tog i från tårna och ansträngde min fantasi till det yttersta men istället så kom det bara fram gamla och uttjatade teman om erövrade prispokaler och utmärkelser, välplacerade käftsmällar på diverse chefer och sju rätt på Lotto. Någonstans mitt uppe i alltihop gav Samantha Fox mig ett sugjobb och Terminator klampade omkring i korridorerna på min gamla skola och rensade upp en gång för alla.
Det var uttjatat. Jag hade varit med om det förr. Kom med något nytt för helvete! Jag har ju ett jobb att utföra! Det hände ingenting, fantasin var som bortblåst.

Men människan är konstruerad till att överleva, att anpassa sig till alla situationer hur jävliga och hopplösa de än ter sig. Jag lät alla mina dagdrömmar och ihopdiktade historier gå i repris men istället för att visa dem som rena bildsekvenser så började jag klä dem i ord som så småningon blev meningar och hela berättelser. Jag tyckte det var kul! Jag hade fått en ny hobby!
Resten av tiden som jag hade kvar på mitt vikariat gick mycket fort. På dagarna gick jag omkring och byggde meningar i skallen och på kvällarna satt jag hemma och skrev ned skiten. Många av mina dagdrömmar hade varit av grov pornografisk karaktär eller också var det sockersöta romantiska fantasier och till min förvåning så köpte några suspekta veckotidningar smörjan.
Min dåvarande flickvän tyckte inte att jag var riktigt klok men det sket jag i. Är det något som alla dessa år av lidande har lärt mig så är det att man ska strunta i vad andra tycker och göra det man själv tycker känns meningsfullt. Vissa tycker att meningen med livet är att rensa avlopp och lämnar gärna ett fungerande avloppsystem efter sig när de kilar vidare. Fortsätt gärna med det, jag tänker inte försöka ta jobbet ifrån er!

Meningen med livet för mig är att fortsättningsvis enbart göra det jag själv känner för. Att ha kul helt enkelt och just nu så tycker jag det är kul att sitta vid datorn att skriva, alltså gör jag det. Nästa månad kanske jag har tröttnat och har astrofysik eller pudeltrimning som hobby. Man får ingen spillolja eller jord på händerna av det i alla fall.
När jag var sjutton så kunde jag aldrig drömma om att jag några år senare skulle sitta på ett båtdäck i Tallinns hamn och se stridsvagnar rulla förbi. Hade någon talat om för mig att jag en julimorgon skulle vakna upp i sängen hos en kvinna som var vackrare än något jag hittills hade lyckats fantisera ihop så hade jag aldrig trott dem.
Men jag tänkte att jag skulle bli hundra år, alltså har jag femtiosju år kvar att leva och under de åren så kan det fortfarande hända mycket som gör mig positivt överraskad. För oavsett hur många skitjobb jag har försörjt mig på så har jag även haft mycket kul. Jag har träffat många trevliga och underliga människor och fått vara med om en hel del. Skrattet har oftast överröstat gnället och svordomarna.

Men en sak är säker, jag tänker försöka vandra genom resten av livet med rena händer. Det kommer att bli svårt med tanke på mitt nuvarande jobb men någon fördel som arbetsledare ska man ha.
I morgon ska jag peka på golvbrunnarna och skrika
-"Varför i helvete är det ingen som har spolat rent golvbrunnarna?"
Sedan kommer jag att böja mig ned och rensa dem själv. Jag är nämligen en snäll och omtyckt arbetsledare.
Svin till chefer har jag haft tillräckligt i mitt liv, jag behöver inte bli likadan.
Men jag kommer att ta på mig gummihandskar så att jag slipper att bli skitig om händerna.

3 kommentarer:

Rex sa...

"Det slog stopp" skrev du...ja,förr eller senare gör det det. Det har jag själv upptäckt nyligen tyvärr,det gäller att bryta det och komma igen,inte så lätt alla gånger....

Gutegirl sa...

Den här texten fick mig att bli väldigt melankolisk.

Le Tobe sa...

jag känner igen mig. Jag har också bara haft skitjobb som jag aldrig tyckt om. de senaste 8mån har fått mig att bli så jävla nere och deppad att jag börjar missköta jobbet också. Är aldrig triggad till att jobba, utan sitter mest och dumsurfar på jobbet. Men jag blir inte skitig om händerna iallafall.