onsdag 2 april 2008

Stubbat hår.

När jag var ung och gick i plugget så var långt hår ett måste, så gott som alla hade det. Men så fanns det några stackars jävlar som hade, som man sade, stubbat hår. Ofta var det "åkarbarnen", dvs bondungarna som fick åka skolbuss till plugget. Om någon kom till skolan med stubbat hår, ja då blev han naturligtvis idiotförklarad samt fick så jävla mycket stryk som någon kunde få. Här snackar vi ren misshandel. De stackars bondungarna med sitt stubbade hår fick utstå mycket och jag skulle tro att de var lika glada som jag när skolhelvetet äntligen var över.
Många ungar gick omkring på skolgården och hade frillor som Ted Gärdestad i rent överlevnadssyfte.
Vad hände med beskrivningen "stubbat hår"? Det verkar som om ingen använder detta ord längre. För ett tag sedan beskrev jag en kund för några yngre arbetskamrater.
-"Han är rätt så lång, glasögon, stubbat hår och har ett ansikte som ser ut att ha legat i en rötslamsdip sedan 73."
De såg ut som levande frågetecken. Vad var "stubbat hår"?
Idag verkar man istället säga att man är rakad eller i sällsynta fall kanske snaggad. Man har snagg. Aldrig stubb.
Ingen är stubbad numer. Aldrig.
Stubbat hår är en kvarleva från stenåldern, från tiden när man var tvungen att låta håret växa för att slippa bli misshandlad ute på skolgården.

Jag har alltid med mig matsäck till jobbet, "massäck" som det uttalas. Smaka på ordet, "maaasäck". Gammalt fint och trevligt ord som genast för tankarna till barndomens utflykter i skogen med mormor och morfar. Sommar, surrande flugor, blandsaft, ostmackor, hembakta kanelbullar och en uråldrig morfar som satt på en stubbe och rökte Greve Hamiltons blandning i sin gamla pipa.
-"Idag har jag riktiga godsaker i massäcken, mackor med fiskpinnar och kokta ägg. MUMS!"
Sade jag till mina arbetskamrater för ett tag sedan. De tittade menande på varandra och flinade lite lätt. Ingen säger längre massäck, det är också ett gammalt ord som anses avslutat. Lika borta som åttiotalet.
Matlåda säger man idag. Matlåda. Hur kul låter det? En låda med mat. Kort och gott. Inga associationer, ingenting.
Jag kommer att säga massäck tills jag går i pension.

Men allting ändrar sig. Även jag själv kan stå som ett levande frågetecken ibland. När jag var ung under åttiotalet så lyssnade man på rockband. Deep Purple och AC/DC var rockband och de var mina idoler. Vad ungarna har för benämningar idag vet jag inte för jag stängde av radion för gott när åttiotalet övergick i nittiotal.
Men jag tror inte att de säger rockband längre.
För många år sedan var morsan ihop med en karl som utan att skämmas hade en imponerande samling med gamla beatlesplattor.
-"Ringo var en jävligt skicklig batterist!"
Utbrast han en kväll när han tvingade mig att genomlida det Vita Albumet.
Batterist? Trummis heter det väl? En batterist får mig att tänka på engelska soldater och luftvärnspjäser under andra världskriget.

För några månader sedan var jag ute på lokal och söp mig själv under bordet.
-"Var poporkestern bra?"
Frågade en pensionärsmässig gubbe på jobbet mig under måndagens lunchrast. Jag är en man som sällan kommer ihåg att jag överhuvudtaget lämnar lägenheten när det är fest på schemat, minnet brukar försvinna redan vid halvåtta. Jag minns aldrig vilket etablissemang jag har hedrat med min närvaro, än mindre om det har varit någon "poporkester" där. Spelar de fortfarande musik ute överhuvudtaget?
-"Jag vet inte, när jag ramlade ned i orkesterdiket för tredje gången så åkte jag ut. Jag hann aldrig höra dem spela".
Sade jag. Gubben fattade aldrig ironin. Han bara tittade på mig och försjönk sedan i sin morgontidning igen.

Enterknappen säger man idag. Jag säger vagnreturen och ser min gamla skrivmaskin framför mig.
Kombibil säger de om lite större bilmodeller. Herrgårdsvagn säger jag och genast dyker en gammal Amazon med lastutrymme upp i min hjärna. Av någon anledning alltid röd.
En telefon är för mig en vit eller beige apparat med nummerskiva. Den står på sitt speciella bord ute i hallen. Det var över tjugo år sedan jag såg en sådan men det är vad jag ser framför mig när min nya kameramobil ringer i min ficka.
När jag ska ringa Telias kundtjänst så förväntar jag mig att en orange volvo med Televerkets logga på sidorna ska rycka ut och komma till min hjälp.

Stubbat hår var det ja. När jag tänker tillbaka så retar det mig en smula att jag aldrig vågade klippa mig kort under skoltiden. Jag var feg och för att slippa stryk så lät jag mitt hår växa ända ned till axlarna. När jag äntligen slapp skolan och blev vuxen så började det bli försent för mig att pröva på att vara stubbad. Håret började att lossna redan vid tjugofemårsåldern och idag skulle jag inte se klok ut om jag försökte mig på att ha en stubbfrisyr. Jag skulle se ut som en kaktus i huvudet. Eller som 87:ans långhåriga kusin. Därför så rakar jag skallen en gång i månaden. Det är hemskt, jag vänjer mig aldrig vid att känna hyveln mot min skalle. Det ska ju vara hår där. Tjockt och fint hår som kvinnorna kan köra sina fingrar igenom.
Vilka kvinnor?
Ska sanningen fram så har jag aldrig varit någon kvinnokarl.
Men kanske om jag hade fått pröva på att ha stubbat hår i min ungdom, då kanske de hade strömmat till? Vem vet? Stryk hade jag fått ute på skolgården men det hade varit värt om kvinnorna senare i livet hade rusat till och tröstat mig, gullat med mig och sagt att lille lille vän, det ska nog bli bra ska du se. Allting kommer att ordna sig!
Det gjorde det aldrig.

Som tur var så visste jag ingenting om livet som ung pojke. Jag kände inte till ett smack om någonting förutom att det gällde att vårda håret, att hålla morsan och saxen borta och se till att det fick växa ifred.
Då var längden på håret mitt största problem. Idag skulle jag varit jävligt glad om det hade funnits något hår att bekymra sig om. Det skulle kännas väldigt skönt att få gå till en frisör och säga till honom att låta saxen jobba.
Kör hårt! Jag skulle skaffa mig en tuff stubb, det skulle stå rakt upp på skallen och sedan skulle jag gå långsamt, långsamt som en cowboy genom stan. Kanske skulle jag ta svängen förbi min gamla skola, gå över skolgården och i fantasin låta de gamla översittarna dyka upp. Jag skulle ta dem en efter en, jag skulle rensa upp och sedan skulle flickorna och de andra kuvade ungarna stå i en ring runt mig och vara fulla av beundran, de skulle applådera och sedan skulle någon säga:
-"Vad var det jag sa, det skulle ju ordna sig!"

2 kommentarer:

Magda sa...

Now we´re talking!

Gutegirl sa...

En del av de gamla orden gillar jag. Poporkester ska jag börja använda.