lördag 26 april 2008

Tillkrånglare eller Förenklare?

Naturligtvis så går det inte att leva samma liv som man levde som ung tjugoåring. Värderingarna ändras, man får andra intressen.
Man mognar helt enkelt.
Men varför är det så många som blir gubbar och kärringar i förtid? Hur kul är det att se ut som Beppe Wolgers eller Ria Wägner när man är 35-50 år? Hur kul är det att leva som Kronblom och Malin när man egentligen fortfarande är rätt så ung? Jag har flera jobbarpolare och gamla vänner som har degenererat till detta stadium. Jag hävdar att man behöver inte bli gammal om man inte vill det! Man kan raka sig, man behöver inte bli smällfet om man inte vill och man behöver inte heller stelna ihop i kroppen och gnälla över krämpor som inte ska behöva komma förrän i sjuttioårsåldern. Det är bara att röra på sig och försöka lägga manken till, vara öppen för nya impulser osv.

Det trista är att även kvinnorna runt omkring mig håller på att rasa ihop fullständigt. Ett ex till mig är idag 40 år och när hon var tonåring så var hon vacker som en gudinna. Sist jag hälsade på henne så upptäckte jag att hon hade blivit en fet kärring med tillhörande grinig uppsyn. Hennes karl satt mest i bersån och drack kaffe och kammade över sin flint.
När jag var tillsammans med henne så knäbad och tiggde jag om att få gå till sängs med henne. Idag knäpper jag händerna och tackar Gud för att jag slipper och kom undan med förståndet i behåll.
Hon har blivit gammal i förtid. Hon gav upp någonstans efter vägen.

Ni vet vad jag menar. Ni har säkert en massa typexempel själva på jobbet. Försök att få med dig någon av dem på en resa någonstans så får ni se. De kommer att ha miljoner saker att skylla på, allt från att de inte har råd till "kärringa", "ungarna" osv. Sådana människor lever helt enkelt inte, de är döda och begravda sedan länge tillbaka.

Jag frågade en kille på jobbet vad han ska göra nu i helgen.
-"Tja... Det blir nog en tur i skogen med hunden, kanske blir det någon öl framför TV:n"
Nej, han är inte 77 år, han är 40... En fin pojke, väger inte ett gram under 100 kilo. Skägget är grått och fint och han har säkert inte doppat veken sedan början av nittiotalet. Vill inte heller. Jag har frågat honom om vi inte ska gå ut någon helg och åtminstone snacka med lite med några kvinnor.
-"Ingen idé"
är svaret jag får.
-"De vill ändå inte ha kontakt med en gammal gubbjävel som mig."
Frågan är varför en sådan fortsätter med att jobba och betala in hyran och räkningarna? Han har ju redan avlidit.
Och vem är det som har tvingat honom att bli en gammal gubbjävel redan vid fyrtio?

Inte fasen finns det väl något positivt med att bli gammal och trist i förtid? Döden kommer och flåsar dig i nacken tids nog, man behöver inte tjuvstarta.

Om det nu är som så att det är såhär folk vill leva, detta var vad de drömde om som unga. Varför hör man då inga segerjubel från deras kvarter? Varför skrattar de så sällan? Varför ser de så griniga och knäckta ut?
Jag kan tänka mig en trevligare medelålder än att stå vid någon jävla grill med en kulmage hängande över träningsoverallsbrallorna och en massa jävla väsen från grannarnas ungar, gräsklippare och krisande hemmafruar ringande i öronen.
Jag kan faktiskt tänka mig ett annat liv. Jag har drömmarna kvar. Det var ju ett sådant liv som man svor över att man själv aldrig skulle skaffa sig när man var tonåring. Man såg medelålders karlar med skägg och kulmage vagga fram. Sådan skulle man aldrig bli.

När man har gubbat till sig riktigt ordentligt, när fettet ligger som en stor midjeväska runt magen, när skulderna och lånen går jämt upp med lönen, vad ska man göra sedan då? Gå och vänta på infarkten? Vad har man kvar? Vad hände med drömmarna och var det värt att sälja dem för ett jävla banklån och ett jobb som man hatar?
Vad hände med pojken som ville flyga till månen och paddla uppför Amazonas? Vad hände med flickan som ville bli balettdansös eller sagoboksförfattare?

Mitt mål är en enkel och besvärsfri tillvaro där så få människor som möjligt kräver så lite som möjligt av mig.
Jag vill ha kul!
Jag vill leva!
Jag vill inte ta ansvar, inte betala av på lån och inte lägga pengar på något som ändå bara består av tegel, trä och en strävan efter att passa in någonstans. Men framför allt så vill jag inte åldras i förtid.
Det finns några saker som man kan göra för att inte åldras i förtid. Jag är inte fattig så rakhyvlar har jag råd med. Fet vill jag inte bli, dels så är det opraktiskt och dels så förkortar det livet. Därför ser jag till att leva ett sådant liv som inte genererar fetma. Men framför allt så gäller det att inte krångla till livet, att inte binda upp sig.
Jag tror det finns två sorters människor - Tillkrånglare och Förenklare. De flesta människor är enligt mig Tillkrånglare och känner inte ens till att livet kan vara både enkelt och okomplicerat. Jag vill vara en Förenklare och jag jobbar hårt på det.

Låt mig nu förklara vad som är skillnaden mellan Tillkrånglare och Förenklare.
En Tillkrånglare skaffar sig en älskarinna, en Förenklare skiljer sig från frugan och skaffar en ny flickvän.
En Tillkrånglare löser gamla skulder genom att ta nya lån. En förenklare har inga lån, alternativt betalar han av dem snabbt som fan med sparpengarna.
En Tillkrånglare byter själv till vinterdäck på bilen i tron att han ska spara pengar men lyckas istället få domkraften att gå rakt igenom plåten, gör hjulmuttrarna runda, slinter och slår knogarna blodiga, får raseriutbrott och slår i ren ilska sönder värden för tusentals kronor. En Förenklare inser sina begränsningar redan från början och lämnar in bilen för däckbyte vid närmaste verkstad.
I det sistnämnda exemplet kan man dra en liknelse mellan husköp och lägenhet där personen som prompt ska byta däck själv får symbolisera husköpet.

Ja, där har ni en kort beskrivning. Jag är en Förenklare men ibland så krånglar även jag till det för mig. För flera år sedan så prövade jag på gubblivet. Mitt ex ville bo i radhus och utan att jag visste hur det gick till så stod jag helt plötsligt i en äcklig liten trädgårdstäppa med radhuslån, idioter till grannar och gräsklippare - En gräsklippare som jag inte ens visste hur jag skulle starta. Jag stod en solig sommarmorgon och glodde upp i skyn och kände att jag höll på att mista förståndet. Jag ville inte ens klippa gräset och det var ändå ett av mina mindre problem. Jag hade skulder på ett boende och liv som jag inte vill ha. Jag hade varit på god väg att hitta mitt riktiga liv, nu var jag istället tvungen att sköta ett jobb som jag hatade för att kunna betala av på lån till något jag inte ville ha.
Jag hade inte bara givit upp mina drömmar, min hobby och börjat leva gubbliv. Jag var även på god väg att bli en Tillkrånglare av stora mått.
Min sambo kom ut och frågade hur det var med mig.
-"Det här går inte."
Sade jag med tung, ödesmättad och sorgsen röst.
-"Visst gör det. Det är bara att rycka i snöret så startar gräsklipparen."
Sade hon.
-"Jag menade inte gräsklipparen."
Sade jag och sedan gick jag ut på gatan och vandrade därifrån till surret av grannarnas gräsklippare.

Tack vare sina välbärgade föräldrar så kunde min sambo lösa ut mig från lånen och jag är helt fri. Jag sitter numer i min lilla etta och kan ägna mig åt mina små harmlösa hobbies igen utan några som helst krav.
Jag drömmer fortfarande.
Jag lever.
Mitt ex drömde om att kunna försörja sig som barnboksförfattare och enligt mig så var hon bra på det. Hon hade talangen. Jag tror att hon kunde ha fixat det. Idag så jobbar hon som socialassistent. Hennes jobb går ut på att bevilja bidrag från en krympande budget och dagarna i ända bli hotad av stadens missbrukare.
Jag skulle vilja fråga henne om det verkligen var detta hon drömde om som liten flicka men jag vågar inte. Mitt ex har ett jävla humör och det känns som om det inte är läge att reta upp henne trots att det har gått flera år sedan jag lämnade henne. Eftersom min ambition är att vara en Förenklare så föredrar jag att vara god vän med mitt ex. Jag tror att livet blir så mycket enklare då. Att ligga i ständig fejd med sitt ex är något som är typiskt för alla Försvårare som jag har runt omkring mig på jobbet.
Goda vänner förenklar livet. Ovänner försvårar livet.

Nä, nu skiter jag i det här! Nu ska jag ta mig en liten eftermiddagslur...
Varför? För att jag är en smula trött och för att jag faktiskt kan!
Det finns ingen som stör mig, ingen jävel som kräver att jag ska klippa något jävla gräs eller sticka iväg till något extrajobb så att jag kan klara skulderna och lånen denna månaden också.
Jag gör som jag vill!

2 kommentarer:

Your truly sa...

Nu kommer jag här mer än ett halvår för sent. Men ändå.

"Mitt mål är en enkel och besvärsfri tillvaro där så få människor som möjligt kräver så lite som möjligt av mig..."

Detta är förmodligen det mest eminenta lilla stycke jag har funnit på en "lekmansblogg". Jag tror att jag har fastnat i din hand för evigt.

Yours truly sa...

Your[b]s[/b] truly ska det stå. Jag ber om ursäkt.