torsdag 29 maj 2008

Axel Olsson - Bonne på Dalboslätten.

För flera år sedan så hittade jag på en karaktär vid namn Axel Olsson. En medelålders bonnjävel i Dalsland som var allt annat än sympatisk. En mycket obehaglig man. Jag gav honom alla osympatiska drag jag kunde komma på. Han var snål, försupen, rasistisk och allmänt folkilsken. Tillika så inbillade han sig även att alla konspirerade mot honom, alla var kommunister, de var ständigt ute efter honom osv.
Den där karaktären var aldrig något som jag lade ned något större jobb på, men det var kul att skriva om honom när jag själv var på dåligt humör. Här kunde jag få utlopp för alla mina inneboende aggressioner.
Jag lägger ut en av novellerna på min blogg, som ett litet test. För att se om det finns något intresse runt Axel. Kanske ger jag honom i så fall en egen blogg.
Novellen som jag nu väljer att lägga ut tror jag är den tredje eller fjärde i ordningen. Det är alltså inte början på historien om Axel och därför kan vissa saker uppfattas som oklara.
Hur som helst, vill någon läsa mer om denna bonne så är det bara att ni hojtar till.
***
Varje vår så har den dalsländska slättbonden fullt upp med vårsådden. Om man kör på Riksväg 45 genom södra Dalsland så ser man hur traktorer brummar fram på åkrarna och vevar man ned rutan så kan man även känna den fräna gödseldoften.
Det är vår i Dalsland!
När du är i trakten av Eriksstad, ungefär mittemellan Mellerud och Brålanda så ska du även sakta ned lite, luta huvudet ut genom rutan och lyssna riktigt noga. Då kan du få höra ilskna vrål och svordomar som överröstar fågelsång och traktorer. Det är Axel Olsson, en av dalslands mest inskränkta och snåla bönder som är ute på åkrarna och jobbar med sin nya blivande svärson, en stor, svart afrikan från mörkaste Afrika. Ben heter han och är en man som har en människosyn och ett tålamod som är Axels raka motsatts.
Ben gillar människor, Axel vill strypa dem.
Ben tror alla om gott, Axel rustar för världskrig.
Ben reparerar, Axel slår sönder. Oftast i vredesmod. Ben gillar också att pröva nya vägar, att experimentera och klura ut nya finurliga sätt att lösa vardagens små problem på. Axel klampar på och svettas med ansiktet djupt nedkört i de gamla vanliga hederliga åkerfårorna. Ben ser tidens alla nya uppfinningar och hjälpmedel som en gåva från Gud. Axel är helt övertygad om att Satan lever och mår bra i alla jävla mobiltelefoner, datorer och skit som folk av någon anledning envisas med att skaffa sig. Dyrt är det också! En gång så tvingades han ringa till en sådan där jävla mobiltelefon från sin gamla hederliga hemtelefon med nummerskiva, han talade i högst en kvart och några veckor senare så kom det en räkning på över hundra kronor! Axel började nästan hosta blod och polisanmälde genast telefonbolaget för ocker och lurendrejeri.
Axel kommer aldrig att skaffa sig någon mobiltelefon. Axel kan man bara nå när han är i hemmet och inte ens då är det säkert att han svarar.
-"Du kanske borde skaffa dig en dator? Då blir det lättare för dig med både bokföring och kontakt med myndigheterna."
Säger Ben en dag när de håller på med att olja upp en gammal harv från artonhundratalet. Axel hatar myndigheterna och det sista han vill är att underlätta kontakterna med dem. Han har t o m funderat på att kapa telefonledningarna och skaffa sig en postbox i Rövland. Och vadå "bokföring"?
-"Du kanske borde skaffa dig en bra sjukförsäkring!"
Säger Axel och måttar ett slag mot Bens huvud med en spade. Han missar. Ben älskar att reta Axel.

Det är vår, det är hett. Axel och Ben är ute på åkrarna och jobbar och snart så är de färdiga för säsongen. Det har gått fort, mycket tack vare Ben men detta är något som Axel aldrig skulle erkänna ens för sig själv. Förut har Axel fått jobba ensam och det har alltid tagit ordentligt med tid. Några gånger försökte han att lära upp sin förståndshandikappade son Jonas till att åtminstone vara till lite hjälp, som hantlangare eller något men det var helt hopplöst. Fler än en gång så fick Axel gå och hämta honom mitt ute på en åker. Där stod han i ett moln av flugor, helt förlorad i det stora tomma universum som ryms mellan hans öron. Med kuken i näven och blicken i skyn så försökte han navigera efter stjärnor som bara han kunde se.
Jonas gillar att försvinna i sig själv. Och att ta sig på kuken. Mycket och ofta. Som barn så nöjde han sig med att sitta på gårdsplanen och käka grus och hönsskit, sedan så blev han könsmogen och fick helt andra intressen. Nu tar han sig mest på kuken och bläddrar i Axels gamla Fib Aktuellt som han har gömt ute i vedboden.
-"Kanske man kunde få Jonas att hjälpa till lite?"
Säger Ben som vill alla väl.
-"Jag tror det skulle vara bra för honom".
-"Man kan inte så och plöja med kuken"
Säger Axel.
-"Tro mig, jag har verkligen försökt flera gånger!"
-"Plöja med kuken?"
Varför är negrer så korkade undrar Axel. Man måste tydligen alltid förklara allting helt ordagrant. Han hade lust att slå sin dotter på käften bara för att hon hade dragit in Ben i släkten.
-"Nej! Jag menar naturligtvis att Jonas har inget intresse av något förutom sitt skrev!"
Jonas kan inte mycket här i livet. Men ett stadigt grepp om kuken har han i alla fall.

Axel har t o m försökt att skaffa jobb åt Jonas. Några kronor borde han ju kunna tillföra gården åtminstone tycker han. Förra året så hade han åkt in till Mellerud med honom, till den stora dörrfabriken. Kan de ge där jävla överbetalda kommunistidioterna som jobbar där anställning så vore det väl själva fan om de inte kunde ge Jonas någon enklare syssla för några tusenlappar i månaden. Sopa golv eller så.
Axel rös av vämjelse när han gick igenom fabrikslokalen med sin son. De anställda såg precis så förfallna och omoraliska ut som folk gör när de inte behöver arbeta för pengarna. Det skulle inte förvåna honom om de var med i facket allihopa. Några såg t o m ovanligt fackligt anslutna ut, de bara satt där på huk bland balkar och plåtar och svetsade i lugn och ro. Sitta och jobba! Riktiga karlar brukade sin egen jord, inte fan satt de och lekte med Mekano. Det som retade Axel mest var att de tjänade så bra. Axel ville också ha del av denna saftiga kaka innan kommunisterna tog över helt. Han stod och glodde ilsket på en av karlarna i blåställ som satt och svetsade ihop något som antagligen var helt värdelöst. Mannen slutade att svetsa och fällde upp skyddsvisiret. Han bar glasögon. Säkert bög.
-"Ursäkta, är det något ni funderar över?"
Frågade mannen i blåställ som kände sig besvärad av att en bonne i leriga träskor stod och blängde på honom.
-"Ja, faktiskt. Jag funderar på om det är du eller din pojkvän som tar den i munnen?"
Det här är ingen bra början på Jonas eventuella karriär som anställd på Melleruds Stora Dörrfabrik. Inte bra alls. Det blir bråk, det blir höga röster. Mannen som Axel har anklagat för homosexualitet är en stolt familjeförsörjare, har två barn och brukar med stor entusiasm knulla sin fru det första han gör varje morgon, ofta redan på pisseståndet. Sedan trycker han på henne en gång till medans fåglarna kvittrar och kaffet rinner genom melittan. Frugan brukar få ta emot morgonståndet som en smäll på käften vid varenda soluppgång - söndagar inräknade - och det är han stolt över.
-"Vad i helvete är det som pågår här?"
Undrar chefen som har blivit ditlockad av de höga rösterna.
-"Inte vet jag?" Säger Axel. -"Jag kom hit för att söka jobb åt min son och helt plötsligt så får jag ett slagsmål på halsen!"
-"Jobb? Här finns inga jobb! Vi har inte råd med några nyanställningar! Var nu snäll och lämna min fabrik. Arbetarna känner sig oroade och kan börja skena när som helst."
Axel gick därifrån. Det var första och sista gången han besökte ett sådant jävla kommunistnäste och han hade fått alla sina vanföreställningar om svenska arbetsplatser bekräftade. Snåla jävlar! Inte ens när han erbjöd sin son att jobba för rena rama svältlönen så ville de ha honom. Alla var emot honom! Inte ens från kommunen kunde han få något bidrag för sin son. Alla andra fick men inte han. Det var inte rättvist!

Nu hade i och för sig Axel alltid lyckats smita undan all form av skatt genom diverse tröttsamma överklaganden, förhalanden och processer i det oändliga och det är ju som så att om man inte tillför något så kan det bli svårt att få ut något. Axel anser ändå att han har rätt till pengar från staten. Han har ju aldrig några pengar för helvete! Han handlar mat, köper kläder, bensin, verktyg, utsäde osv och någonstans så måste ju pengarna ta vägen, eller hur? Han är helt övertygad om att de till slut hamnar i statens ficka och att de rövknullar honom i slutänden i alla fall. De är jävlar i mig skyldiga honom pengar för flera års slit ute på de där förbannade åkrarna! I ren ilska så förlorar Axel fullständigt sitt sinne för ekonomiska proportioner och går in på Systembolaget och köper en stor flaska köpebrännvin för över tvåhundra kronor. Efter att ha druckit över halva flaskan så kommer han på att han har betalat över hundrafemtio kronor i skatt på spriten. Chocken gör att han kör av vägen i full fart och knäcker hjulupphängningen på sin Impala 63:a. Axel kör oförsäkrat och gråter av ilska.

Alla dessa plågsamma minnen vill gärna bubbla upp till ytan så fort Jonas kommer på tal och han önskar att Ben kunde hålla käften och sluta tjata om Jonas.

I skymningen så lämnar Axel och Ben fälten. De är färdiga med vårens arbete. När de går där på grusvägen upp mot gården så skulle man nästan kunna tro att de är två gamla kompisar som har avslutat sin arbetsdag och sanningen är att under de veckor som de har jobbat tillsammans så har Axel faktiskt trivts riktigt bra. Men det skulle han aldrig erkänna, inte för någon och allra minst för sig själv. Flera kvällar så har de suttit tillsammans på Axels veranda och druckit kaffe och pratat om sådant som karlar pratar om efter jobbet.
Det har gått bra en stund, Axel har suttit och skrutit och orerat om sin planerade semesterresa till Bangkok då han ska sitta på bordellerna och supa så gardinerna fladdrar och knulla horor tills kuken kroknar. Men så fort Ben försöker att få en syl i vädret så är det färdigt, då rynkar Axel ihop hela ansiktet till en massa veck och när Ben sedan börjar berätta om sitt hemland och universitetet i Harare så kommer de gamla vanliga oförskämdheterna.
-"Säg mig, hur många svarta bröder var du tvungen att suga av för få komma in på den där märkvärdiga jävla missionsskolan egentligen?
Axel kan bara vara trevlig i korta perioder men bara det är ett framsteg. Förr så svarade han ofta inte ens på tilltal och de enda främmande människorna som har satt sina fötter på Axels veranda har varit polisen som antingen har varit där för att ta upp någon anmälan om inbillade oförrätter eller lämnat delgivningar från diverse företag vars tjänster Axel har utnyttjat men vägrat att betala för. Det är mycket tjat om marknadsmässiga priser och i Axels värd så står aldrig tjänsten i balans med priset. Under sjuttiotalet så översteg t ex aldrig telefonräkninarna en hundring, en ask Commerce fick han för en femma och en flaska Kronvodka gick på en femtilapp. Det var dyrt då, men idag hade dessa sjuttiotalspriser varit på rimlig nivå, här snackar vi jävlar i mig marknadsmässiga priser och mer än så tänker han inte betala! Aldrig någonsin!

Ja, det är mycket som skiljer Axel och Ben åt. Något mer omaka par får man leta efter. Ben är nästintill renlevnadsman och föraktar droger. Axel är periodare och dyrkar allt som kan bedöva och ta bort tillvarons alla vassa kanter. Axel har tappat räkningen på alla mornar som han har vaknat upp och haft en önskan om att dricka upp hela världen. Det är en omöjlighet, det vet han men han har försökt och gjort sitt bästa i alla fall. När han var yngre så brukade han även komplettera mäsken, äppelvinet och den hembrända spriten med allehanda limsorter och lösningsmedel som han helt enkelt bara råkade komma i kontakt med genom sitt yrke. Som ung man så kunde han sitta uppe på höskullen och hälla i sig sprit och sniffa allt från Karlssons Klister och thinner till cykelsollution och Round Up - För effektiv bekämpning mot ogräs! Det hade han dock slutat med för flera år sedan. Det var helt enkelt inte lika bra skjuts i godiset längre. Antagligen så hade de förbannade Myndigheterna lagstiftat bort någon trevlig och undergörande substans i nämnda varor.
De fick honom hur han än gjorde.

Men nu är vårsådden äntligen slut och nu följer några lata veckor för Axel. Så är det tänkt i alla fall. De andra dalsländska bönderna brukar använda denna tid till att "se om sitt hus". De reparerar maskiner, de oljar och smörjer upp, de målar kanske om något uthus eller lägger nytt tak på boningshuset. De mockar skit, håller efter sina grödor från ogräs och skadedjursangrepp och kanske investerar de i någon ny sugga.
En bonde har alltid mat på bordet men så är han heller aldrig ledig.
Men inte Axel. Detta är en tid som han har väntat på hela våren. När han väl har sått all jävla vete, planterat all potatis och alla förbannade ärtor så får det fan i mig sköta sig självt. Axel har helt andra planer. Först och främst så ska han dricka hejdlöst i flera veckor. Då sitter han alltid på sin veranda, i en gammal hammock som han har köpt på Bloms Stormarknad under en höstrea för många år sedan och dricker sprit, röker och lyssnar på Chuck Berry på sin gamla kassettbandspelare.
Axel brukar avsluta sin fyllefest - där bara han själv är bjuden - med att ta en tur med bilen in till Brålanda och Toppfrys. Väl där så stövlar han in på kontoret och för ett fruktansvärt oväsen, hotar kontorister och kräver att få omförhandla kontraktet vilket alltid slutar med polishämtning och tillnyktring i en cell på polisstationen i Vänersborg. Sedan så är ännu en fylleperiod till ända i Axels liv och hans fru Majvor och deras gemensamma son Jonas kan äntligen komma hem från Dals Rostock. Där har de sökt skydd hos Majvors syster och väntat på att fyllestormen på Axels gård ska bedarra för denna gången.
Men det här året kommer rutinerna att ändras en smula.
-"Släpp kuken och gå in och lägg dig! Klockan är över tio!"
Skriker Axel åt Jonas som står borta vid dammen och glor på dammrudorna som simmar omkring uppe vid ytan. Handen är djupt nerkörd i byxorna. Ungjäveln kunde bli stående hur länge som helst på en och samma plats och vara helt fascinerad av saker som ingen annan människa brydde sig om eller ens såg. Förra våren så var det en myrstack, nu verkade det vara de där jävla fiskarna som fångade hans intresse. Axel funderade på att fånga och koka upp de där jävla fiskarna och sedan tvinga Jonas att äta upp dem, ruda för ruda, ända tills han kräktes. Då kanske han ryckte upp sig, eller åtminstone försökte ta sig samman.
-"I morgon kommer Josephine hit, det kanske kan vara bra för Jonas att få träffa sin syster."
Säger Ben.
-"Va fan pratar du om?"
Vad i helvete var nu det här? Hade de planerat något bakom hans rygg? Var det därför som inte Majvor hade packat sin och Jonas resväska ännu?
-"Det är på tiden att Josephine får se gården som du äger och jag jobbar på. Hon har aldrig varit här."
Men va faan...
-"Jag har inte tid med några jävla släktmiddagar! Säg för fan inte att jag ska bli tvungen att bjuda på mat! Har du klart för dig vad det kostar att utfodra en massa människor?"
-"Lugn nu! Jag betalar, det är redan förberett. Jag tänkte bjuda på afrikansk Gomblo-Joomblogryta med ris, träsknötter och lollopullo. Jättegott!"
Axel får lust att hämta sitt gevär.
-"Vad i helvete är det för fel på kokta potäter, fläsk och brunsås nu då? Jag tänker inte äta någon jävla gryta! Aldrig!"
Axel äter inte ens hamburgare eller pizza, det mest exotiska han har käkat har varit en halv grillad special vid Raggartorgets korvkiosk i Mellerud någon gång under sjuttiotalet och då var han både full och stenad på lim.
Riktig mat för hårt arbetande bönder utan partibok är kokt potatis med fläsk. Punkt.
Och så var det ju det här med spriten. Axel har ju bunkrat upp med massor av brännvin och han vill börja dricka så fort han blir ensam.
Han hade sett fram emot det! Nu ska det istället komma dit folk och de ska sitta på hans veranda. Det var ju för helvete han som skulle sitta där och dricka, nu skulle han bli tvungen att ha öppet hus. Hur i helvete kunde det bli så här? Han är ju en man som växer och frodas i sin ensamhet och istället så är hans gård fullkomligt invaderad av dårar.
Han har en korkad kärring som svarar i telefonen så fort det ringer, en sinnesslö son som polerar kuken så fort man vänder ryggen till och en husneger som han på allt elände är tvungen att betala ut lön till. Nu skulle även hans oäkta dotter komma dit.
-"Det här kommer att gå åt helvete!"
Skriker Axel.
-"Nej varför då?"
Säger Ben.
-"Josephine vill gärna träffa sin halvbror och jag tror som sagt att Jonas behöver träffa lite nya människor, han behöver stimulans helt enkelt."
-"Jag tycker han stimulerar sig jävligt bra själv med högernäven."
Axel går i väg och sätter sig i sin vedbod och tjurar.

Nästa förmiddag sitter Axels fru Majvor, Jonas och Ben vid ett dukar bort på verandan. Mitt på bordet står Bens afrikanska gryta. Axel sitter på trappan och dricker sprit och röker. Han tänker fan inte äta av den där skiten. Han ska supa och de andra får säga vad fan de vill, det skiter han i!
-"Nu måste du vara artig mot din nya syster Jonas!"
Förmanar Majvor. Jonas lyssnar och nickar. Kanske fastnar några av orden i Jonas dimmiga huvud.
-"Du måste ta henne i hand och säga att det är trevligt att träffa henne. Kan du komma ihåg det tror du?"
-"Jaa!"
Säger Jonas.
-"Jag kommer ihåg! Jonas gillar flickor!"
-"Ja det har vi nog fan märkt!"
Säger Axel.
Josephine, Axels oäkta dotter kör fram på gårdsplanen i sin lilla röda sportbil av nytt och för Axel, helt obekant bögmärke. "Hur i helvete kan hon ha råd med en sådan bil?" Undrar han. Axel är mer än dubbelt så gammal och har jobbat på de där jävla åkrarna i hela sitt liv men han äger ingen liten röd jävla sportbil. Ännu ett bevis på den monumentala orättvisa som alltid drabbar honom. Ännu ett tecken på att han är motarbetad av de högre makterna, läs: Myndigheterna.
Av någon anledning - som Axel inte kan klura ut - så är tydligen budgetunderskottet, utflyttningen av företagen, den ökande arbetslösheten och brottsligheten lågprioriterat. Det är istället honom som de har ögonen på. Det är viktigare att nypa åt Axel så hårt och ofta de kan. Allt annat får vänta, huvudsaken är att de kan jävlas så mycket som möjligt med en liten bonde på en åkerlapp långt borta i en bortglömd del av Sverige.

Sanningen är att Josephine inte är dum, hon har ärvt sin fars ekonomiska sinnelag men har inte växt upp i en sådan inskränkt och hämmande miljö som Axel. Hon förstod tidigt att utbildning är nyckeln till framgång och så fort hon slutade grundskolan så stack hon till Uddevalla och läste snabbt in gymnasiet. Sedan blev det högre studier på universitetet i Göteborg med inriktning på ekonomi och internationell handel samt praktik och projektarbete i Tredje Världen. Detta i kombination med att hon fick full kontroll på arvet efter sin mormor vid arton års ålder har gjort henne till en relativt välbärgad ung kvinna.
Josephine har alltså blivit van vid helt andra miljöer än de dalsländska åkrarna och de små brukssamhällena. Dalsland känns numer futtigt och om sanningen ska fram så tycker hon t o m att det känns lite obehagligt att komma hem igen. Ingenting har förändrats och det skrämmer henne. Hennes jämnåriga väninnor från grundskolan står fortfarande kvar på torget i Mellerud med sina rykande cigarretter och tittar trånande efter killarna som kör förbi i sina gamla raggarbilar, vissa av dem med magen i vädret för andra gången. En del av dem har redan gift sig och sitter fastkedjade i någon villa och väntar på att maken ska komma hem från åkrarna eller fabriken och göra dem på smällen igen så att de åtminstone kan få flerbarnstillägg.
"Här blir inga barn gjorda" brukar man säga men det är precis vad man gör i Dalsland, barn alltså! Kvinnorna får smaka dolme på både längden och tvären mycket tidigt i sina liv. Det gökas friskt på både höskullar och bakgårdar, i baksäten på gamla Amazoner, i soprum, skogsbackar och dikeskanter.
Varje helg så brakar det loss. När fabriksarbetarna går av skiften, när bondpojkarna blir ivägsläppta från gårdarna och flickorna smiter iväg från sina fäder så börjar spriten att flöda, raggarbilarna börjar brumma och flickorna börjar sakta gå fram och tillbaka på Storgatan, den dalsländska catwalken. De hoppas att "Bengt i Svankila", "Roffe på Konsum" eller "Sture Hammarn" ska plocka upp och skicka just dem till himmelen i deras baksäte, eller åtminstone ge dem enkel biljett till Försäkringskassans föräldrapenning.

Allt detta vet Josephine, det var därför hon stack och det var därför hon valde Ben som sin pojkvän och blivande make. Han är den dalsländske mannens totala motsats. Ben är nyfiken. Ben är intelligent och välutbildad. Ben är öppen för nya ideér och ser hela tiden framåt, aldrig bakåt. Ben respekterar kvinnor och ser inte alkohol som en väg till ett fulländat sexliv. Ben är Josephines drömman och hade det inte varit för att han blev så fullständigt betagen i den dalsländska slätten som han tyckte påminde om sin hembygd där hemma på den afrikanska savannen så hade hon aldrig stannat kvar. Då hade hon nöjt sig med att hälsa på sin mor över helgen som det var planerat från början och sedan så hade hon och Ben stuckit vidare ut i världen.
Men nu är det som det är, Ben vill att de i alla fall ska ge bygden en chans och han trivs på Axels gård. Ben är också helt övertygad om att det ska gå att göra folk av hennes far och det vore ju onekligen trevligt även för henne att få en far som det gick att föra ett vettigt samtal med.

Men när hon stiger ut bilen och börjar gå mot verandan med gruset knastrande under de högklackade skorna och hör Axel orera om blodsugande kommunistvampyrer från Skatteverket och överbetalda husnegrer som inte vet sin plats så förstår hon att Ben har ett tufft arbete framför sig. Josephine känner sig ännu mer illa till mods när hon ser sin förtåndshandikappade halvbror Jonas komma emot henne med ett stort leende på läpparna och hakan våt av dregel. Så trevligt! Hon har ingen som helst vana av dylika människor, tänk om han får någon form av utbrott? Hur handskas man med sådant egentligen?
Till råga på allt så såg det ut som om byxorna buktade ut i skrevet på honom, precis som om han hade... Erektion! Hela situationen började kännas rent surrealistisk. Vad skulle hon hit att göra?
-"Jag heter Jonas... Jooonas!"
Han upprepar för säkerthetsskull sitt namn utifall inte informationen gick in första gången. Sedan står han bara rakt upp och ned som en stenstod och tittar Josephine rakt i ögonen utan att blinka samtidigt som utbuktningen i skrevet växer sig större. Hon kan nästan höra hur det knakar i tygets fibrer. Det råder ingen tvekan, han har stånd och det växer!
Josephine känner sig fruktansvärt besvärad och vet inte riktigt hur hon ska uppträda eller vad hon ska säga. Kan ingen komma och hjälpa henne ur denna pinsamma situation!
-"Det är trevligt att träffa dig!"
Säger Jonas, knäpper upp gylfen och tar fram kuken.
-"Ok, nu räcker det! Gå och sätt dig Jonas!"
Säger Ben som har kommit skyndande till Josephines hjälp.

Axel säger ingenting. För första gången på mycket länge skrattar han. Han ligger på marken och gapflabbar. Det känns faktiskt riktigt bra, allt känns bra! Han reser sig upp och börjar gå mot sin bil. Han tänker dra en repa runt torget inne i samhället. Kanske stannar han till vid någon skogsbacke någonstans och häller i sig resten av spriten i flaskan. Axel måste få vara ensam en stund, så är det bara.
På verandan hos dalslands mest inskränkta och asociala bonnjävel sitter Axels fru, hans förståndshandikappade son, en oäkta dotter och den blivande svärsonen från mörkaste Afrika. För bara någon månad sedan så hade denna syn varit en omöjlighet men nu sitter de faktiskt där och har man någorlunda god syn så kan man faktiskt se dem från stora vägen.
Axel syns dock inte till, inte ännu. Han har somnat i någon skogsbacke men han dyker upp. Förr eller senare. När det passar så kommer Axel att köra upp på gårdsplanen med sin gamla amerikanare och griniga uppsyn. Det krulliga håret spretar ilsket åt alla håll och han kommer att vråla efter Ben och undra var i helvete han är någonstans? Snart så är det dags att skörda! Ser han inte till honom så kommer han att bli nervös. Axel hoppas nämligen att Ben kommer att stanna kvar på gården. Men det skulle han som sagt aldrig erkänna. Inte för någon och allra minst inför sig själv.

Ben tänker försöka lära Axel folkvett men det kan han glömma, Axel har helt andra planer. Axel ska lära Ben att äta kokta potäter med fläsk och brunsås och det vore väl själva fan om det inte skulle kunna gå att få negern att få smak för brännvin också! Bara han sitter kvar där på verandan när han kommer han kommer hem...

Forts följer eventuellt...

onsdag 28 maj 2008

Rösta på mig igen! Snälla...

Jaha, pojkar och flickor. Då är det dags igen för tävlingsomgång 3 i den stora bloggtävlingen. Jag hoppas verkligen att Ni röstar på mig!
Röstar gör Ni här:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2770001

Tack så mycket på förhand!

Underdånigast:

GeHå!

tisdag 27 maj 2008

GeHå går på alternativ teater.

Den här lilla texten skickade jag för många år sedan till tidningen Röd Press, Partitidningen för Ung Vänster. En samling ungdomar låångt vänsterut som tar sig själva på stort allvar. Mycket stort allvar.
I min ungdom så var jag själv kommunist, ja så förvirrad var jag faktiskt. Men ni vet hur det är när man är ung, man ser allt i svart eller vitt och då är det lätt att fastna för en ideologi med enkla och enfaldiga budskap. Jag skäms, det ska jag göra men jag är glad över att jag inte fastnade för någon annan dårskap trots allt, jag kunde lika gärna ha gått med i MUF eller blivit skinhead och det hade varit minst lika illa.
Hur som helst, Ung Vänster var inte intresserade av att publicera min lilla text.
Faktum är att när de skickade tillbaka den så kunde jag ana en smula undertryckt vrede från deras håll.
Naturligtvis är själva texten en produkt av min fantasi. I alla fall det mesta av den.

För ett tag sedan så träffade jag en ung flicka som jag hade ett kortare förhållande med. Det har nu tagit slut men jag tycker ändå att detta förhållande är värt att berätta om.
Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt. Politik var hennes stora passion här i livet och hon var någon slags konstig blandning av Vänsterpartist och Miljöpartist och då förstår ni själva… Att sitta och dricka sprit och lyssna på gammal hårdrock i min lilla inrökta etta var inte hennes melodi. Hon ville hellre sitta med sina märkliga vänner i kollektivet där alla såg ut som fårfarmare och dricka te ur stora koppar, käka någon makrobiotisk geggamojja tillagad i microugn (vars energikälla de naturligtvis var emot) ackompanjerade av Nationalteatern, Joan Baez och Björn Afzelius.
Diskussionerna rörde sig t ex om varför Micke upplevde det som jobbigt att Mustafa tittade på Stinas pattar osv. Alla satt och försökte se så nära och naturliga ut som möjligt. Gud vet vad de levde på? Arbetade gjorde de i alla fall inte. Jag med min svarta kavaj, jeans, fickplunta och arbete på fabriken passade verkligen inte in i detta sällskap.

Ibland får man dock bjuda till, min flickvän hade nämligen tre härliga egenskaper. För det första så var hon otroligt vacker och sexig, för det andra så var hon helt dum i huvudet och gick på i stort sett vilka lögner som helst. Den egenskap som jag dock värderade högst var denna: Hon kunde faktiskt tänka sig ha sex med mig!

En fredagskväll hade jag planerat att dricka sprit tillsammans med min dator och nya bredbandsuppkoppling. Jag hade bestämt mig för att en gång för alla försöka skrika högst av alla dårar ute på nätet, i syfte att få lite uppmärksamhet.
Det sket sig direkt.
Anna kom och hämtade mig innan jag ens hade fått i mig en droppe och tvingade med mig på någon slags alternativ teater med ännu alternativare skådespelare och underhållare. När vi kom in i lokalen noterade jag att hälften av publiken såg ut som medlemmar i Orsa Spelmanslag, den andra hälften såg ut som haschrökande, anemiska, svartmålade socialfall som gjorde sitt bästa för att se lidande och missförstådda ut. Röda stjärnor och hammaren och skäran syntes lite varstans på folks jackor och kavajuppslag. Och titta! Var det inte Peps Persson och Mikael Wiehe jag såg skymta förbi där borta?

Föreställningen kunde börja och jag förstod absolut ingenting. Folk började ohämmat skutta omkring på scenen till tonerna av några märkliga afrikanska naturinstrument som helt enkelt bara gav ifrån sig ett öronbedövande bröl och brummande. Helt plötsligt kom en jättelik neger ut på scenen och började dra en monolog på ett språk som jag aldrig hade hört förut, än mindre begrep. Samtidigt slog han entonigt på en enormt stor congas.
Hur fan skulle jag stå ut med detta i tre timmar? Efter denna kulturdos så kom det ut en skäggig svensk karl iklädd en peruansk poncho och började läsa upp en dikt om USA:s kapitalistiska och fascistiska samhälle – På rim!
Nu kände jag att jag behövde en liten paus från denna andliga spis och ursäktade mig med att jag var tvungen att gå på toaletten.
Väl i säkerhet bakom den låsta dörren så tog jag omedelbart upp min jättelika fickplunta och tog mig ett par rejäla supar av den högprocentiga, hembrända sprit som jag tursamt nog hade fyllt den med. När jag skulle gå tillbaka så såg jag genom entrédörrarna att det låg en bar tvärsöver gatan. Jag skyndade dit och drog i mig två snabba öl. Något som jag egentligen inte gillar men nu var det kris.
Efter denna medicinering så kände jag mig i någorlunda form för att möta Sveriges kulturelit. Kanske skulle jag stå ut.

Efter en del bökande och knuffande med folk i bänkraderna så kom jag fram till min plats. Nu hade någon sorts kvinnlig trollkonstnär enbart iklädd i en minimal bikini intagit scenen
Det här kanske kan bli något?
Tänkte jag. Hon började med att klumpigt jonglera med enbart två käglor (!) Hon tappade dem i golvet så det small högljutt flera gånger och till slut gav hon upp innan hon hade fått någon av käglorna i huvudet. Publiken låg också lite risigt till. De som satt närmast henne såg en aning nervösa ut.
Nu började hon hoppa omkring lite, stampade med sina högklackade skor i golvet, snurrade runt och vände ryggen till publiken. Hon tycktes smussla med något och – Tadaa! Nu hade hon lösskägg på sig!
– "Jag förstår inte?"
Sade jag till min flickvän.
– "Schhh!" Fräste hon. – "Detta är symbolik på kapitalismens konstgjorda dyrkan av ytlig underhållning baserad på rekvisita tillverkad av den utsugna Tredje Världen".
– "Jaha"
Sade jag.
–"Jag måste i alla fall gå på toaletten igen, röksugen".
Så fort jag kom ut på toaletten drack jag så häftigt ur min fickplunta så att jag nästan storknade. Här skulle behövas rikliga mängder med alkohol för att stå ut! Jag sprang över till baren mitt emot och blev sittande i nästan en halvtimma vid bardisken där jag hinkade öl efter öl i raskt takt.
Nu var jag ordentligt packad, ja riktigt sagolikt full och raglade tillbaka till föreställningen.

När jag kom in i den fullsmockade salen deklarerade jag högljutt min ankomst, vevade med min fickplunta i luften och gick med bestämda steg mot scenen. Mina klackjärnsförsedda arbetarskor smällde mot trägolvet och det gick ett sus genom publiken när jag klättrade upp på scenen och fattade micken med min ena hand. Jag började yra och svamla osammanhängande om trettioåriga kriget, slaget vid Svolder och min elaka och krävande bas på jobbet. Jag fick tag på en elgitarr som stod lutad i ett hörn och började köra introt till Jimi Hendrix låt Wild Thing om och om igen - det enda jag kan på gitarr - samtidigt som jag försökte kommunicera med publiken på något eget ihopsnickrat naturspråk.
Nu fick den jättelika negern nog och kom och frågade vad i helvete jag höll på med på bruten engelska.
Jag nitade honom direkt rakt i ansiktet och sedan var slagsmålet i full gång. Vi sluggade båda vilt och mikrofonstativ, högtalare, musikinstrument och alla annan rekvisita flög vilt åt alla håll. Nu hade publiken ställt sig upp och applåderade och visslade för fullt och när polisen kom och hämtade oss visste jublet inga gränser, jag trodde nästan att taket skulle flyga av lokalen!

Senare kunde man läsa följande recensioner i diverse vänsterorienterade tidningar:

-"Denna man, som så ohämmat visade upp sin berusning på ett så naket och utelämnande sätt är värd all beundran".

-"Han visade på ett ytterst handfast sätt på hur kapitalet kan förslava den arbetande människan med alkohol och droger."

-"Man kan också se hur han pekar på de små, fattiga och utsugna ländernas kamp mot USA:s imperialism och fascistoida samhällssystem genom att handfast försöka tillfoga den store afrikanen skada trots sitt fysiska underläge. Symboliken var total och gick hem hos publiken!"

-"Vilken konstnär!"
Detta var mitt första och enda framträdande inom den politiska och kulturella arenan. Hädanefter kommer jag att hålla mig till att enbart skriva ilskna insändare i lokaltidningen.
Kändislivet var ingenting för mig.

måndag 26 maj 2008

Rökningens positiva och hälsobringande effekter.

Nu kommer jag nog att skriva något av det mest politiskt inkorrekta jag någonsin har givit uttryck för: Det är gott att röka och jag kommer aldrig att sluta röka.
Det slog mig faktiskt idag när en polare på sitt snusförnuftiga vis frågade mig för femtioelfte gången när jag skulle sluta röka.
Jag vill inte sluta röka!
Jag trivs med att röka!
Det är gott att röka!
Jag är en produkt av en tid när rökning var något som nästintill var lika naturligt som att andas. Alla rökte. Morsan rökte. Morfar rökte. Min lågstadielärarinna rökte och t o m läkare rökte.
Inte nog med det, det var tillåtet att röka så gott som överallt. Jag minns t ex att morsan ofta rökte på stadsbussen. Rökarna blev i och för sig förvisade till sätena längst bak, men ändå. Eftersom så gott som alla rökte så klämde alla ihop sig längst bak. Längst fram var det nästan helt tomt, med undantag av någon missionspastor och söndagsskolelärarinna kanske.

På biograferna fick man röka uppe på "logen" som det hette. Kostade en krona extra i inträde att sitta där, längst bak, en våning upp.
Man såg oftast filmen sämre därifrån, men man fick röka!
Logen var alltid fullsatt under matinén. Det var alltid de lite äldre och hårda killarna som satt där uppe, de som rökte.
Vi andra satt på de vanliga platserna och hoppades att vi inte skulle dra uppmärksamheten till oss från de hårda killarna uppe på logen.
Dessvärre så fanns det en del av dem som även valde att sätta sig bland oss yngre killar och hade man en riktig jävla otur så kunde man få en av dem alldeles intill sig. Då blev hela filmen förstörd. Det gick inte att koncentrera sig på Bud Spencers och Terrence Hills vilda äventyr när det satt en halvt sinnesjuk dåre vid sätet intill. En dåre som hela tiden ägnade sig åt att banka de som satt vid sidan om honom i huvudet hela tiden. Man gick liksom miste om själva filmupplevelsen.
-”Skrik: Benny har stora öron men liten kuk!”
Väste en stor luns i örat på mig samtidigt som han drämde sin knytnäve rätt i mitt lår.
-”Annars får du stryk!”
Nu låg jag illa till. Killen som satt intill mig var en riktig översittare men denna Benny som han ville att jag skulle förolämpa a det grundligaste var flera grader värre. Han hade under sina vistelser på div ungdomsvårdsskolor avancerat från vanlig översittare till fullblodssociopat. Benny var galen. Livsfarlig.
Om det gick att gradera ondska och galenskap i grader så kanske lunsen som satt intill mig var att jämföra med en vanlig feberhet förkylning.
Benny var däremot på väg att nå kokpunkten.
Tio år senare kokade han över fullständigt och fick tio år för mord men nu var det sjuttiotal. Benny var tretton år och jag var jag tolv.
Nu stod jag inför två val: Antingen få stryk direkt av lunsen intill mig eller göra som han sade och bli halvt ihjälslagen av Benny efter att filmen var slut. Valde jag det sista alternativet skulle jag faktiskt ha en viss chans att smita undan, om jag tog mig snabbt ut från biografen när filmen var slut och sprang av bara helvete hem. Jag gjorde som lunsen sade, jag skrek rakt ut:
-”BENNY HAR STORA ÖRON MEN LITEN KUK!”
De andra ungarna fnissade. Alla viste vem Benny var. Han var ökänd.
-”Ok, din lille jävel! Jag tar dig sedan, efter filmen!”
Benny hade sett mig. Jag fattade ingenting av handlingen under resten av filmen. Jag förberedde min flykt.

Ja, jag klarade mig. Jag sprang som jag aldrig hade sprungit förr efter att filmen ”Supersnutarna” med Bud Spencer och Terrence Hill hade tagit slut. Jävlar vad jag sprang.
Benny var galen och jag tror faktiskt att hade han fått tag i mig den där eftermiddagen så hade jag inte suttit här idag och skrivit.
Benny var en av dem som rökte så därför var rökning ingenting som gav mig positiva vibrationer direkt. Jag tänkte aldrig börja röka.
Översittare rökte. Psykopater rökte. De knappt läskunniga dårarna som kom från familjer som inte hade råd att köpa mjölk till barnen tack vare att spriten var så dyr rökte.
Sådant folk ville jag inte identifiera mig med.

Kanske var det därför jag började röka så sent i livet. Vid sjutton års ålder. Som vanligt så var det min sexualdrift som lockade in mig på fördärvets väg. Strax efter kom spriten in i mitt liv och jag började dricka av samma anledning som jag började röka – Jag var blyg, osäker och omogen men jag ville ändå inte ge upp hoppet om kvinnor. Kunde tobaken var en väg till kvinnorna så tänkte jag testa det! Jag tyckte även att det var spännande och gillade smaken. Det var en härlig känsla att tända en John Silver och dra ned den tjocka och välsmakande röken i lungorna.
Men den absolut största anledningen var att jag ville verka vuxen och cool inför en tjej som jag på den tiden var intresserad av.
Hon var naturligtvis inte intresserad av mig men jag har alltid varit en drömmare. I mina fantasier så var hon helt galen i mig.

Första gången jag skulle röka var väl planerat. Jag skulle stå lite sådär coolt lutad mot en lyktstolpe sent en sommarnatt när hon (Gudinnan) skulle stiga av nattbussen efter en kväll vid Folkets Park ute vid Hunnebostrand. Planen var att Gudinnan skulle se mig, upptäcka vilken sjutusan till hårding jag var och inleda ett samtal. Idag så vet jag att inga kvinnor någonsin i historien stannat upp och etablerat kontakt med en kille bara för att han står under en stolpe och röker. Men så tänker man inte när man är sjutton år och är i början av en tid som man senare kommer att minnas resten av sitt liv.
Bussen anlände, Gudinnan steg av och jag tände en cigg. Jag började dra djupa halsbloss samtidigt som hon började gå emot mig. Jag greps nästan omedelbart av ett häftigt illamående. Det började snurra rejält i huvudet och precis när hon gick förbi mig så damp jag rätt i backen och låg och kippade efter luft. Jag var en kort stund helt övertygad om att jag skulle dö. Hon skyndade snabbt förbi mig och det bortdöende klappret från hennes höga klackar kan sammanfatta alla mina försök till lite sexuell kontakt under min tidiga tonårstid. Jag kan fortfarande höra ekot av hennes klackar mot asfalten, detta eko som idag känns lika avlägset som min ungdom men som jag hoppas aldrig dör ut.
Det var en hemsk tid. Det var en ljuvlig tid.

Jag fortsatte dock att röka trots att jag blev sjuk i början. Jag gav mig helt enkelt inte. Jag skulle vara en hårding bland de andra hårdingarna och till slut så satt den där, ciggen i mungipan lite sådär nonchalant coolt och jag drog med välbehag djupa halsbloss.

Jag borde väl egentligen skriva att jag ångrar mig idag och visst, det är oerhört idiotiskt att röka. Men jag tycker det är gott. Det är min lilla last. Jag njuter utav det. Något annat försvar har jag inte.
Jag slutade röka för några år sedan. Höll upp i nästan tre år. Det gick bra, var inte så svårt som alla sade. Dessvärre var det så mycket annat jag fick sluta med, sådant som hörde ihop med ciggen.
Kaffe var inte att tänka på.
På jobbet sket jag i att ta rast för jag fick ju ändå inte röka. Ingenting var roligt och det blev inte bättre ju längre tiden gick.
Jag kunde inte sätta mig vid datorn och skriva för då blev jag omedelbart röksugen.
Det sägs att lukt- och smaksinnet ska bli så mycket bättre när man slutar att röka, jag märkte ingen skillnad. Allt smakade lika gott som vanligt, skillnaden var att nu fick jag inte unna mig njutningen att ta en cigg efter maten.
Man skulle kunna säga att allt som skänkte glädje i mitt liv fick jag sluta med. Jag fick sluta med den goda koppen med starkt morgonkaffe. Det var inget kul längre att umgås med mina polare på jobbet och min hobby kunde jag inte längre ägna mig åt.
Inte kändes det som om jag gjorde någon vinst heller eftersom mitt smak- och luktsinne fungerade på exakt samma vis som tidigare. Och på tal om smak, matlusten minskade eftersom jag visste att efter maten skulle jag bli våldsamt röksugen.

Så efter nästan tre år så tittade jag mig själv i spegeln och frågade mig varför jag förvägrade mig något som bevisligen hade gett mig en bättre livskvalitet.
Varför?
Sedan var det inte svårt att springa ned till kiosken och köpa mig en ask cigg.
De smakade himmelskt.
Jag kanske ångrar att jag började röka första gången men mitt senaste beslut att börja röka är faktiskt något som jag inte ångrar.
Faktiskt inte. Det är gott att röka! För mig så har tobaken hittills bara haft positiva och hälsobringande effekter och jag får hoppas att det får fortsätta på det viset.

fredag 23 maj 2008

GeHå tar studenten!

Vid 23 års ålder så satt jag i en skolaula en solig försommardag och fick ännu en gång uppleva en skolkör som sjöng ”Den blomstertid nu kommer”.
Nej, jag blev inte far ovanligt tidigt i mitt liv. Inte heller gick jag två år i varje klass. Det fanns en helt annan anledning till att jag satt där i en aula som var pyntad på klassiskt manér med björkris i hörnen och en lärarkår som stod uppklädda och välkammade vid scenens ena hörn.
I bänkraderna satt det fullt med människor. Inga barn. Bara vuxna människor. En del hade satt på sig sina finaste kläder. Medelåldern var kanske fyrtio år. Några var yngre, några äldre. Jag tillhörde de yngsta och därmed var jag hänvisad till raden längst bak.
Jag minns att jag hade på mig ett par stentvättade Levi´s, mintgrön t-tröja och en mörkblå kavaj med blommigt foder och upprullade ärmar.
Håret var kortklippt uppe på skallen och stod rakt upp, i nacken var håret långt. Det såg tufft ut. I innerfickan hade jag en trettiosjua Renat som jag tog mig en sup ur då och då.
Det var 1988 och jag hade ett av mitt livs finaste år framför mig.

Året innan, 1987, fick jag för mig att jag skulle börja på folkhögskola. Inte för att jag brann av någon studieiver eller hade någon form av ambitioner. Nej, jag såg det bara som en chans att få slappa lite och samtidigt håva in ett frikostigt bidrag från Försäkringskassan. Utbildningsbidrag kallades det och beviljades till personer med särskilt utbildningsbehov. Var det något jag var i särskilt behov av så var det utbildning, det hade både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan fastslagit efter att jag hade varit på utredning hos någon arbetspsykolog på AMI i Trollhättan, Arbetsmarknadsinstitutet som det hette.
Det stod och vägde mellan utbildning eller anställning vid Samhall. Jag fick intrycket av att jag kunde välja – utbildning eller få en kod som psykiskt arbetshandikappad.
Samhall och den där koden lockade, jag skulle vara skyddad för resten av livet.
Jag valde utbildning, vild och galen som jag kände mig den där dagen.
Därmed var jag att räkna som student minsann!
Jag kom in vid en folkhögskola som låg i Kristinehamn. Det tyckte jag var bra. Jag hade sedan länge bestämt mig för att lämna Uddevalla. Inte för att jag skulle bli långvarig i Kristinehamn men det var i alla fall en bra början, en bit på väg bort från någonting.
Jag såg till så att jag fortfarande var skriven på en adress i Uddevalla av rent ekonomiska skäl. Utöver bidraget från Försäkringskassan så fick man även traktamente på 1 500 kr i månaden + en fri hemresa varje månad om man hävdade att man hade sin bostad i någon annan kommun.
Det var bara att fylla i en adress på ansökningsformuläret. Ingen som helst kontroll.
Under ett års tid hade jag således en adress och ett postnummer som gick till en postbox vid Skogslyckans centrum i Uddevalla. Den fria tågbiljetten sålde jag varje månad. Den var lättsåld eftersom den även gällde till Göteborg.

När jag satt på tåget upp till Värmland så hade jag höga förväntningar. Jag hade av någon anledning fått för mig att hela lärarkåren skulle upptäcka att jag var en sjusärdeles begåvning och därför skulle de inte ställa några större krav på mig. Jag skulle bli lämnad ifred.
-”En sådan fantastisk begåvning som dig ska naturligtvis få sitta och arbeta ostört med sina tankar och djupsinniga reflexioner!”
Jag kunde se framför mig hur jag satt ute i en syrenberså vid något campus och drack djupa klunkar Marinella samtidigt som någon ung, vacker och obesudlad tonårsflicka försökte få min uppmärksamhet.
Min besvikelse blev därför desto större när jag vandrade fram mot skolan och upptäckte att det knappt fanns någon trädgård alls runt den för övrigt fula skolbyggnaden. Hälften av eleverna var säkert medelålders och de som inte försökte ge sken utav att vara poeter, författare och "nära medmänniskor" såg ut som luffare och fyllesvin. Några såg direkt kriminella ut. Yngsta kvinnan såg ut att vara minst trettiofem och verkade vara en kvinna som var van vid att få en påse dragen över huvudet redan vid välkomstdrinken.

Det var måndag och efter upprop och information så var jag ledig och kunde göra vad jag ville fram tills nästa dag då lektionerna skulle börja. De flesta andra av deltagarna verkade ta det hela väldigt seriöst och allvarligt. Det gjorde inte jag.
De bestämde sig för att träffas i matsalen senare på kvällen för att gå igenom olika kurser och ämnen, de skulle "förbereda sig" som de sade. Antagligen så skulle de sitta och ljuga för varandra om vilka otroliga begåvningar de var, vilka framtidsplaner de hade och vad de skulle bli. Få av dem var under fyrtio.
Resten av deltagarna, de som såg en aning härjade ut, gick tillsammans iväg till den gemensamma samlingslokalen som även fungerade som någon sorts hobbyrum. Antagligen så hade de väl någon spritflaska de skulle dela på. Jag sket i vilket. Jag hade ordnat en liten lägenhet åt mig i stans ghetto och gick dit.

Nästa dag var den första riktiga skoldagen och första lektionen skulle ägnas åt matematik. Naturligtvis skulle de börja med det absolut besvärligaste och tråkigaste ämnet.
Den skäggiga läraren kom in och bad oss att slå upp boken på sidan 9.
Vilken bok?
Jag hade inte fått någon bok. Alla andra satt dock med böcker. Jag påtalade min situation och fick reda på att dem skulle vi köpa själva. Det visade sig att alla hade inhandlat sina böcker för flera veckor sedan. De hade fått listor hem på kurslitteratur som man skulle ha inhandlat lagom till skolstarten. Jag drog mig till minnes att även jag hade fått en dylik lista men skjutit upp alltihop för att sedan glömma det helt.
-"Jag fick ingen sådan lista."
gnällde jag.
-”Jag har inga böcker! Jag har inte råd att köpa några heller!"
Fortsatte jag.
-”Du får hänga med så gott det går så får du inhandla dina böcker senare. Jag kommer ändå bara att köra lite allmän repetition så här i början".
Genast så började han med att rabbla upp en massa gallimatias, det var parenteser, negativa tal och avrundningar. Jag räckte upp handen.
-”Jag förstår inte. Skulle inte det här vara matematik för nybörjare?"
-"Jo min vän, det här är en snabb genomgång av högstadiets matematik så att vi kan sätta tänderna i gymnasiematematiken så snabbt som möjligt".
Sade han (Gymnasienivå!) och fortsatte svamla något om gradantal, räta linjer, vektorer, sinusvågor och sannolikheten för att hejsan hoppsan skulle ta ut summan av ostbågar i röven bla, bla, bla...
Jag fattade absolut ingenting. Matematik för mig är multiplikationstabellen (som är besvärlig nog) och enkel mängdlära - Du har fem äpplen, äter två, hur många har du kvar?
Ungefär så.

En vanlig person skulle kanske ha fått panik vid detta lag, eller känt sig underlägsen. Fått mindervärdeskomplex.
Inte jag!
Det kändes på något vis som om jag stod över all denna meningslösa kunskap. Som om jag aldrig skulle behöva den – vilket jag heller aldrig har gjort. Faktum var att jag kände mig överlägsen. Flera av mina klasskamrater var dubbelt så gamla som mig och hade ägnat hela sina liv åt en och samma arbetsuppgift på ett och samma företag. Jag var 22 år och hade redan haft tio anställningar + lite annat smått och gott, jag hade avverkat tre städer och var inne på min fjärde. Jag kände mig som en riktigt häftig lirare helt enkelt och trodde jag var cool.
Egentligen så var jag helt odräglig och det var nog många av de andra som retade sig på mig när jag ständigt avbröt lärarna under lektionerna, ifrågasatte allting, argumenterade emot och konsekvent vägrade att ställa upp när det var dags för grupparbeten.
Jag är individualist, jomen. Utom när jag personligen kan dra nytta av en större grupp och dess framgång och arbete förstås. Så fungerar alla, få vill erkänna det.
Flera av mina äldre klasskamrater hade tagit tjänstledigt från sina arbeten och finansierade sina studier med studielån. Jag fick betalt för att mest gå omkring och slå dank i korridorerna och ge lärarna en massa extrajobb.

Jag hade fått en fin chans, bidrag beviljat i två år framåt. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan första året. Andra året skulle jag läsa in gymnasiet och sedan kunde jag söka högskola. Hade jag tur så kunde jag även få bidrag beviljat till de högre studierna. Jag var ung och jag hade kunnat bli vad jag ville.
Men det fanns som vanligt en stor hake för min del – Det fanns inget jag ville bli, inget som intresserade mig för fem öre så därför rann allt ut i sanden. Det spelade helt enkelt ingen roll för mig om jag jobbade som diskare eller ingenjör. Det verkade lika tråkigt och meningslöst. Varför då välja det svåraste och mest krävande alternativet?
Lönenivåer sket jag i eftersom jag ändå aldrig hade varit intresserad utav att skaffa villa, båt och hundjävel.
De flesta lärare var mycket hyggliga men det fanns en lång, skäggig jävel som hette magister Sundberg. Han var lärare i geografi och han hatade mig. Dels för min totala nonchalans och dels för att jag helt enkelt var så mycket mer kunnig än honom.
Jag vägrade t ex att lära mig att tolka kartregister på ett korrekt sätt.
-”Varför då? Är du annorlunda än alla andra?”
Jag talade om för honom att jag inte behövde fördjupa mig i en kunskap som bara fungerande som en hjälp för att söka upp något som jag kunde utantill i skallen.
-Vad heter Zimbabwes näst största stad?”
Frågade magister Sundberg ,tittade ned i sin kartbok och hånlog sedan mot mig.
-”Bulawayo! Ligger söder om huvudstaden Harare, f.d. Salisbury. Klimatet är subtropiskt och växtligheten kännetecknas mest av grässtäpp. Torra vintrar, regniga somrar.”
Han såg ursinnig ut och överöste mig med fler frågor som var rena barnleken. Det enda han lyckades bevisa inför klassen var att jag var långt mer kunnig än honom.
Han hatade mig för det.

Det blev även en smula ansträngt förhållande med de andra lärarna. Jag minns att jag vann en stor uppsatstävling, fick gå upp på en scen i aulan och hämta ett diplom, blev intervjuad i lokaltidningen och fick vara lokalkändis under en kort period. Samtidigt så vägrade jag att lära mig de mest enkla grammatiska regler, jag kunde aldrig redogöra för några ordklasser, vägrade att medverka i fåniga grupparbeten och gjorde aldrig några läxor. Var det prov så sket jag antingen i att gå dit eller också lämnade jag in helt obesvarade frågeformulär.
Till slut så tröttnade de på mig, jag fick vara ifred, jag kom och gick i stort sett som jag ville. Jag fick min närvaro i alla fall, den behövdes för att få ut bidraget.
Det kändes som om jag var tillbaka i grundskolan igen, men den här gången fick jag betalt och jag behövde inte arbeta.
Det kändes som ett väldigt trevligt arrangemang. Det här kunde jag stå ut med.
Enda problemet var den där jävla magister Sundberg. Han retade sig på mig, det visste jag. Han bara väntade på en anledning att sätta dit mig. Han ansåg att jag upptog en plats åt någon som verkligen ville utbilda sig - vilket han hade helt rätt i - men det sket jag högaktningsfullt i. Jag trivdes med att vandra runt i korridorerna och högst sporadiskt besöka någon lektion. Ibland för att dra igång någon debatt, eller också bara för att jag kände för lite sällskap.

Vid den här tidpunkten började jag skriva små korta noveller under kvällarna på en gammal skrivmaskin jag hade köpt på ett loppis. De handlade om en påhittad lärarkaraktär som medvetet skulle påminna om magister Sundberg.
"Adjunkt Lundberg" kallade jag karaktären och handlade om en gravt homosexuell geografilärare som misskötte sin syssla grovt.
”Adjunkt Lundberg satt och halvsov bakom katedern under tiden som de kunskapstörstande eleverna lämnades utan hjälp. Han var helt slut efter att ha druckit portvin, sniffat lim och knullat bögar i röven hela natten".
På den nivån var det.
Klumpigt skrivet utan någon som helst finess.
De där små novellerna häftade jag ihop och placerade ut på strategiska ställen här och där i skolan. Försiktigt så ingen såg att det var jag.
De blev succé och spred sig som en löpeld. Folk kopierade dem och spred dem vidare till sina vänner. De spred sig även till vårdgymnasiet som låg vägg i vägg med folkhögskolan.
Mitt förakt mot skolväsendet i allmänhet och lärarkåren i synnerhet lyste igenom mina texter. Alla fattade att de handlade om magister Sundberg men ingen visste vem det var som var upphovsmannen till de där sjuka berättelserna.
Utom magister Sundberg.
Han var rasande och gav mig ursinniga blickar ibland när vi möttes i korridoren.

Till slut så åkte jag naturligtvis dit. Jag blev uppkallad till studierektorn och ställd mot väggen. Jag blånekade naturligtvis vilket inte spelade någon roll. Jag var den enda som hade som hobby att skriva och för övrigt så förstod de inte vad jag hade där att göra. Det var helt uppenbart att jag inte var intresserad utav några studier. Jag fick avsluta läsåret men sedan skulle de rekommendera avstängning för min del.
Det gjorde mig ingenting. Jag var ändå trött på skiten. Det hade faktiskt blivit lite långtråkigt.
Jag talade om för dem att jag ställde mig positiv till deras beslut.
-”Jag känner ändå att jag inte kan få någon intellektuell stimulans här!”
De måste ha trott att jag var galen.

Så därför satt jag alltså en solig junidag i en skolaula och lyssnade på Den blomstertid nu kommer.
Jag tog studenten!
Min sorts student.
Jag var på ett strålande humör. Sommaren låg öppen för mina fötter, ja hela livet förresten. Kanske skulle jag få ett nytt jobb, kanske inte. Jag sket i vilket. Fick jag inget jobb så fanns alltid a-kassan. Jag var inte dyr i drift, jag hade inga stora krav och inga dyra kvinnor att underhålla.
Sången tog slut, betygen delades ut, portarna slogs upp och folket vandrade ut i solskenet, till sommaren och till sina liv.
Jag också.
Jag var först ut. Jag gick i rask takt nedför gatan, utan mål. Jag sken som en sol.
23 år, ett långt sommarlov framför sig och flaskan i handen.

Kan livet egentligen bli så mycket bättre?

Tack ska ni ha allihopa!

Jag vann överlägset deltävling 2 och går vidare till deltävling 3 som börjar nästa vecka. Hoppas ni röstar på mig då också!
Hade varit jävligt kul om jag tog mig till finalen!

Med största respekt
GeHå!

torsdag 22 maj 2008

Rösta på mig!

Nu är det dags igen! Omröstningen i bloggtävlingen fortsätter. Rösta gärna på mig!
Länk till omröstningen:
http://www.theguide.nu/karstentorsdag.htm

Tack på förhand!

Underdånigast:
GeHå!

Mitt första jobb.

Mitt första jobb skiljde sig inte nämnvärt från alla andra jobb som jag har haft. Det kändes exakt lika tråkigt och meningslöst.
Men det skiljde sig på en punkt och det var att det trots allt var mitt första jobb. Jag hade inget att jämföra med och därmed så var det lättare att stå ut, jag trodde nämligen att det skulle bli bättre. Nästa jobb skulle bli intressantare, nästa jobb skulle kännas meningsfullt. Eller kanske nästa. Eller nästa.
Jag hade alltså hoppet kvar vilket gjorde det lättare att gå dit varje morgon.

Mitt första jobb var på en plastfabrik. Jag hade slutat nian och borde alltså vara glad över att få tjäna egna pengar.
Det var jag inte. Jag ville hellre vara rik så att jag inte hade behövt jobba.
Men nu var det bara att bita ihop.
Jag slutade skolan i juni och någon gång i augusti skulle jag börja jobba. Min sista sommar i frihet blev helt förstörd. Jag var nervös och gick och gruvade mig hela sommaren inför jobbet. Jag hade samma obehagskänsla som jag hade när jag var sju år och skulle börja skolan. Skillnaden var att nu hade jag inte nio år av skoltvång att se fram emot, nu hade jag nästan femtio år av arbetstvång framför mig och jag misstänkte starkt att arbetslivet skulle kräva mer av mig än skolan. Där hade man inte krävt någonting av mig. Jag hade kunna sova mig igenom hela skiten. Det var bara de första åren som var jobbiga, innan de gav upp och avskrev mig som ett totalt hopplöst fall.
På en arbetsplats skulle jag inte kunna slöa, där skulle jag bli tvungen att jobba med något som med största sannolikhet skulle vara totalt ointressant. Det skulle inte gå att smita undan. Det skulle inte finnas några OBS-arbetsplatser där man tilläts sitta hela dagarna och snacka skit, läsa tidningar och få stödhjälp med de allra enklaste arbetsuppgifter.
Nu var det arbete som gällde. Punkt slut.
Det kändes väldigt mörkt.

Redan när jag klev in på fabriken så bestämde jag mig för att jag inte skulle bli långvarig där. Ett år, så lång tid skulle jag stanna där. Så att jag fick meriter så att jag kunde söka mig till ett annat jobb.
Ett år.
En stor bullrig karl som hette Tommy tog emot och visade mig till min avdelning. Där väntade en yngre kille i tjugofemårsåldern som skulle visa mig tillrätta och lära upp mig på den maskin som jag skulle sköta.
Han hette Sven och var en hygglig kille. Så hygglig man nu kan bli av att ha jobbat i tio år på plastfabrik.
Sven var oftast på gott humör men kunde få ohyggliga raseriutbrott så fort någon maskin krånglade. Han tycktes ta det personligt när tjockleken eller diametern på plaströren inte stämde. Ibland blev han så jävla förbannad så att han började slänga skiftnycklar och hammare omkring. Då fick man se upp.
Ibland hände det att han låg över en maskin och grät av ilska.
Men han lät aldrig sitt dåliga humör gå ut över mig. Han var en juste kille.

Kl 08:00 en augustimorgon 1981 gick jag alltså genom portarna till fabriken som skulle bli min första arbetsplats. Jag visste inte vad som förväntades av mig men jag hoppades att det var så lite som möjligt. Jag hoppades att jag skulle få ett lätt jobb, som jag slapp att sätta mig in i. Som inte var svårt att lära sig.
Tillverkning av plaströr verkade inte ett dugg intressant så därför hoppades jag att det skulle krävas så lite engagemang som möjligt. Annars skulle jag ligga illa till. Jag har aldrig varit bra på att lära mig sådant jag inte har varit intresserad utav. Följdaktligen så kan jag än idag inte alfabetet ordentligt, jag kan inte ta ut satsdelar (vad nu det är för något?) ställa upp enkla ekvationer eller räkna ut omkretsen av någonting. Det intresserade mig aldrig.
Däremot så är jag ett uppslagsverk när det gäller geografi och statistik. Förutom att jag kan peka ut vilken stad som helst på jordklotet, redogöra för invånarantalet, religion, språk m.m. så kan jag även jordens alla klimatzoner, jordmån, befolkningstillväxt osv helt utantill.
Jag kan multiplicera höga tal i huvudet utan att kunna multiplikationstabellen och jag kan skriva långa romaner utan att ha någon aning om språkliga och grammatiska regler. Jag hoppade över den biten för det var helt enkelt inte intressant eller kul.
Jag kunde teckna serier för att jag tyckte att det var roligt, däremot så vägrade jag att teckna i kol, måla av frukt i skålar och ägna mig åt fåniga övningar i att måla landskap i olja.
Man kan beskriva min grundinställning till kunskap och lärande på ett enkelt vis: Jag lär mig snabbt sådant jag tycker är roligt, resten skiter jag i.
Därför kommer jag aldrig att kunna byta däck på bilen eller ta en svängom på dansgolvet. Det är inget kul.
Det är mycket roligare att köra bil, för att inte tala om hur roligt det är att sitta vid ett bord och dricka direkt ur vinkaraffen och skratta åt alla desperata människor som hoppar omkring på dansgolvet och förnedrar sig enbart för att kanske, kanske få med sig någon hem till sängen.
Alltihopa är egentligen bara en jävla lek, ett spel som går ut på att kunna försörja sig, överleva och i slutändan att få knulla.
Precis som om det skulle hjälpa.
Jag har aldrig drivits av någon önskan att få vara delaktig i detta spel. Jag blev tvingad. Det blir vi allihopa. Det är bara i Monopol man kan dra ett kort och få en chans. Så länge man tillhör den delen av befolkningen som måste arbeta för att överleva så finns det bara ett budskap på korten - Dra åt helvete utan att passera Gå.

Tillverkning av plaströr hade aldrig varit i närheten av min intressesfär. Nu stod jag inför en extra stor utmaning eftersom jag var tvungen att lära mig detta, det förväntades av mig. Det var därför jag var anställd. Jag var inte anställd för att ägna mig åt mina hobbies och intressen. Få människor får betalt för att ha roligt. Få människor tycker det är kul att svetsa ihop plåtbitar, städa trappor, torka pensionärer i röven eller vad de nu sysslar med för att kunna försörja sig.
-”Här är maskinen du ska sköta!”
Sade Sven och började förklara hur den fungerade.
Det var en stor, avlång maskin på kanske 15-20 meter. I ena änden satt det en stor tratt där jag skulle hälla i små plastkulor från 25-kilossäckar. ”Material” kallades det. Materialet smältes sedan i själva maskinen till en plastdeg, formades till plaströr och gick sedan igenom flera vattenbad för att kylas ned. I andra änden kom sedan de färdiga rören ut och där skulle de kapas och vindas upp på rullar av olika längd, tjocklek och färg, beroende på vad kunden hade beställt.
Det verkade inte så invecklat, det skulle jag nog lära mig på någon vecka eller två. Det besvärliga var att starta upp maskinhelvetet och ställa in rätt dimensioner på rören. Det var ett rent helvete. Egentligen skulle man vara två på en sådan maskin så att man kunde stå i varsin ända och kontrollera så att det blev rätt.
-”Minska, du måste minska för helvete! Det är för tjockt!”
Skulle den ena personen skrika till den andra så att han kunde sakta ned farten, kanske öka intaget av material och göra lite finjusteringar. Det hade sparat mycket tid och onödigt spill av plastmaterial pga alla omstarter som man nu fick göra.
Men så var det inte. Snålheten bedrar visheten så företaget hade sparat in på personal. Det var som vanligt alltså.
Nu fick jag istället springa som en dåre mellan varje ända av maskinen och kontrollera, finjustera, kapa rör, fylla i material, finjustera ytterligare osv, osv. Golvet var fullt med sådana där små jävla materialkulor och ibland halkade jag eller kanade in i väggar och elskåp så det small om det.
Under tiden kunde maskinhelvetet börja mata luft, materialtratten gick tom och så var det bara att stänga av maskinen och börja om från början igen. Jag förstod varifrån Sven hade fått sitt dåliga humör.

En gång såg jag själv hur Sven kom springande till sin maskin i sina gamla nedslitna träskor, halkade på de där små förbannade materialkulorna, kanade iväg och försvann utför en lastkaj.
Jag hörde hur han vrålade och svor av smärta och ilska. Under tiden började hans maskin att mata luft och storkna.
Jag var tvungen att låsa in mig på en toalett, jag skrattade så att tårarna rann.
Sven kunde liva upp stämningen.

När Sven var färdig med demonstrationen av maskinen så sade han åt mig att han var tvungen att sticka iväg och lufta och tvätta ”verktyget”.
-”Vänta här! Kommer strax!”
Vad i helvete menade han med det? Vilket jävla verktyg?
En skiftnyckel? Hammaren?
Och varför skulle de tvättas?
Och luftas?
Menade han kanske kuken. Varför springa iväg och tvätta kuken under arbetstid? Var inte det ett väldigt underligt beteende?
När Sven kom tillbaka och informerade mig om att det var dags att visa mig hur jag skulle tvätta mitt ”verktyg” så hoppades jag verkligen att jag hade fel i mina funderingar.
Det hade jag.
Att "tvätta verktyget” innebar att man rengjorde munstycket på maskinen, själva huvudet där rören pressades ut.
Det tog mig ungefär en månad att komma in i jobbet ordentligt. Jag vantrivdes varje minut men jag försökte att inte visa något. Jag låtsades att jag trivdes. Det kändes som om jag var skyldig dem det. Fråga mig inte varför men det var så jag kände det.
Jag jobbade för det mesta ensam och under rasterna lärde jag aldrig känna någon. De var allihop mycket äldre än mig och jag hade inget gemensamt med dem.
Vid den här tiden hade jag inget gemensamt med mina jämnåriga heller. De levde sina liv, sprang på skoldanser, umgicks med tjejer och fräste fram på sina mopeder. Ibland med en tjej bakpå.
Jag var livrädd för tjejer, hade ansiktet fullt med finnar och bölder och var så impopulär som någon kunde vara. Jag höll mig för mig själv.

Jag räknade varje timma på jobbet, varje minut. För varje sekund som gick så kom jag närmare fredagen. Varje avklarad timma på jobbet var en delseger på väg mot målet - Helgen.
Det var vid denna tid jag började med en liten ritual.
Varje fredag när jag slutade jobbet och gick genom portarna så lyfte jag upp handen i skyn och gjorde en liten segergest. Jag hade klarat av ännu en arbetsvecka! En vecka närmare ett mål som jag inte riktigt kunde definiera, men ytterligare en vecka hade jag ändå klarat av. Det kändes bra.
Den där lilla ritualen fortsatte jag senare med på andra jobb jag kämpade mig igenom.
Min andra anställning var på ett tryckeri. Om mitt tidigare jobb på fabriken hade varit tråkigt så var det inget mot detta.
Jag stod ut i exakt tre veckor. Sedan gick jag på lunchrast och kom aldrig mer tillbaka. Likadant var det på mitt tredje jobb. Det var på en lastbilscentral och det varade inte så mycket längre det heller. Faktum var att jag knappt orkade pallra mig dit. Oftast så somnade jag om när väckarklockan ringde. Jag kanske var där varannan dag. Sista dagen jag var där så blev jag uppkallad till chefens kontor. Jag visste vad som väntade mig och hade inga bra ursäkter.
Jag smet ut genom ett fönster på toaletten och sprang iväg. Jag minns att jag gjorde segergesten hela vägen hem.
Men åren gick och när jag var inne på min tionde eller femtonde arbetsplats så hade jag glömt bort den där lilla ritualen. Jag bara gick hem och söp mig full.

Med tanke på hur dagens arbetsmarknad ser ut så förstår jag att det kan tyckas märkligt att jag kunde avverka så många jobb som jag gjorde. Hur kunde jag få alla dessa anställningar? Alla dessa nya chanser?
Det var annorlunda under åttiotalet. Visst, arbetslösheten var relativt hög då också men det ställdes inte samma krav som idag, utbildningshysterin hade inte fått fäste. Det räckte i regel med att man hade goda referenser från en tidigare arbetsgivare att visa upp.
Man behövde inte kunna böja tyska verb för att få anställning i centralköket borta vid lasarettet. Man behövde inte kunna räkna ut arean av hypotenusan för att få jobb som lagerbiträde. Det räckte med att en svetsare kunde svetsa och att en städare kunde hantera en mopp och skurmaskin.
Det låter otroligt men så var det faktiskt.
Ibland hände det att man inte fick så goda referenser från sin senaste anställning som man hade önskat. Då fick man vara kreativ. Antingen kunde man koka ihop någon historia om att man hade varit iväg på sitt livs långresa.
-”Ni skulle ha sett stränderna i Sydney, fantastiska!”
Eller också kunde man skriva ihop ett arbetsbetyg på sin egen skrivmaskin. De kollade ändå aldrig upp.
”Det är med stor sorg som vi härmed beviljar Xxxxx Xxxx sin avskedsansökan. Men vi förstår också att en sådan arbetsam och ambitiös ung man måste få gå vidare i livet och få glädja och förgylla tillvaron för framtida arbetsgivare… Osv, osv.”
Det funkade så gott som varje gång.
Faktum var att jag behövde nästan aldrig oroa mig för att bli utan jobb. Jag såg alltid till så att mina anställningar gick ut i maj månad och sedan tackade jag nej till fortsatt anställning. Någon gång i augusti började jag söka nytt jobb.
Under hela åttiotalet så hade jag hela somrarna ledigt. Varför nöja sig med fyra veckors semester när man kunde ha hela sommarlov?
Jag tog inte livet på allvar då och jag kan inte förmå mig till att göra det idag heller.
När jag vandrade mellan jobben så avslutade mina jämnåriga sina fina utbildningar, eller blev trogna sina arbetsgivare och började samla mod för att fria till sina flickvänner. De planerade för husköp och familj.
De stakade ut sin framtid.
De byggde upp ett liv.
De förväntade sig inte mer av livet. Det räckte för dem.

Jag har haft turen på min sida i livet, det har jag förstått. Jag har haft mycket roligt och har mycket att se tillbaka på. Men jag önskar att jag hade haft någon att prata med när det kändes som mest hopplöst. Jag trodde att jag var ensam om att känna som jag gjorde. Jag trodde jag var ensam om att inte kunna hitta min plats i tillvaron.
Idag händer det att jag får mail från ungdomar. De skriver att de gillar mina texter, att de trodde att de var ensamma om att känna som de gör.
De är inte ensamma.
Inte jag.
Inte dom.
Det känns väldigt skönt att veta även om jag fick reda på det lite väl sent i livet.

Förra året så hade jag haft en ovanligt besvärlig arbetsvecka. Det kändes skönt när fredagen kom och jag kunde lämna min arbetsplats.
Just när jag gick genom entrén så slog det mig att jag faktiskt hade jobbat där i tre år.
Tre år!
Det var rekord för mig.
Det var då jag drog mig till minnes min gamla fredagsritual. Så länge sedan det var. Så många år som hade gått.
Jag bestämde mig för att återuppta denna lilla ritual. Som en kul grej. En engångsföreteelse.
Jag hann aldrig. Precis när handen hade kommit halvvägs upp mot skyn så steg mina arbetskamrater ut genom entrén. De vinkade till mig och jag vinkade tillbaka.
Jag stod där som ett fån och vinkade. Sedan gick jag hem.
Det kändes rätt så bra faktiskt.
Jag har ett jobb att gå till, jag har mina arbetskamrater och ett litet hem som jag trivs med.
Vad mer kan man begära egentligen?

Jag har blivit gammal.

Rösta på mig!

Nu är det dags igen! Omröstningen i bloggtävlingen fortsätter. Rösta gärna på mig men glöm för guds skull inte att länka till er egen blogg eller e-post. Annars räknas inte rösten!
Tack på förhand!
Länk till omröstningen:
http://www.theguide.nu/karstentorsdag.htm

Underdånigast
GeHå!

tisdag 20 maj 2008

Så många TV-kanaler, så mycket skit!

Är sjuk, hemma från jobbet och då blir det ju som så att TV:n står på. Som sällskap om inte annat.
Det är nu man blir varse hur mycket skit de sänder, vad mycket det finns att reta sig på. Man trodde ju att det skulle bli bättre nu när man har fått så mycket kanaler att välja på men icke! Det är antingen fjantiga frågesportprogram, idiotisk sport, dagispop eller gamla fåniga filmer.

Just nu så vevar de en fjantig film som heter Blues Brothers på en av kanalerna. Då slog det mig att är något som jag verkligen, jag menar VERKLIGEN hatar så är det musikaler! Hur jävla realistiskt är det att folk börjar dansa, hoppa och brista ut i sång och vad i helvete har det med handlingen att göra?
Inte nog med det, det är ALLTID skitmusik också! Trams till etthundra procent. Folk som lallar någon trudelutt, dansar och beter sig som utvecklingsstörda.
Hur jävla realistiskt är det egentligen? När dansade t ex du in på Konsum till musiken med Grease på högsta volym samtidigt som kassörskorna släppte vad de hade för sina händer och stämde in i en spontant bildad doa-doakör?

Inatt vaknade jag utav att det var alldeles sjöblött i sängen. Febern gör att jag svettas som en gris. Kunde inte sova utan gick upp och satte mig vid datorn. Ute på nätet var det inte en käft vaken som kunde hålla mig sällskap, inte ens på Flashback, så då återstod bara TV:n.
"Undrar om jag kommer att bli arg nu igen?"
Tänkte jag innan jag satte på TV:n.
Jodå, hur kunde jag inbilla mig något annat!
På en kanal demonstrerade en ung kvinna under stora åthävor något som såg ut som en gigantisk kukpump men som tydligen var en påslös dammsugare. Det senaste inom städtekniken idag.
Intressant värre.
En annan kanal sände ett program om mode för män. Programledaren stirrade in i kameran, spände ögonen i mig och sade förtroligt att det är precis såhär du ska se ut sommaren 2008.
-"Men tala inte om det för någon! Du vill väl vara först?"
Ha! Ha! Ja, jag lovar!
Eftersom jag inte kan komma på något som jag skiter så högaktningsfullt i som mode så zappade jag vidare. Ett naturprogram med läsarnas egna inskickade filmer fångade inte mitt intresse direkt. Någon hade filmat en älg, någon annan hade också filmat en älg, osv, osv.
Alltid dessa älgar. Det har vi väl aldrig sett förr?
En nyhetskanal visade de senaste nyheterna från det tyfondrabbade och översvämmade Burma vilket fick mig att bli sugen på kaffe med dopp. En kanal visade ett upplyftade program om prostatacancer, tillika en repris från gårdagen, och en annan kanal gjorde reklam för någon slags vajer som man kunde rensa avlopp med.
-"Se så lätt vattnet sjunker undan!"
Sade gubben efter att han hade kört några drag med vajern genom ett avlopprör som de hade fyllt med blå plastkulor för att simulera ett ordentligt stopp.
Jag hade blivit väldigt förvånad om det hade kommit blå plastkulor sprutande varje gång jag har rensat avloppsrör på jobbet.
Men det är klart, de kan ju knappast pressa in en massa kukhår, fett och avföring i rören varje gång de ska spela in en reklamfilm som handlar om avloppsrensning. Varifrån skulle de få det förresten?

För några år sedan så prövade jag ett nytt grepp, jag bestämde mig för att skaffa mig en betalkanal. TV-1000 blev mitt val.
Jag inbillade mig i min enfald att nu skulle jag minsann få se nya och påkostade hollywoodfilmer varje kväll.
Så blev det inte.
På vardagarna orkade jag aldrig sitta uppe och kolla på TV (jag hade glömt att jag började närma mig fyrtio och att åldern började ta ut sin rätt) och på helgerna så upptäckte jag att de enbart visade sport och porrfilm. Jag avskyr bådadera.
En vanlig lördagskväll t ex, då visade de boxning och när det äntligen var över, ja då vevade de igång en porrfilm.
Varken jag eller min flickvän uppskattade att se två negrer banka på varandra i en ring eller sitta och titta på två vilt främmande människor som maratonknullade i alla möjliga och omöjliga ställningar.
-"Hur i helvete orkar de?"
Sade jag och ångrade mig genast med tanke på att min flickvän var tio år yngre än mig och att jag därmed framstod som mycket gammal och tråkig.

Jag kommer ihåg när jag växte upp under sjuttiotalet. Då fanns det bara två statliga TV-kanaler och de var hårt styrda. Det var rena rama politiska propagandan för jämnan och det klipptes och censurerades vilt i både filmer och serier.
Under en period var t o m Tom och Jerry förbjuden eftersom den ansågs vara alldeles för våldsam (!)
Det pågick t o m en debatt om att förbjuda Walt Disneys teckande filmer för att de dels var för våldsamma och för att de även var alldeles för "amerikanska".
Som om det inte var nog så hade många av våra föräldrar inte heller råd med färg-TV. Vi fick hålla tillgodo med svartvit-TV vilket inte gjorde tv-tittandet till någon stor visuell upplevelse direkt.
Men nu när jag tänker tillbaka så kan jag inte säga att det var bättre då, för det var det naturligtvis inte. Men det var fan i mig inte sämre heller.
Då hade man ingen valfrihet överhuvudtaget. Då hade man att välja mellan politiskt vinklade barnprogram, bulgarisk dockteater, Nedklippta amerikanska B-deckare och ryska filmer vars budskap gick ut på att det var kul att arbeta - Jämt.
Idag har man däremot full valfrihet. Det är bara att välja mellan fåniga frågesportprogram, IDOL - ett program där snorungar ska inbilla sig att de minsann är stjärnor, diverse dokusåpor där det gäller att överträffa varandra i att bete sig som horbockar och slampor eller korkade dansprogram där överspända och ytliga människor tävlar i att hoppa omkring till den senaste dagispopen.
Blev det bättre tycker ni? Nej, jag tycker inte det i alla fall.

Nä, nu skiter jag i det här. Börjar bli trött igen. Måste sova en stund.
Syns senare!

måndag 19 maj 2008

Varför laga till något som kan beställas?

Retade för ett tag sedan upp mig på ett fruntimmer på forumet Familjeliv (alltid detta Familjeliv!)
Hon vräkte ur sig en hel del dumheter, som den rediga lilla hemmfru hon ville framstå som. Bl a så skrev hon att pizza var något som var väldigt trevligt att laga tillsammans med lilla familjen under helgerna.
Guuud så söttipöttpött då.
Ren idioti kallar jag det.

Det blir bara en jävla massa krångel och tar en förbannad tid, genererar massor med disk, oreda i köket och fan och hans mormor.
Ungjävlarna börjar skrika och gnälla om att det är fel ingredienser, fadern i huset blir förbannad och klappar till den fulaste och odrägligaste ungen eftersom han är trött efter jobbet och vill ha lugn och ro. Modern blir hysterisk och börjar vråla och tjuta som en luftvärnssiren, hoppar jämnfota på stället och slänger ut både deg och ingredienser genom fönstret - Ett fönster som hon naturligtvis har glömt att öppna.
Kvällen slutar med att de ändå måste beställa hämtpizza och sedan sitter de i köket bland glassplittret och käkar i surmulen tystnad.
Allt detta bara för att modern har fått för sig att leka hemmafru.

Varför, VARFÖR i helvete laga till något som man kan beställa?

Hamburgare är gott och det kan man också unna sig till helgen. Men man beställer naturligtvis. Vill man jävlas med sig själv så kan man naturligtvis göra egna hamburgare men varför? Det blir knappast billigare, inte godare och tar minst lika lång tid som att baka en egen pizza. Pröva själva så får ni se!
Först så ska köttfärsen formas, ett jävla kladd. När man steker den så ryker det blårök, det skvätter fett över hela spisen och naturligtvis så bränner man vid det eftersom man även måste hacka löken under tiden som man steker hamburgarna.
Som ju alla vet så är det omöjigt att göra två saker samtidigt, därför blir hamburgarna kolsvarta på ytan och råa inuti. När de är färdiga så kommer du på att du har glömt att köpa hem ost. Hamburgare utan ost är oätligt. Nu måste du gå ned till affären och offra ännu en kvart. När du har lagt på ost och lök (rå lök eftersom du inte orkar att stå i mer stekos) så är det dags för att skiva tomater att ha på hamburgarna, annars blir de torra som fnöske. Det blir alltid hemmagjorda hamburgare. Dressing är av ondo så det har vi inte på, vi kör med bernaisesås istället, mycket godare.

Nu är det färdigt och ett berg av disk tornar upp sig. Tog inte mer än ca nittio minuter. Hade du gått bort till McDonalds och köpt dig en säck hamburgare istället så hade du både hunnit hyra ett par filmer, porrsurfat och tagit dig en runk vid datorn, rökt ett par cigg på balkongen och klämt flera stora feta pormaskar under samma tid.
Men nu skulle du promt göra dem själv.

När du sitter vid TV:n och trycker i dig fullkomligt smaklösa hamburgare med bröd som har en förmåga att smula och falla i bitar över hela vardagsrumsmattan så börjar du fundera på hur gammal den där bernaisesåsen var som du hällde över hamburgarna? När köpte du den egentligen?
Två veckor sedan? Två år sedan kanske?
Så länge du kan minnas så har den där gula tuben legat i kylskåpsfacket.
En timma senare drabbas du av akut ränndreta och sprayar hela ditt badrum, inklusive duschkabinen med avföring. Du får tillbringa resten av helgen på skithuset och det är fan i mig gott åt dig! Nu kanske du har lärt dig något. Nu kanske du lyssnar på Gammal Hårdrockare och tar åt dig av hans fina mattips som han är så snäll och delger dig på sin fina blogg!

Glödheta ballar.

Är inte på jobbet idag, har blivit sjuk. Orkar nätt och jämt skriva något överhuvudtaget. När jag är sjuk så behöver jag nämligen mycket omvårdnad. Jag önskar verkligen att det vore någon här som kunde pyssla om mig, gulla med mig och försäkra mig om att jag kommer att bli frisk, att det inte är något farligt.
*Ynk* *Sniff* *Snörvel*
Jag har ont i halsen och hög feber. Väldigt hög feber.
Upptäckte att mina ballar t o m är glödheta.
De hade ramlat ur mina gamla slitna kalsonger. Resåren har släppt på dem och nu har det även blivit ett stort hål i grenen. Där hade mina ballar letat sig ut. Jag upptäckte det precis nu när jag slog mig ned vid datorn.
Jag satte mig på dem.
Det kändes alldeles varmt, och mjukt. Tydligen har febern fått dem att svälla eller något. Så här stora har de aldrig varit förut.

En tanke slog mig just. Varför är det inte lika eftersträvansvärt att ha stora ballar som att ha stor kuk? Det tillhör ju samma del av kroppen så att säga.
Alla karlar vill ha en stor kuk som de kan stoltsera med. Ingen vill dock ha stora ballar. Stora ballar är inte coolt.
Jag tror inte ens att kvinnor gillar stora ballar. Jag har då aldrig hört någon kvinna uttrycka någon uppskattning över en kille som begåvats med extra stora ballar.
-"Inte mycket till kuk där inte, men jävlar vilka ballar!"
Det är synd, för jag tror att det är långt mycket vanligare med stora hängtaskor än stor kuk bland oss män.
Men detta är bara spekulationer.
Eftersom jag misstänker att jag är solsystemets mest heterosexuella kille så brukar jag inte ha för vana att duscha naken tillsammans med andra män. Jag har alltså inte haft förmånen att kunna ägna mig åt några ingående studier i detta ämne.

Nä, nu skiter jag i det här. Jag är sjuk! Det är synd om mig!
Så nu tar jag och förflyttar mina glödheta ballar till sängen istället. Här blir det ändå inget vettigt skrivet.
Återkommer så snart jag har blivit frisk!

Mvh
GeHå!

lördag 17 maj 2008

När det ringer in för sista gången.

Oavsett om jag fantiserar eller skriver självbiografiska prylar så har aldrig min fantasi eller mitt minne varit något problem. Allt jag skriver grenar ut sig i diverse sidoberättelser. Det dyker upp personer som jag inte hade räknat med från början, det händer saker som jag aldrig har planerat och under tiden som jag har fullt upp med att sortera allt nytt som dyker upp i skallen så börjar nya fantasier att gro, de slår rot och sprider sig sedan med blixtens hastighet och blandar sig med mina tidigare fantasier. De lägger sig på hög, pressar på och just då så kan jag inte göra något annat än att fortsätta skriva.
Då känns det bara fint och jag skiter i om det blir rörigt.

När det gäller självbiografiska prylar så är det inte längre fantasin som bär berättelsen, då är det istället minnet och jag måste erkänna att jag minns förbluffande mycket vilket är förvånansvärt med tanke på att min hjärna låg i en högprocentig alkoholmarinad i över tio år. Faktum är att jag för säkerhets skull flamberade hjärncellerna extra omsorgsfullt under de sista åren. Hade jag räknat alla glas jag drack så hade det kanske inte blivit ett för varje hjärncell men inte långt ifrån. Jag gjorde ett ärligt försök och jag var bra på det.

Hur som helst så gillar jag att minnas, jag gillar att sitta och tänka tillbaka. Jag gillar mina minnen helt enkelt och jag hoppas verkligen inte att jag en dag blir senil och glömmer alltihop. Vad var det då för vits med livet överhuvudtaget? Man är ju som sagt sina minnen, det är det enda man har.
För säkerhets skull så skriver jag ned en del av mina minnen och lägger ut dem på min blogg. Kanske sitter jag en dag vid en dator på ett servicehus, nittio år gammal, hakan full med dregel och är så förvirrad så att jag knappt vet vad jag heter eller var jag har min röv. Kanske råkar jag förirra mig in på min egen blogg, börjar läsa och kanske, kanske känner jag igen något. Kanske får människorna som jag en gång kände liv i min gamla hjärna igen. Kanske börjar den unga pojken som jag en gång var springa över en skolgård igen, på väg hem till mamma och räddningen.

Jag minns när jag var tre år och fick följa med min mor till badhuset. Det stank klor och jag skrämdes av de stora ekande ytorna. Det var stojande och lekande ungar överallt. Hon satte mig i den lilla barnpoolen och så fort hon vände ryggen till så kom det en stor luns till unge och vältrade sig över mig, tog tag i min nacke och tryckte ned mitt huvud under vattenytan. Jag spjärnade emot så gott det gick men det var ingen idé. Jag satt fast.
Botten på poolen bestod av små blå kakelplattor. De där kakelplattorna fick jag tillfälle att studera extra noga innan luften tog slut och det blev helt svart. Om det svartnade pga syrebrist eller för att jag helt enkelt inte kommer ihåg något mer vet jag inte. Men minnet av de där små blå kakelplattorna i vårt kommunala badhus kommer jag troligen att bära med mig ända tills min död.

Jag minns hur min mor brukade ta med mig på promenad i stadsparken. Ibland stannade hon och grät. Hon plågades av vår dåliga ekonomi och sitt tunga och tråkiga jobb. Jag var aldrig orolig. Jag litade fullt ut på mamma och var helt övertygad om att hon skulle ordna upp allting vilket hon också alltid gjorde.
Jag minns hur jag brukade sitta under köksbordet och känna mig fullt tillfreds med min tillvaro. Det kändes tryggt och skönt och så ville jag att livet skulle vara i all evighet. Jag och mamma, samtidigt som Alma Coogan och Jimi Hendrix spelade på radion. Inte några fler besök på badhuset och inga stora lunsar till ungar.
Jag trodde faktiskt att det skulle få vara så också.
Tills morsan började få för sig att jag behövde komma ut och träffa andra ungar.

Det var slut med mina ensamma stunder på mitt rum med ritblock och serietidningar som sällskap. Hon släpade med mig till Mulleskolan och jag hann knappt gömma mig bakom morsans ben innan det dök upp en skäggig flummare i poncho som skulle ha oss att sjunga och klappa händerna. Jag skämdes som en hund. Det var då jag bestämde mig för att jag nog skulle fortsätta med att sitta på mitt rum. Det var liksom inte min grej att sitta som en idiot och sjunga och klappa händerna på befallning ihop med en massa andra ungar som jag inte kände. Jag tänkte inte försöka lära känna dem heller.
Jag satt och skruvade besvärat på mig och önskade mig därifrån. Men det blev värre. Helt plötsligt så dök det upp en idiot från skogen, utklädd till troll eller vad det nu var och började kasta kolor och karameller omkring sig. De flesta av ungarna verkade tycka det var kul och slängde sig efter karamellerna. Jag och en annan rödhårig kille som det verkade vara något fel på i huvudet satt kvar. Vi iakttog dumheterna på håll. Vi ville inte vara delaktiga.
Sedan reste jag mig upp och gick därifrån.
För alltid.
Trodde jag.

Min mor ansåg att jag skulle må bra av att få komma ut och lära känna andra ungar. Hon trodde att jag ville det. Jag var vettskrämd men hon tolkade det som vanlig blyghet.
Det blev korta sejourer på både simskola, söndagsskola och dagis innan hon gav upp. Jag var där i någon timma och sedan smet jag så fort jag fick chansen. Allt detta innan jag fick den stora ynnesten att i konungariket Sverige få börja promenaden uppför den verkliga Golgatan - Svensk Grundskola. Den skattefinansierade och obligatoriska skolan som man skulle vara tacksam över att få gå i.
Det där med att smita iväg från sådant jag tyckte var jobbigt var något som jag tog med mig långt upp i vuxen ålder. Jag har smitit iväg från flera jobb i mina dagar för att aldrig komma tillbaka. Eller smitit och smitit, ett jobb var så till den milda grad tråkigt, meningslöst och dumt så jag sprang bokstavligt talat därifrån mitt under arbetstid. Det var vår, solen sken och någon hade öppnat porten ut mot gatan. Sedan såg de aldrig mig något mer.

Men nu är det 1972 och jag förstod att jag aldrig skulle bli fri. Nio år känns som en evighet för en sjuåring men om jag hade vetat att jag sedan skulle ha nästan femtio år av arbete framför mig, ja då hade jag nog gett upp ännu tidigare än jag faktiskt gjorde.
-"Tänk på negrerna i Afrika som inte får gå i någon skola!"
Sade morsan till mig under tiden som hon släpade mig till skolan en solig dag i slutet av augusti. Jävlar vad jag var avundsjuk på de där negrerna ända borta i Afrika. Jag satte hälarna i backen och spjärnade emot så mycket jag kunde. Jag tänkte inte ge mig utan fight. Inte som de där fånleende ungarna som raskt gick förbi mig och morsan, ivrigt och förväntansfullt pladdrande med sina föräldrar. Hade de aldrig varit på badhuset och råkat ut för någon stor fet unge som gillade att dränka mindre ungar?
Tydligen inte. Men det hade jag!

Svenska grundskolan under sjuttiotalet var rena plantskolan för översittare och sadister. De växte och trivdes och vattnades regelbundet med diverse stödåtgärder från välmenande lärare som på fullaste allvar trodde att det fanns något gott i varje unge, det gällde bara att locka fram de goda sidorna. Helst med kravlöshet och överseende. I vuxenlivet skulle dylikt beteende ha slutat med åtal och fällande domar för grov misshandel. I sjuttiotalets skola så belönades översittarna med Zingo och kanelbullar inne hos skolkuratorn. Det förutsattes att de hade problem trots att de flesta kom från välbärgade hem och var populära i skolan.
Hur de hanterar översittarna och mobbarna idag vet jag inte och jag kommer heller aldrig att få veta. Jag bestämde mig tidigt för att inte tyngas av några studieskulder eller skrymmande bagage av fullständigt onödig kunskap.

Så fort vi kom in på skolgården så lämnade min mor mig, hon hade bråttom iväg till sitt arbete.
-”Sköt dig nu så kommer det nog att gå bra ska du se!”
Skolgården bestod av asfalt och till höger om mig en fotbollsplan med kolstybb, några klätterställningar och en lång radda med cykelställ. Till vänster om mig låg den stora grå skolbyggnaden och utefter väggarna blå och gula parkbänkar. Jag satt på en av dessa parkbänkar och dinglade med ben som inte nådde ned till asfalten. Flera barn i min egen ålder passerade mig på sin väg till klassrummen. Några av dem slängde en blick på mig och gick vidare men en kille med kort stubbat hår och tjocka läppar stannade upp och blängde elakt på mig.
-”Varför sitter du där för?”
Han liksom pressade fram orden. Det lät som om han satt och sket när han talade. Jag svarade inte och han upprepade frågan.
Varför undrade han det? Vad hade han med det att göra?
Jag frågade honom vilket han tog som en öppen provokation.
-”Du kommer att få stryk!”
Sade han och gick vidare. Skolan var stanken av klor och blå kakelplattor ännu en gång.
Sedan ringde det in.
Fortsättning följer eventuellt...

fredag 16 maj 2008

Prestationsex - Det fina har försvunnit...

Ok, nu har jag varit allmänt vulgär och grov i flera texter. Dags att jag är lite seriös så att ni inte får fel bild av mig.

Idag tycks allt gå ut på att prestera, sex har blivit grovt och rått och många har glömt bort vad sex egentligen går ut på, eller rättare sagt: Sex går egentligen inte ut på något. Sex är enligt mig något som man ska vara glad och tacksam över att man kan få, det är inte alla förunnat.
Sex är att bli utvald av någon som man själv vill bli utvald utav.
Sex är något som man har med någon som man känner gemenskap med, någon som man gillar och där känslan är besvarad.
Sex är i första hand något fint som man delar med en annan människa som man också upplever som extra fin i en fin stund.
Sex är inte att prestera. Sex är inte perfekta kroppar i gynekologställningar, silikon, rövdildos och krav på femtioelva orgasmer. Sex är i första hand känslan av att bli inbjuden till något fantastiskt av en människa som känner sig trygg med just dig, en stund av gemenskap under den korta tid som vi har fått här på jorden.

Denna känsla tror jag många går miste om idag när sex verkar handla om tillfälliga kärleksförbindelser över en natt med människor man inte känner. Sex är inte längre något fantastiskt för många, det har blivit något slenterianmässigt och veckotidningarna underblåser detta genom reportage om analsex, hur man bäst skyddar sig mot div könsjukdomar (att alla knullar med alla tar man för givet), alla ska ta för sig, sex är detsamma som kåt och det ska alla vara på alla. Förutsatt att de sköter sin bikinilinje, rakar sin pung och har exakt BMI. De som inte är det blir utanför.
Dildopartyn är större än Tupperware. Handbojor och piskor och annat som symboliserar något som jag själv tar ytterst avstånd ifrån har blivit mode.

När jag var sjutton år så höll jag för första gången en flicka i handen, jag t o m fick en puss (på kinden men ändå!) och detta levde jag på mycket länge. Jag minns vad hon hette, jag minns platsen där undret skedde och jag kommer t o m ihåg veckodagen. Sådant är inte värt något idag. Det fina, det ömtåliga, det som var spännande är helt borta.

Men det var värt något för mig.

Jag minns när jag var i början av tjugoårsåldern och gick hem från någon kvinna i den tidiga morgonsolen. Det hände inte många gånger men det hände och känslan av lycka jag kände, känslan av tacksamhet, av att få ha varit med om något fantastiskt är något som jag aldrig glömmer.
Idag så kan jag smyga ut i den tidiga sommarmorgonen när solen går upp, jag kan ta en lång promenad eller också tar jag bilen och stampar gasen i botten ute på en helt bilfri motorväg med min tids rockmusik dånande i högtalarna. Just då så kan jag förnimma samma känsla av lycka, av att ha fått vara med om något som jag aldrig trodde jag skulle få vara med om. Dessa minnen kan ingen ta ifrån mig och jag känner tacksamhet, inte bara mot de kvinnor som jag har dessa fina minnen att tacka för, utan även för att jag är den jag är och att jag tack vare detta en gång i tiden blev utvald.
När jag promenerar fram mellan höghusen i den tidiga soluppgången så kan jag känna lukten från deras sängkläder, jag kan känna pirrningarna i kroppen när jag för första gången kröp ned i en kvinnas säng som av någon anledning alltid kändes mjukare än min egen.

Detta är minnen och känslor som många idag kommer att gå miste om. Jag vet inte vad de kommer att minnas eller om de ens kommer att uppskatta det men jag vet en sak och det är att jag skulle inte vilja byta bort dessa minnen och upplevelser, de är en del av mig och det är jag tacksam över. Det är stor synd och skam att jag aldrig vågade tala om vad jag kände för dessa kvinnor då, men träffade jag dem idag så skulle jag i alla fall våga mig på ett försök.