onsdag 14 maj 2008

Flyktingar i Finland föredrar att lära sig svenska.

För ett tag sedan så sade de på nyheterna att många flyktingar i Finland föredrar att lära sig svenska istället för finska eftersom de tycker att de har större nytta av svenskan, att det är ett större språk osv.
-"Även de finsktalande kan oftast svenska så varför då lära sig finska?"
Som en av dem sade.Det tycker jag är ett klokt beslut. Förutom att svenska faktiskt är ett mångt mycket större språk än finska så kan en svensktalande person även göra sig förstådd och bli förstådd i både Norge och Danmark. Lägg därtill att kan man svenskan, ja då blir det mycket lättare att sedan även lära sig tyska, holländska och engelska eftersom de är närbesläktade.

En finsktalande person, var kan han göra sig förstådd förutom i Finland? Estland kanske men sedan då? Ingenting. Inget språk är naturligtvis sämre än något annat men ska man se praktiskt på det hela så är naturligtvis svenskan att föredra för en flykting som har hamnat i det tvåspråkiga Finland. Har man bestämt sig för att bosätta sig här i Norden så är det naturligtvis enklast och smartast på alla sätt och vis att lära sig ett språk som funkar även i grannländerna. Det ökar så att säga valmöjligheterna inom arbetsmarknaden om inte annat. Språket är ju trots allt en rätt så viktig kommunikationskälla och mycket få människor kan kommunicera med en människa som enbart talar finska. Fråga mig, jag vet.

När jag var ung så jobbade jag på finlandsfärjorna, bl a Silja Line och Viking Line. Det var en fin tid och jag har många trevliga minnen därifrån. Men jag minns vissa språkförbistringar mellan personalen. Vi var ungefär blandad kompott på färjorna, hälften svenskar och hälften finnar. De flesta finnar talade och förstod oftast svenska hjälpligt så svenskan var för det mesta huvudspråket även om färjan var finskflaggad vilket naturligtvis retade gallfeber på en del finnar, men de anpassade sig i alla fall.
Men så fanns det naturligtvis en fel finnar som inte kunde ett ord svenska. Om det berodde på tjurskallighet eller ren enfald vet jag inte men det kunde vara jävligt enerverande ibland, speciellt som få av dem inte heller talade eller förstod engelska. Det hände att man stod och gallskrek ömsom på svenska, ömsom på engelska och de skrek lika högt tillbaka på finska. Ingen förstod ett ord av vad den andre sade och eftersom finnar är finnar så hände det ibland att de tog det säkra före det osäkra och skickade iväg en fet smäll. Det kunde ju hända att de hade blivit grovt förolämpade. Att man sedan kanske hade frågat honom om han visste vilken gata Stockmanns låg på spelade ingen roll för en smäll ska väl en kille kunna ta, även om han är svensk, eller?

Under några månader så delade jag hytt med en finne, en kille som var absolut befriad från några som helst kunskaper i det svenska eller engelska språket. Arska hette han och var ungefär lika trivsam att bo ihop med som en getingsvärm.

Förutom att karln var allmänt nervig och ryckig så var han extremt pratsjuk. Alltid packad. När han blev packad så skulle han prata ännu mer. Gärna högt och helst mitt i nätterna när jag låg och sov och han kom från sitt nattskift i disken. Ni kan ju tänka er hur givande dessa s.k. pratstunder var. Jag kunde ingen finska och han kunde inte ett ord svenska eller engelska. Här kan vi inte ens tala om någon envägskommuniktation eftersom detta trots allt innebär att mottagaren förstår meddelandet.
Ibland satt han och vevade med armarna och skrek som en luftvärnssiren samtidigt som han tittade uppfordrande på mig. Vad jag förstod så var det något eller någon som han retade sig på och ville ha mitt medhåll. Ibland så drog han snuskiga vitsar. Det förstod jag eftersom han efter en lång harang brast ut i gapflabb, körde armbågen hårt i sidan på mig och gav mig en blick som sade "oss grabbar emellan" samtidigt som han trugade på mig ännu ett glas Koskenkorva Viina.
Han gillade även musik och naturligtvis skulle musiken spelas högt och inget annat än någon sorts avantagardistisk blackmetall accepterades.
På finska. Klockan två på natten.

Så jag skulle faktiskt tro att om denne Arska hade kunnat svenska, eller åtminstone engelska, ja då hade vår samvaro och korta bekantskap kanske inte hade blivit så givande men i alla fall uthärdlig. Jag hade kunnat tala om för honom att jag inte uppskattade att bli väckt mitt i natten av en dyngrak finne som prompt skulle dra vitsar på ett språk som jag inte begrep, röka som en skorsten, spela musik på högsta volym som lät som en flygplanskrasch och bjuda mig på brännvin när jag hade tre timmar kvar innan jag skulle upp och jobba. Kanske hade han förstått och kanske han t o m hade respekterat detta.

Därför så önskar jag flyktingarna i Finland lycka till i sina kommande studier i ärans och hjältarnas språk - Svenskan.

3 kommentarer:

Snöboll sa...

Meeeen... Finland är bara tvåspråkigt på västkusten (om man kan kalla den jävla dialekten för svenska). Annars är det bara finska som gäller, så att flyktingar som kommer till Finland och vill lära sig svenska, det förstår jag inte.. Inte så att de ska flytta till Sverige menar jag.

Anonym sa...

Snöboll alla flyktingar blir väl jagade med mora kniven så dom flyr till sverige där ingen vågar göra nått? Därför vill dom lära sig svenska kanske!?

Anonym sa...

Så flyktingar eller invandrare lär sig svenska i Finland men inte häri Sverige. Det kanske är nått för SFI? Skicka dem till Finland på språkkurs
Roberth