fredag 23 maj 2008

GeHå tar studenten!

Vid 23 års ålder så satt jag i en skolaula en solig försommardag och fick ännu en gång uppleva en skolkör som sjöng ”Den blomstertid nu kommer”.
Nej, jag blev inte far ovanligt tidigt i mitt liv. Inte heller gick jag två år i varje klass. Det fanns en helt annan anledning till att jag satt där i en aula som var pyntad på klassiskt manér med björkris i hörnen och en lärarkår som stod uppklädda och välkammade vid scenens ena hörn.
I bänkraderna satt det fullt med människor. Inga barn. Bara vuxna människor. En del hade satt på sig sina finaste kläder. Medelåldern var kanske fyrtio år. Några var yngre, några äldre. Jag tillhörde de yngsta och därmed var jag hänvisad till raden längst bak.
Jag minns att jag hade på mig ett par stentvättade Levi´s, mintgrön t-tröja och en mörkblå kavaj med blommigt foder och upprullade ärmar.
Håret var kortklippt uppe på skallen och stod rakt upp, i nacken var håret långt. Det såg tufft ut. I innerfickan hade jag en trettiosjua Renat som jag tog mig en sup ur då och då.
Det var 1988 och jag hade ett av mitt livs finaste år framför mig.

Året innan, 1987, fick jag för mig att jag skulle börja på folkhögskola. Inte för att jag brann av någon studieiver eller hade någon form av ambitioner. Nej, jag såg det bara som en chans att få slappa lite och samtidigt håva in ett frikostigt bidrag från Försäkringskassan. Utbildningsbidrag kallades det och beviljades till personer med särskilt utbildningsbehov. Var det något jag var i särskilt behov av så var det utbildning, det hade både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan fastslagit efter att jag hade varit på utredning hos någon arbetspsykolog på AMI i Trollhättan, Arbetsmarknadsinstitutet som det hette.
Det stod och vägde mellan utbildning eller anställning vid Samhall. Jag fick intrycket av att jag kunde välja – utbildning eller få en kod som psykiskt arbetshandikappad.
Samhall och den där koden lockade, jag skulle vara skyddad för resten av livet.
Jag valde utbildning, vild och galen som jag kände mig den där dagen.
Därmed var jag att räkna som student minsann!
Jag kom in vid en folkhögskola som låg i Kristinehamn. Det tyckte jag var bra. Jag hade sedan länge bestämt mig för att lämna Uddevalla. Inte för att jag skulle bli långvarig i Kristinehamn men det var i alla fall en bra början, en bit på väg bort från någonting.
Jag såg till så att jag fortfarande var skriven på en adress i Uddevalla av rent ekonomiska skäl. Utöver bidraget från Försäkringskassan så fick man även traktamente på 1 500 kr i månaden + en fri hemresa varje månad om man hävdade att man hade sin bostad i någon annan kommun.
Det var bara att fylla i en adress på ansökningsformuläret. Ingen som helst kontroll.
Under ett års tid hade jag således en adress och ett postnummer som gick till en postbox vid Skogslyckans centrum i Uddevalla. Den fria tågbiljetten sålde jag varje månad. Den var lättsåld eftersom den även gällde till Göteborg.

När jag satt på tåget upp till Värmland så hade jag höga förväntningar. Jag hade av någon anledning fått för mig att hela lärarkåren skulle upptäcka att jag var en sjusärdeles begåvning och därför skulle de inte ställa några större krav på mig. Jag skulle bli lämnad ifred.
-”En sådan fantastisk begåvning som dig ska naturligtvis få sitta och arbeta ostört med sina tankar och djupsinniga reflexioner!”
Jag kunde se framför mig hur jag satt ute i en syrenberså vid något campus och drack djupa klunkar Marinella samtidigt som någon ung, vacker och obesudlad tonårsflicka försökte få min uppmärksamhet.
Min besvikelse blev därför desto större när jag vandrade fram mot skolan och upptäckte att det knappt fanns någon trädgård alls runt den för övrigt fula skolbyggnaden. Hälften av eleverna var säkert medelålders och de som inte försökte ge sken utav att vara poeter, författare och "nära medmänniskor" såg ut som luffare och fyllesvin. Några såg direkt kriminella ut. Yngsta kvinnan såg ut att vara minst trettiofem och verkade vara en kvinna som var van vid att få en påse dragen över huvudet redan vid välkomstdrinken.

Det var måndag och efter upprop och information så var jag ledig och kunde göra vad jag ville fram tills nästa dag då lektionerna skulle börja. De flesta andra av deltagarna verkade ta det hela väldigt seriöst och allvarligt. Det gjorde inte jag.
De bestämde sig för att träffas i matsalen senare på kvällen för att gå igenom olika kurser och ämnen, de skulle "förbereda sig" som de sade. Antagligen så skulle de sitta och ljuga för varandra om vilka otroliga begåvningar de var, vilka framtidsplaner de hade och vad de skulle bli. Få av dem var under fyrtio.
Resten av deltagarna, de som såg en aning härjade ut, gick tillsammans iväg till den gemensamma samlingslokalen som även fungerade som någon sorts hobbyrum. Antagligen så hade de väl någon spritflaska de skulle dela på. Jag sket i vilket. Jag hade ordnat en liten lägenhet åt mig i stans ghetto och gick dit.

Nästa dag var den första riktiga skoldagen och första lektionen skulle ägnas åt matematik. Naturligtvis skulle de börja med det absolut besvärligaste och tråkigaste ämnet.
Den skäggiga läraren kom in och bad oss att slå upp boken på sidan 9.
Vilken bok?
Jag hade inte fått någon bok. Alla andra satt dock med böcker. Jag påtalade min situation och fick reda på att dem skulle vi köpa själva. Det visade sig att alla hade inhandlat sina böcker för flera veckor sedan. De hade fått listor hem på kurslitteratur som man skulle ha inhandlat lagom till skolstarten. Jag drog mig till minnes att även jag hade fått en dylik lista men skjutit upp alltihop för att sedan glömma det helt.
-"Jag fick ingen sådan lista."
gnällde jag.
-”Jag har inga böcker! Jag har inte råd att köpa några heller!"
Fortsatte jag.
-”Du får hänga med så gott det går så får du inhandla dina böcker senare. Jag kommer ändå bara att köra lite allmän repetition så här i början".
Genast så började han med att rabbla upp en massa gallimatias, det var parenteser, negativa tal och avrundningar. Jag räckte upp handen.
-”Jag förstår inte. Skulle inte det här vara matematik för nybörjare?"
-"Jo min vän, det här är en snabb genomgång av högstadiets matematik så att vi kan sätta tänderna i gymnasiematematiken så snabbt som möjligt".
Sade han (Gymnasienivå!) och fortsatte svamla något om gradantal, räta linjer, vektorer, sinusvågor och sannolikheten för att hejsan hoppsan skulle ta ut summan av ostbågar i röven bla, bla, bla...
Jag fattade absolut ingenting. Matematik för mig är multiplikationstabellen (som är besvärlig nog) och enkel mängdlära - Du har fem äpplen, äter två, hur många har du kvar?
Ungefär så.

En vanlig person skulle kanske ha fått panik vid detta lag, eller känt sig underlägsen. Fått mindervärdeskomplex.
Inte jag!
Det kändes på något vis som om jag stod över all denna meningslösa kunskap. Som om jag aldrig skulle behöva den – vilket jag heller aldrig har gjort. Faktum var att jag kände mig överlägsen. Flera av mina klasskamrater var dubbelt så gamla som mig och hade ägnat hela sina liv åt en och samma arbetsuppgift på ett och samma företag. Jag var 22 år och hade redan haft tio anställningar + lite annat smått och gott, jag hade avverkat tre städer och var inne på min fjärde. Jag kände mig som en riktigt häftig lirare helt enkelt och trodde jag var cool.
Egentligen så var jag helt odräglig och det var nog många av de andra som retade sig på mig när jag ständigt avbröt lärarna under lektionerna, ifrågasatte allting, argumenterade emot och konsekvent vägrade att ställa upp när det var dags för grupparbeten.
Jag är individualist, jomen. Utom när jag personligen kan dra nytta av en större grupp och dess framgång och arbete förstås. Så fungerar alla, få vill erkänna det.
Flera av mina äldre klasskamrater hade tagit tjänstledigt från sina arbeten och finansierade sina studier med studielån. Jag fick betalt för att mest gå omkring och slå dank i korridorerna och ge lärarna en massa extrajobb.

Jag hade fått en fin chans, bidrag beviljat i två år framåt. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan första året. Andra året skulle jag läsa in gymnasiet och sedan kunde jag söka högskola. Hade jag tur så kunde jag även få bidrag beviljat till de högre studierna. Jag var ung och jag hade kunnat bli vad jag ville.
Men det fanns som vanligt en stor hake för min del – Det fanns inget jag ville bli, inget som intresserade mig för fem öre så därför rann allt ut i sanden. Det spelade helt enkelt ingen roll för mig om jag jobbade som diskare eller ingenjör. Det verkade lika tråkigt och meningslöst. Varför då välja det svåraste och mest krävande alternativet?
Lönenivåer sket jag i eftersom jag ändå aldrig hade varit intresserad utav att skaffa villa, båt och hundjävel.
De flesta lärare var mycket hyggliga men det fanns en lång, skäggig jävel som hette magister Sundberg. Han var lärare i geografi och han hatade mig. Dels för min totala nonchalans och dels för att jag helt enkelt var så mycket mer kunnig än honom.
Jag vägrade t ex att lära mig att tolka kartregister på ett korrekt sätt.
-”Varför då? Är du annorlunda än alla andra?”
Jag talade om för honom att jag inte behövde fördjupa mig i en kunskap som bara fungerande som en hjälp för att söka upp något som jag kunde utantill i skallen.
-Vad heter Zimbabwes näst största stad?”
Frågade magister Sundberg ,tittade ned i sin kartbok och hånlog sedan mot mig.
-”Bulawayo! Ligger söder om huvudstaden Harare, f.d. Salisbury. Klimatet är subtropiskt och växtligheten kännetecknas mest av grässtäpp. Torra vintrar, regniga somrar.”
Han såg ursinnig ut och överöste mig med fler frågor som var rena barnleken. Det enda han lyckades bevisa inför klassen var att jag var långt mer kunnig än honom.
Han hatade mig för det.

Det blev även en smula ansträngt förhållande med de andra lärarna. Jag minns att jag vann en stor uppsatstävling, fick gå upp på en scen i aulan och hämta ett diplom, blev intervjuad i lokaltidningen och fick vara lokalkändis under en kort period. Samtidigt så vägrade jag att lära mig de mest enkla grammatiska regler, jag kunde aldrig redogöra för några ordklasser, vägrade att medverka i fåniga grupparbeten och gjorde aldrig några läxor. Var det prov så sket jag antingen i att gå dit eller också lämnade jag in helt obesvarade frågeformulär.
Till slut så tröttnade de på mig, jag fick vara ifred, jag kom och gick i stort sett som jag ville. Jag fick min närvaro i alla fall, den behövdes för att få ut bidraget.
Det kändes som om jag var tillbaka i grundskolan igen, men den här gången fick jag betalt och jag behövde inte arbeta.
Det kändes som ett väldigt trevligt arrangemang. Det här kunde jag stå ut med.
Enda problemet var den där jävla magister Sundberg. Han retade sig på mig, det visste jag. Han bara väntade på en anledning att sätta dit mig. Han ansåg att jag upptog en plats åt någon som verkligen ville utbilda sig - vilket han hade helt rätt i - men det sket jag högaktningsfullt i. Jag trivdes med att vandra runt i korridorerna och högst sporadiskt besöka någon lektion. Ibland för att dra igång någon debatt, eller också bara för att jag kände för lite sällskap.

Vid den här tidpunkten började jag skriva små korta noveller under kvällarna på en gammal skrivmaskin jag hade köpt på ett loppis. De handlade om en påhittad lärarkaraktär som medvetet skulle påminna om magister Sundberg.
"Adjunkt Lundberg" kallade jag karaktären och handlade om en gravt homosexuell geografilärare som misskötte sin syssla grovt.
”Adjunkt Lundberg satt och halvsov bakom katedern under tiden som de kunskapstörstande eleverna lämnades utan hjälp. Han var helt slut efter att ha druckit portvin, sniffat lim och knullat bögar i röven hela natten".
På den nivån var det.
Klumpigt skrivet utan någon som helst finess.
De där små novellerna häftade jag ihop och placerade ut på strategiska ställen här och där i skolan. Försiktigt så ingen såg att det var jag.
De blev succé och spred sig som en löpeld. Folk kopierade dem och spred dem vidare till sina vänner. De spred sig även till vårdgymnasiet som låg vägg i vägg med folkhögskolan.
Mitt förakt mot skolväsendet i allmänhet och lärarkåren i synnerhet lyste igenom mina texter. Alla fattade att de handlade om magister Sundberg men ingen visste vem det var som var upphovsmannen till de där sjuka berättelserna.
Utom magister Sundberg.
Han var rasande och gav mig ursinniga blickar ibland när vi möttes i korridoren.

Till slut så åkte jag naturligtvis dit. Jag blev uppkallad till studierektorn och ställd mot väggen. Jag blånekade naturligtvis vilket inte spelade någon roll. Jag var den enda som hade som hobby att skriva och för övrigt så förstod de inte vad jag hade där att göra. Det var helt uppenbart att jag inte var intresserad utav några studier. Jag fick avsluta läsåret men sedan skulle de rekommendera avstängning för min del.
Det gjorde mig ingenting. Jag var ändå trött på skiten. Det hade faktiskt blivit lite långtråkigt.
Jag talade om för dem att jag ställde mig positiv till deras beslut.
-”Jag känner ändå att jag inte kan få någon intellektuell stimulans här!”
De måste ha trott att jag var galen.

Så därför satt jag alltså en solig junidag i en skolaula och lyssnade på Den blomstertid nu kommer.
Jag tog studenten!
Min sorts student.
Jag var på ett strålande humör. Sommaren låg öppen för mina fötter, ja hela livet förresten. Kanske skulle jag få ett nytt jobb, kanske inte. Jag sket i vilket. Fick jag inget jobb så fanns alltid a-kassan. Jag var inte dyr i drift, jag hade inga stora krav och inga dyra kvinnor att underhålla.
Sången tog slut, betygen delades ut, portarna slogs upp och folket vandrade ut i solskenet, till sommaren och till sina liv.
Jag också.
Jag var först ut. Jag gick i rask takt nedför gatan, utan mål. Jag sken som en sol.
23 år, ett långt sommarlov framför sig och flaskan i handen.

Kan livet egentligen bli så mycket bättre?

8 kommentarer:

Henrik sa...

Ugglas bevingade ord: "Jag skiter i allt men det skiter jag i" kommer till sinnet. Det som är så skönt med dina texter är att man fattar att man inte är ensam.

Greger & Gertrud Gregorius sa...

Hejsan killen!
Nej, du behöver inte fjäska haha!
Stora kraftiga mutor är mycket bättre *ironi*
:-)
/GG

Greger & Gertrud Gregorius sa...

GRATTIS!
Du är ju vidare till omgång 3 i "So You think You can BLOG?!"...
Nästa vecka lägger vi upp 10 deltagare per dag.
Dessa ligger hos samtliga Jurymedlemmar, så du kan själva välja vilken jurymedlem du vill länka till...oss ;-)
Eller alla...
Ha en utomordentligt trevlig helg!
Greger & Gertrud

Gutegirl sa...

Hej! Hoppas du har en bra helg och att din förkylning är väck nu.

Fröken Sparsmart sa...

Hej! På onsdag är det din tur att röstas på! Det går att rösta hos alla fem jurymedlemmar. Lycka till!
www.metrobloggen.se/sparsmart

Gutegirl sa...

Skönt att du mår bättre!

Gutegirl sa...

Hahaha!! JAg har retat upp Panzerbat på FB ordentligt! Så fort jag svarat i nån tråd kommer han/hon efter och spyr galla. Det här kan bli riktigt kul!

Anonym sa...

Hmm du menar att du levde på skattebetalarna under närapå ett år fy skäms*s*
Roberth Ström