torsdag 22 maj 2008

Mitt första jobb.

Mitt första jobb skiljde sig inte nämnvärt från alla andra jobb som jag har haft. Det kändes exakt lika tråkigt och meningslöst.
Men det skiljde sig på en punkt och det var att det trots allt var mitt första jobb. Jag hade inget att jämföra med och därmed så var det lättare att stå ut, jag trodde nämligen att det skulle bli bättre. Nästa jobb skulle bli intressantare, nästa jobb skulle kännas meningsfullt. Eller kanske nästa. Eller nästa.
Jag hade alltså hoppet kvar vilket gjorde det lättare att gå dit varje morgon.

Mitt första jobb var på en plastfabrik. Jag hade slutat nian och borde alltså vara glad över att få tjäna egna pengar.
Det var jag inte. Jag ville hellre vara rik så att jag inte hade behövt jobba.
Men nu var det bara att bita ihop.
Jag slutade skolan i juni och någon gång i augusti skulle jag börja jobba. Min sista sommar i frihet blev helt förstörd. Jag var nervös och gick och gruvade mig hela sommaren inför jobbet. Jag hade samma obehagskänsla som jag hade när jag var sju år och skulle börja skolan. Skillnaden var att nu hade jag inte nio år av skoltvång att se fram emot, nu hade jag nästan femtio år av arbetstvång framför mig och jag misstänkte starkt att arbetslivet skulle kräva mer av mig än skolan. Där hade man inte krävt någonting av mig. Jag hade kunna sova mig igenom hela skiten. Det var bara de första åren som var jobbiga, innan de gav upp och avskrev mig som ett totalt hopplöst fall.
På en arbetsplats skulle jag inte kunna slöa, där skulle jag bli tvungen att jobba med något som med största sannolikhet skulle vara totalt ointressant. Det skulle inte gå att smita undan. Det skulle inte finnas några OBS-arbetsplatser där man tilläts sitta hela dagarna och snacka skit, läsa tidningar och få stödhjälp med de allra enklaste arbetsuppgifter.
Nu var det arbete som gällde. Punkt slut.
Det kändes väldigt mörkt.

Redan när jag klev in på fabriken så bestämde jag mig för att jag inte skulle bli långvarig där. Ett år, så lång tid skulle jag stanna där. Så att jag fick meriter så att jag kunde söka mig till ett annat jobb.
Ett år.
En stor bullrig karl som hette Tommy tog emot och visade mig till min avdelning. Där väntade en yngre kille i tjugofemårsåldern som skulle visa mig tillrätta och lära upp mig på den maskin som jag skulle sköta.
Han hette Sven och var en hygglig kille. Så hygglig man nu kan bli av att ha jobbat i tio år på plastfabrik.
Sven var oftast på gott humör men kunde få ohyggliga raseriutbrott så fort någon maskin krånglade. Han tycktes ta det personligt när tjockleken eller diametern på plaströren inte stämde. Ibland blev han så jävla förbannad så att han började slänga skiftnycklar och hammare omkring. Då fick man se upp.
Ibland hände det att han låg över en maskin och grät av ilska.
Men han lät aldrig sitt dåliga humör gå ut över mig. Han var en juste kille.

Kl 08:00 en augustimorgon 1981 gick jag alltså genom portarna till fabriken som skulle bli min första arbetsplats. Jag visste inte vad som förväntades av mig men jag hoppades att det var så lite som möjligt. Jag hoppades att jag skulle få ett lätt jobb, som jag slapp att sätta mig in i. Som inte var svårt att lära sig.
Tillverkning av plaströr verkade inte ett dugg intressant så därför hoppades jag att det skulle krävas så lite engagemang som möjligt. Annars skulle jag ligga illa till. Jag har aldrig varit bra på att lära mig sådant jag inte har varit intresserad utav. Följdaktligen så kan jag än idag inte alfabetet ordentligt, jag kan inte ta ut satsdelar (vad nu det är för något?) ställa upp enkla ekvationer eller räkna ut omkretsen av någonting. Det intresserade mig aldrig.
Däremot så är jag ett uppslagsverk när det gäller geografi och statistik. Förutom att jag kan peka ut vilken stad som helst på jordklotet, redogöra för invånarantalet, religion, språk m.m. så kan jag även jordens alla klimatzoner, jordmån, befolkningstillväxt osv helt utantill.
Jag kan multiplicera höga tal i huvudet utan att kunna multiplikationstabellen och jag kan skriva långa romaner utan att ha någon aning om språkliga och grammatiska regler. Jag hoppade över den biten för det var helt enkelt inte intressant eller kul.
Jag kunde teckna serier för att jag tyckte att det var roligt, däremot så vägrade jag att teckna i kol, måla av frukt i skålar och ägna mig åt fåniga övningar i att måla landskap i olja.
Man kan beskriva min grundinställning till kunskap och lärande på ett enkelt vis: Jag lär mig snabbt sådant jag tycker är roligt, resten skiter jag i.
Därför kommer jag aldrig att kunna byta däck på bilen eller ta en svängom på dansgolvet. Det är inget kul.
Det är mycket roligare att köra bil, för att inte tala om hur roligt det är att sitta vid ett bord och dricka direkt ur vinkaraffen och skratta åt alla desperata människor som hoppar omkring på dansgolvet och förnedrar sig enbart för att kanske, kanske få med sig någon hem till sängen.
Alltihopa är egentligen bara en jävla lek, ett spel som går ut på att kunna försörja sig, överleva och i slutändan att få knulla.
Precis som om det skulle hjälpa.
Jag har aldrig drivits av någon önskan att få vara delaktig i detta spel. Jag blev tvingad. Det blir vi allihopa. Det är bara i Monopol man kan dra ett kort och få en chans. Så länge man tillhör den delen av befolkningen som måste arbeta för att överleva så finns det bara ett budskap på korten - Dra åt helvete utan att passera Gå.

Tillverkning av plaströr hade aldrig varit i närheten av min intressesfär. Nu stod jag inför en extra stor utmaning eftersom jag var tvungen att lära mig detta, det förväntades av mig. Det var därför jag var anställd. Jag var inte anställd för att ägna mig åt mina hobbies och intressen. Få människor får betalt för att ha roligt. Få människor tycker det är kul att svetsa ihop plåtbitar, städa trappor, torka pensionärer i röven eller vad de nu sysslar med för att kunna försörja sig.
-”Här är maskinen du ska sköta!”
Sade Sven och började förklara hur den fungerade.
Det var en stor, avlång maskin på kanske 15-20 meter. I ena änden satt det en stor tratt där jag skulle hälla i små plastkulor från 25-kilossäckar. ”Material” kallades det. Materialet smältes sedan i själva maskinen till en plastdeg, formades till plaströr och gick sedan igenom flera vattenbad för att kylas ned. I andra änden kom sedan de färdiga rören ut och där skulle de kapas och vindas upp på rullar av olika längd, tjocklek och färg, beroende på vad kunden hade beställt.
Det verkade inte så invecklat, det skulle jag nog lära mig på någon vecka eller två. Det besvärliga var att starta upp maskinhelvetet och ställa in rätt dimensioner på rören. Det var ett rent helvete. Egentligen skulle man vara två på en sådan maskin så att man kunde stå i varsin ända och kontrollera så att det blev rätt.
-”Minska, du måste minska för helvete! Det är för tjockt!”
Skulle den ena personen skrika till den andra så att han kunde sakta ned farten, kanske öka intaget av material och göra lite finjusteringar. Det hade sparat mycket tid och onödigt spill av plastmaterial pga alla omstarter som man nu fick göra.
Men så var det inte. Snålheten bedrar visheten så företaget hade sparat in på personal. Det var som vanligt alltså.
Nu fick jag istället springa som en dåre mellan varje ända av maskinen och kontrollera, finjustera, kapa rör, fylla i material, finjustera ytterligare osv, osv. Golvet var fullt med sådana där små jävla materialkulor och ibland halkade jag eller kanade in i väggar och elskåp så det small om det.
Under tiden kunde maskinhelvetet börja mata luft, materialtratten gick tom och så var det bara att stänga av maskinen och börja om från början igen. Jag förstod varifrån Sven hade fått sitt dåliga humör.

En gång såg jag själv hur Sven kom springande till sin maskin i sina gamla nedslitna träskor, halkade på de där små förbannade materialkulorna, kanade iväg och försvann utför en lastkaj.
Jag hörde hur han vrålade och svor av smärta och ilska. Under tiden började hans maskin att mata luft och storkna.
Jag var tvungen att låsa in mig på en toalett, jag skrattade så att tårarna rann.
Sven kunde liva upp stämningen.

När Sven var färdig med demonstrationen av maskinen så sade han åt mig att han var tvungen att sticka iväg och lufta och tvätta ”verktyget”.
-”Vänta här! Kommer strax!”
Vad i helvete menade han med det? Vilket jävla verktyg?
En skiftnyckel? Hammaren?
Och varför skulle de tvättas?
Och luftas?
Menade han kanske kuken. Varför springa iväg och tvätta kuken under arbetstid? Var inte det ett väldigt underligt beteende?
När Sven kom tillbaka och informerade mig om att det var dags att visa mig hur jag skulle tvätta mitt ”verktyg” så hoppades jag verkligen att jag hade fel i mina funderingar.
Det hade jag.
Att "tvätta verktyget” innebar att man rengjorde munstycket på maskinen, själva huvudet där rören pressades ut.
Det tog mig ungefär en månad att komma in i jobbet ordentligt. Jag vantrivdes varje minut men jag försökte att inte visa något. Jag låtsades att jag trivdes. Det kändes som om jag var skyldig dem det. Fråga mig inte varför men det var så jag kände det.
Jag jobbade för det mesta ensam och under rasterna lärde jag aldrig känna någon. De var allihop mycket äldre än mig och jag hade inget gemensamt med dem.
Vid den här tiden hade jag inget gemensamt med mina jämnåriga heller. De levde sina liv, sprang på skoldanser, umgicks med tjejer och fräste fram på sina mopeder. Ibland med en tjej bakpå.
Jag var livrädd för tjejer, hade ansiktet fullt med finnar och bölder och var så impopulär som någon kunde vara. Jag höll mig för mig själv.

Jag räknade varje timma på jobbet, varje minut. För varje sekund som gick så kom jag närmare fredagen. Varje avklarad timma på jobbet var en delseger på väg mot målet - Helgen.
Det var vid denna tid jag började med en liten ritual.
Varje fredag när jag slutade jobbet och gick genom portarna så lyfte jag upp handen i skyn och gjorde en liten segergest. Jag hade klarat av ännu en arbetsvecka! En vecka närmare ett mål som jag inte riktigt kunde definiera, men ytterligare en vecka hade jag ändå klarat av. Det kändes bra.
Den där lilla ritualen fortsatte jag senare med på andra jobb jag kämpade mig igenom.
Min andra anställning var på ett tryckeri. Om mitt tidigare jobb på fabriken hade varit tråkigt så var det inget mot detta.
Jag stod ut i exakt tre veckor. Sedan gick jag på lunchrast och kom aldrig mer tillbaka. Likadant var det på mitt tredje jobb. Det var på en lastbilscentral och det varade inte så mycket längre det heller. Faktum var att jag knappt orkade pallra mig dit. Oftast så somnade jag om när väckarklockan ringde. Jag kanske var där varannan dag. Sista dagen jag var där så blev jag uppkallad till chefens kontor. Jag visste vad som väntade mig och hade inga bra ursäkter.
Jag smet ut genom ett fönster på toaletten och sprang iväg. Jag minns att jag gjorde segergesten hela vägen hem.
Men åren gick och när jag var inne på min tionde eller femtonde arbetsplats så hade jag glömt bort den där lilla ritualen. Jag bara gick hem och söp mig full.

Med tanke på hur dagens arbetsmarknad ser ut så förstår jag att det kan tyckas märkligt att jag kunde avverka så många jobb som jag gjorde. Hur kunde jag få alla dessa anställningar? Alla dessa nya chanser?
Det var annorlunda under åttiotalet. Visst, arbetslösheten var relativt hög då också men det ställdes inte samma krav som idag, utbildningshysterin hade inte fått fäste. Det räckte i regel med att man hade goda referenser från en tidigare arbetsgivare att visa upp.
Man behövde inte kunna böja tyska verb för att få anställning i centralköket borta vid lasarettet. Man behövde inte kunna räkna ut arean av hypotenusan för att få jobb som lagerbiträde. Det räckte med att en svetsare kunde svetsa och att en städare kunde hantera en mopp och skurmaskin.
Det låter otroligt men så var det faktiskt.
Ibland hände det att man inte fick så goda referenser från sin senaste anställning som man hade önskat. Då fick man vara kreativ. Antingen kunde man koka ihop någon historia om att man hade varit iväg på sitt livs långresa.
-”Ni skulle ha sett stränderna i Sydney, fantastiska!”
Eller också kunde man skriva ihop ett arbetsbetyg på sin egen skrivmaskin. De kollade ändå aldrig upp.
”Det är med stor sorg som vi härmed beviljar Xxxxx Xxxx sin avskedsansökan. Men vi förstår också att en sådan arbetsam och ambitiös ung man måste få gå vidare i livet och få glädja och förgylla tillvaron för framtida arbetsgivare… Osv, osv.”
Det funkade så gott som varje gång.
Faktum var att jag behövde nästan aldrig oroa mig för att bli utan jobb. Jag såg alltid till så att mina anställningar gick ut i maj månad och sedan tackade jag nej till fortsatt anställning. Någon gång i augusti började jag söka nytt jobb.
Under hela åttiotalet så hade jag hela somrarna ledigt. Varför nöja sig med fyra veckors semester när man kunde ha hela sommarlov?
Jag tog inte livet på allvar då och jag kan inte förmå mig till att göra det idag heller.
När jag vandrade mellan jobben så avslutade mina jämnåriga sina fina utbildningar, eller blev trogna sina arbetsgivare och började samla mod för att fria till sina flickvänner. De planerade för husköp och familj.
De stakade ut sin framtid.
De byggde upp ett liv.
De förväntade sig inte mer av livet. Det räckte för dem.

Jag har haft turen på min sida i livet, det har jag förstått. Jag har haft mycket roligt och har mycket att se tillbaka på. Men jag önskar att jag hade haft någon att prata med när det kändes som mest hopplöst. Jag trodde att jag var ensam om att känna som jag gjorde. Jag trodde jag var ensam om att inte kunna hitta min plats i tillvaron.
Idag händer det att jag får mail från ungdomar. De skriver att de gillar mina texter, att de trodde att de var ensamma om att känna som de gör.
De är inte ensamma.
Inte jag.
Inte dom.
Det känns väldigt skönt att veta även om jag fick reda på det lite väl sent i livet.

Förra året så hade jag haft en ovanligt besvärlig arbetsvecka. Det kändes skönt när fredagen kom och jag kunde lämna min arbetsplats.
Just när jag gick genom entrén så slog det mig att jag faktiskt hade jobbat där i tre år.
Tre år!
Det var rekord för mig.
Det var då jag drog mig till minnes min gamla fredagsritual. Så länge sedan det var. Så många år som hade gått.
Jag bestämde mig för att återuppta denna lilla ritual. Som en kul grej. En engångsföreteelse.
Jag hann aldrig. Precis när handen hade kommit halvvägs upp mot skyn så steg mina arbetskamrater ut genom entrén. De vinkade till mig och jag vinkade tillbaka.
Jag stod där som ett fån och vinkade. Sedan gick jag hem.
Det kändes rätt så bra faktiskt.
Jag har ett jobb att gå till, jag har mina arbetskamrater och ett litet hem som jag trivs med.
Vad mer kan man begära egentligen?

Jag har blivit gammal.

4 kommentarer:

Le Tobe sa...

Vet du - jag undrar om inte du och jag är rätt så lika egentligen. Jag älskar dina texter och känner igen mig så mångt och mycket i det du skriver...

Ja sa upp mig häromdagen. Och gjorde en segergest! Och nu sticker jag tillbaka till Irland! Skål tamejfan!

Henrik sa...

"Jag har blivit gammal."

Visst är det skönt? Jag har märkt att livet blir bättre i takt med att jag blir äldre.

Gammal Hårdrockare sa...

Henrik:

Ja... Vissa saker blir bättre men det finns något jag har svårt att förlika mig med och det är att tidslinjen inte längre känns oändlig, den har blivit linjär. Jag är sorten som gillar att leva och därför känns det inte kul att ha känslan av undergång hängande över sig.

Anonym sa...

Hugaligen, jobb kan vara meningslösa.

Förresten är fabriken på bilden misstänkt lik Ortviksfabriken i Sundsvall. Måste väl vara den?

/Fredrik