lördag 3 maj 2008

Mitt åttiotal.

Jag växte upp med min mor och om jag blundar riktigt hårt och gör mitt yttersta för att förtränga skolan så kan jag bara se solsken och lycka.
Jag ser mig själv på min sjuårsdag när jag får min nya cykel med högt stockholmsstyre och "änglavinge", inspirerad av hippiekulturen och Easy Rider.
Det var en härlig tid. Det var en tid utan skolklockor som ringde in. En tid utan stressiga och dåligt betalda jobb. Det var en magisk och förtrollad tid då min nya fina cykel tog mig hem till mormor och morfar under tiden som min mor jobbade. De satt och väntade på mig vid köksbordet och jag fick alltid välja vad jag ville ha till frukost.
Jag skulle kunna skriva om allt detta, det skulle kunna vara solsken, mysiga sommarmorgnar och mormors hembakade bröd med extrasaltat smör för hela slanten.
Men jag vill inte! Det är inget kul!

Någon gång så tystnar musiken. Någon gång förändras tidslinjen. Evigheten blir en begränsad tid, evigt unga mammor blir gamla och föräldralösa, förtrollningen släpper och man upptäcker att cykeln inte längre är en vrålande Harley Davidsson utan en alldeles vanlig gammal cykel som har blivit för liten. Försöker man att cykla iväg på den igen så upptäcker man att någon har skurit sönder däcken, kedjan har rostat ihop och den går aldrig mer att reparera.

Det har skrivits tusentals ungdomsromaner om första kärleken, om relationsproblem, om stiliga ungdomar som inte vet vad de ska ha på sig på skoldansen och som grubblar över vilken väg de ska ta i livet.
Jag vill skriva om oss som hade varit jävligt glada om vi hade haft någon att ha relationsproblem med, om oss som hade blivit överlyckliga om vi hade blivit bjudna på den där skoldansen.
Jag vill skriva om cykelturer på en grusväg med polarna under varma sommarnätter, om vita Prince i små askar, kvartingar med Explorer, korvgrillning vid sjökanten och förtroliga samtal om livets mysterier som t ex kvinnor och sex.
Jag vill skriva om skolklockor som ringer in till meningslösa och ångestfyllda lektioner, om stämpelklockor som mäter ut tiden på uselt betalda skitjobb och om ett åttiotal som ingen verkar känna till.
Mitt åttiotal bestod inte av börsklipp, axelvaddar, hårspray, kokain och fräsiga discon. Mitt åttiotal bestod av timvikariat, jeansjacka, billigt brännvin, fylla och nerspydda baksäten på en grusparkering vid Folkets Park och ett hår som ständigt blev fett oavsett hur ofta jag tvättade det.

Jag funderade aldrig på vilket gymnasium och studieort jag skulle välja. Jag funderade på vilka nya skitjobb som jag kunde tänka mig att slänga bort några månader på och vilka städer som kunde tänkas ha nya skitjobb som väntade på mig. Så var mitt åttiotal. Det var hånskratt från sportfånarna, fett hår, spritmissbruk, bortkastade chanser och risken att åka på stryk av bonnraggarna.

Men jag ångrar ingenting. Det var en härlig tid och jag älskar mina minnen. Jag vet att det finns ett gäng ungdomar där ute som tror att de är ensamma om att vara fula, de tror att det bara är de som inte blir bjudna på någon fest, som inte vågar bjuda upp och ta för sig av ett liv som de känner sig utestängda ifrån.
Mina texter kommer aldrig att handla om de vackra och populära människorna. De får tillräckligt med uppmärksamhet ändå.
Jag vill skriva om stora hettande bölder i ansiktet, om utanförskap, galenskap, brist på mognad och allmän förvirring. Det finns tjejer som aldrig blir uppbjudna på skoldanserna och det finns killar som inte vågar bjuda upp dem, det är dom jag vill skriva för och skulle en enda av dom finna glädje i mina texter så är min dag räddad.

4 kommentarer:

Richard sa...

Du har minst 5 år räddad av mej som läsare!

Henrik sa...

GH, vår egna Bukowski. Lysande, du slog an på nostalgisträngen idag.

ld_dogo sa...

Registrerade mig bara för att ösa beröm. Du är bäst hårdrockarn!

Anonym sa...

Fy fasen vad man känner igen sig alltså, blir nästan tårögd.