lördag 17 maj 2008

När det ringer in för sista gången.

Oavsett om jag fantiserar eller skriver självbiografiska prylar så har aldrig min fantasi eller mitt minne varit något problem. Allt jag skriver grenar ut sig i diverse sidoberättelser. Det dyker upp personer som jag inte hade räknat med från början, det händer saker som jag aldrig har planerat och under tiden som jag har fullt upp med att sortera allt nytt som dyker upp i skallen så börjar nya fantasier att gro, de slår rot och sprider sig sedan med blixtens hastighet och blandar sig med mina tidigare fantasier. De lägger sig på hög, pressar på och just då så kan jag inte göra något annat än att fortsätta skriva.
Då känns det bara fint och jag skiter i om det blir rörigt.

När det gäller självbiografiska prylar så är det inte längre fantasin som bär berättelsen, då är det istället minnet och jag måste erkänna att jag minns förbluffande mycket vilket är förvånansvärt med tanke på att min hjärna låg i en högprocentig alkoholmarinad i över tio år. Faktum är att jag för säkerhets skull flamberade hjärncellerna extra omsorgsfullt under de sista åren. Hade jag räknat alla glas jag drack så hade det kanske inte blivit ett för varje hjärncell men inte långt ifrån. Jag gjorde ett ärligt försök och jag var bra på det.

Hur som helst så gillar jag att minnas, jag gillar att sitta och tänka tillbaka. Jag gillar mina minnen helt enkelt och jag hoppas verkligen inte att jag en dag blir senil och glömmer alltihop. Vad var det då för vits med livet överhuvudtaget? Man är ju som sagt sina minnen, det är det enda man har.
För säkerhets skull så skriver jag ned en del av mina minnen och lägger ut dem på min blogg. Kanske sitter jag en dag vid en dator på ett servicehus, nittio år gammal, hakan full med dregel och är så förvirrad så att jag knappt vet vad jag heter eller var jag har min röv. Kanske råkar jag förirra mig in på min egen blogg, börjar läsa och kanske, kanske känner jag igen något. Kanske får människorna som jag en gång kände liv i min gamla hjärna igen. Kanske börjar den unga pojken som jag en gång var springa över en skolgård igen, på väg hem till mamma och räddningen.

Jag minns när jag var tre år och fick följa med min mor till badhuset. Det stank klor och jag skrämdes av de stora ekande ytorna. Det var stojande och lekande ungar överallt. Hon satte mig i den lilla barnpoolen och så fort hon vände ryggen till så kom det en stor luns till unge och vältrade sig över mig, tog tag i min nacke och tryckte ned mitt huvud under vattenytan. Jag spjärnade emot så gott det gick men det var ingen idé. Jag satt fast.
Botten på poolen bestod av små blå kakelplattor. De där kakelplattorna fick jag tillfälle att studera extra noga innan luften tog slut och det blev helt svart. Om det svartnade pga syrebrist eller för att jag helt enkelt inte kommer ihåg något mer vet jag inte. Men minnet av de där små blå kakelplattorna i vårt kommunala badhus kommer jag troligen att bära med mig ända tills min död.

Jag minns hur min mor brukade ta med mig på promenad i stadsparken. Ibland stannade hon och grät. Hon plågades av vår dåliga ekonomi och sitt tunga och tråkiga jobb. Jag var aldrig orolig. Jag litade fullt ut på mamma och var helt övertygad om att hon skulle ordna upp allting vilket hon också alltid gjorde.
Jag minns hur jag brukade sitta under köksbordet och känna mig fullt tillfreds med min tillvaro. Det kändes tryggt och skönt och så ville jag att livet skulle vara i all evighet. Jag och mamma, samtidigt som Alma Coogan och Jimi Hendrix spelade på radion. Inte några fler besök på badhuset och inga stora lunsar till ungar.
Jag trodde faktiskt att det skulle få vara så också.
Tills morsan började få för sig att jag behövde komma ut och träffa andra ungar.

Det var slut med mina ensamma stunder på mitt rum med ritblock och serietidningar som sällskap. Hon släpade med mig till Mulleskolan och jag hann knappt gömma mig bakom morsans ben innan det dök upp en skäggig flummare i poncho som skulle ha oss att sjunga och klappa händerna. Jag skämdes som en hund. Det var då jag bestämde mig för att jag nog skulle fortsätta med att sitta på mitt rum. Det var liksom inte min grej att sitta som en idiot och sjunga och klappa händerna på befallning ihop med en massa andra ungar som jag inte kände. Jag tänkte inte försöka lära känna dem heller.
Jag satt och skruvade besvärat på mig och önskade mig därifrån. Men det blev värre. Helt plötsligt så dök det upp en idiot från skogen, utklädd till troll eller vad det nu var och började kasta kolor och karameller omkring sig. De flesta av ungarna verkade tycka det var kul och slängde sig efter karamellerna. Jag och en annan rödhårig kille som det verkade vara något fel på i huvudet satt kvar. Vi iakttog dumheterna på håll. Vi ville inte vara delaktiga.
Sedan reste jag mig upp och gick därifrån.
För alltid.
Trodde jag.

Min mor ansåg att jag skulle må bra av att få komma ut och lära känna andra ungar. Hon trodde att jag ville det. Jag var vettskrämd men hon tolkade det som vanlig blyghet.
Det blev korta sejourer på både simskola, söndagsskola och dagis innan hon gav upp. Jag var där i någon timma och sedan smet jag så fort jag fick chansen. Allt detta innan jag fick den stora ynnesten att i konungariket Sverige få börja promenaden uppför den verkliga Golgatan - Svensk Grundskola. Den skattefinansierade och obligatoriska skolan som man skulle vara tacksam över att få gå i.
Det där med att smita iväg från sådant jag tyckte var jobbigt var något som jag tog med mig långt upp i vuxen ålder. Jag har smitit iväg från flera jobb i mina dagar för att aldrig komma tillbaka. Eller smitit och smitit, ett jobb var så till den milda grad tråkigt, meningslöst och dumt så jag sprang bokstavligt talat därifrån mitt under arbetstid. Det var vår, solen sken och någon hade öppnat porten ut mot gatan. Sedan såg de aldrig mig något mer.

Men nu är det 1972 och jag förstod att jag aldrig skulle bli fri. Nio år känns som en evighet för en sjuåring men om jag hade vetat att jag sedan skulle ha nästan femtio år av arbete framför mig, ja då hade jag nog gett upp ännu tidigare än jag faktiskt gjorde.
-"Tänk på negrerna i Afrika som inte får gå i någon skola!"
Sade morsan till mig under tiden som hon släpade mig till skolan en solig dag i slutet av augusti. Jävlar vad jag var avundsjuk på de där negrerna ända borta i Afrika. Jag satte hälarna i backen och spjärnade emot så mycket jag kunde. Jag tänkte inte ge mig utan fight. Inte som de där fånleende ungarna som raskt gick förbi mig och morsan, ivrigt och förväntansfullt pladdrande med sina föräldrar. Hade de aldrig varit på badhuset och råkat ut för någon stor fet unge som gillade att dränka mindre ungar?
Tydligen inte. Men det hade jag!

Svenska grundskolan under sjuttiotalet var rena plantskolan för översittare och sadister. De växte och trivdes och vattnades regelbundet med diverse stödåtgärder från välmenande lärare som på fullaste allvar trodde att det fanns något gott i varje unge, det gällde bara att locka fram de goda sidorna. Helst med kravlöshet och överseende. I vuxenlivet skulle dylikt beteende ha slutat med åtal och fällande domar för grov misshandel. I sjuttiotalets skola så belönades översittarna med Zingo och kanelbullar inne hos skolkuratorn. Det förutsattes att de hade problem trots att de flesta kom från välbärgade hem och var populära i skolan.
Hur de hanterar översittarna och mobbarna idag vet jag inte och jag kommer heller aldrig att få veta. Jag bestämde mig tidigt för att inte tyngas av några studieskulder eller skrymmande bagage av fullständigt onödig kunskap.

Så fort vi kom in på skolgården så lämnade min mor mig, hon hade bråttom iväg till sitt arbete.
-”Sköt dig nu så kommer det nog att gå bra ska du se!”
Skolgården bestod av asfalt och till höger om mig en fotbollsplan med kolstybb, några klätterställningar och en lång radda med cykelställ. Till vänster om mig låg den stora grå skolbyggnaden och utefter väggarna blå och gula parkbänkar. Jag satt på en av dessa parkbänkar och dinglade med ben som inte nådde ned till asfalten. Flera barn i min egen ålder passerade mig på sin väg till klassrummen. Några av dem slängde en blick på mig och gick vidare men en kille med kort stubbat hår och tjocka läppar stannade upp och blängde elakt på mig.
-”Varför sitter du där för?”
Han liksom pressade fram orden. Det lät som om han satt och sket när han talade. Jag svarade inte och han upprepade frågan.
Varför undrade han det? Vad hade han med det att göra?
Jag frågade honom vilket han tog som en öppen provokation.
-”Du kommer att få stryk!”
Sade han och gick vidare. Skolan var stanken av klor och blå kakelplattor ännu en gång.
Sedan ringde det in.
Fortsättning följer eventuellt...

6 kommentarer:

Gutegirl sa...

Jag snusar i alla fall. Har du provat? Det är gott faktiskt, och det pirrar lite skönt under läppen. Det kanske är en av mina manliga sidor? Jag ska nog satsa på att vidareutveckla mina manliga sidor tror jag. Hoppas din mamma är snäll mot dig i dag, och må din förkylning vara mild.

Gutegirl sa...

Hahahahahaha!! Nej, flatlöss har jag klarat mig ifrån *asg*
En kompis till mig fick det dock av sin sambo när han kom tillbaka efter att ha hälsat på "sina föräldrar" i Gambia, hehe!!

Henrik sa...

Hördu GH, du skriver mycket om din mamma, lever hon idag?

Ena dagen är du bara förbannat vulgär och andra dagen så får du mig att grina!

Gammal Hårdrockare sa...

Henrik:

Jajamensan! Morsan lever och har hälsan och jobbar fortfarande. Hon är bara 62 år idag. Hon fick mig tidigt i livet.

Anonym sa...

Jag gick i lågstadiet på 80- talets början då var det inte lika illa. Eller så var min skola undantaget. Sen dessa simmärken jag tog baddaren sen lärde jag mig inte simma förräns jag var 14 år. Vatten är till för att duscha i.
Roberth Ström
http://surabloggen.wordpress.com/

Gutegirl sa...

Jaa visst. Men tänk så många kul inlägg du kan skriva.