måndag 5 maj 2008

Pryoeleven. Del 1.

Arbetsmarknadsverket (eller vad det nu var för verk, minns inte så noga) har föreslagit att elever i högstadiet inte längre ska behöva tvingas ut i s.k. prao, eller pryo som det hette på min tid. Det ska istället bli frivilligt. Detta är bra. Mycket bra.
Meningen var nu att jag skulle dra några kortare anekdoter från min skoltid angående pryoplatser, göra lite jämförelser med dagens praosystem och ösa lite galla över gratisarbete. Så blev det inte. Jag skulle fatta mig kort och sedan skulle jag städa min lägenhet. Istället blev jag fast och skrev en text på över hundratusen tecken. Inte bra. Kortade ned så gott jag kunde men jag vet, den är fortfarande väldigt lång och istället för en text av insändarkaraktär så blev det mer eller mindre en liten berättelse. Hur som helst så är nog budskapet uppenbart.

Låt mig nu berätta varför jag tycker det är så positivt att praon inte längre ska vara obligatorisk. Första gången jag blev aktuell för denna pryo var när jag gick i sjunde klass. Vi fick visserligen inte prya på arbetsplatser ute i samhället, det var vi ännu för unga för, det fick vi vänta på i ett år. Istället så skulle vi få prya inom skolan, hos vaktis, i bespisningen, på expeditionen osv. Lärarna drog lott om var vi skulle hamna och jag hamnade i bespisningen.
-"Nu ska vi se... Och du får vara mattanterna behjälplig!"
Sade läraren glatt och tittade på mig på ett sätt som sade att jag borde bli glad och tacksam. Jag har än i denna dag aldrig förstått varför lärarna förväntade sig att man skulle vara glad och tacksam över att få jobba gratis?

Jag gick i någon form av OBS-klass, Specialen som den kallades och jag ljuger inte om jag säger att i alla fall hälften av mina s.k. klasskamrater var, om inte utvecklingsstörda så i alla fall gränsfall. De var kort och gott DUMMA. Få av dem kunde stava till sitt eget namn. En annan stor del av dem var direkt kriminella och så fanns givetvis även översittarna och bråkstakarna som inte gick att ha i någon annan klass.´
Jag visste att jag knappast skulle ha något finare jobb som väntade på mig efter oavslutat skolgång. Jag skulle få försörja mig på jobb som jag hatade av hela mitt hjärta, jag skulle få lära mig att utföra sysslor som jag fann både meningslösa och ointressanta. Jag skulle få tunga jobb, stressiga jobb, smutsiga jobb och dumma jobb. Och detta enbart om jag hade tur!
Därför såg jag ingen som helst anledning till att redan nu börja lida utan att ens få betalt för det. Jag bytte min plats i bespisningen mot en plats i skolbiblioteket med en kille som vid fjorton års ålder var att betrakta som analfabet. Skolbiblioteket passade mig nämligen utmärkt. Där brukade jag ändå sitta dagarna i ända och läsa, mumsa på godis och drömma mig bort. Det tänkte jag fortsätta med.

Första dagen jag infann mig i biblioteket så förklarade den unga och vackra deltidsbibliotekarien hur kartoteket fungerade. Varför hon gjorde det har jag ingen aning om? Kanske förväntades det av henne? Kanske trodde hon att jag var intresserad?
-"Jaha".
Sade jag när hon var färdig och sedan gick jag och satte mig i min gamla vanliga fåtölj och försjönk i någon roman eller i mig själv.
Där blev jag sittande pryotiden ut. Det var helt ok.
Ibland dök det upp en klasskamrat till mig som hette Nicke men som av någon outgrundlig anledning kallades för Charlie. Charlie var en ung pojke som såg ut att lida av sömnsjuka. Jag tror inte att det hände så mycket i Charlies liv under de få timmar han lyckades hålla sig vaken. Han var en av dessa människor som senare i livet gjorde en kometkarriär inom AMS och Samhall.
Men nu är det 1979 och Charlie står framme vid disken och frågar ut den unga söta bibliotekarien om olika författare, vad hon tycker om den och den poeten osv. Han lånar böcker och han lämnar tillbaka böcker.
Varje dag.
Ibland flera gånger om dagen. Alltid med stånd.
Han står där, en fjortonårig pojke och trånar efter en ung kvinna i tjugoårsåldern. Killen hade inte en chans och det visste han säkert om, men det sket han i. Han var fullt nöjd med att gå till biblioteket och låna böcker med ståkuk. Det räckte för honom.

Hur kan jag minnas sådana småsaker? Jo, det kan jag tala om med en gång. Har man det riktigt jävla tråkigt, om man vantrivs och tiden går långsamt, ja då lägger man märke till småsaker. Man har inte så mycket annat att göra helt enkelt. Man dagdrömmer, man betraktar, noterar och drar slutsatser. Man tittar på flugan som surrar runt krukväxterna, man ser fläckarna på linoleumgolvet, lyssnar på enfaldiga dialoger, tittar på klockan, väntar på fredag och utför all jävla skit som de ger order om.
Vissa saker glömmer man aldrig. Alla dessa år, alla dessa skitjobb, all denna tid. Jag har mycket att minnas.
De hade mig redan vid skolåldern.

I åttonde klass var det dags igen! Jag blev placerad på en målerifirma. Jag gick aldrig dit och sedan var det inte mer med det.

Forts följer...

2 kommentarer:

Uy sa...

Underbar text! Jag minns när jag själv sålde majblommor. Efter att ha sålt till släkten (jag sålde bar till släkten när jag skulle sälja något. Att knacka på hos en vilt främmande människa skulle jag aldrig våga) var det äntligen dags för att få min del av pengarna jag tjärnat. Sex kronor. Jag sålde aldrig majblommor igen.

Greger & Gertrud Gregorius sa...

So You think You can BLOG?!
Viktig Tävlingsinformation Upplagd!