tisdag 6 maj 2008

Pryoeleven. Del 2.

I nian däremot så ansåg de att det var färdigslappat för min del. Att jag skulle fortsätta till gymnasiet var helt uteslutet, det var inte ens något alternativ och jag var glad över att slippa argumentera om detta. Istället så skulle jag få arbetsvana innan jag slutade skolan, jag skulle helt enkelt prepareras för kommande meningslösheter i livet.
Meningen var att jag under skoltid skulle knyta kontakter med arbetsgivarna och därmed gå direkt från skolan och ut i arbetslivet utan någon mellanlandning i den svenska sommaren.
Det var illa.
Det var absolut inte vad jag hade planerat. Av någon anledning så tror alltid lärarna att så fort en elev är ointresserad av studier, ja då är han intresserad av arbete. Med tanke på min studiemotivation så måste de ha inbillat sig att jag brann av arbetsiver.

Jag vet inte varifrån den där inställningen kommer ifrån men antagligen så är det rent önsketänkande. Det är helt enkelt inte politiskt korrekt att förutsätta att det finns människor som avskyr både studier och hederligt arbete. Jag har alltid tillhört dem som närt ett innerligt hat till både skola och arbete. Notera nu att jag inte menar att man ska ge fan i att arbeta, tvärtom! Man SKA arbeta, däremot så är det fan i mig ingen som kan tvinga mig att trivas med skiten, eller vara tacksam över att jag är i den ekonomiska situationen så att jag måste arbeta. Jag hade varit tacksam om jag hade varit så rik så att jag hade kunnat välja bort arbete och ägna mig åt sådant som betyder något i livet istället.

Nu hade man alltså beslutat att jag skulle få s.k. "anpassad studiegång" vilket innbar att jag skulle få gå de tre kärnämnena varje dag, dvs svenska, engelska och matematik. Resten av tiden skulle jag tillbringa på en målerifirma. Samma jävla målerifirma som det var meningen att jag skulle ha pryat på året innan!
Varför det blev beslutat att jag skulle gå de där tre kärnämnena varje dag vet jag inte och eftersom jag hade skitit i att hedra dessa lektioner med min närvaro tidigare så bestämde jag mig för att inte sätta min fot där den tid som var kvar. Jag gav dock målerifirman en chans. Mest för att jag var nyfiken. Inte på yrket förstås, få saker intresserar mig så lite som spackel, målarfärg och tapeter. Nej, istället så var det nog tristessen och meningslösheten som intresserade mig. Det fascinerade mig på något vis att det faktiskt fanns folk som jobbade med detta, som t o m drev firmor och satsade kapital på att göra det fint hemma hos andra människor. Det fanns folk som gillade att försöka passa in mönstertapeter i varandra, som blev lyckliga av att slipa spackel, som kände livets mening nudda vid dem när de fick blanda till en speciell färgnyans.

Jag blev inte långvarig där, vill minnas att det bara blev tre veckor men det räckte för mig och definitivt för dem.
Jag var nog den mest oengagerade och omotiverade elev de någonsin har haft. Men jag ska inte ljuga, första veckan så försökte jag lära mig men det gick helt enkelt inte. Det går inte att bli skicklig på något som man är helt ointresserad utav, som man t o m föraktar. Det är helt omöjligt. Försök själva så får ni se!
Första dagarna så gick jag bredvid en målare, var honom behjälplig, räckte honom spackelspaden, blandade till färg och låtsades respektera hans yrke. Tiden gick oändligt långsamt. Jag hörde inte ett ord av vad han sade till mig. Jag var för det mesta helt inne i någon dagdröm av grovt pornografisk karaktär. På tredje, eller om det var fjärde dagen, så fick jag själv ansvaret över ett rum som skulle tapetseras. Utan någon som helst entusiasm så började jag med att spackla lister och skarvar, lät det torka och sedan slipade jag skiten. Efter det så var det dags för att sätta upp tapeterna. I början var det lätt eftersom de var omönstrade, inget krångel med att få dem att passa in och liknande. Däremot så var det väggkontakter lite här och där och som gjorde det hela svårare. Jag fick det aldrig att passa in. Jag visste inte ens hur man gjorde. Det hade jag kanske vetat om jag hade lyssnat istället för att ha dagdrömt. Jag fick kassera flera våder som naturligtvis en grinig bas noterade.
-"För helvete! De där kostar pengar!"

Det var lögn i helvete. Jag fick aldrig till det och jag vågade inte chansa med fler våder. Istället så prövade jag med spackel. Jag tog en stor slev och slabbade på väggkontakten. Jag tryckte in spackel i urtagen och mosade på så mycket jag kunde på och runt själva armaturen. Jag smetade ut så mycket det gick. Det blev en stor bula med spackel.
Efter att jag hade slipat med sandpapper så planade det ut på ett sätt som gjorde att det knappt syntes, inte efter att jag hade limmat fast tapeten i alla fall. Om man inte tittade efter noga.
Om man inte visste att det hade funnits en kontakt där tidigare.
Det andra väggurtaget och även antennurtaget gick samma öde till mötes.
Som sagt, jag blev inte så långvarig på målerifirman. Men än idag så händer det att jag fnittrar för mig själv när jag tänker på kunden som hade gett firman i uppdrag att måla och tapetsera om hans hem.
-"Men va fan! Nog fan fanns det en väggkontakt här och var i helvete är antennurtaget?"
En firma står och faller med sina kunder. Nöjda kunder är den bästa reklamen sägs det. Jag tror inte att jag skulle få jobb på denna firma idag.
Om den finns kvar?

Inga kommentarer: