söndag 4 maj 2008

Ung entreprenör inom majblommebranschen.

Förra helgen var jag ute på stan och blev genast överfallen av ungar som ville sälja majblommor till mig.
Jag såg dem på långt håll inne i gallerian när de som bäst höll på med att antasta vuxet folk.
Ungar gör mig mycket besvärad. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig mot dem. För vissa verkar det komma naturligt, de böjer sig ned till deras nivå och pratar gulligt med dem.
Det kan inte jag.
Jag gillar inte ungar.
Barn är egoister, de är otrevliga och saknar vett och uppfostran. Ofta så kan de säga precis vad som faller dem in.
-”Hej! Varför ser du så dum och ful ut?”
Vad i helvete svarar man på sådant? Helst skulle man ju vilja ge ungen en sådan jävla smäll så att han hoppar ur skorna, men det skulle knappast uppskattas av omgivningen. Allra minst av deras föräldrar.
Nu skulle alltså dessa ungar försöka med att sälja majblommor till mig. Det kunde de glömma.
Jag lade mig till med min ”dra-åt-helveteuppsyn” men det hjälpte föga.
-”Hej! Vill du köpa en majblomma?”
Nej, det ville jag inte. Absolut inte! Vad skulle jag med en sådan till?
Det är märkligt men det är ytterst sällan som man kan gå utanför dörren utan att bli förbannad nu för tiden.
”Undrar om jag kommer att bli arg idag också?” Är en fråga som jag ofta ställer mig så fort jag drar igen min ytterdörr och går mot hissen.
Jag gillar inte att bli arg men i ett land som till huvuddelen har blivit befolkad av aggressiva mobilabonnemangsförsäljare, miljömuppar, manlig dagispersonal och bortskämda ungar som ska sälja en massa skit så är det svårt att hålla humöret uppe.

När jag gick i tredje klass så sålde jag själv majblommor.
Till en början så skulle jag inte få sälja majblommor. Jag hade precis blivit omplacerad till en OBS-klass och vi som tillhörde denna klass blev aldrig tillfrågade. Kanske trodde de att vi skulle stjäla pengarna?
Det var i och för sig ingen felaktig slutsats. Flera av oss visade redan upp ett direkt kriminellt beteende. Faktum är att några borde ha placerats på anstalt för länge sedan. Men det var sjuttiotal, flummentaliteten hade blommat upp för fullt i skolvärlden så dessa dårar – som ofta var både storväxta och flera år äldre än oss andra eftersom de tillbringade två-tre år i samma klass – tilläts istället att fritt få spankulera omkring på skolgården och ägna sig åt lite misshandel här och lite skadegörelse där i brist på annan sysselsättning.
Vår klass var inrymd i en fristående byggnad, skiljd från den övriga skolan, och bestod av ett gammal träkåk som kort och gott kallades ”Villan”.
Här skulle vi få studera i vår egen takt vilket innebar att vi skulle stimuleras till kunskap. Vi skulle lockas till studier. Vi fick fri tillgång till serietidningar, diverse familjespel, stereoanläggning och ett biljardbord. Under tiden som vi ägnade oss åt detta så var det meningen att en skäggig lärare skulle försöka att spränga in lite lektioner så att vi åtminstone fick de mest grundläggande kunskaperna om matematik och svenska språket.
Om vi ville.
Det ville vi oftast inte.
Om man låter en unge välja mellan att lära sig ordklasserna utantill eller att läsa serietidningar, vad tror ni han väljer? Idag är jag över fyrtio år och jag kan fortfarande inte hela alfabetet utantill.

Hur som helst, jag ville verkligen sälja majblommor. Jag trodde nämligen att jag skulle kunna tjäna pengar på detta så jag gick till min gamla klass och lyckades övertyga min lärarinna att även jag var ytterst kvalificerad som majblommeförsäljare.
Det var inte så svårt eftersom jag inte hade gjort mig känd för något kriminellt beteende tidigare. Faktum var att jag var en ytterst snäll och beskedlig pojke. Mitt problem var bara att jag inte ville vara i skolan.
Jag ställde aldrig till med något bråk eller ägnade mig åt skadegörelse. Jag var bara ointresserad. Jag satt tyst för mig själv längst bak i klassrummet, stirrade ut genom fönstret och sket i alltihopa. När lärarinnans mässande blev alltför påträngande så kunde jag resa mig upp, säga att jag var tvungen att gå på toaletten och sedan gå raka vägen hem. En solig vårdag blev min frihetslängtan alltför påtaglig, jag hoppade ut genom fönstret mitt under lektionstid och visade mig inte i skolan under resten av veckan.
Det var droppen.
Man beslutade att jag nog inte var riktigt mogen för att gå i en normal klass, jag behövde extra tillsyn och stöd i mina studier.

Men nu så gjorde man alltså bedömningen att jag kanske var mogen nog att sälja majblommor.
-”Nu har du fått en chans. Gör ditt bästa nu!”
Ja, nog fan skulle jag göra mitt bästa. Här skulle tjänas pengar!
Jag insåg genast att det inte var någon idé att försöka sälja majblommor i bostadsområdena. De översvämmades redan av ungar som sprang omkring och ringde på dörrar och terroriserade de boende med tjat om att köpa majblommor.
Jag riktade istället in mig på servicehusen, eller ålderdomshemmen som de kallades under denna tid.
Det var bara att vandra fram i de långa korridorerna och knacka på dörrarna. Oftast så var pensionärerna så senila så de visste inte riktigt vad de köpte. Med hakan full av dregel så kunde de köpa en hel karta med majblommor. Det var aldrig några problem med att få betalt.
Ibland så var det ingen som öppnade, då kände jag på dörren och var den olåst så steg jag in. Det kunde ligga en gammal gumma eller gubbe i sängen som var helt bortkopplad från verkligheten. Ej kontaktbar.
De låg och andades tyst och stilla och stirrade upp i taket. Kanske hade de i tankarna redan seglat iväg till sitt eget paradis. Kanske hade de förenats med sina föräldrar i sin gamla hembygd. De kanske sprang barfota under en värmande junisol på väg hem från en skolavslutning, till sin mor som hade dukat upp med saft och examensbullar.
Då lade jag bara några majblommor på nattduksbordet, letade upp deras plånbok som oftast låg i någon utdragbar byrålåda och tog exakt den summa som blommorna kostade. Inte ett öre mer.
Ibland stötte jag på någon vårdare i korridorerna som undrade vad jag gjorde där.
-”Jag har varit och hälsat på min morfar. Han blev jätteglad över att få träffa mig och köpte majblommor!”
Sade jag och såg så oskyldig och dum ut som jag kunde.

Under några dagar så fick jag ihop nästan trehundra kronor vilket var en svindlande summa vid denna tid. Vad ingen hade upplyst mig om var att jag inte skulle få behålla dessa pengar. De talade om för mig att pengarna skulle gå till andra barn, till handikappade barn och till negerbarnen i Afrika som inte hade det lika bra som jag. Förstod jag inte det?
-”Låt dom sälja majblommor då!”
Jag var benhård. Jag tänkte inte lämna ifrån mig mina pengar som jag själv hade tjänat ihop. Så fort jag kunde så smet jag hem med mina pengar. Jag stannade till vid en kiosk och köpte godis och serietidningar för en femtiolapp.
Det slutade med att min mor fick betala tillbaka de där pengarna ur egen ficka.

Det var sista gången jag blev aktuell för något ideellt arbete överhuvudtaget i skolan. Jag slapp att sälja hembakt bröd för att finansiera någon skolresa som jag ändå aldrig åkte med på och jag slapp medverka i insamlingsprojekt till svältande ungar i någon kommunistdiktatur borta i Sydamerika.
Men ryktet om att jag hade fått behålla pengarna för majblommeförsäljningen spred sig till de andra ungarna. Nu var det ingen som ville lämna tillbaka pengarna som de hade tjänat.
-”Varför får han behålla pengarna men inte jag?”
Det blev ett jävla liv och lärarna fick fullt sjå med att avkräva ungarna pengarna för majblommorna. Jag underblåste det hela genom att tala om för alla som ville lyssna att jag minsann hade tjänat massor med pengar och funderade på att köpa mig en ny cykel.
Jag skulle tro att det var fler än min mor som fick ställa upp och betala för de där majblommorna ur egen ficka.

Det snackas mycket om entreprenörer idag. Den där majblommeförsäljningen tycker jag var ett alldeles utmärkt exempel på ett lyckat entreprenörskap och gav mig faktiskt blodad tand. Något år senare så drog jag igång med ett nytt projekt som handlade om att samla in pengar till en skolresa. Det var rena rama bedrägeriet från början till slut men var riktigt väl genomtänkt och gav mig en rejäl extraslant. Kanske skriver jag om det i någon kommande text.

7 kommentarer:

LArs sa...

"Jag gillar inte att bli arg men i ett land som till huvuddelen har blivit befolkad av aggressiva mobilabonnemangsförsäljare, miljömuppar, manlig dagispersonal och bortskämda ungar som ska sälja en massa skit så är det svårt att hålla humöret uppe."

Suverän formulering av vår nya vardag. Instämmer till fullo. Dock med viss ångest, så jäkla kul är det ju inte att vara arg jämnt.

Tjipp sa...

https://www.vulkan.se/Home.aspx

kanske något för dig om du vill publicera dina texter på ett annat sätt?

Andreas sa...

"De låg och andades tyst och stilla och stirrade upp i taket. Kanske hade de i tankarna redan seglat iväg till sitt eget paradis. Kanske hade de förenats med sina föräldrar i sin gamla hembygd. De kanske sprang barfota under en värmande junisol på väg hem från en skolavslutning, till sin mor som hade dukat upp med saft och examensbullar."

Vilket fint stycke ärade GH. Fortsätt med ditt skrivande, känner igen mig i mycket av det du skriver trots min ringa ålder.

Tack!

Anonym sa...

Du skulle nog kunna försörja dig på ditt skrivande. Lysande formuleringar på sina ställen.

F e j d a n sa...

*gapskratt*

Anonym sa...

GH, är du uppvuxen med en ensamstående mor eller? Jag förstår inte hur du har kunnat bete dig på detta vis utan att far din gett dig en rejäl avhyvlining så att du bättrat dig!

TT sa...

Känner samma sak..Det går inte att gå ut längre utan att bli arg..Hatar majblommeförsäljare,folk som sticker upp en jävla ros i nyllet på en,mobilförsäljare och annat skit