söndag 29 juni 2008

Nu sticker jag!

Nu åker jag till Lissabon. Är tillbaka om en vecka. Då kommer jag att uppdatera bloggen med nya bilder, texter samt få de gamla bildlänkarna att fungera igen.
Hej då!

lördag 28 juni 2008

Rex och hans lilla affär.

En del gör reklam på sin blogg. Det tänker jag också göra nu. Det är för en gammal kompis och hans nyöppnade lilla affär.

Åren går, man flyttar omkring, byter jobb, byter stad och träffar nya människor. Så är det för många människor. Att träffa nya människor och få nya vänner är en del av livet. J
ag har en kompis som jag har känt i nästan hela mitt liv. Det tror jag är rätt så ovanligt. Vi växte delvis upp tillsammans och har hållit kontakten under alla år.
Han heter Rex och vi lever helt olika liv. Rex bor där han bor och kommer alltid att göra, jag flyttar vidare.
Rex lever familjeliv, jag föredrar att leva ensam.
Rex gillar att sitta i en campingstol utanför sin husvagn och glo rakt ut i tomma intet under hela sin semester. Det gör inte jag.
Men vi har en hel del gemensamt och något av det viktigaste som vi har gemensamt enligt mig är våra minnen.
Rex var en del av min ungdom och oavsett hur många nya vänner jag får så finns det ingen som jag kan ha detta gemensamt med. Rex var en av dem som jag cyklade omkring tillsammans med under de varma sommarnätterna i början av åttiotalet. Det var honom jag upptäckte spriten tillsammans med, vi tjuvrökte och var två glasögonprydda töntar som gjorde allt för att tillhöra de tuffa förlorarna som sket i allt.
Det gick inte bra. Vi förlorade bara, tuffa blev vi aldrig. Blyga killar med tjocka glasögonglas blir aldrig tuffa, oavsett hur sliten jeansjackan blir och hur mycket sprit man dricker. Innerst inne sket vi inte i allt heller, någonstans inom oss så hade vi en viss moral, även om vi under våra ungdomsår gjorde allt för att dölja detta.
Vi försökte uppvakta flickor i vår egen ålder. Det gick inte heller så bra. Mycket tack vare att vår törst efter sprit var lika hysterisk som vår sexualdrift. De få gånger som vi fick kontakt med några jämnåriga flickor så var vi oftast så berusade att vi knappt kunde andas, än mindre föra en normal dialog.
Chanserna till lite närhet med det motsatta könet hade nog varit större om vi hade ägnat dem lika stor uppmärksamhet som flaskan.
Men vår vilja var det inget fel på. Vi ville men inte dom. Det var ju en bra början i alla fall.

Rex började jobba direkt efter grundskolan och så gjorde även jag. Rex fick jobb på en dörrfabrik och var sitt företag troget i många år.
Jag har som längst stått ut i fyra år och det är på mitt nuvarande jobb. Jag hatade att jobba och trodde att nästa jobb skulle vara bättre, att nästa stad skulle vara trevligare att leva i. Jag hoppade från jobb till jobb tills jag fyllde trettio, sedan tröttnade jag. Min nuvarande hemstad har jag varit trogen i över tio år och det är nästan rekord. Men här trivs jag och här kommer jag att leva resten av mitt liv.
Det tog många år innan Rex tröttnade på sitt jobb. I tjugo år stod Rex och svetsade ihop plåtbitar, sedan tröttnade han. Tjugo år. En fantastisk bedrift. Jag hade tröttnat efter tjugo minuter.
Tänk att stå år efter år med samma idioter till arbetskompisar och syssla med något så totalt ointressant som att svetsa. Få har svetsning som fritidsintresse. Få människor sparar ihop till en svets så att de kan stå i sitt garage under sin fritid och svetsa ihop plåtbitar tills de bildar en branddörr.

Rex gillar att lyssna på gammal rockmusik, äta snabbmat och när tillfälle ges knulla sin fru tills kuken slaknar. Det tog honom tjugo år att förstå att man inte kunde göra detta på sitt jobb. Det var svetsa som Rex skulle göra, inte käka pizza, lyssna på AC/DC och kopulera med sin fru.
Mig tog det nog någon sekund att förstå att på jobbet så har man inte roligt, där jobbar man. Oftast med något som är så långt ifrån ett fritidsintresse som det är möjligt.
För Rex tog det tjugo år.
Rex tog sig någon runk på skithuset under arbetstid, det var det närmaste han kunde komma sina hobbies. Det blev många runk under dessa tjugo år.
Åren gick och besöken på toaletten blev allt tätare. Svetsen stod avstängd i hörnet på stora dörrfabriken.
Rex stod på toaletten med kuken i näven och AC/DC dånande ur hörlurarna.
Så går det inte att sköta ett jobb, det förstod även Rex.
När eländet gick upp honom så släppte han kuken, rullade ut sin svets till förrådet, gick hem och genomgick sin första kris. Ingenting var roligt längre.
Rex hatade sitt jobb.
Han tänkte aldrig mer gå dit.

Det gjorde han inte heller. Något senare så öppnade han sin lilla affär. Nu behöver Rex aldrig mer svetsa. Nu står han istället bakom disken på sin affär och säljer t-tröjor, spritessenser, trosor med godissmak och lite annat smått och gott. Han har en toalett ute vid sitt lilla lunchrum. Kanske smiter han ibland in där och tar sig en runk. Om ni besöker hans affär någon gång och inte blir välkomnade av en kille bakom disken med glasögon så får ni hojta högt för han är kanske på toaletten.
-”Nu får han allt ta och släppa kuken och ägna sig åt lite kundkontakt!”
Ni får gärna passa på och hälsa från mig.
Jag och Rex cyklar inte omkring under sommarnätterna längre och har förtroliga samtal om livets mysterier som t ex kvinnor. Det var länge sedan.
Vi träffas nästan inte alls längre. Det är många mil mellan oss.
Men någon gång varje år så strålar vi samman. Då händer det inte mycket. Vi sitter och dricker sprit, lyssnar på gammal rockmusik och pratar.
-”Kommer du ihåg?”
-”Ja.”

Vi dricker tills vi åker i golvet och sedan är det inte mer med det. Alltid lika roligt och uppskattat.
Men nu var det länge sedan vi träffades. Det var länge sedan vi satt och snackade gamla minnen och delade på en flaska brännvin.
Så om ni besöker Rex och hans affär så får ni hälsa från mig och säga att det är dags att han kommer upp och hälsar på mig för nu var det länge sedan.

Här är länken till Rex lilla affär:
http://www.coolit.nu/

torsdag 26 juni 2008

En dag vid Försäkringskassans väntrum.

En text som jag skrev för några månader sedan när jag var nyopererad och allmänt grinig.

Förra veckan blev jag opererad, är därför sjukskriven och börjar antagligen att jobba nu på onsdag. Hur som helst, i fredags var jag tvungen att besöka Försäkringskassan, det var något intyg som de ville ha. Jag steg in, tog en kölapp och satte mig i väntrummet bland alla flaxande och vrålande somalier och väntade på min tur. En kort reflexion över resten av kunderna: Svenska fyllesvin, narkomaner och några som såg misstänkt albanska ut och en högljudd arab som hela tiden skriker i en mobiltelefon.

För att undvika ögonkontakt med dessa trevliga medborgare så börjar jag bläddra lite i en tidning och en artikel om missbrukarvård fångade mitt intresse. Hela texten var i stort sett en enda hyllningstråd till Sveriges alla missbrukare, att de minsann var lika mycket värda som alla andra och att de gjorde ett jättejobb med sig själva, dvs några av dem försökte hålla sig nyktra och hederliga och detta var enligt författaren fullt jämförbart med att bestiga Mount Everest, finna bot mot cancer och sköta ett tråkigt jobb tills man fick guldklocka. Texten andades långt framskridet flummeri av värsta sort och författaren av texten visste knappt hur många superlativer han skulle ösa över både de som jobbade med missbrukare och de som försökte ta sig ur sitt missbruk. Författaren beskrev en snubbe vid namn Jimmy som hade ägnat hela sitt vuxna liv åt att röka brass och hälla i sig brännvin. Nu hade Jimmy fyllt femtio år och hade bestämt sig för att sluta och kanske - jag skriver kanske - söka sig ett jobb. Förtidspension hade han sedan flera år tillbaka så själva jobbsökandet kändes inte så akut. Jimmy kunde tänka sig att jobba med andra missbrukare och det tyckte artikelförfattaren var ett ovanligt moget beslut, och ett sådant viktigt arbete minsann!

Att denna Jimmy aldrig hade genererat samhället en enda skattekrona tidigare i sitt liv och att han inte heller skulle komma att bli produktiv i framtiden nämndes inte med ett ord. Man bygger inte länder med vare sig missbrukare eller med f.d. missbrukare som vill "jobba med andra missbrukare".
Jag satt och retade upp mig. Jag skar tänder av ilska men fortsatte ändå att läsa artikeln trots att jag visste att den inte var bra för mitt blodtryck. Jag vände blad och blängde ilsket ned i tidningen. Nu ändrade artikeln karaktär, nu riktades udden mot samhället, det Stora Stygga Samhället. Samhället hade nämligen svikit Jimmy a det grymmaste. Jimmy hade växt upp i en alldeles vanlig arbetarfamilj i en mindre stad i Värmland under sjuttiotalet men hade tidigt fått smak för droger.
-"Alla rökte hasch och drack mellanöl på den tiden och jag ville naturligtvis inte vara sämre."
Sade Jimmy.
Detta vinklade författaren av texten som så att Jimmy inte ville vara utanför, han ville vara med i gemenskapen. Denna längtan efter gemenskap förde tydligen med sig att förutom att Jimmy glömde all information han hade fått om drogernas skadlighet så kände han sig tvingad att börja röka och dricka mellanöl. Just det, han valde inte själv, han blev tvingad.

Därmed så var det naturligtvis extra synd om Jimmy. Han var utsatt. Lägg därtill samhällets påstådda svek mot Jimmy. Och tvånget. Glöm inte tvånget!
Samhället hade svikit Jimmy så till den milda grad så detta påstådda svek rättfärdigade Jimmys alla brott han hade ställt till med mot enskilda människor. Samhällets påstådda svek rättfärdigade dessutom alla bidrag han hade fått genom åren, alla socialbidrag, alla bidrag från sjukkassan och nu även hans förtidspension som han hade erhållit efter många år av kamp mot myndigheterna. För Jimmy var ju sjuk, något som artikelförfattaren naturligtvis framhöll. Jimmy var inte någon kriminell missbrukare, inte en person som frivilligt hade valt att nyttja droger, leva på brott och bidrag istället för att sköta sig, arbeta, betala skatt och leva ett alldeles normalt liv.Nej, han var istället en stackars missförstådd individ som samhället hade svikit och som hade blivit tvingad till att börja missbruka hasch och alkohol ända sedan han var sjutton år.

Jag lade ifrån mig tidningen och var så förbannad så jag knappt kunde andas. Den där tidningen var inte bra för mig. Jag bestämde mig för att undvika Försäkringskassans utbud av tidskrifter fortsättningsvis, även om det skulle innebära att jag skulle bli tvungen att uthärda verkligheten i Försäkringskassans väntrum, en verklighet som bestod av gastande somaliska kärringar och deras vrålapor till ungar.
Jag satt och fantiserade om hur jag ströp dem, en efter en. Det kändes bra. Jag kände hur jag höll på att plana ut, jag började få tillbaka balansen. Jag satt där och log för mig själv när det helt plötsligt brakade till borta vid entrén. Nya fräscha kunder i antågande tydligen.
”Undrar om jag kommer att bli arg igen?” Tänkte jag.
Det var herr och fru Blandmissbrukare som hade bestämt sig för att hedra Försäkringskassan med en liten visit. Ni har säkert sett dem själva någon gång, klassisk struttande och bakåtlutande gång, självsäker min, flaxande armar och Bröderna Daltonhaka.
-"Nu tänker jag inte ge mig en tum förrän jag också får sjukbidrag!"
Säger den ena.
-"Ja, säg inte att du bor hos mig bara, då mister jag bostadsbidraget!"

Det söta paret i yngre medelåldern struntar i att ta någon kölapp, de tar ingen som helst notis om att det kan vara som så att det är folk som är före dem i kön. Nej, de går omedelbart fram till damen i kassan och kvinnan i sällskapet börjat att babbla något om blanketter, en speciell sorts blankett ska det vara. Tydligen någon form av ansökningsblankett. Mannen står intill med uppfordrande blick, svajar fram och tillbaka, fnyser och pyser, viftar med armarna och fyller i något om en polare som hade fått en viss form av bidrag beviljat och då är det inte mer än rättvist att han också får det.
-”Jag vill tala med henne som jag talade med sist!”
Hojtar mannen rakt ut i luften.
Sedan börjar en lång palaver om bidrag som de säger sig ha rätt till, ett samhälle som ideligen sviker dem och läkare som vägrar att skriva ut en massa roliga piller åt dem – piller som de måste ha! De är ju sjuka!
Nu brakar det till igen och in kommer Herr Somalisk Socialbidragstagare och han är förbannad, förbannad över att hans kärring med sju-åtta ungar har behövt vänta så länge. Nu lägger han sig i diskussionen och börjar vråla rätt in luckan på ett språk som ingen begriper men som låter hotfullt. Fler handläggare kommer nu rusande och till min förvåning så uppträder de på ett ursäktande vis. Nästan servilt. Det tar inte lång tid förrän de får enskilda samtal med varsin handläggare inne på något kontor. Jag får vänta. Jag sitter snällt och väntar med min nummerlapp i handen.

Jag skulle bara lämna in ett intyg och få det godkänt. Istället hamnade jag mitt i detta dårhus. Jag sitter nyopererad bland somalier och missbrukare som aldrig har betalat en enda skattekrona. Det är jag som i alla år har varit med och försörjt dem, ändå är det jag som står sist i kön. Det är jag som är minst prioriterad. Det är jag som står för fiolerna men det är mig som Försäkringskassan kommer att syna extra mycket i sömmarna. Det är jag som kommer att bli misstänkt, det är mot mig som de riktar missilerna för nu är det jävlar i mig arbetslinjen som gäller, det har man bestämt på högre ort.
För svenska skattebetalare.

När det äntligen blir min tur så blir jag ifrågasatt på ett mycket ohövligt vis. Det känns som om jag blir förhörd vilket jag också blir.
Är jag verkligen sjuk?
Har jag verkligen blivit opererad?
Har jag ont?
Fyra timmar, så lång tid tog av mitt liv gick åt till att visa upp mitt intyg och bli godkänd för sjukskrivning. Under dessa fyra timmar så passerade fyra somaliska familjer mig och ett oändligt antal svenska missbrukare och jag har svårt att tro att de blev lika ifrågasatta som mig. Oavsett om de blev ifrågasatta så undrar jag: Är det detta som våra skattepengar ska gå till? Skulle de inte gå till sjuka människor? Skulle de inte främst gå till människor som har drabbats av någon form av sjukdom, handikapp eller skada i arbetslivet?

Jag vill genast säga att jag inte är någon högergosse, tvärtom. Jag vill ha höga skatter och jag vill att dessa skatter ska finansiera en väl utbyggd och trygg sjukförsäkring. Men är det verkligen meningen att våra skattepengar ska gå till detta som jag just bevittnade? Var det detta som var meningen?
Knappast. Men varför är det ingen som reagerar? Varför sparkar de på fel folk? Varför börjar de i fel ända? Både sossar och moderater pekar på kostnaderna, kostnader som måste ned men vilka drabbas av dessa kostnader? Ja inte är det missbrukarna och nysvenskarna. De är ju som bekant både offer och blivande tillgångar. Bättre då att nypa åt arbetande och skattebetalande svensk. Här finns pengar att spara! Glöm inte att det är arbetslinjen som gäller. Arbetslinjen, glöm inte det Svensson!
När jag äntligen kan gå hem så möter jag herr och fru Blandmissbrukare och naturligtvis så har de sina nya ansökningsblanketter i nypan.

Jag hoppas att jag aldrig mer blir sjuk.
Jag hoppas att jag aldrig mer behöver ha någon kontakt med Försäkringskassan för jag har ett arbete och betalar skatt och sådana som oss är inte välkomna hos dem.

Det är nästan så att jag börjar bli positiv till privata sjukförsäkringar.

tisdag 24 juni 2008

Fotolänkarna funkar inte längre!

Ber om ursäkt för att länkarna till Mina Bilder inte längre fungerar. Tydligen så tillåter inte Blogg.se att man länkar från en annan blogg till dem.
Jag får helt enkelt starta en ny blogg här på Blogger istället med enbart bilder som jag kan länka till härifrån.
Det kommer alltså, både nya och gamla foton på mig och från min värld.

Barn och biobesök.

Varför längtar kvinnor efter barn? Vad är det som driver dem? Min erfarenhet säger mig att kvinnor väljer att få barn, vi karlar råkar bara bli det pga vår drift att alltid vilja ha sex med alla kvinnor som inte säger nej.

En tidig lördagsmorgon vid frukostbordet så informerade mitt ex Annelie mig om att hon ville ha barn.
-"Ajdå!"
Sade jag.
-"Vad? Är det allt vad du har att säga?"
Annelie började se sådär grinig ut som bara hon kunde göra när hon började reta upp sig på mig. Hon blev liksom "rak" över ögonen och rynkade ihop hela ansiktet.
-"Jag tror inte att jag är riktigt mogen för det där ännu."
Fortsatte jag.
-"Du närmar dig fyrtio år! Om du inte är mogen nu, när är du det då?"
Nu började Annelie doppa ostmackan i kaffet, något hon alltid gjorde när hon började bli irriterad. När hon blev riktigt förbannad så kunde hon trycka ned hela thekakor i kaffekoppen. Det var sista varningen innan kaffekoppar och sockerskålar började flyga över mitt huvud, sedan så brukade hon låsa in sig på toaletten resten av dagen.
Varför låser alltid kvinnor in sig på toaletten när de blir förbannade? Vad tror de att ett sådant beteende ska lösa och vad gör de där inne?
Sorterar smutstvätt?
Tvättar sig i skrevet?
Läser en grundkurs i lödning av kretskort?

Annelies förklaring till varför hon ville ha barn var att hon ville känna sig som en kvinna.
-"Vad känner du dig som nu då - en TV-reparatör?"
Krasch!
Kaffekoppen ven över mitt huvud och slog i väggen med en smäll.
PANG! Annelie smällde igen dörren till toaletten och låste om sig. Jag gick hem till Janne. Annelie skulle nog lugna ned sig till kvällen och då skulle det säkert gå att tala med henne om detta.
Jag kanske hade kunnat tala förstånd med henne om min hjärna hade kunnat sammanfoga några ord till fungerande meningar. Klockan tolv på natten så stod jag i vår hall och försökte sluddrande svara på Annelies fråga om var jag hade mina skor och varför jag hade gått från Janne strumplästen i februari månad.

Idag lever jag ensam, jag har en flickvän vid namn Marisol men vi är särbos och jag har inga planer på att flytta ihop. Aldrig.
Jag tror också att Marisol är min sista flickvän. Tar det slut, vilket är synonymt med att hon gör slut, så kommer jag inte att försöka träffa någon annan. Inte intresserad längre. Klarar mig utmärkt själv.
En av anledningarna till att jag skulle välja ungkarlslivet är att så gott som alla kvinnor i min ålder har barn. Jag gillar inte barn. Jag blir besvärad av dem. Vet inte hur jag ska bete mig.
Jag vill inte heller ta hand om någon annan mans avkomma, jag har nog med mitt eget här i livet. Jag jobbar på att vara en förenklare, inte någon försvårare. Jag vill ha en så enkel och besvärsfri tillvaro som möjligt. Det har jag skrivit om i en tidigare text.

För många år sedan, vid slutet av åttiotalet, så var jag tillsammans med en kvinna som hade barn. Jag var ung och dum, eller kåt rättare sagt. Jag kunde förnedra mig hur mycket som helst för att få sex. Jag gjorde vad som helst för kvinnorna, bara jag fick komma innanför trosorna.
Kvinnan som jag nu talar om hette Gittan och hade en son som hette Linus. Bara där så var det ju något fel, hur tänker man när man döper sin son till Linus? Hur kul kan det vara att som vuxen man heta Linus?
Till saken hör att Linus var ett av dessa barn som endast en moder kan älska. Linus var inte förståndshandikappad men hade knappast haft någon främre plats i kön när Gud delade ut hjärnor. Ungen var helt enkelt korkad. Stendum. Det hade han tydligen ärvt efter sin far för Gittan var inte dum, hon var tvärtom slug och förslagen. Det fick jag lära mig senare men det är en annan historia.
Jag träffade fadern till Linus en gång och det enda som förvånade mig var att han inte dreglade, bar hängslen och hade på sig en sådan där keps med propeller.
-"Hur tänkte du när du blev ihop med honom?"
Frågade jag.
-"Tja... Han hade stor kuk. Största jag sett faktiskt."
Det är precis sådant vi män inte vill höra.

Nina och hennes mor skulle åka upp till Dalsland och hälsa på någon folkilsken morbror under fredagen och då var det inte lämpligt att lilla Linus följde med. Morbroderns aversion mot barn var vida känd och frestade extra hårt på hans redan dåliga humör.
-"Kan du inte åka med Linus in till Göteborg och gå på bio med honom? Han skulle bli så glad och han älskar att gå omkring inne i stan."
Sade Gittan och gav mig en blick som lovade hårdporr till kvällen.
Jag fick stånd direkt.
-"Jovisst kan jag det." Sade jag. -"Vi tar tåget in till stan omedelbart!"
Linus gjorde inte mycket väsen av sig och var därför ett mycket tacksamt barn att vara barnvakt till. Man behövde inte leka med honom eller mata honom med glass för att få honom att hålla käften eller sluta upp med att vara ett obehagligt virus, som de flesta ungar faktiskt är.
Linus satt eller stod ofta helt stilla och tittade på omvärlden med ögon som inte visade på någon form av intresse eller vilja till delaktighet. Det var som om det låg en hinna av enfald över hans ögon. En hinna som han aldrig skulle se igenom.
Linus skulle aldrig utföra några komplicerade matematiska ekvationer och korsordstidningarna skulle förbli olösta i hans närhet.
Detta passade mig utmärkt. Det skulle bli en lätt liten resa, jag skulle kunna kombinera nytta med nöje. Min plan var att sätta Linus på någon biograf under tiden som jag själv besökte några trevliga skiv- och serieantikvariat och tog mig en mildare barrunda. Jag skulle kunna hålla mig lite sådär halvfull hela dagen utan att Linus skulle märka något eller skvallra.
Linus var ju som sagt en person som inte verkade ha så stor koll på omgivningen, eller ens verkligheten. Det var bra.

Vi satte oss på tåget in till Göteborg tidigt på förmiddagen. Linus satt och glodde tomt på det framrusande landskapet. Jag undrade vad som rörde sig i hans huvud egentligen? Jag brukade ställa mig samma fråga när det gällde husdjur.
Vad tänker en undulat på?
Eller en guldfisk?
Och till vilken glädje är de för sina ägare?
Linus började gräva i sitt skrev. Han kom djupare och djupare, grävde och grävde.
-”Nej, nej! Inte ta sig på kuken bland folk!”
Förmanade jag med låg röst.
-”KUKEN!”
Skrek Linus.
-”Käften!” Sade jag.
Väl framme vid centralen så gick vi iväg mot centrum.
-”Nu ska vi gå till en rolig kiosk där man kan dricka läsk som man blir jättekul i huvudet utav!” Sade jag till Linus och drog iväg med honom till närmaste pub.
Jag satte mig vid bardisken och gjorde min beställning, Linus fick nöja sig med en Vira Blåtira.
-”Det blir etthundratjugo kronor.”
Sade bartendern.
-”Inte ta sig på kuken bland folk!”
Sade Linus.
Jag hade sett fram emot att dricka mig fram till ett behagligt rus för att sedan lämpa av ungen på någon eftermiddagsbio, fortsätta dricka och sedan hämta honom innan vi tog tåget hem och jag skulle få min belöning i Gittans sovrum. Det här kanske skulle bli lite besvärligare än jag trodde.
-"Sådan far sådan son!"
Sade någon när vi lämnade puben.
Vi fortsatte och jag hann gå in och stärka mig i flera barer. Jag försökte lämna Linus utanför men det gick inte, då stod han antingen och tog sig på kuken, petade näsan eller stoppade folk och började prata med dem. Gud vet vad han sade och jag ville inte veta det heller.
Alla har vi våra kors att bära och jag är inte den som ska döma någon. Men det var en smula irriterande och jobbigt att hela tiden behöva vakta på honom.
Jag gick in på ett Systembolag och jag hann precis betala min halva Explorer när jag genom fönstret såg hur han stod och drog en liten flicka i flätorna. Hon var kanske några år yngre än Linus och vrålade som en luftvärnssiren. Snart kanske hennes far skulle komma och då skulle jag ligga illa till. Jag kastade mig ut och drog med honom bort genom folkvimlet.
-"Nu får du fan i mig skärpa dig!"
Väste jag.
-"Inte ta fram kuken bland folk!"
Skrek Linus så att alla runtomkring vände sig om.
Vi närmade oss Järntorget och Långgatorna.
Vid denna tid så var detta syndens näste i Göteborg. Så syndigt som nu något tilläts vara under en tid då folköl inte fick säljas i affärerna under söndagar och efter klockan 20:00.
Det kanske fanns några porrbiografer där, någon stripklubb och någon affär som sålde löskukar, eller ”massageapparater” som det hette på den tiden. Mer än så var det inte. Men där fanns även en hel del spännande antikvariat som sålde LP-skivor, serietidningar, böcker och lite annat trevligt. Dem tänkte jag besöka.

Men först måste jag avpollettera Linus någonstans. Helst på en biograf som visade någon eftermiddagsmatiné.
Då kunde jag i lugn och ro smutta på min nyinköpta flaska och Linus kunde titta på filmen och ta sig själv på kuken så mycket han orkade där i mörkret.Vi gick in på första bästa biograf och jag löste två biljetter, en vuxen och en barn.
-"Det här är en barnförbjuden film."
Upplyste biljettförsäljaren mig.
-"Men va fan, det är ju en matiné! Se förresten hur han är, han begriper ändå ingenting."
Det gick bra och vi gick in i den skumma biosalongen och satte oss ned längst bak. Ovanligt mycket karlar överallt, faktum var att jag inte såg en enda kvinna.
-"Nu går jag iväg en stund. Sitt kvar här hela tiden och rör dig inte en millimeter. Jag kommer och hämtar dig när filmen är slut."
Jag gick iväg till skithuset och satt där en stund innan jag gick ut i dagsljuset. Jag på locket till toalettstolen och rökte och drack explorer. Mådde rätt så bra faktiskt, spriten sjöng rejält i skallen och jag såg fram emot kvällen med Gittan.
Utanför hörde jag hur filmen rullade på. Det var ovanligt mycket stön och stånkande.
Va fan var det för jävla film egentligen?
Jag gick ut i biosalongen. På filmduken så kunde man se två nakna karlar varav den ena smaskade på den andra i röven så det sjöng om det.
-"Vad i helvete!" Skrek jag. -"Det här är ju för fan en jävla bögfilm!"
-"Håll käften! Vi försöker se på filmen!"
Skrek någon.
Bioduken uppfylldes nu av en stor inzoomad ståkuk. Jag sprang ned till Linus som satt och stirrade upp mot duken med stora ögon.
-"Kom med här!"
Jag drog upp honom från stolen och släpade honom längs ena sidogången. Folk hojtade runt omkring oss.
-"Håll tyst! Förstör inte för oss andra som gillar filmen!"
Ropade en karl som tydligen var fängslad av handlingen och inte ville missa slutet.

På tåget hem var jag mycket nervös. Tänk om Gittan skulle få reda på något? Tänk om Linus började babbla!
Det gjorde han.
Helt plötsligt visade Linus på en verbal begåvning som jag aldrig tidigare hade upplevt.
Han talade om att jag hade druckit sådan där konstig läsk som luktade illa och att han hade varit på bio och sett en film som handlade om farbröder som gillade att kramas med varandra nakna.
-”Det var inte sådär jättekul faktiskt.”
Det blev det inte för mig heller.
Sex var bara att glömma.

lördag 21 juni 2008

Gudstro.

Jag fick ett mail från en läsare (fan vad skitviktig man känner sig när man kan skriva att man har läsare) som undrade om jag var religiös. Hon hade nämligen märkt att jag nämnde Gud lite då och då i mina texter.
Det är en fråga som jag gärna vill svara på!

Det här är min syn på Gud och tro: Jag tror inte, jag förnekar inte heller. Men jag hoppas, jag hoppas på att Gud finns och att man efter döden (om jag nu ska dö, det ingår inte i min föreställningsvärld) kommer till Paradiset och får träffa alla släktingar, goda vänner m.m. som man hade här i detta livet.
Jag skiter i alla budord och liknande. Inte så att jag konsekvent bryter mot dem, jag stjäl inte, mördar inte osv men jag har en ledstjärna och det är: Att inte vara medvetet elak mot någon. Ibland kan det vara jävligt svårt men vi är ju inte mer än människor. Ibland säger och gör man saker i ren affekt men jag försöker i alla fall.

Samvetet, det tror jag är det som till viss del benämns som Själen och samvete, det är något som jag har gott om. Ofta är det dåligt och vad det säger om mig får Gud avgöra. Låt mig ge ett exempel på mitt "samvete": Jag spyr ofta galla över missbrukare, uteliggare m.m. men när någon av dem kommer fram till mig och tigger en femma eller en cigg så sticker jag alltid till dem en tjugolapp eller ett helt pack cigg. Annars får jag helt enkelt dåligt samvete. Och det var ju som så att Jesus vandrade inte med Moderate... Öh... De rika och mäktiga, han vandrade med de fattiga och utstötta.
Jag tror även på godhet, att vara snäll helt enkelt. Jag har idag jobb som arbetsledare. Jag har tidigare haft många olika jobb och träffat på en hel del skitstövlar till arbetsledare. Det tänker jag ofta på idag. Jag vill inte vara en elak arbetsledare, jag vill vara en snäll arbetsledare, en arbetsledare som uppmuntrar istället för att kritisera i första hand, som är ett stöd, som försöker att hålla en god stämning i gruppen.Jag skulle inte kunna vara på ett annorlunda vis, då skulle jag få dåligt samvete.Där kom samvetet igen, alltid detta samvete!

Jag tror även att livet skulle bli tämmeligen tråkigt och andefattigt (där fick jag till det!) utan att ha något att tro på, eller hoppas i mitt fall.
Minns din odödliga barndom när du kastade dig utför en brant backe med cykeln, släppte styret, blundade, sträckte ut armarna och låtsades vara ett flygplan. Pang! Ett träd, en kraschad cykel och en hjärnskakning. Svart. Mörker en liten stund men sedan vaknade du igen av att din mor lyfte upp dig i sina armar och bar dig hem.
Det var en skön känsla, eller hur?
Det är så jag försöker att se på Gud och livet efter detta.
Jag hoppas verkligen att när det är dags för mig, när jag somnar in för gott så hoppas jag att det är någon som lyfter upp mig till mina nära och kära. Att jag ska vakna igen men tillsammans med morsan, mormor och morfar och t o m med min gamla katt.
Av någon anledning så inbillar jag mig att det alltid är sommarlov och solsken däruppe och att vi är på väg till stranden.

Men ponera nu att Gud inte finns och att det inte blir någon fortsättning på livet efter detta. Det blir helt svart och du kommer aldrig mer att vakna. Aldrig mer något ljus. Ingen mor som lyfter upp och tröstar dig, ingen dotter eller son som kommer till dig och ber om råd. Ingenting. Du finns inte längre, dina föräldrar finns inte, inte dina barn, inte dina vänner. Ingenting. Inte ens cykeln som du lekte flygplan med som barn.
Det blir som att stänga av TV:n, evigt sändningsavbrott. Du kan inte ens känna ångest över att du inte finns. Det skrämmer skiten ur mig! Och vad skulle det då vara för vits med allting om det är helt slut efter detta?
Om det är så, varför då inte ge upp med en gång? Tiden är evig och den korta tid vi människor får här på jorden är inte ens mätbar om vi jämför med universums ålder och den oändliga tiden. Varför då lägga ned sig och avla ungar, torka dem i röven och stå ut med allt jävelskap de hinner ställa till med innan de mognar?
Varför gå till det förbannade jobbet varje dag?
Varför inte stampa gasen i botten, råna en bank, skita i byxorna eller va fan som helst? Inget borde ju spela någon roll.
Men det gör vi inte.

Det finns något inom de flesta av oss som kanske hoppas, som inte har gett upp. Få verkar dock vilja prata om detta. Många blir provocerade.
-"Ha! Bevisa att Gud finns!"
Säger de.
Jag ställer alltid en motfråga: Bevisa att Gud inte finns.
Det är lika osannolikt att han finns som att han inte skulle finnas. Va fan, vi finns ju! Hur osannolikt är inte vår egen existens egentligen?
Så jag tänker att fortsätta med att hoppas.

Min läkare sade en gång till mig när min dödsångest kändes extra stor att jag skulle se döden som någonting spännande.
-"Då får du ju äntligen reda på vad som händer, eller hur?"
Det ligger något i det.

fredag 20 juni 2008

Snabbmat, resor och tomgångskörning...

Idag är det midsommarafton och jag är uttråkad. Jag har inget att göra. Kan inte göra något heller, imorgon ska jag nämligen jobba. Börjar kl sex på morgonen så alla former av festligheter är bara att utesluta.
Min flickvän jobbar idag så henne kan jag inte umgås med, polarn Janne går på jouren idag så han är antagligen grinig. Min andra polare bor många mil från mig så där är umgänge också uteslutet. Han skulle säkert inte vilja heller. Han har fru, husvagn och en hel svärm med ungar. Hans uppfattning om midsommarfirande skulle nog skilja sig en smula från mitt i alla fall. Han vill nog bara sitta vid sin campingstol utanför husvagnen och göra… Ja vad fan man nu gör på en camping med familjen?
Min andra polare, Janne, prövade på campinglivet för några år sedan. Han var nygift med en kvinna som hade en dotter på elva år från ett tidigare äktenskap.
-”Nu har jag familj och nu ska vi göra som alla andra familjer!”
Utbrast Janne en sommardag och bestämde att de skulle hyra en husvagn och sticka iväg till en camping utanför Karlstad.
Två veckor skulle de vara borta.
Första veckan badade och umgicks mor och dotter vid stranden, åkte in till Karlstad och shoppade, grillade och hade det mysigt tillsammans.
Janne satt inne i husvagnen och var uttråkad. Han sov, läste om gamla böcker, rökte och kliade på ett myggbett.
-”Nä, det här är fan inget kul!”
Sade Janne och bestämde sig för att ägna den sista veckan åt att dricka hejdlöst.
Det tyckte inte frun och lilla dottern var något kul. De semestrade aldrig något mer tillsammans och något år senare skiljde de sig.

Men nu sitter jag här ensam vid datorn. Detta skulle ju kunna vara ett ypperligt tillfälle att skriva, kanske en liten novell eller kanske fortsätta på min roman eller va fan som helst. Men jag har ingen lust!
Jag har inget att skriva om.
Det känns helt tomt.
Men på jobbet så är jag van vid att gå på verbal tomgång hela dagarna utan att tänka, jag är bra på det, så jag ska göra ett experiment. Jag ska lägga händerna vid tangentbordet och skriva på tomgång, utan någon plan, utan att tänka. Jag ska skriva om vad som bara för tillfället dyker upp i huvudet utan att veta hur jag ska avsluta det hela, eller hur det ska sluta överhuvudtaget. Jag tänker inte bry mig om det blir bra eller inte, om det innehåller en massa grammatiska fel och liknande. Ingen efterredigering, ingenting. Jag ska även illustrera med lite bilder för att göra det extra besvärligt och jag ska även ta tiden, det ska bli intressant att se hur snabbt jag kan skriva en text utan någon som helst förberedelse.
Ok!
Om en dryg vecka åker jag till Lissabon, det ska bli trevligt. Jag har valt att bo strax utanför stan, i Estoril. Det går snabbtåg in till Lissabon varje hel- och halvtimma.
Estoril verkar mycket trevligt och fashionabelt med ett av Europas största casino.
Men det finns ett problem och det är maten. Jag är kräsen. Jag äter inte vad som helst och framför allt: Jag gillar inte att pröva nya konstiga maträtter. Jag är inte intresserad helt enkelt. Jag gillar att käka sådant jag känner igen.
Sumpgurkor, träsknötter och avloppsålar lockar inte. Jag vill ha god snabbmat från kedjor jag känner igen. Därför brukar jag åka till storstäder. Där brukar det finnas alternativ till den inhemska maten. Nu kan detta låta inskränkt – vilket det säkert också är – men faktum är att jag käkar inte ens typisk svensk inhemsk mat. Idag är det midsommarafton och många människor kommer att käka sill, potatis och dricka brännvin till.
Jag avskyr sill! Nu har jag i och för sig aldrig smakat på sill men jag vet instinktivt att det är äckligt. Det är ju för helvete rå fisk! Om det så vore sista maten på jorden så skulle jag inte äta skiten.
Och kokt potatis, hur smaklöst är inte det? I USA, Frankrike, Belgien och andra länder så friterar de potatis, de steker den, strimlar den osv. Vad gör man i Sverige?
Kokar den.
Inget mer. Kokar den i vanligt vatten och gärna med skalet på.
Och brännvin, det är inte gott. Brännvin är enbart ett berusningsmedel. Hade man inte blivit berusad av brännvin hade ingen druckit det, vilket ytterst få människor också gör. I alla fall till maten.

I storstäderna så slipper man som sagt bli hänvisad till de lokala maträtterna. Om en turist åker till Sverige så slipper han att tvinga i sig rå fisk och smaklös potatis om han tar in på hotell i Stockholm istället för Sveg.
Han slipper att dricka en måltidsdryck som smakar som något man rengör tändstift med om han förlägger sin semester till Göteborg istället för Bengtsfors.
Så resonerar jag när jag åker utomlands och det har fungerat hittills. Men när det gäller Lissabon så är jag en smula orolig. Om Portugal så kan man läsa att, jag citerar: ”Vill man uppleva havets alla läckerheter så ska man besöka Portugal och Lissabon. Det geografiska läget garanterar att utbudet av fisk och skaldjur är rikligt.”
Det är precis sådant jag inte vill läsa.
Glöm att jag käkar krabbor, sjögurkor, ålar, sjöborrar och skit. Havets frukter mitt håriga arschle! Havets avfall säger jag.
Jag äter inte ens vanlig svensk västkustsallad, tycker det smakar gammal sjöbotten.
Jag har sökt på alla de större snabbmatskedjorna i Lissabon och bara hittat två, McDonalds och Subway och det finns bara några få restauranger i hela stan. Inget mer. Det verkar inte finnas KFC, ingen Pizza-Hut, ingen Pan-Pizza Planet och inga kinarestauranger. Hur kan detta vara möjligt? Är Portugal ett sådant u-land när det gäller snabbmat?
Däremot så verkar det finnas en uppsjö av afrikanska restauranger. Jag kan se mig själv framför mig när jag sitter till bords på en afrikansk restaurang tillsammans med en massa negrer i färgglada skjortor. Vad är det som jag har beställt från den obegripliga menyn?
Tänk om jag får in en senegalesisk kokt mal från Mafolodeltat?
Det här med maten kommer att bli ett problem i Lissabon, den saken är klar. Jag hoppas att mitt hotell serverar något annat än havets avfall, annars ligger jag illa till. Annars så får jag åka in till Lissabon varje dag och käka på de få McDonalds och Subway som finns där.

Bryssel får mycket kritik, den sägs vara tråkig och sakna personlighet. Det tycker inte jag. Jag uppskattar enkelhet och Bryssel var en enkel stad. När jag snackar om enkelhet så menar jag språklig kommunikation och mat.
I Bryssel förstod de engelska, frågade man något på engelska så svarade de på engelska. Om både sändare och mottagare talar samma språk så blir kommunikationen så mycket enklare. Maten var god och begriplig. Snabbmatsrestaurangerna var många och lättillgängliga och så sålde de våfflor och potatisburgare i vartenda gathörn. Våfflor och potatisburgare är gott!
I Barcelona så hittade jag omedelbart KFC och Hard Rock Café vid Ramblan så där löste jag matproblemet i den stan.
Men i Paris så blev det sådär dumt och krångligt igen. Paris är en av världens största städer men deras matutbud var under all kritik. Knappt några snabbmatsrestauranger överhuvudtaget. Men de sålde något som såg ut som enorma pannkakor i vartenda gathörn. Pannkakor är gott.
Men det är som sagt en fördel om sändare och mottagare talar samma språk, om budskapet går fram. Det gör det inte i Paris. Jag sökte upp en sådan där pannkaksförsäljare en kväll och pekade på vad jag ville ha som fyllning på pannkakan, jag valde ost och något som såg ut som salamikorv. Det verkade gott.
Efter en stund förstod jag att han frågade mig något på franska.
-”I´m sorry, I dont understand.”
Sade jag.
En fransman svarar inte på engelska om han blir tilltalad på engelska. De svarar på franska. Förstår man inte går de upp en oktav och hjälper inte det, ja då börjar de skrika på franska.
Precis som om det skulle hjälpa.
Jag stod som ett levande frågetecken, fånlog och ryckte på axlarna. Pannkaksförsäljaren drog fram en stor plastflaska och toppade hela min pannkaka med Nutella.
Nutella!
En vidrigt sötsliskig chokladsås. Det var bara att slänga hela anrättningen i närmaste papperskorg.
I en vecka var jag i Paris och jag var konstant hungrig. Snabbmatsrestaurangerna var som sagt få och på de övriga restaurangerna så var portionerna skrattretande ynkliga. Inte undra på att fransmän ofta är så korta och spensliga. De äter ju som kanariefåglar.
Dyrt var det också!
Det ingick frukost på mitt hotell, en frukost som bestod av svagt kaffe, en totalt viktlös croissant och en liten plastburk med yougurt. Det var allt. En kväll köpte jag i ren desperation en strut med rostade kastanjer av en gatuförsäljare. Jag slukade dem glödheta på stället.
Efter flera dagar så hittade jag Hard Rock Café, jag åt tills det sprängde ända ut i armarna. Aldrig har väl ostburgare smakat så gott.

I augusti så åker jag och Janne till Terracina i Italien. Det verkar vara en trevlig liten stad, nära till Rom och Neapel. De städerna ska bli spännande att besöka. Hur det är med snabbmaten i dessa städer vet jag inte och det oroar mig inte heller eftersom Italien garanterat har god inhemsk mat, pizza och pasta!
Jag noterar att jag skrev ”pasta”. Jag hatar det ordet, det har blivit ett inneord i Sverige. I Italien heter det säkert pasta men här i Sverige heter det makaroner. Punkt slut. Makaroner. Ibland kan jag även säga spagetti eller t o m bandspagetti men aldrig pasta. Metrosexuella kontorsfjantar i Stockholm säger pasta, jag säger makaroner.
Jag undrar hur det är med språket i Italien? Begriper de engelska eller kommer att bli problem vid restaurangerna när man ska beställa?
Janne talar spanska men jag skulle tro att det är rätt så stor skillnad på spanska och italienska.
Janne gillar även att dricka sprit, mycket och ofta. Janne gillar att vara full. Janne kommer säkert att ha dåligt inflytande på mig, eller också kommer jag att ha dåligt inflytande på honom.
Kanske blir det inte att vi äter så mycket, kanske kommer vi mest att sitta vid ett bord vid någon restaurang och sova. Det gäller ju att hålla den svenska fanan högt och visa dem därnere vilket avslappnat förhållande till alkohol som vi nordbor faktiskt har. Aldrig har väl några varit så avslappnade som oss efter några karaffer vin innan lunchtid. Förra året när vi var i Barcelona så blev jag så till den milda grad avslappnad av en flaska vodka så att Janne fick ta mig under armarna och släpa mig till hotellet. Det var långa spår i gruset, på uppfarten till hotellet efter mina hälar.

Vi kommer att bo vid ett lägenhetshotell som heter Poseidon. Ett familjehotell. Det ser väl trevligt ut? Men annars så känner jag att jag skiter i det här nu. Jag har gått på tomgång tillräckligt länge. Jag orkar inte mer.
Drygt tiotusen tecken blev det och det tog exakt 36 minuter. Inte så illa ändå.

torsdag 19 juni 2008

Spriten räddade mig från idrotten.

Jag ogillade skolan i allmänhet och lärare i synnerhet. Idag är jag vuxen men det hänger i fortfarande. Lärarna tillhör "fiendesidan".
Läraryrket är nog det absolut sista som jag skulle kunna tänka mig en karriär inom.
Detta är ingen vanlig liten novell eller kåseri av mig. Detta är en enda lång jeremiad, en klagosång över en av de värsta skitstövlar jag har mött och över något som jag aldrig har lyckats glömma, gymnastiklektionerna i skolan.
Gymnastiken skrämde skiten ur mig redan från första klass.
Jag har varit rädd många gånger i mitt liv men så rädd som jag var de dagar som gymnastik stod på schemat, så rädd har jag aldrig varit någon gång. Gymnastiklektionerna var en enda lång Golgata och omklädningsrummen var helvetet på jorden. Jag minns än idag hur det luktade i de där förbannade omklädningsrummen, jag minns när vår lågstadielärarinna tvingade in oss i duschen trots att flera av oss inte ens var svettiga. Jag tror inte ens att man kan svettas när man är sju-åtta år. Men duscha skulle vi, det skulle ju vara lika för alla gubevars.
Sedan stod man där i duschen som ett jävla fån och hoppades att man inte skulle få alltför mycket stryk av någon större kille som retade sig på att man hade hade förstört matchen.

Den absolut värsta läraren som jag hade, det var gymnastikläraren. Det var ett stort jävla svin, inget annat. Jag tänker inte skriva något förmildrande om honom för det finns inget sådant att skriva. Han hade helt missuppfattat sin lärarroll. Han gjorde alla de misstag som jag anser att en gymnastiklärare inte bör göra.
Han uppmuntrade till pennalism och misshandel och jag tror t o m att han var medveten om det. Det måste han ha varit.
Hans namn var Kenny Petterson.
Kenny var en ung kille, inte ens trettio år fyllda och omåttligt populär bland sportfånarna. Kenny älskade – Liksom sportfånarna – bollsporter och under varenda jävla gymnastiklektion så var det fotboll, handboll eller basket som gällde. Som gjort för att peka ut förlorarna, de som skulle bli mobbade under resten av skoltiden. Ibland så var det klassisk uttagning till lagen som gällde, dvs de bästa valde ut vilka de skulle ha till sina lag och sedan blev de sämsta över. De som ingen ville ha.
Ibland valde Kenny själv ut vilka som skulle spela i lagen och det var precis lika illa.
-”Och du går till röda laget!”
Kunde Kenny säga och peka på mig eller någon annan bollrädd tönt. Då buade alla i röda laget.
-”Neeej! Inte honom för faan! Lägg av! Det är fan inte rättvist!”
Kenny var lärare, utbildad i pedagogik. Han måste ha känt till att detta var det absolut sämsta sättet att hålla en gymnastiklektion på. Ändå gjorde han det. Det berodde inte på okunskap. Det berodde på att han själv var en sportfåne och hade så alltid varit ända sedan han själv gick i skolan. Han hade hatat oss som inte såg det som vår livsuppgift att jaga en bolljävel då och han gjorde det fortfarande. Nu hade han fått en ledande befattning. I nazityskland blev de lägerkommendanter, i Sverige blir de gymnastiklärare.

Första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att lära känna Kenny Petterson var inte i högstadiet. Det var långt tidigare.
Vid åtta års ålder så fick morsan för sig att jag skulle börja simskolan. Varför vet jag inte för simma kunde jag redan. Antagligen så ville hon väl att jag skulle komma ut och träffa andra ungar. Tanken var god i all sin naivitet.
Kenny Petterson höll i simskolan och nu skulle alla ungar bada. Inga ursäkter gällde. Det spelade ingen roll för mig, jag var ingen badkruka. Nej, det var när vi klev upp ur vattnet som det blev jobbigt. Nu skulle alla till omklädningsrummet och byta om. En mörk träkåk som stod en bit ifrån stranden.
Här fick alla översittare fritt spelrum.
Det där mörka och skumma omklädningsrummet var rena rama paradiset för de äldre ungarna. Här kunde de roa sig med handdukspiskning och misshandel med glatt humör. De värsta var två äldre killar som hette Johnny och Benny.
Johnny skulle senare, vid arton års ålder, bli påkörd av tåget under en festlig aftonbjudning där han tillsammans med Benny hade kastat sig över ett dukat bord som till största delen hade bestått av thinner och kontaktlim.
Benny fick vid nitton års ålder tio år för överlagt mord.
Men nu var de barn och kungar och gjorde i stort sett som de ville. Deras storhetstid hade börjat. En tid som blev kort för dem men som kändes oändligt lång för flera av oss andra som var mindre och yngre.
Jag var paniskt rädd för Johnny och Benny.
Jag visste aldrig från dag till dag om jag skulle klara mig från dem när det var dags för att byta om. Skulle det bli jag som skulle bli piskad och hånad, eller skulle det bli Micke eller Roger?
Kenny, min framtida gymnastiklärare måste ha förstått vad som pågick i det där förbannade omklädningsrummet. Han kunde ha låtit oss yngre byta om utanför eller uppe i skogen men nej, inga undantag. Där fanns ingen hjälp att få. Vi bönade och bad om att få byta om någon annanstans men icke. Det skulle vara lika för alla som han sade.
Jag har alltid undrat över hur det kan vara lika för alla? Vi föds alla med olika förutsättningar och begåvningar. Vissa är bra på bollsporter, andra kan skriva poesi eller spela upp vackra stycken på piano. Vissa är större och starkare rent fysiskt än andra.
Hur kan det vara lika för alla? Gissa vilka det är som oftast åker på stryk? Inte är det sportfånarna, inte är det de större och starkare. Det kan jag lova.
Hos Kenny Petterson så räknades bara de med de fysiska förutsättningarna för idrott. Resten sket han i.

När jag började högstadiet så möttes vi igen. Första året så gick jag faktiskt till gymnastiken. Fråga mig inte varför, jag var nästan aldrig med. Jag och några andra satt alltid uppe på läktaren. Några skyllde på att de var sjuka, andra brydde sig inte. Jag sket i ursäkterna. Det var ändå kört och det fanns nog få saker som jag brydde mig så lite om som vilket betyg jag skulle få i gymnastik. Faktum är att jag skulle ha blivit förolämpad om jag hade blivit något annat än kryssad.
Men i början så försökte jag faktiskt att vara med. Jag tänkte att jag kunde göra något annat än spela fotboll eller handboll. Kanske räckte det med att jag gick ut på en långpromenad, gymnastiserade lite för mig själv ute i styrketräningsrummet eller tog mig en simtur i poolen. Det var ju också gymnastik.
Nej. Det räckte inte. Det var det där förbannade lagspelet som gällde. Det var fotboll som gällde. Fotboll! Fotboll! Fotboll!
Så därför blev jag och några andra sittande uppe på den där förbannade läktaren. Utpekade som svikare. Jag tror att det var det som var Kennys tanke. Kanske trodde han att vi till slut skulle få både bollsinne och fotbollsintresse av att sitta där uppe på läktaren och bli hånade och hotade av de andra.
Det fick vi aldrig. Men en kille som hette Micke och som de av någon anledning brukade stryka upp extra omsorgsfullt när andan föll på - vilket den gjorde ofta hos sportfånarna - visade faktiskt på en fantastisk träffsäkerhet med bollen en gång.
Någon träffade bollen snett så att den flög upp på läktaren. En hård jävla läderboll. Micke fångade den.
-”Kasta hit bollen då din jävla idiot!”
Skrek någon från planen. Kenny stod med armarna i kors och blängde uppfordrande på Micke. Det märktes så väl att Kenny, Mickes gymnastiklärare, föraktade sin egen elev. Micke var väldigt duktig i matematik men sådant räknades inte inom idrottens värld och allra minst hos Kenny, skithögarnas och sportfånarnas egen lilla führer. Jag tror att Micke hade kommit en bit i livet om det hade funnits någon som hade skyddat honom mot översittarna, en gymnastiklärare t ex. Men någon sådan fanns inte. Micke blev istället ännu en i raden som senare i livet tragglade sig igenom diverse AMS-åtgärder och lönebidragsanställningar. Allt detta för att någon hade bestämt att det skulle vara lika för alla och att idrott minsann förbrödrade och uppfostrade.
Kasta en boll åt en hoper ungar och låt de fysiskt starkaste få sätta agendan. Svårare än så är det inte att knäcka de andra ungarna som är fysiskt svagare och som har andra intressen i livet än att jaga en boll.
Men under några få sekunder, vid sjuttiotalets sista år, så visade Micke upp en rent fantastisk bollkänsla. Det var en fröjd att se ett sådant fint kast. Micke kastade iväg bollen med all styrka han kunde uppbåda, den hårda läderkulan flög genom luften och landade med ett smaskande rakt i ansiktet på Kenny.
Det var det finaste, ja det vackraste kast jag någonsin har sett. Arne Hegerfors hade säkert blivit alldeles lyrisk.
-”Där satt den! Mitt i prick! Den gliiiiider in!”
Om jag hade vågat så hade jag rest mig upp och applåderat. Jag ångrar att jag inte gjorde det.
Dagarna efteråt såg Kenny Petterson, vår kära gymnastiklärare, ut som en svullen älgmule i ansiktet.

I åttonde klass blev det värre. Då fick Kenny för sig att alla skulle lära sig dansa. Varje fredagslektion skulle ägnas åt dans vill jag minnas.
Vid denna tid, 1980, så hade man pojkar och flickor åtskiljda under gymnastiken. Flickorna hade en kvinnlig lärarinna, en gammal kärring som såg ut som ett kvastskaft. En lång smal stör med en grå borste till hår längst upp. Hon såg tokig ut och med tanke på hennes yrkesval så var hon det säkert också.
Gymnastiksalen var avgränsad i mitten med ett stort plastskynke, på ena sidan flickor, på den andra pojkar. Detta plastskynke gick att hissa upp. Det gjorde man nu varje fredag. Nu hade man en stor gemensam gymnastiksal som skulle fungera som dansbana.
Jag var där en gång, aldrig mer.
Kenny satte på Ballroom Blitz med The Sweet samtidigt som alla killarna skulle gå och ställa sig på rad vid väggarna. Tjejerna skulle komma skridande från omklädningsrummet och bjuda upp.
Alla gick och ställde sig vid väggen utom jag. Jag satt uppe på läktaren och upplevde tortyren på avstånd.
Naturligtvis bjöd tjejerna enbart upp de populära och rövslickarna som kretsade runt dem. De absolut gapigaste, elakaste, dummaste och största sportfånarna var naturligtvis populärast. Tjejerna flockades runt dem. Fick de inte dansa med dem så bjöd de upp någon av lägre rang men som ändå var accepterad av sportfånarna.
Kvar vid väggen stod de fula, de bollrädda, de blyga. Kvar stod de som kanske var virtuoser vid pianot, som kunde åstadkomma vacker poesi eller som kanske skulle sluta som matematikproffessorer vid något större universitet.
Istället valde tjejerna idioterna, de som i bästa fall skulle få jobb vid någon mekanisk verkstad eller vid bandet på Volvo efter avslutad skolgång.
Sådan är skolvärlden.
Nu blev de utstötta inte bara utskrattade och hånade av sportfånarna, nu blev de även nedklassade av tjejerna.
Skolan var en enda stor stinkande skithög och överst på skithögen satt lärare som Kenny Petterson och uppmuntrade de största och fetaste spyflugorna till mobbning och trakasserier.

Varje vår, i april månad så förflyttades gymnastiklektionerna utomhus. Till fotbollsplanen. A-planen kallad. Denna jävla fotbollsplan, denna förbannade gräsplätt var både Kennys och kommunens stolthet och sköttes lika noggrant som en golfbana. Här fick bara de bästa spela och bara vid speciella tillfällen, när det var match mot någon annan stad. Övrig tid så höll de till vid en gräsplätt alldeles intill den riktiga fotbollsplanen. Där övade de rusningar, långskott och allt vad det nu heter.
Jag skriver ”de” för jag var aldrig med. Jag hade slutat att gå dit överhuvudtaget.
Men tre år senare så var jag faktiskt och besökte nämnda fotbollsplan. En sen natt. Jag och en kompis.
Vi forcerade de låsta grindarna med en stulen bil och styrde rakt upp på fotbollsplanen. Det var en fuktig sommarnatt, det hade regnat hela dagen och gräsmattan var alldeles genomdränkt av vatten. Det tog inte lång stund att förvandla hela planen till rena lärvällingen. Vi körde runt, runt, spann loss och slirade omkring så grästorvorna och leran sprutade.
Det stod om det i tidningen efteråt. Det var ett stort reportage och bild över förstörelsen. Flera kommungubbar uttryckte sin förskräckelse över den tilltagande vandaliseringen. De hade intervjuat Kenny Petterson, det var bild på honom. Han såg bedrövad ut.
-”Jag hoppas verkligen att de får tag på de skyldiga!”
Sade han.
Ja, det fick de. Jag blev anhållen och det tog inte lång stund förrän jag erkände. Jag fick övervakning och dryga böter men jag ångrade mig inte. Det gör jag inte än idag. Det är en av de få bra saker som jag har gjort här i livet. Jag ångrar att jag inte försökte tända eld på hela jävla skolan när jag ändå hade andan uppe. Det var det några andra killar som hann med istället några nätter senare. Både polis och brandkår måste ha haft fullt upp den där sommarveckan för så länge sedan.
Slöjdsalarna brann fint men dessvärre så stannade elden upp en smula när den hade spridit sig till huvudbyggnaden. Brandkåren hann släcka innan hela skiten hade brunnit ned.
Det var synd.
Jag vet inte riktigt vilka det var som tände eld på skolan men det hände samma natt som Johnny och Benny hade ägnat sig åt att med friskt humör mjuka upp sina hjärnor med lösningsmedel.
De brukade sitta under vindskyddet vid slöjdsalarna. Lite längre bort gick ett järnvägsspår som de säkerligen brukade korsa.
Under tiden som slöjdsalarna brann så kom tåget och klippte av Johnny på mitten. Kanske hade Johnny stannat upp vid järnvägsspåret av ren fascination över elden som spred sig. Kanske var det därför han inte märkte tåget som kom rusande.
Eller också hade han bara tröttnat på hela skiten.

För bara ett par år sedan så kunde man läsa om Kenny Petterson i min gamla hemkommuns lokaltidning. Han jobbade fortfarande som gymnastiklärare men hade även hand om knattefotbollen och var engagerad i diverse fritidsverksamhet och nattvandring. Han beskrevs som en av kommunens stöttepelare som verkligen gjorde ett fint jobb för ungdomen.
Vi som inte passade in i hans mall över perfekt ungdom vet att han gömmer sig bakom en fasad av präktighet. Vi vet vem han är innerst inne – En person som favoriserar sportfånar och översittare och som föraktar människor som inte ser det som sin livsuppgift att jaga en boll över en fånig gräsplätt med två nätburar i varje ända.
Varje stad och varje liten kommun får dras med sådana idioter. Kenny är inte ensam. I min nuvarande hemstad är det likadant, men här är det ishockey som gäller istället för fotboll. Alla ska spela ishockey. Det satsas enorma pengar på ungdomshockeyn. Det byggs ishallar för stora skattemedel och värvas ständigt ledare till nya knatteserier. Är det inte en bolljävel som ska jagas så är det en puck.
Alla ska gilla hockey och de som inte är intresserade blir idiotförklarade. Det är som det alltid har varit.
Det finns ungdomar som är intresserade av musik, det finns de som i många år har önskat en replokal. Det finns de som vill ha en lokal där de kan ägna sig åt en hobby som inte inbegriper bollar, puckar, kulor, spjut eller vad det nu kan vara. Vissa vill utveckla sin konstnärstalang, andra vill kanske bara umgås utan att ha en vrålande idiot till gymnastiklärare eller tränare i örat.
Men det saknas pengar. Det gör det alltid. Utom till den förbannade idrotten såklart.

Reportaget om Kenny Petterson och hans engagemang inom ungdomsidrotten avslutades med att det behövdes flera som honom. Det stod att om fler vore som honom så skulle samhället se bättre ut.
Jag blev så förbannad så jag kunde inte läsa mer. Jag slängde tidningen i en papperskorg. Hade jag haft Kenny där just då så hade jag gett honom ett knä rakt upp i skrevet.
Idrotten förbrödrar mitt håriga arschle!
Jag försvarar inte spritmissbruk, inte på något vis och jag ångrar att jag under mina unga år kastade bort så mycket tid och energi på att supa och bära mig åt som en idiot. Men hellre det än att ha varit en av dessa som fjäskade för sådana som Kenny. Hellre det än att ha varit en hjärndöd idiot som blev lycklig av att springa efter en boll.
Idrotten förbrödrar inte och den räddar inte någon från någonting. Idrotten knäcker människor, den skapar hackkycklingar och mobboffer. Idrotten är till sin natur ett fenomen som skiljer och delar upp människor i bättre och sämre grupper. Pga sådana som Kenny Petterson så favoriseras den bättre gruppen, de som är bra på att jaga en boll belönas och de som är bättre på annat bestraffas med utanförskap.
Idrotten räddade inte mig från någonting. Idrotten har istället knäckt många för livet. Det är jag helt övertygad om.
Jag fick under mina ungdomsår ett helt annat intresse som kanske hade knäckt mig om det hade gått för långt.
Spriten räddade mig från idrotten.

onsdag 18 juni 2008

Vem äter och köper skiten?

Jag gillar att vandra omkring i affärsgallerior och köpcentrum. Det är lite av en hobby jag har. Kommer jag till en ny stad så söker jag genast upp de stora galleriorna och köpcentrumen. Men ibland så undrar jag hur vissa affärer och restauranger klarar sig, hur kan det gå ihop? Låt oss börja med käket.
Att Burger King, Subway och liknande kedjor klarar sig är ju begripligt. Det är gott helt enkelt. Men hur i helvete kan t ex en sushibar bära sig? Vem fan går in där och käkar rå fisk?
Jag skulle aldrig få för mig tanken.
Skulle jag gå till banken och be om ett lån för att starta en ny snabbmatskedja där jag enbart skulle servera kokt ål så skulle det bli kalla handen direkt. Banken skulle ha svårt att se en marknad för rykande färsk ål i snabbmatsförpackning.
-”En halv ål med kokt potatis to go tack!”
Nä, skulle inte tro det.
Men om jag började med hemkörning då? Jag skulle kunna konkurrera med Hemglass och kalla företaget ”Kokt Hemål”.
Nä, det skulle inte gå det heller. Ungarna skulle springa och gömma sig så fort bilen dök upp på deras gata och började plinga.
Visst låter det tokigt, för att inte säga vidrigt? Ingen jävel skulle få för sig att köpa kokt ål. Inget konstigt i det. Friska människor äter inte ål. Inte äter de rå fisk heller.
När jag går förbi någon sushibar så brukar jag titta in. Det är alltid helt folktomt och bakom disken brukar det sitta en ensam asiat.
Jag brukar tycka lite synd om honom. Jag undrar vad han tänker på? Kanske förbannar han sig själv och undrar vad i helvete han tänkte på när han trodde att det skulle finnas en marknad för råa akvariefiskar och karpar i Sverige.
I min nuvarande hemstad finns det två sushibarer. De har funnits i flera år och är alltid helt utan gäster. Ibland får jag dåligt samvete och funderar nästan på att gå in och stödköpa mig en portion med rå fisk och ris för att sedan gå runt hörnet och slänga det i närmaste soptunna.
Det kanske är många som gör så? Det kanske är därför de klarar sig?
Varje dag står det en japansk kock och kokar ris och hugger upp nytinad rå karp till försäljning och varje kväll går samma kock runt hörnet och tömmer en överfull soptunna med fisk och ris.
Det är den enda förklaringen jag har till att de överlever.

För några år sedan blev det inne att käka muffins. Det har dykt upp renodlade muffinscaféer. Hur kan de bära sig?
Vem går dit?
Ja, jag har varit där tillsammans med min flickvän. Dessvärre. När jag fick in notan trodde jag att det var dagens datum.
Två jävla muffins och två koppar kaffe kostade nästan hundra kronor! Jag blev arg igen.
En muffins kostade tjugofem spänn. Hur många muffins behöver man för att bli mätt, tio kanske? Slutnotan skulle landa på över tvåhundra kronor!
Nu har donuts börjat bli poppis, eller ”flôtringar” som det heter i min gamla hemkommun. Det har dykt upp stånd överallt där de säljer varma, feta och till vansinnets gräns sockrade degringar. De täpper troligen till varenda artär och kan framkalla blixtrande tandvärk.
Man ser dessa försäljare lite varstans men knappt någon som handlar av dem.
Hur kan de klara sig?
Kinamat är gott och här förstår jag verkligen att det finns en marknad. Restaurangerna är alltid fulla med folk. Dumt folk som jag alltid brukar säga.
Jag och min flickvän hedrade en kinarestaurang med ett besök för ett tag sedan. Det var gott.
När vi var färdiga kom de in med notan som min flickvän genast nappade åt sig eftersom hon satt närmast.
-”Kommer jag att bli arg?”
Frågade jag.
-”Ja.”
Trehundra spänn fick jag betala för två middagar!
Hur har folk råd? Och hur kan restauranger med sådana priser bära sig i längden?

Sedan så har vi ett ännu underliga fenomen och det är alla affärer som dyker upp och som har specialiserat sig på de mest märkliga och udda varor. Hur kan de bära sig? Är inte själva grundidén med att driva en affärsrörelse att saluföra sådant som efterfrågas?
För några år sedan startade det en ny affär vid bästa möjliga läge mitt i centrum. Hyran för lokalen måste ha varit astronomisk.
De sålde hockeybilder.
Hockeybilder!
-”Det kommer att gå åt helvete!”
Sade jag till en polare när vi gick förbi. Och det gjorde det.
Men skam den som ger sig. Idag driver samma kille en affär med samma varor, enbart hockeybilder. Nu ligger dock lokalen ute vid ett lätt slitet fabriksområde. Där sitter han bakom disken helt ensam och sorterar sina hockeybilder.
Vad lever han på? Hur kan det gå runt?
Jag skulle väldigt gärna vilja jobba i en helt folktom affär där det aldrig kom in några kunder. Det skulle kännas avslappnande och skönt. Jag skulle sitta där bakom disken för mig själv hela dagarna och filosofera.
Vilket jobb!
Om det stannade någon presumtiv kund utanför och tittade in genom skyltfönstret skulle jag glo ilsket på honom. Jag skulle sitta där i mörkret bakom disken som en ond spindel och göra mitt bästa för att inte locka in några kunder.
Men notera nu detta: Det skulle vara som anställd. Jag skulle inte vilja äga denna affär. Det säger sig självt.

För några år sedan gick jag förbi en affär som enbart saluförde ”pälsgosisar”. Vad i helvete är en pälsgosis och hur kommer man på en sådan idè? Jag trodde att man i alla fall behövde ha lite intresse för de varor man säljer.
-”Jag tror jag ska börja sälja pälsgosisar. Det är roliga grejer det!”
Mitt i centrala Örebro, vid Krämarskraporna så ligger det en affär som enbart säljer afroperuker. Afroperuker!
Affären har funnits länge också. Hur kan detta vara möjligt? Hur många känner för att slinka in och köpa sig en afroperuk när de är inne i stan och framför allt: Hur många behöver man? Jag har svårt att tänka mig att någon köper en afroperuk och de få som gör det köper nog bara en under hela sin livstid.
Nu var det ett tag sedan jag var i Örebro men jag skulle tro att affären finns kvar ännu.
I Karlstad finns det en affär som säljer afrikanska skulpturer och tavelramar. Inget annat. Toppenläge. Antagligen är månadshyran femsiffrig och man ser aldrig några kunder.
I Helsingborg var jag för några år sedan inne i en affär som enbart sålde speldosor. Små speldosor som man vevade upp för hand. De var svindyra och jag var nog dagens enda besökare. Vad ska man med en sådan speldosa till? Ska man sitta där ensam på kammaren och veva upp den lilla speldosan och lyssna på samma stycke med Mozart eller Brahms om och om igen?
Skojigt värre minsann!
I Uddevalla hittade jag en affär som sålde svindyra Elvisprylar, enbart Elvisrelaterad skit i massproducerad upplaga. Ett Mecka för ditresta bonnraggare men hur stor kan en sådan kundkrets vara egentligen? Hur många överåriga bonnraggare med en faiblesse för en gammal amerikansk dansbandssångare kan det finnas på västkusten?
I Sundsvall var jag inne i en affär en gång som enbart sålde smaksatt kaffe. Det är gott och en affärsidé så god som någon. Det var bara det att det kostade trettio spänn hektot. Hur kan den affären gå runt och även om de har kunder varje dag, hur många har råd att köpa mer än ett eller två hekto kaffe i veckan?
Hur många kunder behövs för att den affären ska gå med vinst?

Ja, detta är intressanta frågor som kan dyka upp så här på kvällskvisten när man inte har något annat att skriva om. Är det någon som har något svar? Är det kanske bara jag som har funderat på detta?

Fantasier och beskrivningar av bloggare i min närhet.

Jag har suttit och fantiserat om hur de mest kända bloggarna i min närhet egentligen är. Det är ju som så att de flesta bloggare helst visar upp en så förfinad och tillrättalagd fasad som möjligt. Det är inget för mig. Jag blåser på och folk får tycka vad fan de vill. Huvudsaken är att jag väcker känslor, att någon reagerar.
Men så resonerar inte de flesta andra och det är fullt förståeligt. De flesta människor vill bli omtyckta. De vill bli beundrade. De vill att någon ska ta upp dem ibland och säga att allt är som det ska och guud vad roligt allting är och gullenullenuss då så sötipöt man kan vara då.
Därför skriver de flesta om sina jobb, de skriver inte om sina tidigare arbetslöshetsperioder.
De skriver om sina högskoleutbildningar, inte om meningslösa datakurser som de har blivit tvingade till för ett få behålla sin a-kassa.
De beskriver ingående fina jobbet på kontoret men undanhåller de där åren när de slavade borta vid rötslamsanläggningen.
Jag gör tvärtom.
Jag tycker att det är mycket intressantare att skriva om när livet var som jävligast, som mest besvärligast.
Jag beskriver hellre monotonin och meningslösheten på en korvfabrik än när jag satt och halvsov vid utlåningsdisken på ett bibliotek.
Jag skriver hellre om fyllefester i min ensamhet än om fina bjudningar borta vid slottet. Jag har inte ens drömt om att få gifta mig med prinsessan. Det räckte så väl med kvinnan bakom disken vid ICA.

Men som sagt, så fungerar inte de flesta andra. Det är jag fullt medveten om. Inget fel i det. Men jag har inte kunnat hålla mig. Jag har varit tvungen att fantisera lite om mina bloggvänner. Lever t ex Gutegirl verkligen ett sådant mondänt innerstadsliv som hon hävdar på sin blogg? Och Greger Gregorius, är han verkligen den akademiker som han vill ge sken utav? Och Rambergsmannen, är han verkligen så arg som han vill att vi ska tro?
Ja, jag vet inte men jag tar mig friheten att fantisera lite i alla fall. Och kom ihåg, allt som jag skriver ska inte tas på fullaste allvar.

Gutegirl.
http://gutegirl.blogspot.com/
Henne lärde jag känna för länge sedan, på forumet Familjeliv innan jag blev bannad. Vi har följts åt länge på nätet och vår vänskap kommer nog att hålla i sig. Det hoppas jag i alla fall.

Gutegirl är en gammal hippietjej.
När hon var tonåring ville hon bli en ny Janis Joplin men eftersom hon är totalt tondöv och omusikalisk så blev det inte så mycket med det. Däremot så blev hon väldigt lik henne till utseendet och anammade under många år hennes drogvanor. Vid trettio års ålder så fick livet en ny vändning för henne efter att hon med blommor i håret och en nästan helt urdrucken sjuttiofemma i knät dammade rakt in i en bergväg med bilen i hundraåttio knutar. Hon var på väg hem efter en tämmeligen dimmig folkmusikfestival i Burgsvik på Gotland.
Hon överlevde som genom ett under och bestämde sig för att sluta med spriten och rökat och istället satsa på en utbildning.
-"Det är dags för att bli vuxen!"
Utbrast Gutegirl och sålde fåren, hällde ut alla dunkar med mäsk, ryckte upp alla marijuanaplantorna med rötterna och flyttade in till fastlandet.

Idag jobbar hon som sekreterare åt den svenska socialministern. Det är ett svårt jobb och ännu svårare blir det eftersom yrket innebär många kontakter med utlandet och Gutegirl har svårt med engelskan. Faktum är att hon har aldrig ens behärskat svenskan ordentligt. När Gutegirl ringer upp någon hög ämbetsman nere i Bryssel på socialministerns vägar så talar hon en soppa av gotländska, svenska och engelska. Mailkorrespondensen är ett sammelsurium av dåligt stavad svenska, gotländska och engelska och fler än en gång så har de suttit som levande frågetecken nere i Bryssel och funderat över hur de ska få ett redigt svar från den svenska socialministern.
Gutegirl har svart pottklippt hår, tjocka hornbågade glasögon och klär sig gärna i peruanska ponchos tillsammans med bruna manchesterbyxor. På fötterna bär hon helst espadriller och vintertid är det fotriktiga Eccoskor som gäller.
Hon konsumerar stora mängder Pevaryl, skriver märkliga och förvirrade dikter på sin fritid och drömmer om att hennes blivande man ska ta med henne på folkmusikfestivalen i Tossemossehult nästa sommar.

Greger Gregorius.
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.2015943
Greger är egen företagare inom en bransch som han inte riktigt begriper. Detta har fört med sig att Gregers liv är besvärligare än det egentligen borde och kunde vara. Gregers stora intresse är fiske. Egentligen så borde han satsa på detta istället för att driva ett företag som sysslar med installationer av pelletspannor ute i villaområdena.
Greger bor i en liten lägenhet inne i stan och hans kunskaper om pelletspannor, isolering och installationer av komplicerade värmeaggregat begränsas till att han har luftat sina element i lägenheten någon gång för länge sedan. Firman har problem - minst sagt - och Greger funderar på att ändra inriktning och istället satsa på bergvärme. Något som han inte heller förstår sig på.

Greger är rätt så lång, över en och åttio och är nästan stendöv. Greger skäms över detta men vägrar att bära hörapparat. Därför skriker han när han talar.
Kundkontakt är inte hans starka sida och han upplevs som extra besvärlig och märklig när kunderna tvingas ringa till honom för att försöka upphäva affärerna. Han svarar på fel saker, skriker som en luftvärnssiren och lägger på luren mitt i samtalet i tron över att de har sagt tack och hej. Greger klär sig helst i täckjacka och jeans. På sin lediga tid så gillar han att besöka stans fik och dricka kaffe och käka Budapestbakelser. Ofta trycker han i sig en hel längd.
Hans lägenhet är prydlig och välstädad med blommiga gardiner, hörnsoffa i grå plysch, glasbord och affischer på väggarna med Status Quo och ELO som är hans stora idoler.
Ibland kommer hans flickvän Gertrud och hälsar på och med lite tur och tillräckligt mycket bananlikör så kan det bli pälskrage.

Rambergsmannen.
http://ramberget.blogspot.com/
Rambergsmannen är av medellängd och väger kanske runt åttio kilo. Han har fortfarande håret kvar men det börjar att bli tunt. Det retar honom en smula och håravfallet märks extra tydligt när han duschar, då blir avloppet helt igenkorkat. Detta har fått honom att börja fundera på att sluta duscha.
Han snyter sig ofta och när ingen ser snyter han sig helst i tröj- eller kavajärmen. Kavajärmarna är alltid stela som kartong. Annars så snyter han sig ljudligt i en näsduk i tyg som han alltid bär med sig i bakfickan.

Rambergsmannens ögon är bruna och sitter mycket tätt ihop. Faktum är att de kallade honom för cyklopen i skolan. Det har han glömt men när han dricker så kommer alla undanträngda aggressioner fram vilket alltid, utan undantag, får otrevliga konsekvenser när han ska gå ut och festa med polarna eller käka en trevlig middag med en flaska vin tillsammans med sin flickvän. Fler än en kväll har börjat bra men slutat med att Rambergsmannen har blivit som ett rytande lejon och smiskat upp sin flickvän med en bordskandelaber inför chockade gäster. Detta har renderat honom en hel del fällande domar för misshandel.
När han går ut med sina polare så hinner det aldrig gå mer än ett par groggar förrän han börjar mucka. Antingen med dem eller med bartendern vilket inte är så lyckat. Ibland börjar han redan hota garderobiären med stryk innan de ens har hunnit in i lokalen. Rambergsmannen har spenderat många helger i fylleceller och div tillnyktringsenheter.

Rambergsmannen jobbar på ett kontor men får aldrig några ansvarsfulla sysslor. Istället får han sitta nere i källaren och katalogisera och sortera gamla mappar och annan skit. Han är övertygad om att de är emot honom pga de tätt sittande ögonen men faktum är att allt beror på hans brist på ambition samt dåliga ölsinne. Den första företagsfesten som han blev bjuden på för fem år sedan var aldrig någon succé. Det är aldrig bra att försöka slå VD:n och det är rena turen att våldtäktsåtalet mot hans yngsta dotter lades ned mot honom i brist på bevis. Rambergsmannen funderar på att byta jobb, att sluta jobba överhuvudtaget och kanske skaffa sig en utbildning. Tanken på några terminer på Komvux har nuddat homom flera gånger men egentligen så är det inte jobbet han borde sluta med, det är spriten.

tisdag 17 juni 2008

Homofobi och skandalrubriker.

På ett större forum så var det en kvinna som ifrågasatte sin mans beteende. Hon skrev att när han blev berusad tillsammans med sina kamrater så ”tog” han alltid på dem. Han ville alltid hångla med dem.
-”Är han månne homosexuell?”
Undrade hon.
Ja, vad svarar på man på det?
Om jag skulle ta mina polare på kuken så fort jag blev berusad så skulle man nog kunna dra slutsatsen att jag åtminstone hade någon form av problem med spriten, eller också hade jag kort och gott varit homosexuell.
Men nu tar jag aldrig mina kompisar på kuken när jag dricker. Jag har inte ens försökt. Tur är väl det. Jag tror att jag hade fått duktigt ont i ansiktet om jag hade försökt. Överhuvudtaget så är jag inte intresserad av andra mäns underliv. Har aldrig varit. Tvärtom.

När jag gick i skolan så var jag aldrig med på gymnastiken. Jag var totalt värdelös på bollsporter och den jävla idioten till gymnastiklärare som vi hade älskade att uppmuntra till mobbning. Därför var det bollsporter som gällde för honom. De duktigaste fick välja ut vilka de skulle ha i laget och ingen ville ha de sämsta. Antingen fick vi stryk efter matchen för att vi hade duckat istället för att nicka när bollhelvetet kom emot oss. Stod man i mål så lämnade man buren så fort bollen kom farande. Det var inte populärt.
Eller också fick vi stryk för att vi inte hade varit med, för att vi smet.
Man förlorade hur man än gjorde.
Men en annan orsak var att man var tvungen att duscha efteråt. Det skrämde mig. Jag ville inte duscha naken tillsammans med andra av samma kön då och jag vill det absolut inte idag heller. Därför så har jag aldrig stått i en dusch tillsammans med andra män och jämfört kuken.
Jag vet inte om jag har en stor eller liten kuk.
Jag skulle ju kunna mäta den men jag har aldrig vågat. Tänk om jag blir besviken? Kan jag leva med det?
Man kan fråga sin flickvän men vad ska hon svara? Naturligtvis så säger hon att den är jättestor. Ja, säkert. Vad fan ska hon säga egentligen? Här kan man knappast förvänta sig ett objektivt omdöme.

Men för att återgå till kvinnan som undrade vad det var för fel på sin pojkvän som ville ha lite gosi-gos med sina manliga vänner när han hade fått sig några glas.
Jag vet inte vad hon fick för några svar för jag hann bli bannad från nämnda forum. Men jag vet vad jag hade svarat:
”Ja, om han inte är homosexuell, eller åtminstone bisexuell, så har han någon form av svårartat socialt handikapp. Skulle min flickvän ta sina väninnor på musslan så fort hon tog sig några glas vin med dem så hade nog misstankarna om en eventuell bisexualitet inte varit långt borta”.
Antagligen skulle det ha blivit ett jävla liv. Jag hade varit ”fördomsfull”. Det är man alltid i dagens metrosexuella samhälle där män ska bejaka sin kvinnlighet och kvinnor ska bevaka sin snusprilla.
Män ska se ut som dragshowartister och kvinnor ska se ut som Åsa Domeij.
Annars jävlar.
Har man en motsatt åsikt, anser man att det faktiskt är skillnad på kvinnor och män och att det faktiskt bör vara det så är man… TADAA! Fördomsfull. Jag är så jävla full med fördomar så det är stor synd och förbannad skam.
Jag rakar inte kuken, jag sminkar mig inte, jag är inte intresserad av lite gosi-gos män emellan och jag gillar inte kvinnor som ser ut som män. Kan det bli värre?
Inte nog med det, jag vill inte ens dricka tillsammans med män som får för sig att de vill ta mig på kuken så fort det börjar snurra lite i skallen.
Nu börjar det bli riktigt illa, man skulle nästan kunna tro att jag är... *Hajenstråkar* homofobisk!

Jag är en man som har haft många bögar som polare. Jag har umgåtts med dem, delat hytt med dem på jobbet när andra vägrade och haft allmänt kul tillsammans med dem. Jag trivdes tillsammans med dem. De hade – liksom jag – ett totalt ointresse för sport, ölbrölning och motorolja. Jag har aldrig haft de typiskt manliga intressena.
Men där upphör de gemensamma nämnarna. Hade någon av dem försökt att ta mig på kuken så hade vår vänskap upphört omedelbart.
För jag är inte homosexuell.
Ingen man får ta mig på kuken och jag vill inte ta någon annan man på kuken. Eftersom jag är heterosexuell så tycker jag det är otäckt. Det är avtändande. Ja, jag blir t o m äcklad av blotta tanken.
Så därför anses jag vara en homofob. Jag är fobisk. Jag är tydligen rädd för homosexuella.

Jag skrev en gång att om någon man skulle ta mig på kuken så skulle han få en fet smäll. Det blev ett jävla liv, speciellt från kvinnorna.
Tydligen så är det fritt fram att ta dessa kvinnor på musslan. Hur skulle de gilla det? Om jag nu är ”homofobisk” bara för att jag inte vill att någon man ska kladda på mig, vad är då alla dessa kvinnor som – med rätta – anser att de ska få ha sina muffar ifred från kladdande män?
Om jag skulle ta en vilt främmande kvinna på muffen så anser jag att jag har förtjänat en rejäl lavett. Man beter sig inte på det viset.
-”Jag stod i baren och pratade med en kille med glasögon, rakad skalle och ett utseende som fick mig att vilja ta skydd i närmaste kyrka, helt plötsligt tog han mig på muffen!”
Ja, vad skulle hända?
Jag tror att jag skulle ha legat väldigt illa till. Först så skulle jag nog få en örfil och sedan hade en polisanmälning legat väldigt nära till hands.
Ni minns väl Glenn Hysén? På en flygplatstoalett var det en snubbe som tog honom på kuken. Glenn blev naturligtvis förbannad och klappade till honom.
Det skulle han aldrig ha gjort.
Nu gick drevet. Glenn Hysén var… Homofob minsann! Så hemskt! Drevet lugnade inte ned sig förrän han blev invigningstalare på Pridefestivalen.
Eftersom jag också anses vara homofob så kräver jag att få bli invigningstalare vid nästa Pridefestival. Det skulle vara kul.
Jag undrar vad jag skulle tala om?
Det skulle nog inte bli så mycket vettigt sagt. När jag hade raglat upp på scenen så hade folk skingrat sig, ballongknippen hade farit upp i luften, några hade buat, någon hade busvisslat och när jag sedan hade greppat mikrofonen så hade det blivit helt tyst.
Jag hade stått där med en flaska i ena handen och mikrofonen i den andra och glott ut över publikhavet och undrat vart fan jag var någonstans.
Var det någon form av poesiafton? Varför hade jag blivit inbjuden till den? Och varifrån kom alla skumgummikukar?
Jag tror att jag hade blivit helt stum. Jag tror att jag hade tagit mig en sup till ur flaskan och sedan hade jag med buller och bång ramlat baklänges och slagit omkull den eventuella musikkåren som hade stått bakom mig.
Nästa dag hade jag varit på första sidan på landets alla större dagstidningar. Det hade varit ett stort foto på mig och två bastanta vakter som släpade ner mig ifrån scenen. En under varje arm.

Jag hade blivit kändis för en dag. Faktum är att jag hade älskat den typen av kändisskap. Jag har alltid velat visa mitt förakt för kändisvärlden, oavsett om det är pridefestival eller guldbaggegala.
Jag hade älskat om journalisterna hade skrivit om mig i tidningarna.
”Nu var GeHå på den eller den premiären, blev full, trampade snett med sina träskor och doppade huvudet i bålskålen.”
Eller:
”Allt förlöpte väl under cancergalan men en viss känd bloggare blev enligt uppgift en smula opasslig och snöt sig i Agneta Sjödins klänning”.
Jag skulle skapa många rubriker innan de tröttnade på mig, det lovar jag.
Så kära läsare, sprid gärna ut länkar till min blogg. Hjälp mig att få många läsare så lovar jag att det jävlar i mig ska bli rubriker och skandalreportage som heter duga. Det har jag alltid drömt om.
Jag lovar!

Därför är jag inte WT.

Den eminenta bloggerskan Gutegirl ställde en liten fråga på sin blogg, hon undrade om hon var White trash.

Nej, jag tycker faktiskt inte det. Då är jag mycket mer White trash, därmed inte sagt att jag är WT. Men jag ligger farligt nära. Det är jag fullt medveten om. Det skulle inte behövas mycket förrän jag skulle ramla ned i WT-träsket. Det skulle räcka med att jag blev av med jobbet och gjorde några dagsresor till white trashens mecka, dvs ÖB, så skulle det vara klippt. Hade jag även åkt till Thailand och hämtat hem en fru därifrån så hade jag varit bortom all räddning.

Men nu vill jag informera om varför jag inte anser mig vara WT. Är ni med? Ok!
Jag är inte White Trash därför att...

...För att jag inte dricker öl och har aldrig gjort, tycker att det är bland det äckligaste som finns.

...För att jag inte dricker läsk som bordsvatten varje dag, bara på helgerna och aldrig sådan där jävla lågprisskit. Molly-Cola är portat hemma hos mig.

...För att jag aldrig, aldrig någonsin handlar på Lidl. Det är ett ideologiskt ställningstagande jag har gjort.

...För att jag hatar stora, dreglande och illaluktande hundar.

...För att jag inte har några planscher på väggarna och inga tavlor med vargar, indianer eller annat naturfolk. Föredrar modern konst, litografier.

...För att jag avskyr sport. Sport är väl - med undantag av stora hundar och Lidl - så mycket white trash något kan bli.

...För att jag inte har sådana där larviga "tribals-tatueringar".

...För att jag inte kör med den sk "biker-wannabeelooken" när det gäller kläder.

...För att jag inte har några betalningsanmärkningar eller ens lån.

...För att jag bor centralt i stan och inte i något ghetto.

...För att jag inte är rasist. Har inte invandrarhat som ett självändamål. Beter sig en människa som en idiot så är hon en idiot oavsett om hon är svensk eller en äkta läppneger från Sydbongo.

...För att jag alltid går och röstar.

...För att jag har körkort.

...För att jag aldrig någonsin har ägnat mig åt kvinnomisshandel.

...För att jag aldrig reser till Kanarieöarna eller Turkiet vilket alltid slutar med katastrof för white-trashfamiljen. Dyngrak man, fet dyngrak kärring som tror hon kan dansa och känner sig uppskattad av turkarna. White trashman blir svartsjuk och pryglar upp kärringen med en biljarkö samtidigt som white trashungarna bölar så snoret sprutar.

...För att jag aldrig någonsin skulle få för mig att pierca ögonbrynet eller skaffa mig en tumring.

...För att jag inte har schemalagda bilturer till white-trashens Mecka - ÖB.

...För att jag inte är intresserad av bilar och motorer.

...För att jag inte badar bastu tillsammans med andra män och för att jag inte måste ta fram kuken i tid och otid och jämföra den med andra mäns kukar så fort jag blir full på offentliga platser som t ex dansgolv, firmafester och pubkvällar med grabbarna.

...För att jag inte blir helt knallpackad på julafton, ramlar in i julgranen mitt under julklappsutdelningen och går rakt igenom glasdörrarna till vardagsrummet så glassplittret yr när kärringen ber mig att gå och lägga mig för kvällen. Eller jo förresten, det har jag ju gjort! Glöm det!

...För att jag inte porrsurfar. Eller... Fan också! Det gör jag ju det också! Det går inget bra det här, tror att det är dags att jag slutar nu.

Blåsningar och overklighetstankar.

Idag bestämde jag mig för att ta en tur in på Lidl. En affär som jag egentligen hatar.
”Undrar om jag kommer att bli förbannad nu igen?”
Ja, det blev jag. Mycket förbannad. Förutom det värdelösa sortimentet så retade jag även upp mig på kundklientelet. Äktsvenska white-trashmorsor, somaliska kärringar och fyllon högt och lågt som hade fullt upp med att lägga sitt socialbidrag på djupfrysta pizzor av tveksamt ursprung. När jag gick där mellan hyllorna och blände ilsket så slog det mig att jag faktiskt aldrig har snattat. Om jag någon gång skulle få för mig att börja snatta så skulle Lidl ligga illa till. Förutom att jag retar mig på deras sortiment och kundklientel så stör jag mig även på deras personalpolitik. De behandlar sina anställda som skit, facket är inte välkommet och lönerna är ett skämt.
Om det hade funnits något att snatta så hade jag fan i mig gjort det. Men billiga tyska pizzor, självlysande klädnypor, gympadojor av det fashionabla märket Lejon och kakor som smakar spillolja intresserar mig inte.
Jag gick därifrån i vredesmod.
När jag satt i bilen ute på parkeringen och skar tänder så såg jag en rätt så upphetsande white-trashmorsa komma gående. Hon skulle antagligen in och handla sin dagliga dos av härdat fett och socker. Hon såg välbevarad ut. Hon hade inte riktigt blivit sådär inbäddad i fläsk ännu.
Jag började fantisera om hur jag tog henne i lastutrymmet på min firmabil.
Toppen. Nu var jag både förbannad och hade stånd.
Jävla Lidl!
Jag startade bilen och åkte därifrån.

När jag styrde ut på motorvägen så började jag fundera på varför jag aldrig har snattat. Inte ens som barn gjorde jag det.
Fanns det någon moralisk tanke bakom?
Eller vågade jag inte?
Eller var det som så att det inte fanns något som jag direkt saknade?
Antagligen en mix av alltihopa. Däremot hände det att jag var med och blåste folk. Folk som jag då tyckte förtjänade det.
Jag tycker fortfarande att de förtjänade det.

En sommardag, jag tror vi var i artonårsåldern, så cyklade jag och polarn omkring ute på vischan och bara existerade, så som man gör när man är ung och har all tid i världen på sig. Vi gick in i en gammal ladugård och rotade omkring lite och hittade två jättelika och gamla högtalare. Fulla med damm, råttor hade byggt bo i dem och membranen var fulla med mögel. Tror det var sådan där gammal postorderskit som såg häftigare ut än de var. Äkta Hobbex. Vi drog i alla fall hem skiten och testade dem. De funkade men det lät för jävligt, tunt och blackt ljud, ingen bas alls. Rena skiten alltså. Hur som helst så rengjorde vi dem ordentligt, polerade faneret med polish och dammsög dem inuti. Som avslutning så limmade vi på ett märke på varje högtalare som det stod JBL på (Stort och coolt värstingmärke på åttiotalet) som vi hade ryckt loss från mina högtalare. Vi klistrade upp en annons nere på ICA vid centrumet. Vi skrev att ett par kraftiga JBL-högtalare var till salu billigt vid snabb affär och tro det eller ej, en äldre raggarkille ringde och var intresserad!
Vi mötte honom nere vid parkeringen och han blev alldeles vild när han såg högtalarna.
-"Herrejävlar! Det var inga småsaker direkt!"
Han köpte skiten av oss för 1 000 spänn direkt på stående fot.

Jag kan skratta som en dåre än idag när jag tänker på vad förbannad han måste ha blivit när han kom hem och upptäckte vilken skit det var när han kopplat dem till stereon. En överårig bonnraggare som fortfarande bor hemma på föräldragården, han sitter på sitt gamla pojkrum och förväntansfullt lägger han på en LP med Elvis eller något på skivtallriken, lutar sig tillbaka för att njuta och möts av något som liknade ljudet från föräldrarnas gamla transistorradio som de har ute i köket.

Jag vet inte hur det är idag men när jag var tonåring så var det Vasaparken i Göteborg som folk åkte till om de ville köpa Hasch.
Det ville inte vi.
Däremot förstod vi att man kanske skulle kunna tjäna lite snabba pengar där under några hektiska timmar. Vi skar omsorgsfullt upp små bitar med köttbuljong och lakrits och vek sedan metallfolie runt dem. Sedan tog vi tåget från Uddevalla och in till Göteborg med siktet inställt mot Vasaparken. Det var tidig förmiddag när vi kom dit, i början gick det segt. Istället för att få kontakt med presumtiva köpare så blev vi istället erbjudna att köpa knark av diverse märkliga och vinddrivna existenser. Till slut fick vi dock napp och det var precis som om proppen släppte. Det var mestadels ungdomar i vår egen ålder som kom fram och kollade vad vi hade i handflatan, stack till oss några sedlar och drog snabbt iväg.
I slutet blev vi dock nervösa. Två riktiga flummare, två heltidshippies i trettioårsåldern med slitna jeansjackor och desperata ögon fick nos på oss. De ville köpa och jag visade darrande vad jag hade i handflatan. Som tur var så sniffade de inte, de köpte för ett par hundringar och drog snabbt iväg.
Det gjorde vi också. Vi vågade inte utmana ödet mer och vi hade fått ihop rejält med pengar. Aldrig hade väl någon gjort en sådan förtjänst på köttbuljong och lakrits.
Jag skulle kunna ge mycket för att se deras min när de satt där vid något gammalt köksbord och försökte värma på köttbuljong och svart lakrits! Vad förvånade de ska ha blivit, milt sagt.

Den tiden är förbi idag. Jag skulle aldrig våga göra något sådant. Jag vågar inte ens snatta på Lidl även om det hade känts skönt. Jag har istället blivit ärlig i överkant.
Jag hatar att käka ute på restaurang, min flickvän får alltid släpa ut mig. Det värsta är inte priserna eller de ynkliga portionerna, nej, det värsta är känslan av att vara iaktagen. Det känns som att sitta och käka inför publik. Varenda jävel iaktar vad man säger, vad man gör och när det är dags för att svälja.
-"Titta, nu lastar han in! Nu sväljer han snart!"
Det känns så i alla fall.
Jag får alltid för mig att jag ska göra något dumt. Att jag ska tappa förståndet fullständigt.
Tänk om jag reser mig upp och drar ned brallorna?
Tänk om jag sätter mig på bordet och skiter?
Tänk om jag börjar jucka mot bordsbenet?
Det gör jag aldrig men tanken finns där någonstans. Tänk om det brister?
-"Vad tänker du på?"
Brukar min flickvän fråga när jag har suttit tyst en lång stund och svettats.
-"Ingenting!" Säger jag. "Inget som jag inte brukar tänka på i alla fall."

Vid enstaka tillfällen kan jag få för mig att konfrontera mina inre demoner genom att gå ut och käka alldeles ensam. Det är en prövning vill jag lova.
Då brukar jag alltid se till så att jag har en dagstidning med mig som jag kan gömma mig bakom. Sedan sitter jag där och låtsas djupt försjunken i tidningen samtidigt som jag kastar i mig pizzan. Jag begriper aldrig vad det är jag läser. Jag kan sitta hela måltiden med ansiktet nerkört i kultursidorna och läsa om skäggiga farbröder som skriver obegriplig poesi om svekfulla horisonter och kommunistiska manifest som aldrig tycks få fotfäste i den svenska riksdagen.
Intressant värre.
Sedan så går jag därifrån. Utan att betala.
Jag glömmer alltid att betala. Det slår aldrig fel.
Men lika säkert som jag glömmer att betala, lika säkert är det att jag går tillbaka och betalar i efterhand. Så ärlig är jag faktiskt.

Det finns medicin mot det där. Ja, inte mot ärlighet men mot konstiga tankar. Overklighetstankarna kallar jag dem. Mild torgskräck säger min läkare. Jag tror inte på självanalys så jag håller käften och hämtar ut det hon säger att jag ska hämta ut på apoteket. Hon har säkert rätt.
Jag käkar två sorters medicin, en mot depression och en mot de där jävla overklighetstankarna som jag kallar dem.
De hjälper riktigt bra måste jag säga.
Inte för att jag tror att jag skulle börja skita på borden om jag inte tog de där små vita pillren varje morgon.
Men om jag skulle glömma att ta dem någon dag, ja då kanske jag även skulle glömma att åka tillbaka och betala den där jävla pizzan.
Eller också kanske jag inte skulle glömma att betala den överhuvudtaget?

Huvudsaken är i alla fall att man är ärlig och försöker att göra rätt för sig. Det är huvudsaken. Att försöka. Mer än så kan man nog inte göra.