tisdag 10 juni 2008

Befriad från fotboll i Paradiset?

När jag var barn så tyckte jag det var skönt att inte ha några syskon. Jag trivdes bra med att vara ensambarn. Trots att vi hade det mycket svårt ekonomiskt så skämde min mor bort mig. Det hade hon inte kunnat om det hade funnits fler ungar att försörja.
Men med åren så förstod jag att det nog hade varit bra med ett syskon, helst en äldre bror som hade backat upp mig när det drog ihop sig till oväder.

Vid fyra års ålder så fick jag mina första vänner. De hette Annika, Fredrik och ”Lille-Peter”. Vi denna tidpunkt så bodde jag och morsan i ett sexvåningshus mitt i stan. Bakom huset låg en liten lekpark som var omgärdad med ett högt stängsel. Där träffade jag mina första vänner.
Vi brukade sitta i sandlådan. Vad vi pratade om vet jag inte men jag misstänker att våra diskussioner inte låg på någon högre akademisk nivå. Vi var ju som sagt bara fyra - fem år.
Katter och hundar brukade skita i den där sandlådan. Varje morgon när vi kom dit så plockade vi bort skiten med våra bara händer och sedan satte vi oss ned i sanden med våra spadar och leksaksbilar. Över våra huvuden surrade stora grönglänsande spyflugor som var irriterade över att vi hade stört dem i deras delikata måltid.
Varken skit eller flugor besvärade oss nämnvärt.
Däremot så fanns det en unge som vi kallade för ”Elaka Thomas” som besvärade oss. Jag lärde mig att det alltid skulle finnas en orm i paradiset. Elaka Thomas var min första kontakt med översittare.
Han var kanske två-tre år äldre än oss andra och missade aldrig ett tillfälle till att få ägna sig åt lite uppfriskande misshandel på ungar som var yngre och svagare.
-”Här får ni inte vara! Det är min sandlåda! Försvinn annars får ni stryk!”
Det var bara för oss att resa oss upp och sticka därifrån. Ibland hann man inte, då kunde man få sig en jävel. Sedan så satt Thomas där för sig själv med ett skitviktigt flin på läpparna. Han bara satt där. Ensam med spyflugorna som sällskap.

När vi hade blivit bortjagade från vår sandlåda så brukade vi gå till ett ställe som vi kallade för ”Landet”. Det var en liten bergknalle som låg längst bort i ändan av en stor garagelänga. Bakom bergknallen var det en liten dunge med träd och sly. Det var allt. Vi tyckte att det påminde om landet. Det var lite spännande att sitta på den där bergknallen.
Men säg den trevliga stund som varar. Thomas var snart där och jagade bort oss.
-”Här får ni inte sitta! Stick annars får ni stryk!”
Det var bara att springa därifrån.
Ibland hände det att vi smög på Thomas. Vi kunde se hur han satt där ensam, antingen i sandlådan eller på bergknallen. Han såg alltid nöjd ut. Nästan lycklig.
Jag begrep mig inte på det där beteendet då och jag gör det inte idag heller. Jag misstänkte dock att det inte skulle vara första gången som jag skulle stöta på människor med detta beteende. Det skulle finnas massor av dem därute.

En av mina vänner, Fredrik, hade en äldre bror. Jag vill minnas att han hette Joakim men helt säker är jag inte. Hur som helst, ibland så tröttnade Fredrik på att ständigt bli bortjagad och misshandlad av Thomas och skvallrade för sin äldre bror. Då låg Thomas illa till. Det hände att Joakim fick tag i Thomas och gav honom stryk. Mycket stryk. Jag såg flera gånger att andra storasyskon jagade Thomas över gården. Ibland fick de tag i honom och slog skiten ur honom.
Men det hjälpte inte. Thomas lärde sig aldrig. Översittartendenserna kunde de aldrig slå ur honom. Thomas var ond som alla översittare. När han hade slickat sina sår så letade han upp någon som var yngre och svagare och lät sin ilska och sårade stolthet gå ut över honom eller henne.
Ibland kunde han sitta på någon och oavbrutet banka honom eller henne i huvudet med sina knytnävar.
-”Din jävla skvallerbytta! Din fula jävel!”
Det var då jag för första gången önskade att jag också hade haft någon äldre bror som hade kunnat stryka upp Thomas extra grundligt. En bror som hade kunnat vaka över mig när jag var ute på gården och lekte.
Jag bävade inför skolgången. Där skulle det finnas fler som Thomas. Man skulle aldrig få vara ifred, det förstod jag. Världen var full av skithögar som blev lyckliga av att trycka ned mindre och svagare människor.
Så rätt jag hade!

När jag började andra klass så flyttade jag och morsan till en mindre kommun några mil norrut. Morsan hade fått ett nytt jobb och under tiden som hon letade efter en ny lägenhet så skulle vi få bo hos mormor och morfar. Det tyckte jag skulle bli trevligt.
Jag skulle få byta skola men det sket jag fullkomligt i. Jag hatade skolan. Den kändes tråkig och meningslös så det spelade ingen roll var jag gick. Trodde jag.
Jag hade fel.
I min nya skola så fanns det bara en sak som gällde och det var fotboll. Alla ungar skulle älska fotboll. Alla ungar skulle spela fotboll under rasterna, annars blev man inte accepterad.
Var man dålig på fotboll, eller ännu värre; var man totalt ointresserad av fotboll så låg man illa till.
Man blev idiotförklarad.
Man ansågs vara en byfåne.
Utanför.
Och så riskerade man stryk. Det var en mycket obehaglig känsla av att aldrig veta när det skulle smälla. Det var alltid de med översittartendenser som var de tongivande och de andra gjorde som de sade. Det var säkert flera som ogillade fotboll lika mycket som jag men de vågade inte annat än att vara med och jaga den där förbannade bollen under rasterna. De försökte passa in, de försökte bli duktiga på att jaga en boll. De fjäskade för sportfånarna.
Jag föraktade nästan dem mer än jag föraktade översittarna.
Innan så hade jag varit ointresserad av sport och fotboll. Nu lärde jag mig att hata skiten.
Det som retade sportfånarna var inte att jag sket i deras fåniga lek, eller att jag var totalt ointresserad. Det som retade dem mest var att jag inte ens försökte att få vara med, jag fjäskade inte. Jag försökte inte att bli accepterad av dem.
Jag satt på en bänk för mig själv och hoppades på att få vara ifred. Det fick jag naturligtvis inte. Detta var skolvärlden – Översittarnas och sportfånarnas paradis. Än idag så värderas idrottsprestationer högt inom skolvärlden. Det kvittar hur dåligt de gör ifrån sig inom övriga ämnen.
-”Men han är väldigt bra på idrott!”
Skyndar ofta någon lärare till försvar under föräldramötena.
Sug min kuk lärarjävlar!
Översitteri och höga idrottsprestationer går ofta hand i hand, det är min erfarenhet av skolan. De värsta översittarna var oftast de som gjorde bäst ifrån sig på gymnastiken och ute på fotbollsplanen. Det var de som blev populära, det var de som var högljudda och framfusiga. De skulle höras och synas mest och när det inte var säsong för fotboll så kunde de alltid leta upp någon mindre och svagare unge och ägna sig åt lite misshandel. Då fick de också uppmärksamhet ifrån de andra. Att banka skiten ur någon gav lika mycket poäng som att lyckas sparka in en boll mellan två stolpar.

Under denna tid så önskade jag verkligen att jag hade haft en äldre bror, en bror som hade beskyddat mig. Men det hade jag inte.
Det fanns en kille som var mycket brådmogen och uppkäftig. Han sket i precis allting, det var ingen som rådde på honom. Jag vet inte varför men det var ingen som kallade honom vid förnamn förutom lärarna, ”Elvinsson” kallades han kort och gott bland oss andra.
Elvinsson var en översittare men det som skiljde honom från de övriga översittarna var att det fanns inte någon tanke eller utstuderad plan bakom hans ondska. Han klappade till folk åt höger och vänster bara för att han kunde. Någonstans inom honom så fanns det trots allt någon form av samvete. Han gav sig sällan på dem som var mindre och svagare än honom även om det hände ibland. Han var inte feg vilket är unikt bland översittare. Tvärtom, han gav sig oftast på dem som var äldre än honom.
Ibland kunde han stega rakt upp på planen under en pågående fotbollsmatch och välja ut den största och hårdaste jäveln bland översittarna.
-”Din jävla kuksugare!”
Kunde han säga och sedan slog han ned honom. Rakt av. Utan krusiduller.
Det gillade jag. Jag brukade applådera tyst inom mig. Jag beundrade ”Elvinsson” trots hans våldsamma och tokiga natur.
Elvinsson var ofta ful i munnen och använde sig av en massa grova könsord som ingen annan unge vid denna tid vågade ta i sin mun. Det gjorde man helt enkelt inte. Utom Elvinsson. Han sket i allt. Enligt honom var alla kuksugare, jävla fittor och rövknullare. Vi andra visste knappt vad dessa ord betydde men genom honom så lärde vi oss.
Jag skulle tro att Elvinsson hade ADHD eller något men under denna tid kände man inte till detta begrepp. Elvinsson var helt enkelt bara en besvärlig unge som lärarna inte riktigt visste vad de skulle ta sig till med. Inga hot eller bestraffningar hjälpte.
T o m de största översittarna var rädda för Elvinsson. Ingen käftade med honom. Han spelade sällan fotboll men fick vara ifred, ingen gav sig på honom. Elvinsson var tuff. Han var de hårdaste bland de hårda.

Ibland hände det att Elvinsson ville ägna sig åt lite fysisk aktivitet som inte innebar misshandel. Då kunde han kliva ut på fotbollsplanen och jaga iväg någon.
-”Stick! Nu ska jag vara med!”
Sedan tog han upp bollen med bara händerna, gick sakta fram mot målet, siktade och placerade den hårda läderkulan mitt i ansiktet på målvakten.
-”Ett – noll till mig. Jag vann!”
Sedan gick han långsamt av planen och hoppades på att någon skulle protestera. Det var det sällan någon som gjorde.
Elvinsson var min idol. Jag ville vara som honom.

Det hände att jag åkte ut under lektionerna. Åkte man ut så fick man sitta ute i korridoren på en träbänk. Det ansågs vara en bestraffning men för mig så var det en belöning. Jag slapp ju den tråkiga lektionen.
Det var ute i korridoren jag blev vän med Elvinsson. Han gick i en annan klass som hade klassrummet intill mitt och han satt så gott som alltid på den där träbänken.
-”Jaha, här kommer du igen!”
Sade han.
Vi lärde känna varandra under lektionstid. Vi satt och samtalade på en träbänk under klädhängarna i metall samtidigt som de andra fick sina huvuden fyllda med meningslös kunskap. Var man ensam med honom så visade det sig att han var riktigt mänsklig.
-”Vad gjorde du den här gången?”
Frågade han och fick alltid samma svar av mig.
-”Ingenting. Jag gjorde ingenting.”
Det stämde. Jag gjorde ingenting och det var därför jag åkte ut. Jag bråkade aldrig eller störde lektionerna. Jag bara sket i alltihop. Jag ville inte lära mig. Jag satt mest och drömde och öppnade sällan böckerna. Fick jag någon fråga så kunde jag chansa och svara vad som helst eftersom jag aldrig visste vad lektionen handlade om.
-”Eskilstuna! Andra världskriget! Jesus!”
Sannolikheten för att jag någon gång skulle träffa rätt var inte stor.
Jag blev vän med Elvinsson, han blev en ersättare för en storebror som aldrig hade blivit född av min mor. Under hela låg- och mellanstadiet så klarade jag mig rätt så bra från de värsta skithögarna. Det såg Elvinsson till. Visst, stryk fick jag ibland men hade jag inte haft Elvinsson bakom mig så hade det blivit långt mycket värre.

Några månader efter att jag hade blivit vän med Elvinsson så blev vi båda placerade i ”Specialen”. Det var en OBS-klass för ungar som inte gick att ha i vanliga klasser av olika anledningar. Man blandade bråkstakar, analfabeter och blivande psykfall i en enda klass. Vår lärarinna hette fröken Jägermann och var mycket sträng och hårdhänt. Det behövdes. Alla var livrädda för henne och hennes långa naglar som hon aldrig tvekade att använda mot oss. Ibland kunde hon komma bakifrån, ta tag i örat med sina vassa naglar och nästan lyfta upp oss ur bänken. Det hände när vi inte gjorde som hon sade eller när vi ägnade oss åt att banka varandra i huvudet med våra böcker istället för att ägna oss åt innehållet i dem.
Jag hyser inget som helst agg mot henne idag. Med tanke på hur det ser ut i dagens skola så skulle det behövas flera kompanier av fröken Jägermanns kaliber.
Hon var stenhård, hon försökte verkligen att pressa in lite kunskap i vårda dumma och ointresserade huvuden. Hon gjorde helt enkelt vad som krävdes.
Men Elvinsson rådde hon inte på. Inget bet på honom. Han var inte rädd för henne. Elvinsson var obstinat och kunde inte sitta still. Det var helt omöjligt för honom.
Fröken Jägermann gillade högläsning. Längst fram satt det en storvuxen bondunge vid namn Rolf som var flera år äldre än oss andra, elva – tolv år tror jag. Han satt och stakade sig igenom en läsebok ämnad för första klass.
-”T… T… Tor O… Och Le… Leeena? Öh… Tor och Lena Ä… Är …Sysss… Sssyss... Syskon!“
Det tog en jävla tid för honom att traggla sig igenom en läsebok som var ämnad för småungar.Vi andra satt och var irriterade men mest irriterad, det var Elvinsson.
Han reste sig sakta upp från sin bänk och började gå fram till den stora bondungen som hade svårt för att få något grepp om de där underliga krumelurerna i boken som kallades för bokstäver. Rolf ville nog helst vara på sin fars gård och skyffla gödsel. Dyngspridning var i alla fall något som det gick att se någon logik i.
-”Gå och sätt dig!”
Röt fröken Jägermann.
Elvinsson bara hånflinade åt henne. I sina händer hade han en stor tung kartbok. Han ställde sig bakom Rolf och drämde med full kraft kartboken i huvudet på honom.
-”Det där kanske kan lära dig att läsa din jävla idiot!”
Rolf ramlade av stolen, gick ned på knä och såg helt oförstående ut. Vad i helvete hade hänt? Ena stunden satt han och försökte para ihop bokstäver så att de bildade ord och meningar, sedan blixtrade det bara till i huvudet på honom. Det hände aldrig när han skyfflade gödsel tillsammans med sin far.
Fröken Jägermann blev helt vansinnig och sprang fram till Elvinsson. Hon tog tag i hans arm för att dra honom ut ur klassrummet för vidare transport till studierektorn. Nu tänkte hon inte ge sig förrän hon hade fått honom placerad på någon form av anstalt. Han hade saboterat tillräckligt med lektioner för henne.
Det var nu det ofattbara hände. Elvinsson gjorde motstånd. Han sparkade fröken Jägermann på benen och skrek åt henne.
-”Släpp mig kärringjävel! Annars ska du jävlar i mig få så du håller käften!”
Detta var något oerhört. Ingen hade tidigare vågat göra motstånd mot någon lärare, än mindre mot den tuffaste av dem, fröken Jägermann.
Elvinsson skrek att han skulle slå fröken på käften samtidigt som hon hade kopplat greppet på honom och släpade honom ur klassrummet.
-”Jävla kärring! Du borde knullas!”
Fröken Jägermann var tuff och lät sig inte skrämmas av en liten skitunge, oavsett om han var skolans största gangster och slagskämpe. Ånej! Nu skulle han bort från hennes klass! Helst till en annan skola långt bort. Kiruna kanske?

Jag trodde faktiskt att han hade gått över gränsen denna gång. Jag skulle aldrig mer få se Elvinsson, nu skulle mitt beskydd från de andra översittarna vara till ända.
Nej, några dagar senare dök han upp igen. Det var skolplikt, skolan var tvungen att ta hand om alla ungar oavsett om de inte passade in. Det var sjuttiotal och flummeriet visste inga gränser. Om det inte gick att anpassa de värsta dårarna till skolan så fick skolan anpassa sig efter dem.
Det var illa för både lärare och de elever som faktiskt ville lära sig någonting men till lycka för mig. Jag skulle klara mig. Jag skulle överleva. Elvinsson skulle fortsätta med att beskydda mig.
Det gjorde han under hela låg- och mellanstadiet. Sedan växte han ifrån mig.
Elvinsson var som jag tidigare skrev mycket brådmogen. När de var dags att börja högstadiet så gick han vidare till äldre kamrater. Redan vid trettonårsåldern så började han att dricka alkohol, springa efter tjejer och röka hasch. Jag var en finnig tönt som han absolut inte ville kännas vid.
Elvinsson blev ytterligare en som jag gjorde bäst i att undvika i skolans korridorer och kapprum, så att jag inte fick mig en jävel. De få gånger han var i skolan. Han försvann tidigt ur sikte från både lärare och kuratorer.
Det fanns annat som lockade för honom. Dessvärre.
Det gick inte så bra för honom i livet.
För fröken Jägermann så gick det desto bättre. Hon blev senare rektor och slapp därmed direktkontakt med besvärliga ungar. Jag unnar henne det. Faktum är att jag inte kan tänka mig en bättre rektor. Om någon kan hålla ordning på en skola så är det hon. Nu skulle hon slippa bråkstakar som Elvinsson.

Många år senare så var jag tillbaka i min gamla hemkommun. Jag var där för att besöka en gammal ungdomskamrat. Jag skulle snart fylla fyrtio och ville gärna gå omkring på min gamla skolgård för att enbart minnas. För att tänka tillbaka en stund. För att få känna av tidens gång och få lite perspektiv på saker och ting.
Jag gick över skolgården och mycket var sig likt men en hel del var även borta eller omgjort men den förbannade fotbollsplanen var kvar. Skolgården hade blivit mindre, den hade delvis fått ge vika för nya utbyggnader. Men fotbollsplanen var helig, den hade man aktat sig noga för att inkräkta på. Jag blev inte förvånad. Här knäcktes fortfarande ungar för livet. Idrotten förbrödrar mitt håriga arschle!
Jag vandrade ut och ställde mig mitt på fotbollsplanen. Jag tittade ut över kolstybben och förundrades över hur en sådan liten jävla ful plätt kunde ha så stor inverkan på människors liv. Vad i helvete är det som driver dem?
Varför?

När jag stod där undrade jag också varför Elvinsson något år tidigare hade tagit livet av sig.
Varför?
Elvinsson hängde sig i sitt eget hus. I hallen. Det var en dryckesbroder som kom dit en tidig morgon, kanske för att dela en flaska sprit med honom, kanske för att kolla upp om Elvinsson hade en flaska att dela med honom. Vad vet jag?
Elvinsson hängde där och dinglade i hallen, kanske vajade han lite fram och tillbaka av luftdraget som blev när dryckesbrodern öppnade dörren. Kanske knakade och knarrade det lite lätt från repet. Han hängde där alldeles ensam. Hans tid var över.
Tomma tunnor skramlar mest säger man.
Elvinsson var den absolut tuffaste och hårdaste killen i skolan. Det fanns ingen jävel som satte sig på honom.
Han hade sin lilla storhetstid, sedan blev han vuxen och var tvungen att anpassa sig efter vuxenvärlden. Här gällde inte riktigt samma flummerier som i skolan. Man kunde inte sparka chefer på benen och be dem dra åt helvete i all oändlighet.
Vuxenlivet klarade han aldrig av.

Jag undrar vad som var den sista tanken som for genom Elvinssons huvud innan repet snörde av blodtillförseln och sprängde artärerna uppe i skallen?
Vandrade han fram en sista gång över skolgården och var kungen bland alla de andra skitstövlarna?
Nu har Elvinsson mött Gud och har han tur så är Gud av den förlåtande sorten. Kanske gillar Gud inte ens fröken Jägermann. Kanske säger Gud till Elvinsson:
-”Ha! Ha! Jag minns när du sparkade den där sketkärringen på smalbenen! Att du bara vågade!”
I Paradiset så finns det nog inte vare sig fotbollsplaner eller skolor, för det är ju ett paradis och det vore ju skit till paradis om man skulle bli tvungen att jaga en boll eller sätta sig vid skolbänken igen när tiden är över här på jorden.
Men man kan ju aldrig veta.
När min tid är ute så kanske jag sitter i mitt gamla klassrum igen. Kanske står fröken Jägermann där framme vid katedern men nu så är jag intresserad, för nu så har hon något att lära ut som intresserar mig. Intill mig sitter alla mina gamla vänner från min tid på jorden och vi är alla unga och pigga på nya äventyr.
Helt plötsligt så ringer det ut till rast och alla springer till fotbollsplanen utom jag. Jag står där ensam på trappan ut till skolgården och kisar mot solen.
Helt plötsligt lägger någon en hand på min axel, det är Elvinsson, skolans största bråkstake och översittare.
-”Dig har jag inte sett på länge!”
Sedan går vi bort till fotbollsplanen och tittar på de andra som spelar fotboll.

Nu är det tillåtet att inte längre jaga en boll. Alla som vill blir befriade och ingen får längre stryk. Den tiden är förbi nu. För alltid.

16 kommentarer:

Vince sa...

Riktigt vackert GeHå, riktigt vackert skrivit.

Paco sa...

En av dina bättre på senare tid! Njutbar läsning. Jag hade gärna spelat lite fotboll med dig och Elvis...

marko sa...

Fy farao GeHå, du är fantastisk. Ett av dina bättre alster!

Kalle sa...

Jag var en av dem som vägrade delta i dessa fåniga sportaktiviteter i skolan. Jag satt hellre inomhus och ritade eller skrev.
Men så fick jag också dras med en bohemstämpel. Sport är tydligen det normala tillståndet. Knepigt

Le Tobe sa...

MYCKET bra skrivet. Det var dessutom något jag inte läst förrut.

Sobrilsubban sa...

Svar: Det är det som är svenska kyrkans skrämselpropaganda, "tänk om". Men tänk om islam, buddhism, hinduism eller jehovas är de människor som innehar den rätta tron? Tänker man "tänk om" kan man lika gärna konvertera, bli buddhistmunk och överstepräst. Bara för att vara på den säkra sidan.

Sobrilsubban sa...

Jag håller inte riktigt med dig men jag förstår ditt resonemang. Däremot tror jag inte att vi slutar existera när vi lämnar detta livet. Alla religioner har inte heller någon uttalad gudstro, t.ex buddhisterna. Men jag tror (om jag tolkar dig rätt nu) precis som du att gör man gott för sina medmänniskor är det en förbaskat större chans att man får något gott tillbaka. Vissa kallar det gud, jag kallar det "what goes around - comes around".

Rambergsmannen sa...

Det där med att gilla fotboll är inget annat än förtäckt homosexualitet,det hånglas mycket på plan och säkert utanför också. Gjorde mitt bästa för att undvika allt vad sport heter, undvek även andra larviga aktiviteter som t.ex. spela blockflöjt som för den delen är än mer homosexuell och allt annat än en förtäckt sådan. Ja herregud jag vill inte ens veta vad som skulle hänt ifall de kommit på mig med att spela blockflöjt, hade garanterat inte överlevt första kvartsrasten en gång.

Gutegirl sa...

Jag kommer ihåg den känslan precis. Vissa saker verkar inte ändras alls.

Henrik sa...

Mycket vackert och du försöker inte ens. Björn Ranelid måste hata dig. Allt gott.

Karsten sa...

Lysande! Svart humor och totalt vemod i lättillgänglig förpackning. Ge oss mer, GeHå. Mer!

Greger & Gertrud Gregorius sa...

Hejsan! Allt är bra idag hoppas vi...
Nu har vi satt igång "GREGORIUS BLOGGTOPP" och eftersom din blogg var bland Topp20 i SYTYCB, så är du automatiskt med i första veckans omröstning. Kom och kika :-)
/GG

Gutegirl sa...

http://www.theguide.nu/bloggtoppen.htm

Hej GH! Rösta på min blog, va?

Angelica sa...

fan vad bra skrivet!

Anonym sa...

Fått något erbjudande från ett bokförlag än? Den här typen av texter har ju alltid funkat för åtimnstone Jonas Gardell och frågan är om inte det här är bättre.

Anonym sa...

Fan jag gillade sport ändå vart jag mobbad. Undrar vad som var fel på mig*s*
Roberth Ström