tisdag 17 juni 2008

Blåsningar och overklighetstankar.

Idag bestämde jag mig för att ta en tur in på Lidl. En affär som jag egentligen hatar.
”Undrar om jag kommer att bli förbannad nu igen?”
Ja, det blev jag. Mycket förbannad. Förutom det värdelösa sortimentet så retade jag även upp mig på kundklientelet. Äktsvenska white-trashmorsor, somaliska kärringar och fyllon högt och lågt som hade fullt upp med att lägga sitt socialbidrag på djupfrysta pizzor av tveksamt ursprung. När jag gick där mellan hyllorna och blände ilsket så slog det mig att jag faktiskt aldrig har snattat. Om jag någon gång skulle få för mig att börja snatta så skulle Lidl ligga illa till. Förutom att jag retar mig på deras sortiment och kundklientel så stör jag mig även på deras personalpolitik. De behandlar sina anställda som skit, facket är inte välkommet och lönerna är ett skämt.
Om det hade funnits något att snatta så hade jag fan i mig gjort det. Men billiga tyska pizzor, självlysande klädnypor, gympadojor av det fashionabla märket Lejon och kakor som smakar spillolja intresserar mig inte.
Jag gick därifrån i vredesmod.
När jag satt i bilen ute på parkeringen och skar tänder så såg jag en rätt så upphetsande white-trashmorsa komma gående. Hon skulle antagligen in och handla sin dagliga dos av härdat fett och socker. Hon såg välbevarad ut. Hon hade inte riktigt blivit sådär inbäddad i fläsk ännu.
Jag började fantisera om hur jag tog henne i lastutrymmet på min firmabil.
Toppen. Nu var jag både förbannad och hade stånd.
Jävla Lidl!
Jag startade bilen och åkte därifrån.

När jag styrde ut på motorvägen så började jag fundera på varför jag aldrig har snattat. Inte ens som barn gjorde jag det.
Fanns det någon moralisk tanke bakom?
Eller vågade jag inte?
Eller var det som så att det inte fanns något som jag direkt saknade?
Antagligen en mix av alltihopa. Däremot hände det att jag var med och blåste folk. Folk som jag då tyckte förtjänade det.
Jag tycker fortfarande att de förtjänade det.

En sommardag, jag tror vi var i artonårsåldern, så cyklade jag och polarn omkring ute på vischan och bara existerade, så som man gör när man är ung och har all tid i världen på sig. Vi gick in i en gammal ladugård och rotade omkring lite och hittade två jättelika och gamla högtalare. Fulla med damm, råttor hade byggt bo i dem och membranen var fulla med mögel. Tror det var sådan där gammal postorderskit som såg häftigare ut än de var. Äkta Hobbex. Vi drog i alla fall hem skiten och testade dem. De funkade men det lät för jävligt, tunt och blackt ljud, ingen bas alls. Rena skiten alltså. Hur som helst så rengjorde vi dem ordentligt, polerade faneret med polish och dammsög dem inuti. Som avslutning så limmade vi på ett märke på varje högtalare som det stod JBL på (Stort och coolt värstingmärke på åttiotalet) som vi hade ryckt loss från mina högtalare. Vi klistrade upp en annons nere på ICA vid centrumet. Vi skrev att ett par kraftiga JBL-högtalare var till salu billigt vid snabb affär och tro det eller ej, en äldre raggarkille ringde och var intresserad!
Vi mötte honom nere vid parkeringen och han blev alldeles vild när han såg högtalarna.
-"Herrejävlar! Det var inga småsaker direkt!"
Han köpte skiten av oss för 1 000 spänn direkt på stående fot.

Jag kan skratta som en dåre än idag när jag tänker på vad förbannad han måste ha blivit när han kom hem och upptäckte vilken skit det var när han kopplat dem till stereon. En överårig bonnraggare som fortfarande bor hemma på föräldragården, han sitter på sitt gamla pojkrum och förväntansfullt lägger han på en LP med Elvis eller något på skivtallriken, lutar sig tillbaka för att njuta och möts av något som liknade ljudet från föräldrarnas gamla transistorradio som de har ute i köket.

Jag vet inte hur det är idag men när jag var tonåring så var det Vasaparken i Göteborg som folk åkte till om de ville köpa Hasch.
Det ville inte vi.
Däremot förstod vi att man kanske skulle kunna tjäna lite snabba pengar där under några hektiska timmar. Vi skar omsorgsfullt upp små bitar med köttbuljong och lakrits och vek sedan metallfolie runt dem. Sedan tog vi tåget från Uddevalla och in till Göteborg med siktet inställt mot Vasaparken. Det var tidig förmiddag när vi kom dit, i början gick det segt. Istället för att få kontakt med presumtiva köpare så blev vi istället erbjudna att köpa knark av diverse märkliga och vinddrivna existenser. Till slut fick vi dock napp och det var precis som om proppen släppte. Det var mestadels ungdomar i vår egen ålder som kom fram och kollade vad vi hade i handflatan, stack till oss några sedlar och drog snabbt iväg.
I slutet blev vi dock nervösa. Två riktiga flummare, två heltidshippies i trettioårsåldern med slitna jeansjackor och desperata ögon fick nos på oss. De ville köpa och jag visade darrande vad jag hade i handflatan. Som tur var så sniffade de inte, de köpte för ett par hundringar och drog snabbt iväg.
Det gjorde vi också. Vi vågade inte utmana ödet mer och vi hade fått ihop rejält med pengar. Aldrig hade väl någon gjort en sådan förtjänst på köttbuljong och lakrits.
Jag skulle kunna ge mycket för att se deras min när de satt där vid något gammalt köksbord och försökte värma på köttbuljong och svart lakrits! Vad förvånade de ska ha blivit, milt sagt.

Den tiden är förbi idag. Jag skulle aldrig våga göra något sådant. Jag vågar inte ens snatta på Lidl även om det hade känts skönt. Jag har istället blivit ärlig i överkant.
Jag hatar att käka ute på restaurang, min flickvän får alltid släpa ut mig. Det värsta är inte priserna eller de ynkliga portionerna, nej, det värsta är känslan av att vara iaktagen. Det känns som att sitta och käka inför publik. Varenda jävel iaktar vad man säger, vad man gör och när det är dags för att svälja.
-"Titta, nu lastar han in! Nu sväljer han snart!"
Det känns så i alla fall.
Jag får alltid för mig att jag ska göra något dumt. Att jag ska tappa förståndet fullständigt.
Tänk om jag reser mig upp och drar ned brallorna?
Tänk om jag sätter mig på bordet och skiter?
Tänk om jag börjar jucka mot bordsbenet?
Det gör jag aldrig men tanken finns där någonstans. Tänk om det brister?
-"Vad tänker du på?"
Brukar min flickvän fråga när jag har suttit tyst en lång stund och svettats.
-"Ingenting!" Säger jag. "Inget som jag inte brukar tänka på i alla fall."

Vid enstaka tillfällen kan jag få för mig att konfrontera mina inre demoner genom att gå ut och käka alldeles ensam. Det är en prövning vill jag lova.
Då brukar jag alltid se till så att jag har en dagstidning med mig som jag kan gömma mig bakom. Sedan sitter jag där och låtsas djupt försjunken i tidningen samtidigt som jag kastar i mig pizzan. Jag begriper aldrig vad det är jag läser. Jag kan sitta hela måltiden med ansiktet nerkört i kultursidorna och läsa om skäggiga farbröder som skriver obegriplig poesi om svekfulla horisonter och kommunistiska manifest som aldrig tycks få fotfäste i den svenska riksdagen.
Intressant värre.
Sedan så går jag därifrån. Utan att betala.
Jag glömmer alltid att betala. Det slår aldrig fel.
Men lika säkert som jag glömmer att betala, lika säkert är det att jag går tillbaka och betalar i efterhand. Så ärlig är jag faktiskt.

Det finns medicin mot det där. Ja, inte mot ärlighet men mot konstiga tankar. Overklighetstankarna kallar jag dem. Mild torgskräck säger min läkare. Jag tror inte på självanalys så jag håller käften och hämtar ut det hon säger att jag ska hämta ut på apoteket. Hon har säkert rätt.
Jag käkar två sorters medicin, en mot depression och en mot de där jävla overklighetstankarna som jag kallar dem.
De hjälper riktigt bra måste jag säga.
Inte för att jag tror att jag skulle börja skita på borden om jag inte tog de där små vita pillren varje morgon.
Men om jag skulle glömma att ta dem någon dag, ja då kanske jag även skulle glömma att åka tillbaka och betala den där jävla pizzan.
Eller också kanske jag inte skulle glömma att betala den överhuvudtaget?

Huvudsaken är i alla fall att man är ärlig och försöker att göra rätt för sig. Det är huvudsaken. Att försöka. Mer än så kan man nog inte göra.

3 kommentarer:

Rambergsmannen sa...

hahaha, vem fan har inte sålt fulknark?

Sålde kokosnötskal till några fjortiskids, vi tutade i dem att det var vattenskadat, fick cash och sprit och sedan skickade vi dem till närbutiken för att köpa den billigaste osten, "flensost", ahh goda minnen.

Vi sålde även urindrivande piller till alksiarna i lund, pillren var nästan helt identiska med stesolid, skillde bara en bokstav i beteckningen. En stor jävel på knappa två meter köpte ett gäng av pisspillrena, dagen därpå stöter vi på honom igen och tänker "nu fan åker vi på tokspö" för tekniskt sett borde han ha streckpissat de senaste 20 timmarna. Klart förvånade fick vi inget stryk utan han köpte glatt resten av pillren.

Kzmonova sa...

Det där om "att göra rätt för sig" som du fick med i dina sista rader är en gammal lutheransk klycha som prästerna använde för att hålla arbetarna och böndena i schack. "Du ska göra rätt för dig inför fosterland, kung och gud". Närmast gud stod kungen och kungen var staten. Skötte du inte ditt arbete och betalade skatt så gjorde du orätt mot staten, kungen och därmed gud. Då var du verkligen medeltidens WT och fick räkna med skammpålen på torget med rumpan bar.

Anonym sa...

Fy fan för "dryga göteborgare" som tror de är förmer än andra!!