fredag 6 juni 2008

Fyrtioårskris.

Jag är fortfarande med i matchen. Inte glömma att rösta på mig nu innan ni börjar att läsa!
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2871332

Den här lilla texten skrev jag för några år sedan, strax innan jag skulle fylla fyrtio. Det kändes inte bra då.
Idag känns det bättre!

I en gammal låt så sjunger Marianne Faithfull om att hon aldrig kommer att få köra någon cabriolet genom Paris och känna vinden i sitt hår.Förutom att jag inte äger någon cabriolet och än mindre har något hår kvar att känna vinden i så är man jävligt glad de få dagar man slipper känna av något som ens kommer i närheten av vind här i Sverige.
Men nu handlade ju inte Mariannes låt om att få blåsa igenom Paris i en öppen bil. Den handlade om krossade förhoppningar, om att bli äldre och inse att hoppet är ute. Bättre än så här blir det inte och nu kan det bara bli värre.

Marianne sjunger om Lucy Jordan som är trettisju år. Jag ligger och kör på en motorväg mellan Karlstad och Örebro och ska fylla fyrtio år vilken sekund som helst. E-18 och Svealand är så långt ifrån Frankrike man kan komma och i min ålder så är man inte på väg mot ett okänt äventyr i en öppen sportbil längre. Det enda man är på väg mot är en ensam död. I min ålder så önskar man inte ens att man kan stoppa tiden, man önskar istället att man hade stoppat tiden när man var i en ålder som räknades.
För det är ju som så att när man kan börja räkna veckorna till sin fyrtioårsdag så har det redan gått åt helvete för långt. Ingen människa längtar till sin fyrtioårsdag och det är bara människor som ägnar sig åt långt gånget självbedrägeri som läser böcker med titlar som "Äntligen fyrtio"! och som faktiskt tror på skiten på fullaste allvar.

Det finns inget charmigt i att bli äldre och fulare och jag kan lova er andra som är i min ålder - när de unga tjejerna i tjugoårsåldern ser er vingla omkring på dansgolvet med ett glas i näven, fyllesvullet ansikte och flinten fullt exponerad inför en massa blinkande spotlights så är beskrivningen "charmig" jävligt långt borta.
De kommer aldrig mer att titta dig i ögonen och fnittra konspiratoriskt till varandra när du försöker ge dem komplimanger. De kommer att hånskratta och har du tur så anmäler de dig inte för ofredande.

När jag var arton år så bodde jag i Uddevalla. Där träffade jag min första flickvän. Jag och mina vänner satt en natt uppe i ett skogsbryn och grillade korv. Vi pratade om sådant som unga grabbar som känner varandra väl pratar om, tjejer, sprit och musik. Det var åttiotal och vi var hårdrockare. Tuffa sådana tyckte vi själva. Någon gång under natten så kommer två unga tjejer och sätter sig tillsammans med oss. Det var mycket ovanligt med kvinnligt sällskap i vårt gäng. Vi tystnade med en gång. Endast lägereldens knaster hördes. Tidigare så hade vi varit tuffa hårdrockare som gärna skröt om våra tidigare erövringar på kvinnofronten. Vi beskrev målande våra sexuella erövringar inför varandra. Alltid med någon tjej i någon stad långt borta, en kompis till någon kusin som garanterat ingen annan kände till och kunde kolla upp. Vi måste ha varit Uddevallas mest beresta och sexuellt erfarna artonåringar, i alla fall i fantasin. Nu satt vi allihop och molteg. Ingen vågade säga ett knyst, ingen vågade riskera att få tjejernas uppmärksamhet. Tänk om de började tala med just mig! Vad i helvete säger man till en människa av motsatt kön?
-"Nä fan, jag måste gå hem nu."
Sade jag efter en halvtimmas kompakt tystnad.
-"Jag också! Då kan vi ta sällskap!"
Säger en av flickorna. Den vackraste. Vi gick stigen fram och kom ut på cykelbanan som ledde mot centrum. Jag fick inte fram ett ord och sommarnattens tystnad förstärkte min förbannade tunghäfta. Jag var nästan svimfärdig av skräck. Det var första gången som jag överhuvudtaget hade promenerat tillsammans med en flicka utan att ha stärkt mig med alkohol. Hon sneglade på mig och började tala.
-"Jag kommer ihåg dig från skolan, du var helknäpp!"
-"Ja det var du nog inte ensam om att tycka."
-"Nej, jag menade inte så! Jag brukade skratta åt det du skrev i skoltidningen."
-"Aha..."
-"Ja... Det var nog en och annan som tyckte att jag var knäpp också."
Det var sant.
Jag kom ihåg henne jag också. Hon var en tjej som hade andra intressen utöver läppglans, vita Prince, Boy George och märkesjeans. Hon gillade språk och brukade ibland läsa upp dikter på franska inför en förstummad publik.
Ingen begrep ett ord.
-"Jo, det stämmer nog men det spelar ingen roll. Är man så vacker som du så har man tillstånd att vara knäpp. Du kan göra vad fan du vill, det kommer ändå alltid att finnas massor med människor som avgudar dig."
Herregud! Jag hade sagt att hon var vacker och jag var NYKTER! Jag blev alldeles karmosinröd i nyllet. Hon tittade på mig, sade inte ett ord men tog mig i handen och släppte inte under hela tiden som vi gick genom stan. Hade jag kunnat stoppa tiden den gången så hade det fortfarande varit en ljummen juninatt 1983.

Hon hette Jeanette och hon var stans vackraste, smartaste och mest humoristiska tjej. Vi blev tillsammans och det gick inte en dag utan att jag fylldes av förundran över att hon hade valt just mig. Det var nog fler än jag som undrade vad hon såg hos mig men det struntade hon fullständigt i och det var nog en av hennes bästa egenskaper - att hon gav fullkomligt fan i vad andra människor tyckte och tänkte.
När man är ung så är det väldigt viktigt för de flesta att vara populär, att ha de rätta kläderna, den rätta musiksmaken, de rätta vännerna osv. Jag hade alltid gett fan i det där. Jag visste att det var kört från början för min del. Jag odlade knäppryktet istället och med gott resultat måste jag erkänna. Jeanette däremot hade alla förutsättningar som krävs för att bli poppis och omtyckt men hon struntade i allt sådant. Det kommer jag aldrig att glömma och det kommer jag alltid att högakta henne för.
Sommaren övergick i höst, augusti månad kom och Jeanette flyttade till Frankrike och började studera på en skola i Bordeaux.
Jag var också tvungen att lämna stan men det var garanterat inte pga några högre studier, det kan jag lova er.
Vi skulle hålla kontakten. Vi skulle skriva till varandra.
Vi sågs aldrig mer.

Drygt tjugo år senare stod jag på en perrong i Hallsberg och väntade på tågbyte. Jag hade varit iväg på ännu ett tråkigt och meningslöst jobb någonstans. Tåget kom in, dörrarna öppnades och folk började välla ut och gå mot sina väntande tåg som skulle föra dem vidare till andra avlägsna orter i Sverige.
Det var då jag såg Jeanette. Hon kom gående med en stor resväska på hjul släpandes efter sig. Förutom att hon var klädd som en vuxen kvinna så var hon sig helt lik. Hon hade inte förändrats ett dugg! Långt mellanblont hår och slät hy. Hon såg... Sådär förvirrat glad ut som hon alltid hade gjort. Hon gick snabbt förbi utan att känna igen mig vilket jag var tacksam för. Jag vet inte ens om hon minns mig men om hon gör det så vill jag att hon ska minnas mig för den jag en gång var, inte den jag nu har blivit.
Hon verkade ha fått ett bra liv, mitt hade blivit piss. Hon såg fortfarande ut som en ung kvinna, jag ser ut som man gör när man lever ett pissindränkt liv med det ena meningslösa jobbet staplat över det andra.
Det går inte att stoppa tiden men i hennes tankar så har faktiskt tiden stannat. I hennes huvud så lever fortfarande den riktiga Unga Hårdrockarn kvar, en kille i artonårsåldern som fortfarande har planer och drömmar, en kille i början av livet som gillar att grilla korv tillsammans med sina vänner och som börjar stamma så fort någon tjej tilltalar honom.
Jag lever kanske fortfarande kvar som elektriska impulser i en kvinnas hjärna som en gång var min flickvän för tjugofem år år sedan.
Någon kväll så kan hon inte somna, kanske är det en gammal låt på radion som har fått henne att börja leta i minnet och helt plötsligt så kanske mitt Äkta Jag får liv igen. Den fyrtioåriga parodin på den jag en gång var kan sitta kvar här framför datorn och sura under tiden som en ung kille med jeansjacka vandrar runt på gatorna i Uddevalla och är stolt som en tupp.
Han är nämligen tillsammans med stans snyggaste tjej och har hela livet framför sig!

14 kommentarer:

Anonym sa...

Tyvärr GH du är inte med i matchen längre pga ett idiotiskt röstningsförfarande där det gäller att ha ett vältränat "musfinger".
Bengt

Mamsen sa...

Stort grattis till finalplatsen!! Nu gäller det att få dina fans att rösta en sista dag på någon av juryns sidor..
Kram Mamsen

Henrik sa...

Jag sitter här hela morgonen och klickar på dig. Var femtonde sekund går det att klicka igen, så bar på att.

Henrik sa...

Nej, nu har jag mobiliserat flashback.

GeHå är tillbaka i matchen.

Anonym sa...

Så vackert så man blir tårögd!

Anonym sa...

Försökte få exilarna att rösta när du låg tvåa men sen vände det. Blir nog en klar seger. :D

Tokarev sa...

Fyfan vad jag blir tårögd. Hade själv min 40-årskris för sju år sedan och det var INTE kul. Halva livet passerat och hälften av återstonden handlar om vuxenblöjor, rollatorer och om avföringen är regelbunden. Kuken kan man fetglömma efter 60... Den hänger där som en mätt contrictor och duger kanppast att pissa med...

Min 40-årskris botade jag med att lite i smyg återuppta marihuanarökning (hemodlat) och köpa nya och fräscha kläder. Slutade med Dressman och deras budgetskit. Det hjälpte en del och jag mår faktiskt bra, men nedräkningen mot limpdick har börjat och slutdatum för ditt livs sista knull utan Viagraunderstöd rycker allt närmre. Jag har lagt min röst på Gammal Hårdrockare. Må han vinna!

Rex sa...

Svara i telefon din rövlapp.......

Le Tobe sa...

Jag vet inte vad som är bäst med dig. Men jag sitter här och har en 30-årskris som får mig att tänka tillbaka på mitt eget liv.

Jag hoppas du vinner. Du är den bästa Bloggaren.

diana sa...

Med risk att få en kick i rövregionen...Jag längtar till att fylla 40. Min minsting blir 18 då. 40 betyder frihet för mig...om man bortser från alla andra aber då ;)

Gutegirl sa...

Ang. Lillbabs:

Tack GOde Gud för det!!

Anonym sa...

NEEEEEEJ VAD I HELVETE?!?! Här är man ute och byter bromsskivor (och sätter på sommardäck...), så går GH och förlorar bloggtävlingen! Hur tusan kunde det hända? Vi hade ju halva jävla flashback bakom oss!

Rambergsmannen sa...

"Du kan rösta hur många gånger du vill...dock med en viss tidsintervall"

Vad är det förjävla skitröstningssystem? Metro kan dra åt helvete.

Anonym sa...

Trillade in på din blogg när jag länkade mig runt lite på måfå.
Jag måste säga att du har den bästa bloggen som jag läst hitills Är snart 30 och kan ibland själv känna "vad har jag åstadkommit med mitt liv".
Du skriver jävligt bra och borde ge ut en blogg i bokform eller bli krönikör i en tidning.