måndag 2 juni 2008

Grå panter.

Jag vet inte om det syns så väl på fotot men det lilla hår jag har kvar på skallen har delvis blivit grått. Eller grått, det ser silverfärgat ut.
Spelar hur som helst ingen roll, jag har ju knappt något hår som sagt så det är inget att bry sig om. Jag är 43 år och kan knappast förvänta mig att ha hårväxt som en tjugoåring. Då finns det värre ställen att bli gråhårig på.
Förra sommaren så upptäckte jag att några av de få håren jag har på bröstet hade blivit grå. Det är inte mycket till hårväxt jag har där heller, de sitter glest men i alla fall, det kändes inte bra. Nu började tydligen förfallet på allvar.
Att bli tunnhårig är en sak, det är ju var och varannan fyrtioårig idiot idag. Men när kroppsbehåringen börjar skifta i grått, då är det gubbvarning på gång.

Jag och polarn Janne satt en morgon vid en pool i Barcelona och började bli rejält packade. Vi var säkert inne på morgonens femte grogg och vid våra fötter hade vi helt ogenerat ställt en helflaska vodka och en flaska apelsinläsk. En alldeles vanlig morgon för sådana som oss när vi är ute på vift i främmande land.
En holländsk barnfamilj som satt och käkade frukost tittade misstänksamt åt vårt håll. De visste inte riktigt var de hade oss.
Skulle vi kanske komma fram och besvära dem?
Janne gillar att stöta på andra mäns fruar när spriten börjar nypa och själv så måste jag prompt presentera mig. Helst flera gånger. Så att de inte glömmer.
Jag märkte att de höll oss under uppsikt och jag brydde mig inte ett dugg. Tvärtom, både jag och Janne tyckte det var kul att demonstrera vårt förakt för barnfamiljer genom att dagligen dricka oss sanslöst berusade vid poolen på ett tämmeligen dyrt familjehotell.
Det var Janne som upptäckte mina grå hår på bröstkorgen.
Vi satt där och drack, blev mer och mer högljudda och bredde ut oss i våra solstolar.
-”För fan Janne, dina ballar hänger utanför badbrallorna!”
Sade jag. Det gjorde de faktiskt. De vällde ut. De såg stora och håriga ut.
Janne trodde mig inte, han gjorde ingen min utav att åtgärda problemet utan sträckte sig istället efter flaskan.
-”Ha! Ha! Jävla GeHå! Tror du jag går på den lätte?”
Sedan bestämde sig Janne för att gå bort och bjuda den holländska frun på en drink. Hela familjen reste sig snabbt och gick iväg. Kvar stod Janne med flaskan i handen och ballarna hängande utanför sina badbyxor.
-”Men va fan, de hänger ju faktiskt utanför!”
Skrek Janne och skrattade.
-”Fan, du har ju fått gubbtaskor!” Sade jag. –”De hänger ju som grankottar!”
-”Ska du säga, du har ju fått grå hår på bröstet!”
Det var då jag upptäckte något som Janne redan hade registrerat. På mitt bröst syntes sju-åtta stycken silvervita, långa hårstrån.
Jag kastade mig in i en ursinnig, men högst tillfällig depression av övergående karaktär. Det var inte värre än att jag kunde medicinera mig ur den med resten av spriten som var kvar i flaskan. Jag medicinerade mig så grundligt att jag glömde mina grå hårstrån och fick ett nytt bekymmer att lösa efter att jag hade kräkts i barnpoolen.
Jag vet inte om Janne stoppade tillbaka sina ballar i badbyxorna den förmiddagen men jag fick i alla fall en hel del att förklara för hotellpersonalen.
-”The sun is very hot!”
Sade jag till en vaktmästare som tydligen inte kunde ett ord engelska.
Två dagar senare lämnade vi hotellet till personalens stora glädje.
-”Ja här är man tydligen inte välkommen!”
Var det sista som Janne sade till hotellreceptionisten.

Men några grå hår på bröstet går att leva med. Det finns det som är värre.
Jag har alltid varit noga med att raka mig. Varannan dag tycker jag är lagom. Har aldrig förstått vitsen med att ha hår i ansiktet, speciellt inte hår som till utseende och känsla starkt påminner om kukhår.
Nej tack!
Så därför hade jag inte märkt något. Tills för några veckor sedan när jag blev sjuk. Fick en rejäl förkylning och allt kändes tragiskt. Jag är en man som kräver mycket omvårdnad när jag blir sjuk. Dessvärre så låg min flickvän sjuk i sin lägenhet och min mor bor tjugo mil ifrån mig så där fanns ingen hjälp att få. Ingen som tyckte synd om mig. Ingen som pysslade om mig.
Där låg jag.
Döende. Kändes det som i alla fall.
Under flera dagar så orkade jag inte gå upp och duscha, eller raka mig.
Jag bara låg där och flämtade.
På fjärde dagen så lämnade jag dödsriket och kunde stappla ut till toaletten för att ta mig en dusch. Jag såg hemskt ut! Det var en gammal pensionär som mötte mig i spegeln, inte en medelålders man. Vartannat skäggstrå var grått! De lyste som små silverspikar på kinderna och hakan.

När skäggväxten börjar bli grå, då har det gått väldigt långt. Då brinner det i knutarna. Det är då det är dags för en riktigt noggrann underredesinspektion. Det är dags för att ta fram jättestora kuken, eller… Nåja, kuken.
Är det något som jag har lärt mig är att gråa hår sprider sig blixtsnabbt. Det börjar så smått med huvudhåren och sedan sprider de sig, som smittkoppor.
Jag har alltid sagt att den dagen jag vaknar upp utan morgonstånd, den dagen har jag blivit gammal på allvar och då är det inte längre någon idé att stiga upp.
Jag trodde att avsaknaden av morgonstånd skulle vara det värsta som kunde hända mig. Det är det inte. Gråa kukhår skulle kännas värre. Det skulle kännas väldigt… Slutgiltigt på något vis. Inte för att någon skulle se dem men i alla fall, jag vet att de finns där.
Men de har inte dykt upp ännu. Det är lugnt. Men de kommer, det vet jag.
En gång när jag var tolv-tretton år så väntade jag på att det skulle börja växa hår i skrevet. Jag väntade och väntade och till slut så dök det upp ett litet hårstrå, och sedan ett till! Till slut var det en liten klunga och sedan gick det fort.
Aldrig kunde jag väl drömma om att jag någon gång i framtiden skulle börja oroa mig för att det där håret skulle bli grått. Det ingick inte i min föreställningsvärld.
Jag är rädd för att det kommer att gå lika fort när jag väl har upptäckt det första gråa hårstrået som det gjorde när jag var tretton år och började få hårväxt i skrevet. Det ensamma lilla grå hårstrået får en kompis, de två hårkompisarna blir till ett gäng, ett gäng som snabbt växer i antal och till slut så ser det ut som om jag har doppat hela jävla skrevet i mjöl.
Jag kommer att se ut som min morfar.
Ja, inte för att jag fick den stora äran att beskåda hans skrev men det var en man som var mycket grå. Allt var grått på honom.
Det var en lång och ståtlig man minsann, men det lilla hår som han hade på huvudet var grått, håren på armarna var grå, ja t o m ögonbrynen var grå och är ögonbrynen grå, ja då kan man nog dra slutsatsen att skrevet har blivit grått för länge sedan.
Men morfar blev mycket gammal i alla fall, och så även hans far, och morfars morfar. Folk blev gamla i den delen av släkten så därför hoppas jag att jag även har ärvt den delen efter morfar och blir lika gammal.
Om jag får bli hundra år, ja då vandrar jag gärna genom resten av livet med gråa kukhår. Det är ett pris jag gärna betalar om Gud kräver det.

Det gäller att försöka se så positivt som möjligt på saker och ting.

2 kommentarer:

Gutegirl sa...

Ja, man åldras.
Jag upptäckte att jag fått hängbröst. Bara en sådan sak.

Gutegirl sa...

Just du, har du rövslickat redaktionen på famlijeliv ännu så att du kommer tillbaka?