lördag 21 juni 2008

Gudstro.

Jag fick ett mail från en läsare (fan vad skitviktig man känner sig när man kan skriva att man har läsare) som undrade om jag var religiös. Hon hade nämligen märkt att jag nämnde Gud lite då och då i mina texter.
Det är en fråga som jag gärna vill svara på!

Det här är min syn på Gud och tro: Jag tror inte, jag förnekar inte heller. Men jag hoppas, jag hoppas på att Gud finns och att man efter döden (om jag nu ska dö, det ingår inte i min föreställningsvärld) kommer till Paradiset och får träffa alla släktingar, goda vänner m.m. som man hade här i detta livet.
Jag skiter i alla budord och liknande. Inte så att jag konsekvent bryter mot dem, jag stjäl inte, mördar inte osv men jag har en ledstjärna och det är: Att inte vara medvetet elak mot någon. Ibland kan det vara jävligt svårt men vi är ju inte mer än människor. Ibland säger och gör man saker i ren affekt men jag försöker i alla fall.

Samvetet, det tror jag är det som till viss del benämns som Själen och samvete, det är något som jag har gott om. Ofta är det dåligt och vad det säger om mig får Gud avgöra. Låt mig ge ett exempel på mitt "samvete": Jag spyr ofta galla över missbrukare, uteliggare m.m. men när någon av dem kommer fram till mig och tigger en femma eller en cigg så sticker jag alltid till dem en tjugolapp eller ett helt pack cigg. Annars får jag helt enkelt dåligt samvete. Och det var ju som så att Jesus vandrade inte med Moderate... Öh... De rika och mäktiga, han vandrade med de fattiga och utstötta.
Jag tror även på godhet, att vara snäll helt enkelt. Jag har idag jobb som arbetsledare. Jag har tidigare haft många olika jobb och träffat på en hel del skitstövlar till arbetsledare. Det tänker jag ofta på idag. Jag vill inte vara en elak arbetsledare, jag vill vara en snäll arbetsledare, en arbetsledare som uppmuntrar istället för att kritisera i första hand, som är ett stöd, som försöker att hålla en god stämning i gruppen.Jag skulle inte kunna vara på ett annorlunda vis, då skulle jag få dåligt samvete.Där kom samvetet igen, alltid detta samvete!

Jag tror även att livet skulle bli tämmeligen tråkigt och andefattigt (där fick jag till det!) utan att ha något att tro på, eller hoppas i mitt fall.
Minns din odödliga barndom när du kastade dig utför en brant backe med cykeln, släppte styret, blundade, sträckte ut armarna och låtsades vara ett flygplan. Pang! Ett träd, en kraschad cykel och en hjärnskakning. Svart. Mörker en liten stund men sedan vaknade du igen av att din mor lyfte upp dig i sina armar och bar dig hem.
Det var en skön känsla, eller hur?
Det är så jag försöker att se på Gud och livet efter detta.
Jag hoppas verkligen att när det är dags för mig, när jag somnar in för gott så hoppas jag att det är någon som lyfter upp mig till mina nära och kära. Att jag ska vakna igen men tillsammans med morsan, mormor och morfar och t o m med min gamla katt.
Av någon anledning så inbillar jag mig att det alltid är sommarlov och solsken däruppe och att vi är på väg till stranden.

Men ponera nu att Gud inte finns och att det inte blir någon fortsättning på livet efter detta. Det blir helt svart och du kommer aldrig mer att vakna. Aldrig mer något ljus. Ingen mor som lyfter upp och tröstar dig, ingen dotter eller son som kommer till dig och ber om råd. Ingenting. Du finns inte längre, dina föräldrar finns inte, inte dina barn, inte dina vänner. Ingenting. Inte ens cykeln som du lekte flygplan med som barn.
Det blir som att stänga av TV:n, evigt sändningsavbrott. Du kan inte ens känna ångest över att du inte finns. Det skrämmer skiten ur mig! Och vad skulle det då vara för vits med allting om det är helt slut efter detta?
Om det är så, varför då inte ge upp med en gång? Tiden är evig och den korta tid vi människor får här på jorden är inte ens mätbar om vi jämför med universums ålder och den oändliga tiden. Varför då lägga ned sig och avla ungar, torka dem i röven och stå ut med allt jävelskap de hinner ställa till med innan de mognar?
Varför gå till det förbannade jobbet varje dag?
Varför inte stampa gasen i botten, råna en bank, skita i byxorna eller va fan som helst? Inget borde ju spela någon roll.
Men det gör vi inte.

Det finns något inom de flesta av oss som kanske hoppas, som inte har gett upp. Få verkar dock vilja prata om detta. Många blir provocerade.
-"Ha! Bevisa att Gud finns!"
Säger de.
Jag ställer alltid en motfråga: Bevisa att Gud inte finns.
Det är lika osannolikt att han finns som att han inte skulle finnas. Va fan, vi finns ju! Hur osannolikt är inte vår egen existens egentligen?
Så jag tänker att fortsätta med att hoppas.

Min läkare sade en gång till mig när min dödsångest kändes extra stor att jag skulle se döden som någonting spännande.
-"Då får du ju äntligen reda på vad som händer, eller hur?"
Det ligger något i det.

8 kommentarer:

Kzonova sa...

Väl formulerat!! Gud är kärlek, kärlek i sin renaste form.
Själv tror jag på gud, jag har bara inte bestämt vilken religion jag vill tillhöra..

diana sa...

Riktigt bra skrivet! Du sätter ord på mina och säkert många flers tankar.

Gustav sa...

Ibland önskar jag att jag kunde tro på Gud. Det är nog enklare att bli lycklig på det sättet. Dödsångesten mildras säkerligen också om man tror på ett liv efter detta. Nu känner jag i och för sig ingen dödsångest men jag antar att den kommer med stigande ålder.

Gutegirl sa...

Fint inlägg GH. Jag brukar tänka att "VArt var jag innan jag föddes?"
Ungefär så föreställer jag mig döden också.

Greger & Gertrud Gregorius sa...

HEJSAN!
Din blogg ligger fortfarande kvar på GREGORIUS BLOGGTOPP - GRATTIS! :-)
Se nu till att du får massor av röster under veckan så att den fortsätter ligga där!!!
Just Go For It! Det röstas redan...
/G&G

Reva sa...

Inget bevis. Men snarare en fundering. Om Gud nu finns, varför har ingen människa ett tecken på det?

Gnällspiken sa...

Djävulens största list är att lura människor att det finns en gud. Båda är samma "person": Gudrun!

Anonym sa...

Religion är opium åt folket. Alla söker sig till något är det inte gud så är det alkohol eller droger. Eller som i mitt fall mat*asg*.
Roberth Ström
http://surabloggen.wordpress.com/