torsdag 12 juni 2008

Jävla studenter!

Jag hatar studenter. Det är inget personligt, jag bara hatar dem men jag tänker inte gömma mig bakom några fåniga bortförklaringar. Anledningen till min avsky mot dem är att jag avundas dem. Jag avundas deras ungdom.
Jag är avundsjuk på deras naivitet och okunskap. De tror att det finns något att fira. De tror att det är nu livet börjar.
Det bästa som kan hända dem är att de får ett jobb som de vantrivs med, och då har de tur. Många av dem kommer aldrig att få något jobb.
Så vad finns att fira – femtio år av idiotiskt arbete eller ett liv på snålt tilltagna bidrag. Det är vad de har framför sig. De flesta av dem. Ytterst få av dem kommer att kunna försörja sig på sina hobbies och intressen. De flesta kommer istället att få spika ihop bräder, rensa avlopp, svetsa ihop plåtbitar, steka hamburgare och leverera varor hit och dit till folk som har som jobb att ta hand om nämnda varor.
Nästan hela livet, fram till pensionen. Om det blir någon. Om det finns några pengar kvar.
Om några år så har de förlorat förmågan att bli hänryckta, deras drömmar bleknar och solen i deras egen lilla horisont går aldrig upp igen.
Himmelen kommer aldrig mer att vara så blå som den var den där junidagen när de tog studenten.
De kommer att förstå att det fanns aldrig något att fira den där soliga försommardagen när de sprang utför skoltrappan med studentmössan käckt på sned.
De kommer istället att känna att livet håller på att ta slut och att det egentligen aldrig hann börja.
Så jag avundas dem den lilla korta stund de har just nu innan sanningen går upp för dem.

Ett flak med studenter körde förbi mig idag när jag stod med min firmabil vid ett rödljus. De sjöng och vrålade.
En snabb invigelse fick mig att veva ned rutan, sticka ut armen och ge dem fingret. Just då kändes det skönt. Ett långt smalt långfinger rakt upp i skyn mot de där snorungarna uppe på flaket.
Vad trodde jag egentligen?
Inte fan blev de provocerade. De såg bara en ful och grinig gubbe i en firmabil som gav dem fingret. Inget mer. De brydde sig inte om att besvara gesten med glåpord och obsceniteter. De bara glodde på mig. Tyst. Jag var en alldeles vanlig sur gubbjävel som hade gjort sitt i livet, som inte fattade någonting. Jag var lika borta i skallen som deras föräldrar.

Jag körde in och parkerade i ett mörkt parkeringshus. Sedan satt jag där en stund bakom ratten och glodde in i betongväggen fast jag egentligen inte hade tid. Det kändes inte bra. Jag kände mig gammal och förbrukad. Det kändes vemodigt på något vis.
Jag tog aldrig studenten. Faktum är att jag har inte ens något avgångsbetyg från grundskolan. Det är inget som jag ångrar, inte ett dugg. Det enda jag ångrar är att jag inte misskötte mig mer. De där nio åren kunde jag ha ägnat mig åt något nyttigt istället, något som hade gjort mig lycklig. Jag önskar att jag inte hade gått till den förbannade skolan överhuvudtaget!
Man är den man är, det går inte att ändra på.
Jag har aldrig haft intresse av att lära mig sådant jag inte är intresserad utav. Det fanns inget i skolan som intresserade mig och inget yrke som jag ville studera till.
Men jag fantiserar ibland lite grand om hur det hade varit att ta studenten. Hur hade det gått till? Hur hade det känts?
Inte så bra tror jag.

För det första så hade det blivit väldigt pinsamt. Jag har aldrig haft många släktingar så vem skulle ha kommit och firat mig? Jag har en mor men hur pinsamt hade det inte varit om endast morsan hade kommit?
Några syskon har aldrig funnits.
Min mormor och morfar dog några år tidigare.
Någon flickvän hade jag inte heller.
Mina vänner var få. De som fanns jobbade antingen eller var upptagna med att själva ta studenten någonstans.
Så jag hade fått stå där ensam på skoltrappan under tiden som de andra fick blommor av släktingar, vänner och partners.
För det andra så har jag aldrig klarat av att hantera spriten. När de andra satt med sina champagnefrukostar och fnittrade och log tillsammans i någon villaträdgård så skulle jag antagligen ha suttit i någon park och druckit brännvin direkt ur flaskan. Jag hade kommit vinglande till betygsutdelningen, stenfull, och spytt ned nya fina studentkostymen innan jag hade blivit uppropad. Många firmafester börjar så för mig idag och jag hade knappast ett annorlunda förhållande till alkoholen som ung.
När de andra hade stått ute på skolgården och blivit firade så hade jag legat inne på toaletten och spytt, jag hade missat alltihop. Precis som idag under firmafesterna. När de andra sitter till bords och stimmar och skojar så har jag somnat med ansiktet i maten för länge sedan.
Jag har aldrig lärt mig.
Under kvällen så skulle de andra studenterna ha börjat komma igång så smått. De hade varit behagligt berusade och på väg till studentbalen med sin partner. Jag hade suttit hemma med baksmälla och med en tyst telefon som sällskap. Ingen flicka skulle ringa och fråga om jag ville bli hennes kavaljer för kvällen.

Jag satt där i parkeringshuset och ägnade mig åt självömkan. Jag är man och vi behöver tycka synd om oss själva ibland. Det är synd om oss!
Jag kände mig mycket gammal, alla hatade mig, livet rann mellan mina fingrar och inget skulle bli som det en gång var och inte ens då blev det som jag ville.
Jag tog mig ett rejält dopp i vemodighetens hav.
Sedan fick jag ett gulligt SMS från min flickvän där hon skrev att hon saknade mig.
Då kändes det lite bättre.
När jag kom tillbaka till jobbet så kallade min chef in mig på kontoret. Några av de anställda hade talat om för henne att jag var den snällaste och roligaste arbetsledare de hade haft.
Då kändes det ännu bättre.
När jag gick hem så köpte jag mig en liter jordgubbar och satte mig på en parkbänk. Himmelen var nästan lika blå som den en gång var för tjugo år sedan.
Det kändes bättre och bättre.
Om jag hade gjort annorlunda i livet, om jag hade skött skolan, varit en snäll liten vattenkammad pojke och tagit studenten så hade jag aldrig träffat min flickvän. Jag hade aldrig fått de arbetskamrater som jag har idag.
Jag vet inte vilket liv jag hade fått men jag tror inte jag hade fått det så bra som jag har det idag. Jag har fått det bättre än jag förtjänar och det är jag tacksam över.

Men ändå… Det hade känts skönt att få ta tag i slipsen på någon av de där ungdomligt självgoda studenterna, slita ned honom från flaket och ge honom en sjujävla fet smäll. Den första smällen av många som han kommer att få ta i livet.
Men det vet han inte om ännu.
Det har han inte fattat.
Han vet inte att om han har ett jävla flyt så kanske han kommer att få ett lika bra liv som den där tunnhåriga gubbjäveln i firmabilen som nyss gav honom fingret.
Om han har en jävla tur.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du förgyller en redan gulkantad tillvaro!

Ibland undrar jag om du är verklighetens Arne anka, eller i allafall förebilden till serien.

Bildad eller ej, vi är nog många med mig som uppskattar ditt skrivande.

Ha det, hälsningar en annan Karlstadsbo

jultomten sa...

Ja... jag tog ju själv studenten för ett år sedan och nu jobbar jog 7-16 heltid i enbutik. Jag hade knappast några idéer om att livet skulle börja när jag tog studenten. Den bästa tiden som jag såg det då var på just gymnasiet. Jag tycker inte att livet är värre nu, bara annorlunda, det beror helt på hur man ser det.

Skillnaden mellan dig GH och de flesta andra är att du inte verkar ha några drömmar. Jag har ju ett mål i vad jag vill göra med livet (vad jag vill bli). Detta mål kämpar jag mot, och när det är uppnått skulle jag bli förvånad om jag fann mig själv bitter och deprimerad efter 20 år (på det jobbet). Men man vet ju aldrig.

Om du bara jobbar för att tjäna pengar till mat och hyra förstår jag dock att det känns meningslöst. Man ska ju jobba, men man måste ju känna att man gör nytta (och är till nytta för andra) i det man gör. I det långa loppet så är det väl det som man känner sig mest nöjd med när man ser tillbaks.

Gutegirl sa...

Du har så rätt. De erfarenheter man samlar på sig gör en till den person man är idag. Utan mina svåra erfarenheter hade jag inte varit den jag är idag, och jag hade inte träffat Dr Snyggo. Jag är tacksam för eländet, för det kom något gott ur det till sist.

Anonym sa...

Så jävla rätt skrivet. Synd att man inte röjde runt mer och struntade i skolan. Eftersom de drömmar man hade strimlades till flis på grund av olika pungsparkar livet gav. Trots det kämpar man på ändå.

//Plutten

Le Tobe sa...

Jag tog "aldrig" studenten. Jag jobbade den dagen. I ett skitjobb ute långt åt helvete i skogen.

Men jag önskade mig aldrig att gå på gymnasiet. Lika lite som jag önskade att bo Sthlm. Jag hatar skiten. Jag hatade skiten lika mycket då.

Till skillnad från nu och då - så vet jag var kronobergshäktet ligger.. på gott och ont.

Rambergsmannen sa...

Ja de tre år jag spenderade på gymnasiet har jag inte fått nåt jobb på, men så var man ju utexaminerad lagom till den massiva lågkonjukturen 1992. Utan tidigare arbetslivserfarenhet så var man rökt med råge, men men, skitjobb har jag haft min beskärda del av. Det viktiga är att inte stanna någon längre tid på skit som inte funkar, till slut hamnar man ändå rätt.

Tia sa...

Följde din förra blogg och fortsätter med den här.
Dina inlägg är precis sådär ärliga, cyniska och råa så man bara gottar sig. Du säger vad vi andra tänker.

Fortsätt så

=D

Anonym sa...

Så sjukt jävla bra skrivet. Jag ryser.

Anonym sa...

Du sa tunnhårig? är det inte rakad? jag gick fordon under gymnasietiden det var en fjant i klassen som köpte mössa den pissade vi i haha.
Roberth Ström