onsdag 4 juni 2008

Mina barn, andras ungar.

Kära läsare, nu är jag tjatig men jag skriver samma sak som igår, innan ni börjar läsa: Var snälla och rösta på mig i den pågående bloggtävlingen.

Tack på förhand!
”Mina barn, andras ungar”, lyder det gamla ordspråket och det stämmer så väl.
Jag blir så trött på alla falska jävla karlar som låtsas att de är intresserade av barn, andras ungar. De spelar spelet, inget annat. Ett spel som bland oss män enbart går ut på en sak och det är sex, att göra sig så poppis hos kvinnorna som möjligt så att man ska få doppa veken.
Vi män vet att kvinnor gillar barnkära män.
Det finns inga barnkära män, det vet alla män. Vi gillar bara vår egna barn, andras mäns avkomma skiter vi blankt i.
Så är det.
Jag spelar inte spelet. Jag skiter i vad kvinnorna tycker om mig för jag orkar inte spela det där jävla knullspelet. Det är inget viktigt för mig längre. Det är viktigare för mig att slippa ungar i min närhet. Andra mäns avkomma.

Jag har faktiskt aldrig sett charmen i barn. Vad är det som är så gulligt med en liten snorande kravmaskin som ständigt gallskriker, som kostar en jävla massa pengar och som inte ens är tacksam?
Elaka är de också.
Faktum är att jag känner mig besvärad av barn. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig mot dem och man vet aldrig vad de kan ta sig till eller vilka oförskämdheter som de kommer att vräka ur sig.
Om man blir förolämpad av en vuxen, eller t o m en tonåring, så kan man ju alltid ta till våld som sista utväg.
Det kan man inte mot barn.
Så vad gör du när en ungjävel står och lipar åt dig och skriker att du är tjock och ful så att hela affären stannar upp och fnissar?
-”Ja se barn de är så impulsiva. Visst är de gulliga!”
Nej, det tycker jag inte! Jag ser inget som helst gulligt i ren elakhet. Jag vill inte skratta lite ursäktande åt den lille gossen som mycket väl förstår vad han säger. Just då för stunden så vill jag avliva det lilla kräket. Så känner jag och många män med mig. Fast få vågar erkänna det. Sexualdriften är oftast starkare än en önskan om en barnfri närmiljö.

Med tanke på detta så förstår ni kanske att något av det värsta som jag kan tänka mig är att gå på barnkalas.
Min dotter fyllde fem år och hon är det enda barnet jag tål. Hon är speciell. För mig. Inte för andra män förstås vilket jag mycket väl förstår. Så försök för fan inte att smila in er hos mitt ex för jag genomskådar er direkt. Ni skiter i min dotter, ni vill bara knulla hennes mor.
Glöm det!
Hur som helst, mitt ex ringde och ville att jag skulle komma på kalaset. Jag försökte att backa ur. -”Jag kan komma ikväll istället, när de andra ungarna har gått hem.”
Det gick inte. Tydligen skulle föräldrarna till de andra ungarna komma också och mitt ex, som vi för övrigt kan kalla Annelie, hade bjudit in föräldrarna till en liten föräldrafest vid sidan om. Ambitionen var väl från Annelies sida att knyta lite nya kontakter, skaffa sig lite fler vänner.
Annelie har alltid varit mycket social. Det är inte jag. Jag sket fullkomligt i både föräldrar och deras snorungar. Det talade jag om för Annelie.
-”Nu kommer du hit så att de inte undrar var Sarahs far är!”
Annelie var inte öppen för kompromisser. Det var bara att ge efter för hennes orimliga krav.

Jag hatar som sagt barnkalas och är det något som jag avskyr minst lika mycket så är det fester, vuxenfester utan alkohol. Det gör mig nervös. Förutom att jag inte förstår vitsen så får jag helt enkelt scenskräck. Jag känner mig som en komplett idiot. Jag vet inte vad jag ska säga eller var jag ska göra av händerna.
Vad gör man?
Vad pratar man om?
Är det fest så är jag van vid att ha ett glas i handen och på de fester som jag brukar hedra med min närvaro rör sig samtalsämnena oftast om ytliga ting som t ex fittan, flaskan och det förbannade jobbet. Vanliga fester för alldeles vanliga män som är polare sedan länge.
Nu skulle det bli annorlunda. Jag skulle knappast kunna bete mig på samma sätt på min dotters födelsedagskalas. Det hade inte Annelie uppskattat om inte annat.
Jag bestämde mig för att ta mig några järn innan jag gick dit, så att nervositeten släppte. Inte för mycket så att det märktes. Jag tog med mig en flaska för säkerhetsskull, för att kunna ta mig en jävel då och då. Det skulle lindra rampfebern.
Jag tog på mig kavajen, i innerfickan skulle flaskan rymmas samtidigt som det gav en illusion av att jag hade klätt upp mig och tog situationen på allvar.
Den första jag mötte när jag ringde på dörren var Annelies nya pojkvän Micke. En juste kille. Han är snäll mot min dotter och det är ju bra, men inte mer. Han försöker inte ta något som helst ansvar. Han är bara glad så länge han slipper. Han gör sig inte till. Han låtsas inte att han älskar min dotter, för det gör han naturligtvis inte.
Men han är snäll mot henne och det är tur för honom det.
Efter att ha hälsat på min dotter och Annelie så blev jag tvungen att gå en vända i huset för att hälsa på de andra ungarnas föräldrar. De flesta presenterade sig och talade om vad de jobbade med.
Vad sket inte jag i det? Jag ville bara därifrån. Finner man som vuxen människa något nöje i att springa på barnkalas så har man passerat en mycket skum gräns. Det var ju inte ens deras unge som fyllde år!
I ena hörnet av vardagsrummet så hade man byggt upp en konstruktion som bestod av en massa uppspända lakan som man målat blå och klistrat små pappersfiskar på. När ungarna hade tröttnat på att skrika, slå varandra i huvudet med plastspadar och kräkas av för mycket korv och tårta så skulle de underhållas med en riktig fiskdamm, en sådan som de hade sett på tivoli. Herregud...

Gick in på toaletten och tog mig en sup till. Det behövdes. Jag skulle säkert vara tvungen att vara kvar ett par timmar till och det skulle kräva sin tribut.
Den där fiskdammen hade dock gett mig en idé.
Jag fann Annelie i köket och förklarade att jag kunde ställa upp vid fiskdammen, jag kunde sitta där bakom och agna barnens krokar.
Var inte det en bra idé? Va! Va! Va!
Jag hade räknat ut att om jag fick sitta därbak alldeles undanskymd så skulle jag kunna dricka ostört ända tills det var dags för mig att gå och samtidigt ge sken av att vara en ansvarfull förälder. En förälder som verkligen ställde upp och som engagerade sig i sin dotters födelsekalas.
-"Jaa... Jag vet inte. Du brukar ju aldrig ställa upp på något frivilligt, nu blir jag misstänksam."
-"Jamen va fan, här försöker man ställa upp..."
-"Jaja, du får en chans. Men jävlar om du har någon idiotisk baktanke med detta!"
Härligt! Jag såg fram mot en mild salongsberusning i lugn och ro under tiden som jag agnade barnens krokar med div krimskrams.

-"Ok ungar, dags för fiske"!
Ropade jag så att alla hörde. Jag gick bakom alla uppspända skynken och satte mig. I en tvättkorg hade man lagt småprylarna som jag skulle agna barnens krokar med. Den var välfylld så det skulle ta tid. Bra, då hann jag dricka upp hela min flaska.
Första metkroken dök upp och jag krokade fast en liten katt i tyg som skulle föreställa katten Gustaf. Nästa krok fick en blå smurf i plast, nästa fick en liten gummiorm osv, osv. Tråkigt och fullständigt hjärndött men av skratten att döma så var det en uppskattad lek. Jag hade svårt att tänka mig att jag själv hade funnit något nöje i något sådant synnerligen enfaldigt som barn.
Jag fortsatte att agna krokarna och jag drack flitigt ur flaskan. Det började snurra i skallen och det blev understundom riktigt marigt att fästa de små prylarna på krokarna. Jag fick ställa mig upp, blunda med ena ögat och koncentrera mig riktigt ordentligt när jag skulle fästa en ask med chokladcigarretter eller någon liten nyckelring på kroken.
Snart var prylarna i tvättkorgen slut vilket var illa, jag hade fortfarande sprit kvar och jag hade absolut ingen lust att gå ut och visa mig för alla föräldrarna som stod som åskådare till hela spektaklet.

I hörnet stod en gammal byrå, vad var det i den? Jag öppnade ena lådan och upptäckte att det tydligen var en del av Annelies och hennes pojkväns vuxenleksaker. Usch sådant snusk!
Vad i helvete hade tagit åt Annelie?
Tydligen så var inte den där jävla Micke en så juste kille som jag trodde från början. Han hade helt klart dåligt inflytande på Annelie, den otäckingen!
I mitt berusade tillstånd tyckte jag att det var en alldeles utmärkt idé att fästa en tub med bedövningsgelé för kuken på kroken – För mannen som vill ge sin kvinna njutning extra länge, få henne att skrika om nåd!
På den andra kroken fäste jag en enormt stor rövdildo och när jag fnittrande höll på att agna den tredje kroken med någon taggig mojäng som enligt kartongen hette "Super vagina intruder - 3000" så kunde jag märka utav en viss uppståndelse bland både barnen och föräldrarna ute i vardagsrummet.

Annelies ilskna ansikte stack fram mellan lakanen, det rök ur öronen på henne. Det här var ett riktigt nödläge, alarmkod röd! Jag ramlade framlänges och trasslade in mig i lakanen. Spjälor och klädnypor som hade hållit fast hela konstruktionen flög åt alla håll och jag sprang framåt alldeles förblindad av lakanen som hade snott sig runt mig. Jag golvade mig själv genom att springa in i en vägg så det small om det och under några sekunder så hörde jag fågelsång. Tavlor och hyllor rasade från väggen. Jag lyckades ta mig ur härvan av lakan och gjorde en tjurrusning mot ytterdörren och min räddning.

Det värsta var kanske inte att jag själv skämde ut mig inför min dotter och alla föräldrarna till hennes kamrater. Den värsta skammen fick min dotters mor stå för. Det är trots allt hon som en gång i tiden valde ut mig till att bli far till hennes enda barn. Vad tänkte hon med? Hur fungerar kvinnor överhuvudtaget?
Hur fungerar jag?

11 kommentarer:

Sis sa...

Så klockrent, där fick iaf jag dagens skratt. ; P

Anonym sa...

En odödlig klassiker. Upptäckt din blogg på senare dar, suttit och läst gamla historier på FB och länkar till texter, men nu är mitt ännu bättre.

Anonym sa...

En odödlig klassiker. Upptäckt din blogg på senare dar, suttit och läst gamla historier på FB och länkar till texter, men nu är mitt LIV ännu bättre

Greger & Gertrud Gregorius sa...

tack själv, för at du är med och förgyller tävlingen :-)
Man ska lyssna på sina vänner!!!
/GG

Marko sa...

Hahaha, om detta verkligen hände är det så jävla klockrent!

Rambergsmannen sa...

jaja skyll dig själv, ger man efter förkvinnornas orimliga krav är de inte så orimliga längre!

F.ö. känner jag absolut igen scenskräcken, sprit hjälper till en viss nivå sen blir det bara än pinsammare

åsna sa...

Fniss! Men jag känner mig lite diskriminerad här, jag är tjej och jag avskyr också äckliga barn!

Gutegirl sa...

Det är precis sådant man har lust att gra själv ibland!!

Anonym sa...

Håller med åsna.. Är också tjej, men gillar inte heller barn.. Vilket fack hamnar vi i?

Anonym sa...

Jag tror du lider av social fobi! Inget illa ment.
Roberth Ström

Anonym sa...

ALARMKOD RÖD!