söndag 1 juni 2008

Morgonfylla och sexlärarinnor.

Vid vissa tidpunkter i livet så önskar många människor att de hade stannat upp ett slag och insupit stundens skönhet. Man har fått vara med om någonting stort som man senare kan plocka fram ur minnet och förundras över den dag man sitter där i dagrummet på servicehuset och dreglar med de andra gamlingarna.
Man minns hur det var att vara ung och ha sex med en flicka som hade en ungdomlig låga som brann lika starkt och dessvärre lika snabbt som sin egen.
Men de flesta glömmer och rasar vidare i ungdomligt oförstånd. Full fart mot en död utan minnen.
Men inte jag. Jag minns. Mycket tack vare att jag aldrig har tagit något för givet. Jag hade inga förväntningar, därför så blev jag alltid glatt överraskad varje gång någon kvinna visade intresse för mig. Jag uppskattade dem verkligen. Jag var tacksam. Det är jag än idag.

Det är kanske därför som familjelivet aldrig har lockat mig. Jag vill inte luta mig tillbaka, bli mätt och ta allting för givet.
Jag minns hur det kändes när en kvinna tog min hand och ledde mig till sovrummet. Det var en hissnande känsla. Jag var med om något fantastiskt. Det var som att kasta sig utför ett stup utan fallskärm men istället för att falla mot hård mark så steg man uppåt, mot något okänt, spännande och oändligt vackert.
Någon gång under livets gång gick jag miste om förmågan att bli hänförd. Jag kan inte längre stiga uppåt. Jag faller som en sten.
Inget är längre nytt och spännande. Jordgubbarna smakar helt enkelt inte lika gott som de gjorde när jag var barn, som min mor sade en gång.
Jordgubbar var aldrig min grej. När jag var ung så gillade jag brännvin. Inte smaken förstås, däremot ruset.
Jag sket i jordgubbarna. Jag ville supa, bli sagolikt berusad och segla iväg i mitt eget universum som fanns mellan mina öron.
Jag minns inte någon smak av jordgubbar från min ungdom, däremot minns jag hur det kändes att sitta en tidig sommarmorgon och hälla upp dagens första glas brännvin. Det var en härlig känsla att känna spriten nypa och veta att jag hade en hel flaska som skulle räcka hela dagen.
Faktum är att det är tidig lördagsmorgon just nu när jag sitter och skriver detta. Solen skiner ute, i morgon är det första juni, det är sommar och jag är sugen på att supa mig full. Riktigt jävla dyngrak.
Men det kan jag inte. Jag är över fyrtio år. Nästan tjugo år har gått sedan sist. Jag förväntas vara mogen, att ha växt ifrån ett dylikt beteende. Och vad skulle grannarna tro?
Skulle jag hälla upp ett glas brännvin vid denna tid idag så skulle min flickvän ringa till polisen.
-”Är du helt galen? Sitter du och dricker sprit på morgonen?”
Så därför får jag nöja mig med att minnas.
Och vänta med spriten tills ikväll då det är socialt accepterad att bli berusad.

När jag var ung så var jag sjukligt blyg och bortkommen och det var framför allt därför som jag gillade att dricka. När spriten nöp så blev jag raka motsatsen. Jag blev oerhört social, käften gick hela tiden och jag vågade ta kontakt med kvinnor.
De få gånger som jag vaknade upp med en kvinna på morgonen så gällde det att ha en flaska i beredskap. Annars så kunde det bli väldigt ansträngt. Dagen innan hade jag babblat på som en dåre, dragit vitsar, gett komplimanger och dansat på borden.
Det gällde att inte visa sitt rätta jag, sitt töntiga och blyga jag. Därför brukade jag alltid smyga upp, dra i mig några stadiga järn och sedan kunde jag vara hur charmig som helst. Flera kvinnor fick en väldigt falsk bild av mig. De trodde att jag var en glad och positiv människa, när det sedan gick upp för dem att min alkoholkonsumtion låg på en nivå som skulle skicka mig i graven innan min trettioårsdag så tröttnade de.
Kanske är det därför som jag än idag alltid blir sugen på att dricka alkohol på morgonen? Det är positivt laddat för mig. Jag förknippar det med ungdom och att vakna upp med en kvinna som jag aldrig trodde att jag skulle få vakna upp med.
Man glömmer så lätt. Man förtränger.
Faktum är att det var vanligare att jag vaknade upp i en fyllecell än med en trevlig kvinna.
Vid 22 års ålder så hade jag större erfarenhet av fylleceller än av kvinnor. Det var samtal med socialassistenter, körkortet kunde jag se mig i stjärnorna efter och jag kunde ibland känna depressionerna och paniken lura bakom hörnet. Men ändå såg jag aldrig allvaret i det hela. Jag sket i det.
Jag betalade gärna priset.
Jag var ung och levde i en tidszon där ungdomen var evig. Tiden var något som bara gick för dem som redan hade fyllt trettio. Jag tillhörde en generation som inte kunde bli gammal. Jag var odödlig. Så kändes det och så känns det nog för alla ungdomar.Det är därför de häller i sig sprit och kör in i bergväggar i hundratio knyck. Det är därför det finns så många föräldrar som står och gråter vid sitt barns gravsten.
De trodde att de var odödliga.

Krävdes det tio uppvaknande i fylleceller för att få vakna upp en solig morgon med en vacker kvinna så var det ett pris som jag gärna betalade.
Faktum var att jag gjorde det och jag tyckte t o m att det var ett billigt pris. Jag skrattade när det var dags att betala.
”Nu är det dags att skörda vad man har sått” lyder ett gammalt ordspråk. Jag slutade att så alldeles för sent. De flesta mognar och börjar planera för resten av sitt liv vid tjugofemårsåldern. Då har de fast sällskap, en trygg anställning och vet vad de vill med sina liv. De börjar kanske att planera för husköp och barn.
Jag lade upp strategin för nästa fylleperiod. Jag hade inga planer på vare sig familj eller karriär. Jag kunde inte glömma den hissnande känslan. Jag ville fortfarande känna en kvinnas hand i min, en liten hand som skulle föra mig till sovrummet ännu en gång.
Och en gång till.
Om och om igen.

Sommaren 1988 var jag med om något fantastiskt och mycket spännande. Jag var tillsammans med en kvinna som var tio år äldre. En ”mogen” kvinna. Idag är en kvinna på trettiotre år rena barnarovet. Då kändes det som en mycket gammal och mogen kvinna. Det var oerhört spännande och jag kunde knappt bärga mig tills det skulle bli fredag och hon skulle komma hem till mig.
Jag tror att jag hade stånd en hel vecka i förväg.
Faktum är att jag får stånd än idag bara jag tänker på det.
Men jag var också oerhört nervös. Vid denna tidpunkt hade jag bara varit tillsammans med tre kvinnor. Med två av dem var det bara frågan om högst tillfällig sex. På fyllan. Väldigt mycket på fyllan faktiskt.
Jag var inte världens mest erfarna kille direkt.
Det gjorde mig nervös. Jag tänkte på hur erfaren denna kvinna var. Det var både upphetsande och skrämmande. Jag tänkte på alla jävla hingstar som hon säkert hade varit tillsammans med innan mig.
Stora kukar hade de säkert också haft. Allihopa. Kukar stora om bowlingkäglor.

Jag hade en lägenhet högst upp i ett höghus och när jag stod vid fönstret och glodde ut så såg jag henne komma. Carina hette hon och jag minns att hon var klädd i urblekta jeans, rosa tröja och en svart liten midjejacka.
Hon tittade upp mot mitt fönster och jag hukade mig snabbt ned. Helvete också! Hon fick ju inte tro att jag stod och väntade på henne. Pinsamt!
Jag gick bort till kylskåpet och tog mig ett järn. För att lugna nerverna.
Men allt gick bra. Bättre än jag kunde drömma om faktisk. Jag fick full pott!
I min hörnsoffa av svart plysch bjöd jag Carina på Marinella. Hon drack bara något enstaka glas. Jag drack många glas. Jag var nervös. Jag drack så häftigt så att jag satte i halsen och storknade flera gånger.
Carina förstod och ännu en gång i mitt liv så hade jag haft turen att träffa en kvinna som jag egentligen inte förtjänade. Carina förstod att om det skulle hända något här så var hon tvungen att ta initiativet. Vilket hon gjorde. Med besked.
-”Jag vill knulle med dig.”
Sade hon på bred värmländska, satte sig i mitt knä och höll därmed på att knäcka mitt stånd.
Sedan tog hon min hand och drog mig till sovrummet.

Jag hann knappt få av mig jeansen innan jag sköt av första skottet och när hon styrde in den så var det dags för nästa laddning.
Ett liv som delvis hade bestått av ofrivillig avhållsamhet resulterade i att jag hade en välfylld kulpåse och mycket att ta utav. Efter ett tag fick jag upp ångan ännu en gång och i en liten lägenhet, högst upp i ett höghus en ljummen julinatt mitt under ett brinnande åttiotal så fick jag pröva allt som hör sexlivet till. För första gången i mitt liv så hade jag träffat en lärarinna som faktiskt hade något vettigt och intressant att lära ut.
Jag gjorde t o m som jag blev tillsagd.

Det är länge sedan jag bodde i den där stan och det är ännu längre sedan jag som jag var tjugotre år.
Förra vintern så kom jag körande från Örebro. Jag minns inte vad jag hade gjort där men under färden så bestämde jag mig för att stanna till vid den lilla staden där jag en gång hade bott.
Jag svängde in vid mitt gamla bostadsområde och inget var sig likt. Nästan allt var borta. De hade rivit det mesta. T o m det lilla centrumet var borta. Det kändes sorgligt. Inget får vara kvar, inget är bestående, inget får vara som det alltid har varit.
Ungdomen försvinner, håret lossnar, förhoppningar och drömmar krossas och höghus raseras.
Jag gick omkring en stund och granskade förstörelsen och det var då jag såg det, mitt höghus stod kvar! De hade lämnat det ifred. Det kändes förhoppningsfullt.
Jag gick fram till entrén för att titta på namnlistan. Skulle jag känna igen något namn? Bodde någon i min lägenhet?
Det var då jag upptäckte att de hade gjort om höghuset till ett äldreboende. Ett servicehus för gravt senila pensionärer.
Som sagt, allt försvinner. Allt raseras. Allt förtvinar och dör.
Det kändes inte bra.
Jag såg att det lyste uppe i min gamla lägenhet. En gång bodde där en ung kille som hade hela livet framför sig. Nu bodde där en gammal dreglande pensionär som väntade på att få dö.

Jag satte mig i bilen och styrde kosan hemåt. Jag kommer aldrig mer att sätta min fot i den där stan. Den håller på att dö.
Liksom jag.

7 kommentarer:

Gutegirl sa...

Gubbarna jag skriver om är ungefär som de sk Kulturkvinnorna. De är ca 45 år med rödfärgat hår och foträta skor. På onsdagarna går de på afrikansk dans och sveper in sig i stora sjalar och bejaaaakar sig själva. Sedan förför de den 25 år yngre trumslagaren och berättar för väninnorna över ett glas vitt att negrer har jättestora kukar och att de inte har några fördomar alls.

Gutegirl sa...

Men hurra vad kul!! Hoppas du kommer tillbaka!

Henrik sa...

Du deppar ner mig... På ett bra vis. Eller så är det denna känslan som är nostalgi. Iallafall så slog du an på nerven i dag igen. Allt gott på dig GH!

Louise sa...

Så jäkla bra! Är hemskt nöjd över att jag funnit din blogg efter att ha läst diverse GH-skrivna rader på FB.

/L

Gutegirl sa...

haha!!
Min sambo är lika lång som jag och hälften så bred:-D
jag lägger inte några bilder på honom, vill inte att hans patienter ska känna igen honom, om någon skulle dyka på bilder på honom, man vet ju aldrig. Om jag gör det så kommer jag att sätta en porruta över hans ansikte :-)

Greger & Gertrud Gregorius sa...

Nu är det dags - FINALVECKAN ÄR HÄR!!!
Måndag-onsdag gäller det dock för dina läsare att RÖSTA UT dina motståndare, inte att rösta på dig! Man ska alltså rösta UT deltagare!
Röstar dom på dig, så riskerar du således att försvinna ur tävlingen...
LYCKA TILL!!!
/GG

Anonym sa...

Har du aldrig tänkt på att bli författare? Du skriver bra och kan verkligen fånga en läsare.