lördag 28 juni 2008

Rex och hans lilla affär.

En del gör reklam på sin blogg. Det tänker jag också göra nu. Det är för en gammal kompis och hans nyöppnade lilla affär.

Åren går, man flyttar omkring, byter jobb, byter stad och träffar nya människor. Så är det för många människor. Att träffa nya människor och få nya vänner är en del av livet. J
ag har en kompis som jag har känt i nästan hela mitt liv. Det tror jag är rätt så ovanligt. Vi växte delvis upp tillsammans och har hållit kontakten under alla år.
Han heter Rex och vi lever helt olika liv. Rex bor där han bor och kommer alltid att göra, jag flyttar vidare.
Rex lever familjeliv, jag föredrar att leva ensam.
Rex gillar att sitta i en campingstol utanför sin husvagn och glo rakt ut i tomma intet under hela sin semester. Det gör inte jag.
Men vi har en hel del gemensamt och något av det viktigaste som vi har gemensamt enligt mig är våra minnen.
Rex var en del av min ungdom och oavsett hur många nya vänner jag får så finns det ingen som jag kan ha detta gemensamt med. Rex var en av dem som jag cyklade omkring tillsammans med under de varma sommarnätterna i början av åttiotalet. Det var honom jag upptäckte spriten tillsammans med, vi tjuvrökte och var två glasögonprydda töntar som gjorde allt för att tillhöra de tuffa förlorarna som sket i allt.
Det gick inte bra. Vi förlorade bara, tuffa blev vi aldrig. Blyga killar med tjocka glasögonglas blir aldrig tuffa, oavsett hur sliten jeansjackan blir och hur mycket sprit man dricker. Innerst inne sket vi inte i allt heller, någonstans inom oss så hade vi en viss moral, även om vi under våra ungdomsår gjorde allt för att dölja detta.
Vi försökte uppvakta flickor i vår egen ålder. Det gick inte heller så bra. Mycket tack vare att vår törst efter sprit var lika hysterisk som vår sexualdrift. De få gånger som vi fick kontakt med några jämnåriga flickor så var vi oftast så berusade att vi knappt kunde andas, än mindre föra en normal dialog.
Chanserna till lite närhet med det motsatta könet hade nog varit större om vi hade ägnat dem lika stor uppmärksamhet som flaskan.
Men vår vilja var det inget fel på. Vi ville men inte dom. Det var ju en bra början i alla fall.

Rex började jobba direkt efter grundskolan och så gjorde även jag. Rex fick jobb på en dörrfabrik och var sitt företag troget i många år.
Jag har som längst stått ut i fyra år och det är på mitt nuvarande jobb. Jag hatade att jobba och trodde att nästa jobb skulle vara bättre, att nästa stad skulle vara trevligare att leva i. Jag hoppade från jobb till jobb tills jag fyllde trettio, sedan tröttnade jag. Min nuvarande hemstad har jag varit trogen i över tio år och det är nästan rekord. Men här trivs jag och här kommer jag att leva resten av mitt liv.
Det tog många år innan Rex tröttnade på sitt jobb. I tjugo år stod Rex och svetsade ihop plåtbitar, sedan tröttnade han. Tjugo år. En fantastisk bedrift. Jag hade tröttnat efter tjugo minuter.
Tänk att stå år efter år med samma idioter till arbetskompisar och syssla med något så totalt ointressant som att svetsa. Få har svetsning som fritidsintresse. Få människor sparar ihop till en svets så att de kan stå i sitt garage under sin fritid och svetsa ihop plåtbitar tills de bildar en branddörr.

Rex gillar att lyssna på gammal rockmusik, äta snabbmat och när tillfälle ges knulla sin fru tills kuken slaknar. Det tog honom tjugo år att förstå att man inte kunde göra detta på sitt jobb. Det var svetsa som Rex skulle göra, inte käka pizza, lyssna på AC/DC och kopulera med sin fru.
Mig tog det nog någon sekund att förstå att på jobbet så har man inte roligt, där jobbar man. Oftast med något som är så långt ifrån ett fritidsintresse som det är möjligt.
För Rex tog det tjugo år.
Rex tog sig någon runk på skithuset under arbetstid, det var det närmaste han kunde komma sina hobbies. Det blev många runk under dessa tjugo år.
Åren gick och besöken på toaletten blev allt tätare. Svetsen stod avstängd i hörnet på stora dörrfabriken.
Rex stod på toaletten med kuken i näven och AC/DC dånande ur hörlurarna.
Så går det inte att sköta ett jobb, det förstod även Rex.
När eländet gick upp honom så släppte han kuken, rullade ut sin svets till förrådet, gick hem och genomgick sin första kris. Ingenting var roligt längre.
Rex hatade sitt jobb.
Han tänkte aldrig mer gå dit.

Det gjorde han inte heller. Något senare så öppnade han sin lilla affär. Nu behöver Rex aldrig mer svetsa. Nu står han istället bakom disken på sin affär och säljer t-tröjor, spritessenser, trosor med godissmak och lite annat smått och gott. Han har en toalett ute vid sitt lilla lunchrum. Kanske smiter han ibland in där och tar sig en runk. Om ni besöker hans affär någon gång och inte blir välkomnade av en kille bakom disken med glasögon så får ni hojta högt för han är kanske på toaletten.
-”Nu får han allt ta och släppa kuken och ägna sig åt lite kundkontakt!”
Ni får gärna passa på och hälsa från mig.
Jag och Rex cyklar inte omkring under sommarnätterna längre och har förtroliga samtal om livets mysterier som t ex kvinnor. Det var länge sedan.
Vi träffas nästan inte alls längre. Det är många mil mellan oss.
Men någon gång varje år så strålar vi samman. Då händer det inte mycket. Vi sitter och dricker sprit, lyssnar på gammal rockmusik och pratar.
-”Kommer du ihåg?”
-”Ja.”

Vi dricker tills vi åker i golvet och sedan är det inte mer med det. Alltid lika roligt och uppskattat.
Men nu var det länge sedan vi träffades. Det var länge sedan vi satt och snackade gamla minnen och delade på en flaska brännvin.
Så om ni besöker Rex och hans affär så får ni hälsa från mig och säga att det är dags att han kommer upp och hälsar på mig för nu var det länge sedan.

Här är länken till Rex lilla affär:
http://www.coolit.nu/

4 kommentarer:

Rex sa...

Jo,jag kommer,i sommar,det lovar jag :-)

Rex sa...

Mycket vacker text förresten,tänkvärd också ;-)

Galna Kocken sa...

"Få människor sparar ihop till en svets så att de kan stå i sitt garage under sin fritid och svetsa ihop plåtbitar tills de bildar en branddörr."
Ha ha.. Detta var nog det roligaste jag läst på länge.

Stefan Dedalus sa...

Att samtidigt som man blickar snett bakåt och får en vilt främmande främling att nicka igenkännande mellan skrattsalvorna, ändå få ihop burleskeri och nostalgi med kärlek; och sedan knyta ihop hele skiten med knorrig poäng, tyder på stor konstfärdighet.

Hoppas att GH har lika stort nöje med tangentkludderiet som vi andra dödliga har beskåda denna nådelösa självsvåldsgraffiti.

Jag tänker John Kennedy Toole, Tom Sharpe, Toby Young, Bukowski, Slas... och kanske Engström?

Nu är det fredag och under pluppet från whiskeykorken passar jag på med en skål från S.