fredag 20 juni 2008

Snabbmat, resor och tomgångskörning...

Idag är det midsommarafton och jag är uttråkad. Jag har inget att göra. Kan inte göra något heller, imorgon ska jag nämligen jobba. Börjar kl sex på morgonen så alla former av festligheter är bara att utesluta.
Min flickvän jobbar idag så henne kan jag inte umgås med, polarn Janne går på jouren idag så han är antagligen grinig. Min andra polare bor många mil från mig så där är umgänge också uteslutet. Han skulle säkert inte vilja heller. Han har fru, husvagn och en hel svärm med ungar. Hans uppfattning om midsommarfirande skulle nog skilja sig en smula från mitt i alla fall. Han vill nog bara sitta vid sin campingstol utanför husvagnen och göra… Ja vad fan man nu gör på en camping med familjen?
Min andra polare, Janne, prövade på campinglivet för några år sedan. Han var nygift med en kvinna som hade en dotter på elva år från ett tidigare äktenskap.
-”Nu har jag familj och nu ska vi göra som alla andra familjer!”
Utbrast Janne en sommardag och bestämde att de skulle hyra en husvagn och sticka iväg till en camping utanför Karlstad.
Två veckor skulle de vara borta.
Första veckan badade och umgicks mor och dotter vid stranden, åkte in till Karlstad och shoppade, grillade och hade det mysigt tillsammans.
Janne satt inne i husvagnen och var uttråkad. Han sov, läste om gamla böcker, rökte och kliade på ett myggbett.
-”Nä, det här är fan inget kul!”
Sade Janne och bestämde sig för att ägna den sista veckan åt att dricka hejdlöst.
Det tyckte inte frun och lilla dottern var något kul. De semestrade aldrig något mer tillsammans och något år senare skiljde de sig.

Men nu sitter jag här ensam vid datorn. Detta skulle ju kunna vara ett ypperligt tillfälle att skriva, kanske en liten novell eller kanske fortsätta på min roman eller va fan som helst. Men jag har ingen lust!
Jag har inget att skriva om.
Det känns helt tomt.
Men på jobbet så är jag van vid att gå på verbal tomgång hela dagarna utan att tänka, jag är bra på det, så jag ska göra ett experiment. Jag ska lägga händerna vid tangentbordet och skriva på tomgång, utan någon plan, utan att tänka. Jag ska skriva om vad som bara för tillfället dyker upp i huvudet utan att veta hur jag ska avsluta det hela, eller hur det ska sluta överhuvudtaget. Jag tänker inte bry mig om det blir bra eller inte, om det innehåller en massa grammatiska fel och liknande. Ingen efterredigering, ingenting. Jag ska även illustrera med lite bilder för att göra det extra besvärligt och jag ska även ta tiden, det ska bli intressant att se hur snabbt jag kan skriva en text utan någon som helst förberedelse.
Ok!
Om en dryg vecka åker jag till Lissabon, det ska bli trevligt. Jag har valt att bo strax utanför stan, i Estoril. Det går snabbtåg in till Lissabon varje hel- och halvtimma.
Estoril verkar mycket trevligt och fashionabelt med ett av Europas största casino.
Men det finns ett problem och det är maten. Jag är kräsen. Jag äter inte vad som helst och framför allt: Jag gillar inte att pröva nya konstiga maträtter. Jag är inte intresserad helt enkelt. Jag gillar att käka sådant jag känner igen.
Sumpgurkor, träsknötter och avloppsålar lockar inte. Jag vill ha god snabbmat från kedjor jag känner igen. Därför brukar jag åka till storstäder. Där brukar det finnas alternativ till den inhemska maten. Nu kan detta låta inskränkt – vilket det säkert också är – men faktum är att jag käkar inte ens typisk svensk inhemsk mat. Idag är det midsommarafton och många människor kommer att käka sill, potatis och dricka brännvin till.
Jag avskyr sill! Nu har jag i och för sig aldrig smakat på sill men jag vet instinktivt att det är äckligt. Det är ju för helvete rå fisk! Om det så vore sista maten på jorden så skulle jag inte äta skiten.
Och kokt potatis, hur smaklöst är inte det? I USA, Frankrike, Belgien och andra länder så friterar de potatis, de steker den, strimlar den osv. Vad gör man i Sverige?
Kokar den.
Inget mer. Kokar den i vanligt vatten och gärna med skalet på.
Och brännvin, det är inte gott. Brännvin är enbart ett berusningsmedel. Hade man inte blivit berusad av brännvin hade ingen druckit det, vilket ytterst få människor också gör. I alla fall till maten.

I storstäderna så slipper man som sagt bli hänvisad till de lokala maträtterna. Om en turist åker till Sverige så slipper han att tvinga i sig rå fisk och smaklös potatis om han tar in på hotell i Stockholm istället för Sveg.
Han slipper att dricka en måltidsdryck som smakar som något man rengör tändstift med om han förlägger sin semester till Göteborg istället för Bengtsfors.
Så resonerar jag när jag åker utomlands och det har fungerat hittills. Men när det gäller Lissabon så är jag en smula orolig. Om Portugal så kan man läsa att, jag citerar: ”Vill man uppleva havets alla läckerheter så ska man besöka Portugal och Lissabon. Det geografiska läget garanterar att utbudet av fisk och skaldjur är rikligt.”
Det är precis sådant jag inte vill läsa.
Glöm att jag käkar krabbor, sjögurkor, ålar, sjöborrar och skit. Havets frukter mitt håriga arschle! Havets avfall säger jag.
Jag äter inte ens vanlig svensk västkustsallad, tycker det smakar gammal sjöbotten.
Jag har sökt på alla de större snabbmatskedjorna i Lissabon och bara hittat två, McDonalds och Subway och det finns bara några få restauranger i hela stan. Inget mer. Det verkar inte finnas KFC, ingen Pizza-Hut, ingen Pan-Pizza Planet och inga kinarestauranger. Hur kan detta vara möjligt? Är Portugal ett sådant u-land när det gäller snabbmat?
Däremot så verkar det finnas en uppsjö av afrikanska restauranger. Jag kan se mig själv framför mig när jag sitter till bords på en afrikansk restaurang tillsammans med en massa negrer i färgglada skjortor. Vad är det som jag har beställt från den obegripliga menyn?
Tänk om jag får in en senegalesisk kokt mal från Mafolodeltat?
Det här med maten kommer att bli ett problem i Lissabon, den saken är klar. Jag hoppas att mitt hotell serverar något annat än havets avfall, annars ligger jag illa till. Annars så får jag åka in till Lissabon varje dag och käka på de få McDonalds och Subway som finns där.

Bryssel får mycket kritik, den sägs vara tråkig och sakna personlighet. Det tycker inte jag. Jag uppskattar enkelhet och Bryssel var en enkel stad. När jag snackar om enkelhet så menar jag språklig kommunikation och mat.
I Bryssel förstod de engelska, frågade man något på engelska så svarade de på engelska. Om både sändare och mottagare talar samma språk så blir kommunikationen så mycket enklare. Maten var god och begriplig. Snabbmatsrestaurangerna var många och lättillgängliga och så sålde de våfflor och potatisburgare i vartenda gathörn. Våfflor och potatisburgare är gott!
I Barcelona så hittade jag omedelbart KFC och Hard Rock Café vid Ramblan så där löste jag matproblemet i den stan.
Men i Paris så blev det sådär dumt och krångligt igen. Paris är en av världens största städer men deras matutbud var under all kritik. Knappt några snabbmatsrestauranger överhuvudtaget. Men de sålde något som såg ut som enorma pannkakor i vartenda gathörn. Pannkakor är gott.
Men det är som sagt en fördel om sändare och mottagare talar samma språk, om budskapet går fram. Det gör det inte i Paris. Jag sökte upp en sådan där pannkaksförsäljare en kväll och pekade på vad jag ville ha som fyllning på pannkakan, jag valde ost och något som såg ut som salamikorv. Det verkade gott.
Efter en stund förstod jag att han frågade mig något på franska.
-”I´m sorry, I dont understand.”
Sade jag.
En fransman svarar inte på engelska om han blir tilltalad på engelska. De svarar på franska. Förstår man inte går de upp en oktav och hjälper inte det, ja då börjar de skrika på franska.
Precis som om det skulle hjälpa.
Jag stod som ett levande frågetecken, fånlog och ryckte på axlarna. Pannkaksförsäljaren drog fram en stor plastflaska och toppade hela min pannkaka med Nutella.
Nutella!
En vidrigt sötsliskig chokladsås. Det var bara att slänga hela anrättningen i närmaste papperskorg.
I en vecka var jag i Paris och jag var konstant hungrig. Snabbmatsrestaurangerna var som sagt få och på de övriga restaurangerna så var portionerna skrattretande ynkliga. Inte undra på att fransmän ofta är så korta och spensliga. De äter ju som kanariefåglar.
Dyrt var det också!
Det ingick frukost på mitt hotell, en frukost som bestod av svagt kaffe, en totalt viktlös croissant och en liten plastburk med yougurt. Det var allt. En kväll köpte jag i ren desperation en strut med rostade kastanjer av en gatuförsäljare. Jag slukade dem glödheta på stället.
Efter flera dagar så hittade jag Hard Rock Café, jag åt tills det sprängde ända ut i armarna. Aldrig har väl ostburgare smakat så gott.

I augusti så åker jag och Janne till Terracina i Italien. Det verkar vara en trevlig liten stad, nära till Rom och Neapel. De städerna ska bli spännande att besöka. Hur det är med snabbmaten i dessa städer vet jag inte och det oroar mig inte heller eftersom Italien garanterat har god inhemsk mat, pizza och pasta!
Jag noterar att jag skrev ”pasta”. Jag hatar det ordet, det har blivit ett inneord i Sverige. I Italien heter det säkert pasta men här i Sverige heter det makaroner. Punkt slut. Makaroner. Ibland kan jag även säga spagetti eller t o m bandspagetti men aldrig pasta. Metrosexuella kontorsfjantar i Stockholm säger pasta, jag säger makaroner.
Jag undrar hur det är med språket i Italien? Begriper de engelska eller kommer att bli problem vid restaurangerna när man ska beställa?
Janne talar spanska men jag skulle tro att det är rätt så stor skillnad på spanska och italienska.
Janne gillar även att dricka sprit, mycket och ofta. Janne gillar att vara full. Janne kommer säkert att ha dåligt inflytande på mig, eller också kommer jag att ha dåligt inflytande på honom.
Kanske blir det inte att vi äter så mycket, kanske kommer vi mest att sitta vid ett bord vid någon restaurang och sova. Det gäller ju att hålla den svenska fanan högt och visa dem därnere vilket avslappnat förhållande till alkohol som vi nordbor faktiskt har. Aldrig har väl några varit så avslappnade som oss efter några karaffer vin innan lunchtid. Förra året när vi var i Barcelona så blev jag så till den milda grad avslappnad av en flaska vodka så att Janne fick ta mig under armarna och släpa mig till hotellet. Det var långa spår i gruset, på uppfarten till hotellet efter mina hälar.

Vi kommer att bo vid ett lägenhetshotell som heter Poseidon. Ett familjehotell. Det ser väl trevligt ut? Men annars så känner jag att jag skiter i det här nu. Jag har gått på tomgång tillräckligt länge. Jag orkar inte mer.
Drygt tiotusen tecken blev det och det tog exakt 36 minuter. Inte så illa ändå.

8 kommentarer:

Orca sa...

Hittade några fler _riktiga_ matställen.
Burger King
http://tinyurl.com/5fovs5
Pizza Hut
http://tinyurl.com/55a9rk

Tack för alla trevliga texter.

Rambergsmannen sa...

Då är vi två som käkat KFC i Barcelona, asgott!

Hursomhelst ett par varningens ord ang. Italien.

Pizzorna är inte i närheten så goda som svenska, smakade ok dock men farsan fick rännskita direkt, mitt på en nästintill fullsatt buss till katakomberna, aspinsamt hahaha.

Italienare lurar mer än gärna turister på pengar, beställer du t.ex. en stek får du bara steken och måste köpa till grönsaker och potatis etc. så vad som kan förefalla billigt på menyn kan bli en dyr historia.

Käkade kinamat ett par ggr i Rom och det är billigt och bättre kvalitet än på de svenska pisshaken, trevlig personal också.

Saccard sa...

Du blir ju en riktig kulturknutte på gamla dar, GH. Paris, Lissabon, Bryssel, Rom och Neapel. Jo jag tackar. :)

Fransmän är förresten ett jäkla fyle. Jag var själv i Paris för något år sedan och lyckades hålla mig vid liv tack vare ett pain riche-stånd brevid hotellet och en Lidl-butik på gångavstånd. Crepes med Nutella provade vi också, sålda av en kvinna i ett snuskigt litet gatustånd. Även hon skrek åt mig på franska när jag inte begrep vad hon sa och försökte beställa på engelska. Det verkar vara ett stående beteende att fransoserna vägrar tala annat än franska med resten av världen, kladda ner all mat med choklad och enkelrikta sina gator.

"Payant" var åtminstone ett ord jag lärde mig. Det betyder "betala" och betala skulle man göra överallt. Paris är en dyr stad.

Gutegirl sa...

Men du, kan du inte sjukskriva i morgon då? Ibland är det värt det!

Anonym sa...

För fasen, åk inte till frankrike om du inte pratar franska. De jämrans grodätarna kan gott ha sitt land ifred. Duger bara som genomgångsland till spanien eller italien där man ätminstone försöker vara tillmötesgående ;-)

//Plutten

Anonym sa...

Alltid lika välskrivet och lika underhållande läsning. Glad att du finns och förgyller mina nätter :)

Anonym sa...

Tvärtom - i Italien säger man påfallande ofta makaroner eller spaghetti istället för pasta. Jag tror att pasta är en svensk pretto-term som blivit kvar alldeles för länge.

Bakombrillorna sa...

Italienarna är rätt dåliga på engelska, de flesta pratade bara italienska. Till och med inne i Rom.