torsdag 19 juni 2008

Spriten räddade mig från idrotten.

Jag ogillade skolan i allmänhet och lärare i synnerhet. Idag är jag vuxen men det hänger i fortfarande. Lärarna tillhör "fiendesidan".
Läraryrket är nog det absolut sista som jag skulle kunna tänka mig en karriär inom.
Detta är ingen vanlig liten novell eller kåseri av mig. Detta är en enda lång jeremiad, en klagosång över en av de värsta skitstövlar jag har mött och över något som jag aldrig har lyckats glömma, gymnastiklektionerna i skolan.
Gymnastiken skrämde skiten ur mig redan från första klass.
Jag har varit rädd många gånger i mitt liv men så rädd som jag var de dagar som gymnastik stod på schemat, så rädd har jag aldrig varit någon gång. Gymnastiklektionerna var en enda lång Golgata och omklädningsrummen var helvetet på jorden. Jag minns än idag hur det luktade i de där förbannade omklädningsrummen, jag minns när vår lågstadielärarinna tvingade in oss i duschen trots att flera av oss inte ens var svettiga. Jag tror inte ens att man kan svettas när man är sju-åtta år. Men duscha skulle vi, det skulle ju vara lika för alla gubevars.
Sedan stod man där i duschen som ett jävla fån och hoppades att man inte skulle få alltför mycket stryk av någon större kille som retade sig på att man hade hade förstört matchen.

Den absolut värsta läraren som jag hade, det var gymnastikläraren. Det var ett stort jävla svin, inget annat. Jag tänker inte skriva något förmildrande om honom för det finns inget sådant att skriva. Han hade helt missuppfattat sin lärarroll. Han gjorde alla de misstag som jag anser att en gymnastiklärare inte bör göra.
Han uppmuntrade till pennalism och misshandel och jag tror t o m att han var medveten om det. Det måste han ha varit.
Hans namn var Kenny Petterson.
Kenny var en ung kille, inte ens trettio år fyllda och omåttligt populär bland sportfånarna. Kenny älskade – Liksom sportfånarna – bollsporter och under varenda jävla gymnastiklektion så var det fotboll, handboll eller basket som gällde. Som gjort för att peka ut förlorarna, de som skulle bli mobbade under resten av skoltiden. Ibland så var det klassisk uttagning till lagen som gällde, dvs de bästa valde ut vilka de skulle ha till sina lag och sedan blev de sämsta över. De som ingen ville ha.
Ibland valde Kenny själv ut vilka som skulle spela i lagen och det var precis lika illa.
-”Och du går till röda laget!”
Kunde Kenny säga och peka på mig eller någon annan bollrädd tönt. Då buade alla i röda laget.
-”Neeej! Inte honom för faan! Lägg av! Det är fan inte rättvist!”
Kenny var lärare, utbildad i pedagogik. Han måste ha känt till att detta var det absolut sämsta sättet att hålla en gymnastiklektion på. Ändå gjorde han det. Det berodde inte på okunskap. Det berodde på att han själv var en sportfåne och hade så alltid varit ända sedan han själv gick i skolan. Han hade hatat oss som inte såg det som vår livsuppgift att jaga en bolljävel då och han gjorde det fortfarande. Nu hade han fått en ledande befattning. I nazityskland blev de lägerkommendanter, i Sverige blir de gymnastiklärare.

Första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att lära känna Kenny Petterson var inte i högstadiet. Det var långt tidigare.
Vid åtta års ålder så fick morsan för sig att jag skulle börja simskolan. Varför vet jag inte för simma kunde jag redan. Antagligen så ville hon väl att jag skulle komma ut och träffa andra ungar. Tanken var god i all sin naivitet.
Kenny Petterson höll i simskolan och nu skulle alla ungar bada. Inga ursäkter gällde. Det spelade ingen roll för mig, jag var ingen badkruka. Nej, det var när vi klev upp ur vattnet som det blev jobbigt. Nu skulle alla till omklädningsrummet och byta om. En mörk träkåk som stod en bit ifrån stranden.
Här fick alla översittare fritt spelrum.
Det där mörka och skumma omklädningsrummet var rena rama paradiset för de äldre ungarna. Här kunde de roa sig med handdukspiskning och misshandel med glatt humör. De värsta var två äldre killar som hette Johnny och Benny.
Johnny skulle senare, vid arton års ålder, bli påkörd av tåget under en festlig aftonbjudning där han tillsammans med Benny hade kastat sig över ett dukat bord som till största delen hade bestått av thinner och kontaktlim.
Benny fick vid nitton års ålder tio år för överlagt mord.
Men nu var de barn och kungar och gjorde i stort sett som de ville. Deras storhetstid hade börjat. En tid som blev kort för dem men som kändes oändligt lång för flera av oss andra som var mindre och yngre.
Jag var paniskt rädd för Johnny och Benny.
Jag visste aldrig från dag till dag om jag skulle klara mig från dem när det var dags för att byta om. Skulle det bli jag som skulle bli piskad och hånad, eller skulle det bli Micke eller Roger?
Kenny, min framtida gymnastiklärare måste ha förstått vad som pågick i det där förbannade omklädningsrummet. Han kunde ha låtit oss yngre byta om utanför eller uppe i skogen men nej, inga undantag. Där fanns ingen hjälp att få. Vi bönade och bad om att få byta om någon annanstans men icke. Det skulle vara lika för alla som han sade.
Jag har alltid undrat över hur det kan vara lika för alla? Vi föds alla med olika förutsättningar och begåvningar. Vissa är bra på bollsporter, andra kan skriva poesi eller spela upp vackra stycken på piano. Vissa är större och starkare rent fysiskt än andra.
Hur kan det vara lika för alla? Gissa vilka det är som oftast åker på stryk? Inte är det sportfånarna, inte är det de större och starkare. Det kan jag lova.
Hos Kenny Petterson så räknades bara de med de fysiska förutsättningarna för idrott. Resten sket han i.

När jag började högstadiet så möttes vi igen. Första året så gick jag faktiskt till gymnastiken. Fråga mig inte varför, jag var nästan aldrig med. Jag och några andra satt alltid uppe på läktaren. Några skyllde på att de var sjuka, andra brydde sig inte. Jag sket i ursäkterna. Det var ändå kört och det fanns nog få saker som jag brydde mig så lite om som vilket betyg jag skulle få i gymnastik. Faktum är att jag skulle ha blivit förolämpad om jag hade blivit något annat än kryssad.
Men i början så försökte jag faktiskt att vara med. Jag tänkte att jag kunde göra något annat än spela fotboll eller handboll. Kanske räckte det med att jag gick ut på en långpromenad, gymnastiserade lite för mig själv ute i styrketräningsrummet eller tog mig en simtur i poolen. Det var ju också gymnastik.
Nej. Det räckte inte. Det var det där förbannade lagspelet som gällde. Det var fotboll som gällde. Fotboll! Fotboll! Fotboll!
Så därför blev jag och några andra sittande uppe på den där förbannade läktaren. Utpekade som svikare. Jag tror att det var det som var Kennys tanke. Kanske trodde han att vi till slut skulle få både bollsinne och fotbollsintresse av att sitta där uppe på läktaren och bli hånade och hotade av de andra.
Det fick vi aldrig. Men en kille som hette Micke och som de av någon anledning brukade stryka upp extra omsorgsfullt när andan föll på - vilket den gjorde ofta hos sportfånarna - visade faktiskt på en fantastisk träffsäkerhet med bollen en gång.
Någon träffade bollen snett så att den flög upp på läktaren. En hård jävla läderboll. Micke fångade den.
-”Kasta hit bollen då din jävla idiot!”
Skrek någon från planen. Kenny stod med armarna i kors och blängde uppfordrande på Micke. Det märktes så väl att Kenny, Mickes gymnastiklärare, föraktade sin egen elev. Micke var väldigt duktig i matematik men sådant räknades inte inom idrottens värld och allra minst hos Kenny, skithögarnas och sportfånarnas egen lilla führer. Jag tror att Micke hade kommit en bit i livet om det hade funnits någon som hade skyddat honom mot översittarna, en gymnastiklärare t ex. Men någon sådan fanns inte. Micke blev istället ännu en i raden som senare i livet tragglade sig igenom diverse AMS-åtgärder och lönebidragsanställningar. Allt detta för att någon hade bestämt att det skulle vara lika för alla och att idrott minsann förbrödrade och uppfostrade.
Kasta en boll åt en hoper ungar och låt de fysiskt starkaste få sätta agendan. Svårare än så är det inte att knäcka de andra ungarna som är fysiskt svagare och som har andra intressen i livet än att jaga en boll.
Men under några få sekunder, vid sjuttiotalets sista år, så visade Micke upp en rent fantastisk bollkänsla. Det var en fröjd att se ett sådant fint kast. Micke kastade iväg bollen med all styrka han kunde uppbåda, den hårda läderkulan flög genom luften och landade med ett smaskande rakt i ansiktet på Kenny.
Det var det finaste, ja det vackraste kast jag någonsin har sett. Arne Hegerfors hade säkert blivit alldeles lyrisk.
-”Där satt den! Mitt i prick! Den gliiiiider in!”
Om jag hade vågat så hade jag rest mig upp och applåderat. Jag ångrar att jag inte gjorde det.
Dagarna efteråt såg Kenny Petterson, vår kära gymnastiklärare, ut som en svullen älgmule i ansiktet.

I åttonde klass blev det värre. Då fick Kenny för sig att alla skulle lära sig dansa. Varje fredagslektion skulle ägnas åt dans vill jag minnas.
Vid denna tid, 1980, så hade man pojkar och flickor åtskiljda under gymnastiken. Flickorna hade en kvinnlig lärarinna, en gammal kärring som såg ut som ett kvastskaft. En lång smal stör med en grå borste till hår längst upp. Hon såg tokig ut och med tanke på hennes yrkesval så var hon det säkert också.
Gymnastiksalen var avgränsad i mitten med ett stort plastskynke, på ena sidan flickor, på den andra pojkar. Detta plastskynke gick att hissa upp. Det gjorde man nu varje fredag. Nu hade man en stor gemensam gymnastiksal som skulle fungera som dansbana.
Jag var där en gång, aldrig mer.
Kenny satte på Ballroom Blitz med The Sweet samtidigt som alla killarna skulle gå och ställa sig på rad vid väggarna. Tjejerna skulle komma skridande från omklädningsrummet och bjuda upp.
Alla gick och ställde sig vid väggen utom jag. Jag satt uppe på läktaren och upplevde tortyren på avstånd.
Naturligtvis bjöd tjejerna enbart upp de populära och rövslickarna som kretsade runt dem. De absolut gapigaste, elakaste, dummaste och största sportfånarna var naturligtvis populärast. Tjejerna flockades runt dem. Fick de inte dansa med dem så bjöd de upp någon av lägre rang men som ändå var accepterad av sportfånarna.
Kvar vid väggen stod de fula, de bollrädda, de blyga. Kvar stod de som kanske var virtuoser vid pianot, som kunde åstadkomma vacker poesi eller som kanske skulle sluta som matematikproffessorer vid något större universitet.
Istället valde tjejerna idioterna, de som i bästa fall skulle få jobb vid någon mekanisk verkstad eller vid bandet på Volvo efter avslutad skolgång.
Sådan är skolvärlden.
Nu blev de utstötta inte bara utskrattade och hånade av sportfånarna, nu blev de även nedklassade av tjejerna.
Skolan var en enda stor stinkande skithög och överst på skithögen satt lärare som Kenny Petterson och uppmuntrade de största och fetaste spyflugorna till mobbning och trakasserier.

Varje vår, i april månad så förflyttades gymnastiklektionerna utomhus. Till fotbollsplanen. A-planen kallad. Denna jävla fotbollsplan, denna förbannade gräsplätt var både Kennys och kommunens stolthet och sköttes lika noggrant som en golfbana. Här fick bara de bästa spela och bara vid speciella tillfällen, när det var match mot någon annan stad. Övrig tid så höll de till vid en gräsplätt alldeles intill den riktiga fotbollsplanen. Där övade de rusningar, långskott och allt vad det nu heter.
Jag skriver ”de” för jag var aldrig med. Jag hade slutat att gå dit överhuvudtaget.
Men tre år senare så var jag faktiskt och besökte nämnda fotbollsplan. En sen natt. Jag och en kompis.
Vi forcerade de låsta grindarna med en stulen bil och styrde rakt upp på fotbollsplanen. Det var en fuktig sommarnatt, det hade regnat hela dagen och gräsmattan var alldeles genomdränkt av vatten. Det tog inte lång stund att förvandla hela planen till rena lärvällingen. Vi körde runt, runt, spann loss och slirade omkring så grästorvorna och leran sprutade.
Det stod om det i tidningen efteråt. Det var ett stort reportage och bild över förstörelsen. Flera kommungubbar uttryckte sin förskräckelse över den tilltagande vandaliseringen. De hade intervjuat Kenny Petterson, det var bild på honom. Han såg bedrövad ut.
-”Jag hoppas verkligen att de får tag på de skyldiga!”
Sade han.
Ja, det fick de. Jag blev anhållen och det tog inte lång stund förrän jag erkände. Jag fick övervakning och dryga böter men jag ångrade mig inte. Det gör jag inte än idag. Det är en av de få bra saker som jag har gjort här i livet. Jag ångrar att jag inte försökte tända eld på hela jävla skolan när jag ändå hade andan uppe. Det var det några andra killar som hann med istället några nätter senare. Både polis och brandkår måste ha haft fullt upp den där sommarveckan för så länge sedan.
Slöjdsalarna brann fint men dessvärre så stannade elden upp en smula när den hade spridit sig till huvudbyggnaden. Brandkåren hann släcka innan hela skiten hade brunnit ned.
Det var synd.
Jag vet inte riktigt vilka det var som tände eld på skolan men det hände samma natt som Johnny och Benny hade ägnat sig åt att med friskt humör mjuka upp sina hjärnor med lösningsmedel.
De brukade sitta under vindskyddet vid slöjdsalarna. Lite längre bort gick ett järnvägsspår som de säkerligen brukade korsa.
Under tiden som slöjdsalarna brann så kom tåget och klippte av Johnny på mitten. Kanske hade Johnny stannat upp vid järnvägsspåret av ren fascination över elden som spred sig. Kanske var det därför han inte märkte tåget som kom rusande.
Eller också hade han bara tröttnat på hela skiten.

För bara ett par år sedan så kunde man läsa om Kenny Petterson i min gamla hemkommuns lokaltidning. Han jobbade fortfarande som gymnastiklärare men hade även hand om knattefotbollen och var engagerad i diverse fritidsverksamhet och nattvandring. Han beskrevs som en av kommunens stöttepelare som verkligen gjorde ett fint jobb för ungdomen.
Vi som inte passade in i hans mall över perfekt ungdom vet att han gömmer sig bakom en fasad av präktighet. Vi vet vem han är innerst inne – En person som favoriserar sportfånar och översittare och som föraktar människor som inte ser det som sin livsuppgift att jaga en boll över en fånig gräsplätt med två nätburar i varje ända.
Varje stad och varje liten kommun får dras med sådana idioter. Kenny är inte ensam. I min nuvarande hemstad är det likadant, men här är det ishockey som gäller istället för fotboll. Alla ska spela ishockey. Det satsas enorma pengar på ungdomshockeyn. Det byggs ishallar för stora skattemedel och värvas ständigt ledare till nya knatteserier. Är det inte en bolljävel som ska jagas så är det en puck.
Alla ska gilla hockey och de som inte är intresserade blir idiotförklarade. Det är som det alltid har varit.
Det finns ungdomar som är intresserade av musik, det finns de som i många år har önskat en replokal. Det finns de som vill ha en lokal där de kan ägna sig åt en hobby som inte inbegriper bollar, puckar, kulor, spjut eller vad det nu kan vara. Vissa vill utveckla sin konstnärstalang, andra vill kanske bara umgås utan att ha en vrålande idiot till gymnastiklärare eller tränare i örat.
Men det saknas pengar. Det gör det alltid. Utom till den förbannade idrotten såklart.

Reportaget om Kenny Petterson och hans engagemang inom ungdomsidrotten avslutades med att det behövdes flera som honom. Det stod att om fler vore som honom så skulle samhället se bättre ut.
Jag blev så förbannad så jag kunde inte läsa mer. Jag slängde tidningen i en papperskorg. Hade jag haft Kenny där just då så hade jag gett honom ett knä rakt upp i skrevet.
Idrotten förbrödrar mitt håriga arschle!
Jag försvarar inte spritmissbruk, inte på något vis och jag ångrar att jag under mina unga år kastade bort så mycket tid och energi på att supa och bära mig åt som en idiot. Men hellre det än att ha varit en av dessa som fjäskade för sådana som Kenny. Hellre det än att ha varit en hjärndöd idiot som blev lycklig av att springa efter en boll.
Idrotten förbrödrar inte och den räddar inte någon från någonting. Idrotten knäcker människor, den skapar hackkycklingar och mobboffer. Idrotten är till sin natur ett fenomen som skiljer och delar upp människor i bättre och sämre grupper. Pga sådana som Kenny Petterson så favoriseras den bättre gruppen, de som är bra på att jaga en boll belönas och de som är bättre på annat bestraffas med utanförskap.
Idrotten räddade inte mig från någonting. Idrotten har istället knäckt många för livet. Det är jag helt övertygad om.
Jag fick under mina ungdomsår ett helt annat intresse som kanske hade knäckt mig om det hade gått för långt.
Spriten räddade mig från idrotten.

12 kommentarer:

Greger & Gertrud Gregorius sa...

Eller hur, för har man inga skumma saker att dölja så kvittar det ju...:-)
/Greger

Packan sa...

Jag känner igen "Kenny Pettersson". Jag tror att dom flesta har, eller får uppleva honom nångång under sin skolgång. Min hette Bengt. Han var också mycket fascinerad av just bollsport, men jag klagar inte. Jag jagade hellre en boll, än att hoppa över någon fånig ribba.

Anonym sa...

Min hette Stig och vurmade för innebandy.

Rex sa...

Hade samma lärare och kan bara instämma i kritiken.

Fast numera lär han vara mer balanserad enligt styvsonen här i huset,sans och vett kanske kommer med åren,även på gympalärare ;-)

Gutegirl sa...

Vi hade en Krister. Han tyckte det var kul att kolla i vårt omklädningsrum när vi skulle duscha. Det lilla äcklet!

åsna sa...

Vi hade Sören och Carina. Sören var inte alls lik Kenny. Han var faktiskt ganska snäll egentligen, men han var lite mesig. Man kunde inte räkna med nåt beskydd mot mobbarna direkt. Carina var hurtflåsig och sådär äckelpositiv. *rys*

Gammal Hårdrockare sa...

Åsna:

Problemet med denna Kenny var att han gömde sig bakom en fasad, alla gillade honom. Alla trodde att det var en jävla hyvens kille.
Vi som var utanför lärde oss dock att så inte var fallet.

Anonym sa...

Min hette Stefan, och gillade volleyboll. Vi spelade volleyboll tre gånger i veckan i tre år. Hela jävla högstadiet. I sjuan satt jag på läktaren halva tiden, deltog i undervisningen tre-fyra gånger, och skolkade resten, stod nere i parken och snusade med mina likasinnade Victor, Lucas och Robert. Ibland fick vi tag på cigg också, då var det julafton.

I åttan bestämde mina föräldrar att det var dags för en nytändning, så hela första halvan av höstterminen tvingades jag delta, med övervakande förälder på läktaren. Självklart ledde det inte alls till tråkigheter från de stora och starka.... Efter potatislovet sket jag i det, och fortsatte snusa i parken på idrottslektionerna. Mina föräldrar blev ursinniga, men jag uthärdade, och till slut, strax efter jul, gav de upp om idrotten. Jag hade ju ändå bra betyg i de riktiga ämnena. Fast Stefan gav sig inte, han skulle alltid försöka få oss att delta. Delta i systematisk utpekning och förnedring av de som inte var kvicka på foten. Men det värsta med Stefan var att han kunde växla från sådär äckeljävligt positiv, till helvetets alla monster med mensvärk, på en sekund. Då gjorde man bäst i att sticka, för ibland tog han till och med till fysisk tillrättavisning själv, i stället för att bara se mellan fingrarna när de starka ungarna gjorde det.

Men ungefär en månad efter jul i kvar av nian fick vi vår hämnd. Vi gick in i omklädningsrummet under pågående lektion, beväpnade med sprejfärg, och skrev "Stefan är bög" på precis varenda yta vi kunde komma åt. Väggarna, duschrummen, taket, golvet, dörrarna, ja alla ytor som var någorlunda platta. Vi hade planerat hela aktionen noga. Vi fick med oss totalt 8 ungar, jag och en till som utförde dådet, och 6 andra som satt och åt frukostpizza på den lokala turken. När vi var klara i omklädningsrummet sprang vi dit och gjorde dem sällskap. Alibi fixat :)

Skolan fick sanera, och idrottslektionerna var avblåsta i två veckor medan de höll på! En jävla massa pengar kostade det skolan dessutom. De visste såklart vilka det var, men rektorn och Stefan lyckades ändå inte sätta dit oss. Det var den största segern i hela mitt liv.

Kzmonova sa...

Jag var den som blev vald sist i alla bollsporter. Det var mycket: Åhh nej, inte han, mm. Jag var dessutom ofta ny i klassen eftersom vi flyttade vart och varannat år. Men jag kunde slåss! De första 3-4 veckorna i den nya klassen fick jag alltid fightas. Sedan lämnade mobbarna och översittarna mig i fred. Men jag var fortfarande en ensling, då som nu.

Kristoffer sa...

GH, det du skriver är så sant. Och jag känner igen mig i din beskrivning av dig själv. Jag är fruktansvärt dålig på allt vad bollsport heter, något som givetvis inte är accepterat i skolan. Det slutade alltid med att man blev placerad på avbytarbänken och när man väl kom ut på plan var det största nöjet att jävlas med dessa satans idrotts killar. Jag har alltid varit ganska välbyggd och det är inte fotbollskillar, följderna kan ni räkna ut själva.

När andra håller på med idrott sitter jag hellre med mina likasinnade, lyssnar på hårdrock och super.

Men frågan kvarstår, varför dras alltid tjejer till folk med undermåttligt IQ? (idrotts människor)

Anonym sa...

Kan fortfarande inte förstå hur "idrotts-pennalismen" får fortgå. Det som glädjer en anti idrotts person som mig, är vetskapen om vad idrottstöntarna gör idag. Och det verkar inte vara så kul ^^


//Plutten

Anonym sa...

Kenny är en sån där som skulle ha kompanistryk. Ett as som borde synas vad han gjort och hur han fått ungdomar att må skitdåligt. Som i Gummitarzan när killen tvingar gympalärararen hoppa bock och han ramlar ner och får näsblod haha.
Roberth Ström
http://surabloggen.wordpress.com/