onsdag 18 juni 2008

Vem äter och köper skiten?

Jag gillar att vandra omkring i affärsgallerior och köpcentrum. Det är lite av en hobby jag har. Kommer jag till en ny stad så söker jag genast upp de stora galleriorna och köpcentrumen. Men ibland så undrar jag hur vissa affärer och restauranger klarar sig, hur kan det gå ihop? Låt oss börja med käket.
Att Burger King, Subway och liknande kedjor klarar sig är ju begripligt. Det är gott helt enkelt. Men hur i helvete kan t ex en sushibar bära sig? Vem fan går in där och käkar rå fisk?
Jag skulle aldrig få för mig tanken.
Skulle jag gå till banken och be om ett lån för att starta en ny snabbmatskedja där jag enbart skulle servera kokt ål så skulle det bli kalla handen direkt. Banken skulle ha svårt att se en marknad för rykande färsk ål i snabbmatsförpackning.
-”En halv ål med kokt potatis to go tack!”
Nä, skulle inte tro det.
Men om jag började med hemkörning då? Jag skulle kunna konkurrera med Hemglass och kalla företaget ”Kokt Hemål”.
Nä, det skulle inte gå det heller. Ungarna skulle springa och gömma sig så fort bilen dök upp på deras gata och började plinga.
Visst låter det tokigt, för att inte säga vidrigt? Ingen jävel skulle få för sig att köpa kokt ål. Inget konstigt i det. Friska människor äter inte ål. Inte äter de rå fisk heller.
När jag går förbi någon sushibar så brukar jag titta in. Det är alltid helt folktomt och bakom disken brukar det sitta en ensam asiat.
Jag brukar tycka lite synd om honom. Jag undrar vad han tänker på? Kanske förbannar han sig själv och undrar vad i helvete han tänkte på när han trodde att det skulle finnas en marknad för råa akvariefiskar och karpar i Sverige.
I min nuvarande hemstad finns det två sushibarer. De har funnits i flera år och är alltid helt utan gäster. Ibland får jag dåligt samvete och funderar nästan på att gå in och stödköpa mig en portion med rå fisk och ris för att sedan gå runt hörnet och slänga det i närmaste soptunna.
Det kanske är många som gör så? Det kanske är därför de klarar sig?
Varje dag står det en japansk kock och kokar ris och hugger upp nytinad rå karp till försäljning och varje kväll går samma kock runt hörnet och tömmer en överfull soptunna med fisk och ris.
Det är den enda förklaringen jag har till att de överlever.

För några år sedan blev det inne att käka muffins. Det har dykt upp renodlade muffinscaféer. Hur kan de bära sig?
Vem går dit?
Ja, jag har varit där tillsammans med min flickvän. Dessvärre. När jag fick in notan trodde jag att det var dagens datum.
Två jävla muffins och två koppar kaffe kostade nästan hundra kronor! Jag blev arg igen.
En muffins kostade tjugofem spänn. Hur många muffins behöver man för att bli mätt, tio kanske? Slutnotan skulle landa på över tvåhundra kronor!
Nu har donuts börjat bli poppis, eller ”flôtringar” som det heter i min gamla hemkommun. Det har dykt upp stånd överallt där de säljer varma, feta och till vansinnets gräns sockrade degringar. De täpper troligen till varenda artär och kan framkalla blixtrande tandvärk.
Man ser dessa försäljare lite varstans men knappt någon som handlar av dem.
Hur kan de klara sig?
Kinamat är gott och här förstår jag verkligen att det finns en marknad. Restaurangerna är alltid fulla med folk. Dumt folk som jag alltid brukar säga.
Jag och min flickvän hedrade en kinarestaurang med ett besök för ett tag sedan. Det var gott.
När vi var färdiga kom de in med notan som min flickvän genast nappade åt sig eftersom hon satt närmast.
-”Kommer jag att bli arg?”
Frågade jag.
-”Ja.”
Trehundra spänn fick jag betala för två middagar!
Hur har folk råd? Och hur kan restauranger med sådana priser bära sig i längden?

Sedan så har vi ett ännu underliga fenomen och det är alla affärer som dyker upp och som har specialiserat sig på de mest märkliga och udda varor. Hur kan de bära sig? Är inte själva grundidén med att driva en affärsrörelse att saluföra sådant som efterfrågas?
För några år sedan startade det en ny affär vid bästa möjliga läge mitt i centrum. Hyran för lokalen måste ha varit astronomisk.
De sålde hockeybilder.
Hockeybilder!
-”Det kommer att gå åt helvete!”
Sade jag till en polare när vi gick förbi. Och det gjorde det.
Men skam den som ger sig. Idag driver samma kille en affär med samma varor, enbart hockeybilder. Nu ligger dock lokalen ute vid ett lätt slitet fabriksområde. Där sitter han bakom disken helt ensam och sorterar sina hockeybilder.
Vad lever han på? Hur kan det gå runt?
Jag skulle väldigt gärna vilja jobba i en helt folktom affär där det aldrig kom in några kunder. Det skulle kännas avslappnande och skönt. Jag skulle sitta där bakom disken för mig själv hela dagarna och filosofera.
Vilket jobb!
Om det stannade någon presumtiv kund utanför och tittade in genom skyltfönstret skulle jag glo ilsket på honom. Jag skulle sitta där i mörkret bakom disken som en ond spindel och göra mitt bästa för att inte locka in några kunder.
Men notera nu detta: Det skulle vara som anställd. Jag skulle inte vilja äga denna affär. Det säger sig självt.

För några år sedan gick jag förbi en affär som enbart saluförde ”pälsgosisar”. Vad i helvete är en pälsgosis och hur kommer man på en sådan idè? Jag trodde att man i alla fall behövde ha lite intresse för de varor man säljer.
-”Jag tror jag ska börja sälja pälsgosisar. Det är roliga grejer det!”
Mitt i centrala Örebro, vid Krämarskraporna så ligger det en affär som enbart säljer afroperuker. Afroperuker!
Affären har funnits länge också. Hur kan detta vara möjligt? Hur många känner för att slinka in och köpa sig en afroperuk när de är inne i stan och framför allt: Hur många behöver man? Jag har svårt att tänka mig att någon köper en afroperuk och de få som gör det köper nog bara en under hela sin livstid.
Nu var det ett tag sedan jag var i Örebro men jag skulle tro att affären finns kvar ännu.
I Karlstad finns det en affär som säljer afrikanska skulpturer och tavelramar. Inget annat. Toppenläge. Antagligen är månadshyran femsiffrig och man ser aldrig några kunder.
I Helsingborg var jag för några år sedan inne i en affär som enbart sålde speldosor. Små speldosor som man vevade upp för hand. De var svindyra och jag var nog dagens enda besökare. Vad ska man med en sådan speldosa till? Ska man sitta där ensam på kammaren och veva upp den lilla speldosan och lyssna på samma stycke med Mozart eller Brahms om och om igen?
Skojigt värre minsann!
I Uddevalla hittade jag en affär som sålde svindyra Elvisprylar, enbart Elvisrelaterad skit i massproducerad upplaga. Ett Mecka för ditresta bonnraggare men hur stor kan en sådan kundkrets vara egentligen? Hur många överåriga bonnraggare med en faiblesse för en gammal amerikansk dansbandssångare kan det finnas på västkusten?
I Sundsvall var jag inne i en affär en gång som enbart sålde smaksatt kaffe. Det är gott och en affärsidé så god som någon. Det var bara det att det kostade trettio spänn hektot. Hur kan den affären gå runt och även om de har kunder varje dag, hur många har råd att köpa mer än ett eller två hekto kaffe i veckan?
Hur många kunder behövs för att den affären ska gå med vinst?

Ja, detta är intressanta frågor som kan dyka upp så här på kvällskvisten när man inte har något annat att skriva om. Är det någon som har något svar? Är det kanske bara jag som har funderat på detta?

10 kommentarer:

Le Tobe sa...

Jag kan återigen inte annat än att hålla med. Sushi är vidrigt. Men tre hundra för två middagar är överenskomligt.

I kvarteret jag bor - en närförort till skithålan Kukholm, här finns mängder av små butiker. Som säljer prylar till astronomiska priser.

Det finns minst tre pizzerior, en kines, en vanlig "krog" och nåra sunkpubar. Som om det inte räckte finns det flertalet kaféer, en smed?!, järnaffär och x antal "små-pryls-affärer" vafan - det finns mer butiker i mitt lilla kvarter än det fanns i hela min kommun där jag växte upp...

Bör tillläggas att jag inte bor mer än 15min bort från city... men ändå. hur går det ihop ?

Fredrik sa...

som de flesta andra har jag tänkt i samma banor. bor i solna där jag brukar gå efter råsundavägen. i utkanten mot e4an men innan haga ligger det en del jättekonstiga klädaffärer fyllda med sådant som normala människor inte skulle vilja ha att göra med. känns totalt reaktionärt att stödja sådana småhandlare också. föredrar de stora handlarna då jag verkligen uppskattar deras bakomliggande logistik som jag alltid brukar tänka på då jag besöker hm, ikea och liknande. när jag köper mitt plagg har jag alltid dessa i åtanke och jag undrar hur många led plagget har gått genom.

den här butiken brukade jag attid dissa för min kompis. han hade samma attityd till saken. vi funderade på konstiga bidragsfusk eller hur de egentligen lyckades. konstigt nog så köpte min mor kläder i nämnda butik när hon hälsade på mig. väldigt skumt det där.

åsna sa...

Sushirestauranger går runt p.g.a. t.ex. (snyggt med två förkortningar där) mig. Afroperukaffärer och sånt tror jag ägs av mycket rika och uttråkade människor. Affären fyller deras liv med mening.

Pernilla sa...

Finns knapp nåt som är godare än sushi.

Rambergsmannen sa...

Tycker faktiskt sushi är gott men i Sverige käkar jag inte sånt av två anledningar. Först och främst är sushin här trist och svindyr, för det andra är de flesta sushiställen här bluff, de är i regel i kinesisk eller thailändsk regi och vet egentligen inte mycket om hur sushi ska smaka. Sushi är dock bland det tristare i japansk matkultur även om jag gillar det väldigt mycket så på något sätt känns det inte helt intressant, åt sushi och sashimi kanske tre gånger på en månad i Japan.

Nog har jag tänkt på alla dessa affärer som inte verkar ha några kunder, det finns bl.a. en stor hattaffär i närheten som verkar ha funnits i fyra-fem decennier, aldrig har jag sett någon gå varken in eller ut, helmysko. Ska nog infiltrera verksamheten en dag, blir nog lite svårt att förklara mitt plötsliga intresse för damhattar dock...

Saccard sa...

I Malmö fanns - mitt på gågatan mitt inne vid kanalen - en stor jädra butik som saluförde Simpsonsprylar. Bara Simpsonsprylar. Jag förutsätter att butiken gick omkull med dunder och brak eftersom den helt plötsligt bara var borta en dag. Brunt papper för skyltfönstren.

Vem fan kommer på tanken att skaffa sig den mest centrala och flådiga butikslokal man kan hitta på gågatan och börja kränga tygdockor och nyckelringar föreställande Homer Simpson? Jag förutsätter att mannen bakom butiken idag har en hel radda betalningsanmärkningar i baken med tanke på den omåttligt naiva idén att det kunde bära sig.

Anonym sa...

Många av dessa butiker är fasadverksamheter för pengatvätt. Go figure...

Tjippmunk sa...

den affroaffären i örebro fanns iaf kvar i slutat av 2005

Anonym sa...

I Bålsta en liten liten stad har de öppnat två sushibarer på kort tid. Hur går det ihop? En Simpsonaffär är grymt ju. DOOOOOOH
Roberth Ström
http://surabloggen.wordpress.com/

Adam sa...

Hockey är rätt stort "over there" och nuförtiden har även elitserien marknadsförts bra även i hockeybildsformat. Igår var jag nere i en butik i Karlstad, där en kille jobbar heltid och en halvtid, och handlade lite nytt. Och det är inget utrotat intresse utan ett intresse styrt av engagemang och ekonomi. Det är ändå en viss känsla att sitta på den största samlingen av någon stor lirare!