torsdag 31 juli 2008

Balkongfylla.

Jag har tidigare skrivit att jag inte gillar att vara ute, jag gillar att vara inomhus. Det är klart, jag lämnar ofta min lilla lägenhet när jag är ledig men inte för att vandra i någon skog och liknande. Jag har aldrig förstått varför man ska gå ut i naturen. Vad ska man göra där? Vad finns att göra? Vad skulle kunna hända?
Man kan sitta på en sten och glo på träd samtidigt som man blir anfallen av getingar och bromsar.
Nä, verkar inget kul.
Kanske får man syn på en älg.
Ja, det verkar ju spännande värre. Älgar har man ju aldrig sett förr.
Har man en flickvän så kan man ha sex med henne, kanske under en gran eller på en äng. Frågan som genast inställer sig blir då: Varför krångla till det för sig och riskera att få ballarna fulla med fästingar när man kan ha sex hemma i en mjuk och skön säng?
Är man ensam kan man ta sig en runk men hur ofta vandrar folk omkring under trädkronorna bland blåbärsris och ormbunkar med stånd?
Ja, jag har faktiskt gjort det en gång. Det var när jag var sjutton år och något alldeles bedrövligt oknullad. Varför jag hade gett mig ut i skogen minns jag inte men jag minns att jag hade stånd – jag hade alltid stånd när jag var sjutton år – och hade huvudet fullt av sexfantasier. Jag såg aldrig solens strålar mellan bladverken, jag såg inte mossan på stenarna och de fullmogna blåbären. I mitt huvud fanns bara en ung flicka vid namn Maja.

Maja var blott sexton år men redan en fallen kvinna, i alla fall enligt ryktet. Det sades att hon hade låtit sig bli påsatt av flera äldre killar i tjugoårsåldern och inte nog med det, hon hade t o m gillat det!
Det betydde att hon var erfaren och jag hade gärna fått mig en lektion av henne, helst flera. Direkt efter varandra.
Tidigare under dagen hade jag sett henne vid badstranden. Hon hade haft på sig en vit, minimal bikini som avslöjade allt. Hennes bröstvårtor hade lyst igenom tyget, de var stora som tvåkronor och den svarta trekanten mellan hennes ben syntes tydligt.
Det var den bilden jag frammanade när jag gick där i skogen. Jag tappade nästan andan. Jag sket i älgspaning och blåbärsplockning. Jag ville knulla. Det fick jag inte. Men en duktig runk skulle det i alla fall bli. Jag var tvungen. Alternativt så hade jag väl till slut självantänt där ute i skogen.
Jag stod under en gran och hissade skinn så det sjöng i trädkronorna. Ovanför mitt huvud surrade myggen som en mindre transformatorstation. De stack mig i nacken och med min fria hand så försökte jag vifta undan dem så gott jag kunde. Det gick inte så bra. Det satte sig även på kuken. Jag trodde aldrig de hann sticka men senare, på kvällen så blev jag varse att de minsann hade låtit sig väl smaka.
Klådan höll på att driva mig till vansinne. Jag låg där i sängen och kliade och kliade. Det var helt omöjligt att få någon sömn. Jag prövade att smörja in kuken med Nivea men det enda som hände var att jag fick stånd. Jag blev tvungen att dra ännu en runk. Och en till. Och klia mig. Hela natten.
Det var en pärs. Klådan gav inte med sig på flera dagar och extra jobbigt kunde det bli när klådan ansatte mig när jag var ute på stan. Man kan klia sig på övriga kroppen men det är liksom inte socialt accepterat att gå runt som en apa på stan och klia sig i skrevet.
Jag var sjutton år, en ålder då många unga killar träffar sin första flickvän. Flera av mina jämnåriga vänner fick sina första sexuella meriter på grusparkeringen vid Folkets Park eller i sängen i något rosa flickrum. Jag fick ett kärleksmöte med mig själv och en svärm med myggor.
Så blev sommaren 1982 för mig – Runk och klåda i skrevet.

Jag skrev tidigare att jag inte gillade att vara utomhus och det stämmer. När jag går ut från min lägenhet så går jag egentligen in någon annanstans. Oftast så besöker jag gallerior och stora köpcenter. Där trivs jag. Eller också åker jag omkring lite planlöst i min bil och då kan man ju också säga att jag är inomhus - inne i min bil.
Men det finns ett litet undantag; Min balkong. Där trivs jag. Vill jag vara utomhus så sätter jag mig på min balkong.
Bland det roligaste jag vet är att sitta på min balkong och dricka sprit. Helst ensam.
Att dricka sprit i sin ensamhet på balkongen är helt klart ett underskattat nöje som folk i allmänhet inte verkar ägna sig åt i någon större utsträckning. Jag undrar varför? Med tanke på hur kul det är så borde ju balkongfylla vara ett minst lika stort folknöje som segling, fiske, camping eller va fan som helst. Varför sitta och lida på en camping bland en massa otäcka barnfamiljer och feta medelålders män i shorts?
Jag besökte som hastigast en camping i helgen och möttes genast av fula, feta och gapiga små kravmaskiner, dvs barn. Lite längre bort satt deras övergödda, medelålders föräldrar och grillade feta, seniga likdelar från djur. De verkade strunta fullkomligt i att deras ungar ägnade sig åt att misshandla varandra och skrika oförskämdheter åt andra vuxna campinggäster.
Jag såg t o m en fet unge som helt ogenerat stod och grävde sig i skrevet. Nej, hon var inte förståndshandikappad på något sätt. Troligen bara ett offer för den fria och kravlösa uppfostran som numer genomsyrar hela samhället.
-”Lilla vän, om du helt plötsligt grips av en önskan att ta dig på musslan bland folk så ska du så klart göra det!”
Barnen är vår framtid sade man en gång i tiden. De som fortfarande tror på detta är antagligen lika korkade som de ungar som de själva har avlat fram.
Men på min balkong, där råder det minsann barnförbud. Där riskerar man inte att möta några feta ungar eller rödmosiga, medelålders kärringar och gubbar. Där sitter bara jag och myser för mig själv. Där sitter jag med mina flaskor, mina dagdrömmar, mina förhoppningar och mina cigarretter. Min balkong är en liten oas av förnuft och trivsel i en för övrigt galen och besvärlig värld.
På min balkong kan jag ta ut vindriktningen med hjälp av alkohol och segla iväg in i mina minnen och drömmar. Jag tröttnar aldrig på att försvinna in i mig själv, i mina minnen. Jag tänker tillbaka på kvinnor jag har haft förmånen att lära känna. Jag minns allt som jag har fått vara med om.
Jag minns dårarna.
Alla skitjobben.
Alla vänner som jag har haft men som inte längre finns eller som har försvunnit någonstans i periferin.
Jag tänker aldrig sluta upp med att drömma, minnas och fantisera!

I tisdags så gjorde jag min sista arbetsdag innan semestern. Det tänkte jag fira med en ordentlig balkongfylla. Jag kunde knappt bärga mig innan jag skulle få komma hem och ta första supen.
Så kul det skulle bli!
Min flickvän dök helt plötsligt upp. Hon visste att jag tänkte fira min semester.
-”Men jag har inte tid att stanna så länge!”
Sade hon.
Det tyckte jag var bra.
Min flickvän ville ha sex. Hon var på det humöret. Det märkte jag direkt. Jag kunde inte få en bättre start på min semester. Först sex, sedan gravt fylleri ute på min balkong.
Nu kom det i och för sig i fel ordning. Jag föredrar att först dricka mycket sprit, sedan sex. Alkohol och sex hör ju som alla vet ihop. Men man kan ju inte få allt här i världen.
Eftersom jag är en gentleman så tänker jag inte gå närmare in på själva sexet. Men för att inte sätta någons sjuka och snuskiga fantasi i rullning så kan jag säga att både jag och min flickvän uppskattar ”snällsex”. Vårat sexliv inbegriper inte rövknull, enorma löskukar eller någon form av våld och dominans. Inga rakade skrev, inga som helst perversioner faktiskt.
Så nu vet ni det i alla fall!

-”Jag kan nog stanna en stund till.”
Sade min flickvän efteråt. Hon ville sitta tillsammans med mig ute på balkongen och bad om ett glas.
Inte bra.
-”Men bara en drink! Jag jobbar i morgon!”
Det var däremot bra.
Vi satt ute på balkongen och allt kändes toppen. Jag var glad. Semestern hade börjat och snart så skulle jag resa iväg till Italien.
Se så kul jag har!









Min flickvän däremot var måttligt road. Hon såg inte alls tjusningen i det hela. Personligen så tycker jag att hon saknar själva engagemanget. Hon har inte den rätta viljan och sinnelaget. Hon gillar helt enkelt inte alkohol. Inte är hon någon drömmare heller. Min flickvän är svårroad. Faktum var att hon verkade direkt uttråkad. Nästan sur.


Men jag hade roligt i alla fall.
En timma senare gick min flickvän hem, hon såg inte alls tjusningen i att sitta på min balkong och ta en stilla drink.
Men jag har kul i alla fall och det är huvudsaken!

Trevlig semester på er allihopa och ha nu lika roligt som jag!

söndag 27 juli 2008

Roadtrip till Uddevalla.

Nu är jag hemma igen och här hittar ni ett litet fotoreportage från min senaste lilla minisemester:
http://gehasfotoblogg.blogspot.com/2008/07/roadtrip-till-uddevalla-2008.html

onsdag 23 juli 2008

Fjordfestivalen i Uddevalla.

En helg varje sommar åker jag till min gamla hemstad Uddevalla och hälsar på min mor. Det är alltid sista helgen i Juli och den råkar sammanfalla med stans stora sommarkalas, Fjordfestivalen.
Numer så är jag inte så begiven på sådant där. Jag har vinglat omkring så det räcker med ett glas i näven i tillräckligt många städer. Jag tycks aldrig få lika kul som alla andra så nu har jag mer eller mindre gett upp.
Vad är det som alla andra tycker är så kul? Vad är det som får alla - unga som gamla - att se så glada ut när de vandrar omkring mellan öltälten och marknadsstånden?
Jag brukar också se lycklig ut. Jag brukar sitta vid ett bord, under ett parasoll och fånle lyckligt. Men det beror på att jag är full. Det är berusningen som får mig att bli euforisk.
Alla andra vandrar förbi mig. De skrattar högt, de fnissar, flabbar och pekar på något längre bort som verkar väldigt roligt och de är inte ens hälften så berusade som jag. De är helt enkelt engagerade i något som jag inte begriper.
De verkar vara på väg någonstans.
De gör något.
Det gör jag också. Jag dricker. Gärna tills jag åker i backen. Om det är så jävla roligt vet jag inte men det är så jag gör.
Lax simmar av någon outgrundlig anledning uppströms.
Mjölk når alltid kokpunkten när man vänder ryggen till.
Jag dricker mig knallpackad när jag ska försöka ha kul. Helst så tidigt som möjligt. Det är mitt beteende. Mjölk kokar över, jag dricker upp spriten innan klockan har slagit ett. Kvällarna är till för ungdomar och medelålders husvagnsturister i kortbyxor och sandaler. De äger natten. Jag äger den tidiga förmiddagen och det är inte så illa det heller.

Men som sagt, jag har tröttnat på sådant där. Vill jag dricka mig full så kan jag lika gärna sitta på min balkong och yra för mig själv. Det spar på både ekonomin och anseendet.
Sist jag drack mig riktigt jävla dyngrak under Fjordfestivalen tror jag var för tio år sedan. Jag var trettiotre år. Naturligtvis blev det inget deltagande från min sida. Jag stod som vanligt vid sidan om och tittade på som den dyngraka iaktagare jag alltid blir när jag försöker att vara en glad och berusad deltagare i något.
Hamnade inne på något festivalområde. Troligen var det någon känd dagispopgrupp som spelade för jag hade betalat inträde som verkade ha gått på hutlösa hundra spänn! I alla fall så hade jag något jävla festivalarmband runt armleden (vad hände med de gamla hederliga stämplarna?) och det saknades en hundring i plånboken.
I vanliga fall så brukar jag ha med mig en plunta med brännvin när jag går ut men just denna dag så hade jag lyckats få med mig en hel halvlitersflaska med sprit. Jag lovar, det behövdes inte men just då så tyckte jag att jag var nästintill nykter med tanke på att jag fortfarande kunde göra mig någorlunda förstådd hos den främmande kvinna som stod intill mig och som jag tydligen hade träffat någonstans, gud vet var?
Eftersom jag ville få lite mer fart på konversationen så tyckte jag därför att det var en alldeles utmärkt idé att försöka hälla i mig denna halvflaska så fort jag kunde. Dessvärre så var jag en smula indiskret så att säga. Jag han inte mer än dricka några klunkar förräns några bastanta vakter dök upp och ledde mig mot utgången.

Resten av dagen så yrade jag runt på gatorna som en herrelös hund, ensam såklart. Till slut så kantrade hela världen och jag spydde i en barnvagn som stod utanför en affär.
Min skor fick sig också en rejäl dos av fyllespya.
Sedan så gick jag hem och lade mig. Då var klockan sju på kvällen.
Det är mycket sent för att vara mig. Idag klarar jag kanske att hålla mig på benen tills klockan blir fyra.
Därför så föredrar jag numer lugna helger tillsammans med mina dryga fyrtio år. De sitter någonstans i ett dammigt hörn och bara väntar på att hoppa upp på mina axlar och tynga ned mig så fort som jag försöker att ha lite kul.

Men i morgon åker jag alltså iväg till Uddevalla och jag tänker faktiskt göra ett försök att få lite kul. Det ska bli hett och soligt och på fredagsmorgonen åker morsan till jobbet. Då blir det fritt fram. Då ska jag sätta mig på hennes balkong och slå upp morgonens första grogg. Det ska bli trevligt. Det ser jag fram emot.
Så därför kommer jag att vara borta under helgen. Jag kommer tillbaka på söndag eller måndag med en rapport om hur det var. Kanske lägger jag ut ett litet fotoreportage från min gamla hemstad.
Det kommer i så fall att hamna på min nya fotoblogg som jag för övrigt tycker har lite klent med besökare.

Ha det så bra. Vi syns efter helgen!


tisdag 22 juli 2008

Göran är författare minsann!

Nyss så upptäckte jag att vi hade en kille på mitt jobb som gillar att skriva. Vi kan kalla honom för Göran.
Göran är ungefär i min ålder och gillar att spendera fritiden på diverse musikcaféer. Redan där så borde jag ha dragit öronen åt mig.
Det finns nämligen alldeles för mycket konstnärer, alldeles för mycket människor som kallar sig för poeter och författare. Göran är en av dessa men det visste jag inte när han kom fram till mig i morse.
-”Jag hörde att du skriver!”
Sade han till mig.
Notera gärna att han sade ”skriver”, han sade inte lite lättsamt så där i förbifarten: ”Jaså, du gillar att skriva?” Nej, sådana som han säger alltid skriver, inte skriva. Säger man skriver så är det dödligt allvar. Det är det ofta för sådana som Göran. De är Människor Som Skriver.
-”Varför skriver du då?”
Frågade han mig sedan.
Ja va fan svarar man på det? Jag sade att jag skrev för att jag tyckte att det var kul, inget annat. Det är ett trevligt tidsfördriv. Någon jävla hobby ska man ju ha och eftersom jag avskyr sport och är totalt ointresserad av allt som innebär att man måste jobba praktiskt med sina händer och kropp så passar en fritid vid en datorskärm rätt så bra. Lägg därtill att jag inte gillar naturen, jag gillar helt enkelt inte att vara ute. Jag gillar att vara inomhus. En tillvaro framför en datorskärm passar mig som handen i handsken.
Göran stod tyst.
-”Varför skriver du då?”
Kände jag att jag var tvungen att fråga honom.
-”För att jag måste!”
Blev svaret.
Därmed bekräftade han vad jag redan hade misstänkt. Göran var ännu en av dessa ”författare” som tog sig själv och det han skrev på blodigaste allvar. Göran är en av alla spröda poeter som engagerar sig i kulturkvällar på stan, som läser upp obegripliga och förvirrade textstycken inför en tyst och lika förvirrad publik i någon mörk källare i en gammal rivningskåk.
Jag hade ingen lust att slösa någon mer tid på honom och sade att jag för tillfället led av en släng av ränndreta och var tvungen att sticka iväg på toaletten.
-”För att jag måste!”

Jag gillar att skriva men jag kommer aldrig att se mig som författare, inte ens som en ”skrivande människa”. Det är en lättsam liten hobby för mig, inget annat. Jag har många läsare och den dagen jag tar mig själv och mitt skrivande på allvar, den dagen kommer jag att mista dem. Det är jag helt övertygande om.
Jag skriver ingen inåtvänd prosa som slår knut på sig själv. Jag använder mig inte av hemmasnickrade, nyskapande beskrivningar, inga nya påhittade ord och liknande som är så populärt idag hos unga lovande författare som nyss har blivit upptäckta.
En känd författare som är så pretentiös så att han nästan faller i trance under radiointervjuerna sade en gång att hans texter ska upplevas som ett milt sommarregn som slår mot en tältduk.
Jojomensan, det lät fint värre det. Mycket riktigt har denna författare knappt några läsare.
Mina texter ska påminna om att stå och vänta på bussen till jobbet i fullt hällregn. Det här är vad du får, roligare än så här blir det inte men livet är rätt så bra i alla fall.
Min ambition är att skriva så lättsamt som möjligt, att få folk att se det lustiga i livet. Att få dem att förstå att allt egentligen bara är en lek som kan vara rätt så kul att leka ibland.
Mina erfarenheter från arbetslivet är ett ständigt återkommande ämne i mina texter. Med undantag av mitt nuvarande jobb så har jag hatat alla mina tidigare jobb. Avskytt dem. Jag förstår idag inte hur jag stod ut i så många år, men det gjorde jag och idag så älskar jag att tänka tillbaka på hur det var. Jag gillar att sjunka in i mig själv och återskapa den känsla av total meningslöshet jag kände.
Jag trodde att jag var helt ensam om att känna på detta vis.

Första gången jag gav upp var jag tjugo år. Då hade jag jobbat i fyra år och kände mig ensammast i världen. Ingenting var värt något, alla hatade mig och det var fyrtiofem år kvar av meningslöst arbete fram tills pensionen.
Jag såg ingen framtid.
Det fanns inget jag ville bli.
Jag vandrade runt på jorden utan att tillföra någonting, utan att ha något värde.
Tänk om jag då hade stött på någon som jag själv. Tänk om någon hade skrivit mina texter för drygt tjugo år sedan. Då hade jag blivit väldigt glad. Då hade jag känt mig lättad för jag hade inte varit ensam.
Så när någon frågar varför jag skriver så kanske det finns ett svar på detta: Jag skriver för den unga kille jag en gång var. Inget annat. Jag vill inte säga något, jag har inget medvetet budskap till någon. Det finns inga som helst konstnärliga ambitioner bakom det jag skriver.
Unga killar och tjejer skriver till mig, de tackar mig. De skriver om sina idiotiska jobb, de skriver att de saknar ambitioner, att de inte vet vad de ska göra med sina liv och att de tänker på mig och mina texter ibland när det känns extra jävligt.
Mina tankar och texter, mina funderingar och upplevelser som finns i mitt huvud, i mitt universum, har blivit en del av deras värld. Min värld, mina tankar finns i deras huvuden. I deras universum.
Det känns fantastiskt!
Så där har vi min lilla anledning till att jag finner glädje i att skriva. Men jag gör det inte för att jag måste, jag gör det bara för att jag tycker det är kul. Det är inget kall, bara en rolig liten grej som jag ägnar mig åt ibland när andan faller på. När solen skiner ute, när det regnar, när det är hett eller när det är kallt. Huvudsaken är att jag har en anledning till att slippa gå ut.

Under lunchen kom Göran fram till mig igen. Jag försökte se sur och avvisande ut men det märkte han aldrig. Han ville nog inte märka det.
Egentligen är det rätt så synd om Göran. Jag tror att han är väldigt ensam. Göran är en sådan där typisk blyg kille som råkade bli över, som lät åren gå och som fastnade i sin gamla roll som klassens tönt. Idag är han medelålders och han hör antagligen de gamla klasskamraternas fördömande kommentarer inne i sitt huvud fortfarande så fort han ska försöka göra något åt sin situation.
Jag har lust att utveckla historien om Göran, frågan är om ni orkar läsa? Jag orkar skriva i alla fall.
Ok! Då kör vi!

Göran är som sagt mycket blyg och tillbakadragen. Han skulle säkert vilja ha kontakt med en kvinna men mig veterligen så har han aldrig haft något förhållande. Han pratar aldrig om kvinnor. Han har varit mitt företag troget i tjugo år och ingen av de gamla trotjänarna kan dra sig till minnes att de har sett honom med någon kvinna.
Alkohol brukar hjälpa mot svår blygsel, så har det varit för mig och så har det varit för många andra män. Inte för Göran. Han tål inte alkohol överhuvudtaget.
För några år sedan bjöd mitt företag på firmafest. De hade abonnerat Harrys i min hemstad och drinkarna var fria. Vi fick dricka så mycket vi orkade vilket vi också gjorde. De flesta fick en trevlig kväll men inte Göran.
Göran stod vi baren och hällde i sig drinkar. Eftersom han inte är en van drinkare så visste han inte riktigt när det var dags att sluta. Vem vet det förresten?
Efter någon timma så var dansgolvet fullt, alla dansade med varandra men inte Göran. Han stod ensam vid baren och fortsatte att dricka. Göran ville nog dansa men han vågade fortfarande inte bjuda upp någon kvinna, trots att han hade hällt i sig imponerande mängder sprit. Alkoholen hjälpte helt enkelt inte.
Göran bestämde sig för att dricka ännu mera. Görans önskan om att en gång i sitt liv få dansa vägde högre än hans överlevnadsinstinkt.
En kvinna vid namn Anna-Karin från kontoret såg Göran stå där ensam vid baren och hälla i sig sprit. Hon tyckte synd om honom. Anna-Karin är känd för att bli en smula tillgänglig under personalfesterna. Ryktet säger att året innan så hade Tjock-Lasse bestigit henne bakom en container utanför företagets gamla festlokal.
Om det är sant vet jag inte men om en sådan som Tjock-Lasse hade fått doppa veken, ja då var chanserna goda för Göran.
-”Ska vi dansa?”
Frågar Anna-Karin.
Göran fattar ingenting. Berusningen är av en sådan grad att konversation är omöjlig. Göran förstår ingenting. Göran stirrar bara oförstående på Anna-Karin.
Göran har kommit in i ett mycket farligt tillstånd av berusning. Hjärnan har stängt av logik och förnuft. Det är bara reptilhjärnan som fortfarande är i funktion. Det är anfall eller flykt. Slagsmål eller parning som gäller.
Men detta märker inte Anna-Karin.
Hon sliter tag i Görans arm och drar upp honom på dansgolvet. Så mycket till dans blev det inte. Göran hänger över Anna-Karin och hon föser omkring honom över dansgolvet så gott hon kan. Göran har hela sitt ansikte intrasslat i Anna-Karins stora burriga hår. Den kvinnliga parfymen tränger in i Görans medvetande, hans hjärna registrerar Anna-Karins mjuka kurviga kropp och gör ett snabbt överslag: Eftersom den inte känner av någon smärta eller hot så måste det vara parning på gång.
Dags att knulla alltså!
Mitt på dansgolvet, mitt under pågående dans så drar Göran ned sina jeans och kalsonger och blottar en ståkuk av imponerande storlek.
Anna-Karin skriker till, puttar Göran ifrån sig och ryggar bakåt. Folk skingras och kvar på dansgolvet står Göran med byxorna nere och kuken uppe.

Det där får Göran höra än idag. Så fort det är någon tilldragelse på gång, så fort några kollegor planerar att gå ut och festa någon fredag efter jobbet så frågar de alltid Göran om han vill följa med.
-”Men försök att inte ta fram kuken denna gången! Ha! Ha!”
Så fort radion börjar spela någon hitlåt i lunchrummet så är det alltid någon lustigkurre som skriker:
-"Ta inte fram kuken nu Göran!"
Som ni förstår så är det synd om Göran. Han är väldigt ensam och inte ens alkoholen kan hjälpa honom. Det enda han har är sin lilla hobby, en hobby som han inte ens är bra på.
Men jag skulle aldrig någonsin kunna säga det till honom. Varför ska man medvetet knäcka en annan människa? Han tycker det är kul att skriva.
Låt Göran få fortsätta med att skriva!

Jag lät honom slå sig ned vid mitt lunchbord. Finns ingen anledning att vara avvisande mot ensamma människor. Ibland får man helt enkelt bjuda till, offra sig. Göran vill som så många andra människor ha någon att prata med då och då och det är helt ok för mig, bara han ger fan i att prata om sitt skrivande.
Jag bestämde mig för att de få gånger jag hedrar vår lunchlokal med ett besök så ska jag sätta mig vid Görans bord.
Där finns det alltid en ledig plats.

söndag 20 juli 2008

Stans mest beresta geting.

Jag har inga fobier, däremot så ogillar jag faktiskt insekter med gaddar och tänder. Men jag låter inte dessa odjur begränsa mitt liv, alltså är det ingen fobi. Däremot så hatar jag dem.
Det är något hos mig som får dessa odjur att genast vilja söka upp mig och sticka, bita eller nypa mig så fort de får tillfälle.
Jag hatar dem och de hatar mig.
En kvinnlig bekant till mig fick en gång en lätt obehaglig överraskning när hon skulle gå ut med soporna. I soprummets mörker lurade en totalt främmande karl som ville visa främmande unga kvinnor sin uppskattning genom visa kuken. Inte nog med det, han ville även stoppa in den på ett för kvinnan mycket obehagligt ställe.
Hon klarade sig. Dels så var mannen väldigt berusad och dels så glömde han något som är viktigt att tänka på när man ska ägna sig åt dylika sexuella övningar: Det går mycket bättre om man tar av kvinnan jeansen innan man försöker sig på penetration.
Ännu lättare går det om kvinnan är lika entusiastisk som mannen. Men det var inte denna kvinna. Hon var däremot ung och vältränad så förutom att mannen i soprummet blev polisanmäld för försök till våldtäkt så fick han sig även några rejäla käftsmällar och sparkar i skrevet.
Han gick så att säga på fel kvinna. Han hade fått stånd i fel soprum.
Polisen kom och hämtade honom och sedan var det problemet löst.

Men så fungerar det inte med ilskna insekter. Dem kan man inte polisanmäla. Nu tror jag i och för sig att det är mer smärtsamt att bli våldtagen än att bli stucken av en geting eller få sig ett bett av en broms. Men en hel svärm då? Om man råkar göra sig ovän med ett helt jävla getingbo?
En gång i min gröna ungdom så jobbade jag som kyrkvaktmästare. Det ingår en hel del trädgårdsskötsel inom detta yrke. En ovanligt het sommardag så gick jag omkring med en röjsåg och vantrivdes lite sådär allmänt som man gör när man måste ägna sig åt något dumt för att få ihop till hyran.
Jag såg mig inte riktigt för utan råkade köra hela jävla klingan rakt ned i ett jordgetingbo. De små jävlarna kom som raketer ur marken. Jag han aldrig spänna loss sågen från selen eller få av mig skyddsvisiret. Jag löpte som en älg över kyrkogården med sågen fortfarande fastspänd vid mina axlar.
Jag tog mig fram till ett förråd och kunde dra igen dörren. Där satt jag sedan i mörkret och slickade mina sår. Hela ryggen och nacken var full med getingstick. Det gjorde jävligt ont. Smärtan går kanske inte att jämföra med ett ofrivilligt rövknull i ett soprum men det var nog i närheten i alla fall.

Utav alla insekter så är getingarna värst. De är insektsvärldens nazister. De är helt uppfyllda av ondska och aggressioner.
Någonstans så läste jag att många av sommarens dödsolyckor i trafiken kan skyllas på getingarna.
Jag såg framför mig hur en karl fäktade vilt efter en geting i sin förarhytt samtidigt som han brakade igenom ett skyddsstaket och utför ett stup i hundratio knyckt.
Det där kändes nog lite värre än en våldtäkt kan jag tro. Den mannen hade nog varit glad om han hade kommit undan med ett litet rövknull i ett soprum.

Getingar är inte bara onda och ständigt förbannade, de är även dumma.
Förra veckan så kom jag som vanligt till jobbet klockan sex på morgonen, gick bort till parkeringen och satte mig i min tjänstebil. Skulle precis köra iväg när jag upptäcker ett litet gulrandigt monster med gadd som försöker att ta sig igenom min stängda bilruta. Det var fascinerande att se. Getingen studsar oavbrutet mot den stängda rutan och surrar ilsket. Precis som om det skulle hjälpa. Rutan var stängd och väger man bara några gram så lär man aldrig kunna forcera en glasruta, oavsett hur tunn den är. Getingen ville ut och studsade hårdare och hårdare, surrade högre och högre.
Eftersom jag är en fridens man så slog jag inte ihjäl getingen, jag öppnade istället bildörren så att han kunde flyga iväg hem till sitt getingbo. Nu förväntade jag mig inte tacksamhet, getingar är som de är. Jag visste att han säkert tillskrev mig skulden för att han hade flugit in i bilen och blivit inlåst. Så fort han kom hem till sitt getingbo och sina getingpolare så skulle han skvallra för dem, ge dem den exakta beskrivningen till mig och min bil sedan anfalla med full styrka.
Men det skulle han inte ha något för. Då skulle jag ha åkt iväg för länge sedan.
Jag öppnade dörren och trodde att getingen genast skulle flyga iväg ut i sommarmorgonen. Den satt kvar på rutan.
Efter en stund vaknade den till liv och… Fortsätter att studsa mot rutan och surra!
Hur tänker egentligen getingar? Jag hade nu gett den två alternativ. Antingen bara ge fan i alltihopa, släppa taget och flyga iväg i vänster riktning och friheten. Eller fortsätta att studsa och surra mot rutan. Hur skulle han göra?
Getingen lugnade ned sig och satt kvar på rutan. Det såg ut som om han tänkte så det knakade.
”Nu ska vi se här, det här var ett svårt problem… Vad ska jag göra? Bildörren är öppen, jag sitter fortfarande kvar på rutan. Jag vill hem till mitt getingbo. Jag kan antingen flyga iväg åt vänster och friheten eller fortsätta att studsa mot rutan. Detta var ett svårt val. Jag tror jag väljer att… Ja, nu vet jag! Studsa mot rutan och surra ännu högre!”
Ja, det var precis vad han gjorde.

Nu är det säkert flera av er som tycker att jag tillskriver getingar större egenskaper än vad de faktiskt har. En insekt kan inte ha något intelligens att tala om och kan därför inte tänka logiskt.
Ni har fel!
När jag var barn så var somrarna varma och är det varmt kan man bada. Jag gillade att bada. Då hände det ofta att man ofrivilligt drog till sig uppmärksamhet från bromsar. En broms är en ytterst obehaglig insekt. Den ser ut som en stor fluga, har prickar på vingarna och är alltid förbannad och ständigt sugen på att bita människor. De har till skillnad från getingar inga gaddar utan bits istället. Det är värre. Det är ännu smärtsammare än ett getingstick.
I mina gamla hemtrakter kallas de förresten ”Kläggar”. I resten av texten kommer jag därför att benämna dem som kläggar. Broms får mig att relatera till bromsband och skitiga kalsonger.
I min nuvarande hemstad är det ingen som vet vad kläggar är för något. Inte i övriga Sverige heller tror jag, förutom i Västsverige. Klägg är nog en typisk västsvensk benämning på ett av Sveriges galnaste rovdjur. De suger blod de jävlarna.
Det gör ont!
Hur som helst, jag tror inte att getingar är dummare än kläggar och kläggar, de kan tänka. De har ett medvetande. De kan göra beräkningar i sina små ondskefulla huvuden.
Kläggarna uppträdde i riklig mängd vid badstränderna och när man satt uppe på bryggan eller vid stranden och torkade i solen så såg de sin chans. Då kom de från ingenstans, som ett litet reaplan och flög i cirklar runt huvudet, cirklar som blev snävare och snävare tills de fick en chans att sätta sig och bita. Populäraste landningsplatsen var mitt emellan skulderbladen. Där kom man inte åt dem. Hade de väl satt sig så var det klippt. De hängde kvar oavsett hur mycket man sprang och hoppade omkring.
Sedan kom bettet.
Att slå efter dem var alltså inte så effektivt.
Därför så brukade man istället hoppa i vattnet så fort de dök upp. Ibland hjälpte det, ibland inte.
Till saken hör att när man väl var i vattnet så gällde det att även dyka under ytan en stund. Man hoppades att kläggen då skulle undra var i helvete man tog vägen och sedan leta upp någon annan att bita. Men påfallande ofta så stannade de kvar uppe i luften, de cirklade runt och väntade på att man skulle komma upp för att hämta luft. De visste att man var beroende av syre. Det finns ingen annan förklaring och detta tyder på ett visst medvetande, på ett logiskt tänkande. Inte på någon högre nivå men i alla fall. De små jävlarna vet vad de gör!

Hur gick det nu med getingen i min bil?
Tja… Han fortsatte med att studsa och surra mot rutan. Det räckte alltså inte med att öppna bildörren, det förstod jag. Eftersom jag är en blödig människa som knappt klarar av att slå ihjäl en mygga så vevade jag till slut ned rutan. Nu hade getingen helt plötsligt två alternativ.
Han lyckades hitta ett tredje - Han flög tillbaka in i bilen, till bakrutan. Där fortsatte han med att studsa och surra som en galning.
Jag gav upp. Jag hade inte tid med att krångla med en geting som uppenbarligen inte ville hem till sin getingfamilj. Han fick följa med istället.
Under hela arbetsdagen var han med mig och tydligen så var han på ovanligt gott humör. Inga tendenser till att vilja sticka eller besvära mig på något vis. Han satt där på bakrutan hela dagen under tiden som jag åkte omkring och gjorde mina ärenden. En sväng till grannstaden blev det t o m.
På eftermiddagen var jag tillbaka och när jag öppnade bildörren så vips! Nu flög han ut ur bilen. Nu trillade polletten ned. Nu åkte han hem till sitt getingbo. Getingar kommunicerar med varandra sägs det. Han hade nog en hel del att berätta om. Han hade varit långt borta. Han var getingboets mest beresta geting!

fredag 18 juli 2008

Fula människor med tråkiga liv.

Min exflickvän gillade aldrig vad jag skrev. Hon gillade att jag skrev, det höll mig borta från dumheter. Hon tyckte att tillvaron blev minde besvärlig när jag satt vid datorn istället för att komma hem mitt i vinternätterna utan skor på fötterna med borttappade glasögon och plånbok.
Men hon gillade som sagt inte vad jag skrev.
-”Varför kan du inte skriva någonting vackert och trevligt någon gång?”
När kvinnor säger att man ska skriva vackert så syftar de inte på vacker poesi eller finstämda kärleksberättelser. Nej, de syftar på de Vackra och Rika Människorna. Sådant vill de läsa om. De älskar romaner som utspelas i rikemansmiljöer. Alla karaktärerna ska helst vara unga, stiliga och oerhört rika. Ibland behöver de i och för sig inte vara rika, men de ska ha förmågan att bli rika och rika, det blir de. Unga och snygga är de alltid, utan undantag.
Det är därför som kvinnor älskar TV-serier som t ex Dallas, Dynastin, Glamour och liknande skit. Det är därför som kvinnor slukar romaner av Jackie Collins.
Det ska vara en rik kille som heter Jake eller Jeff. Han ska ha stor, bred rövhaka, mörkt, tjockt lockigt hår, minst en och åttio lång och ha en kuk stor som en mangelstock.
Att han är storkukad skrivs aldrig rakt ut. Det antyds bara lite då och då under en champagnefrukost för rika, uttråkade och bedragna rikemanskvinnor. De sitter och skvallrar om de män som de själva är otrogna med. På ett ytterst övertydligt vis får någon av kvinnorna in en kommentar om hennes heta kärleksmöten med Jake under tiden som han låg i skilsmässa med sin fru.
Naturligtvis så har Jake inte bara tjock plånbok, stor kuk och bländvita tänder. Hans sexualdrift är helt omättlig och under deras heta möte så tryckte han på henne tre gånger varav den sista gången i röven.
-”Då blev det lite jobbigt men Jake är helt galen och svår att få stopp på!”
Där fick de även in att Jake är djurisk, det är viktigt. Under den välbärgade och sofistikerade ytan ska det vara primitivt. Då är lyckan total hos de kvinnliga läsarna.
-”Jag gick som en cowboy i en vecka efteråt och det kändes som om jag skulle skvalpa över.”

Sådan skit skulle jag aldrig kunna skriva. Det tilltalar mig inte. Jag begriper inte hur folk kan engagera sig i rika, vackra och lyckade människors liv? Vad kan en rik och vacker människa ha för problem så länge hon är frisk?
Inga problem överhuvudtaget. Däremot så skapar de sig gärna problem genom att göra idiotiska affärer, ägna sig åt gravt narkotikamissbruk och ideligen stoppa kukarna i fel kvinnor. Eller lägga upp sig för fel män, om det råkar vara en kvinna som är huvudpersonen.
Inte verkar de lära sig av sina misstag eftersom det ständigt produceras och författas nya TV-serier och romaner om dessa människor.

Jag gillar att skriva om raka motsatsen. Jag har alltid fascinerats av fula medelålders människor som lever tråkiga liv, har tråkiga arbeten och som bor i en tråkig stad i en tråkig liten lägenhet.
Jag fascinerades faktiskt av dessa människor och de historier man kunde spinna runt dem innan jag själv blev medelålders och tråkig. En av mina första kortromaner handlade om en fyrtiofemårig karl som hette Henrik, som levde ensam i en liten lägenhet och som gick till sitt tråkiga jobb i ur och skur. I samma trappuppgång bodde en ensam svart kvinna från Brasilien. Hon hette Mary, var i samma ålder som Henrik och gav kvällskurser på ABF i klassisk samba. Henrik råkade stöta på henne i tvättstugan en dag och blev genast störtförälskad. Dessvärre vågade Henrik bara tilltala henne när han var berusad. Henrik gillade att dricka sprit under helgerna. Gärna direkt på morgonen, det var också då han oftast hade sin tvättid.
Henrik tvättade så ofta han kunde i hopp om att få träffa Mary. Han satte upp sig för dubbla tvättpass. Han tvättade och drack.
Mary var dock van vid att bli uppvaktad på ett helt annat vis. Männen i Brasilien skulle aldrig få för sig att tvätta sina kläder, än mindre sätta sin fot i en tvättstuga och absolut inte vara berusade klockan nio på morgonen!
Henrik skrämde Mary. Hon började tvätta för hand uppe i sin lägenhet så att hon slapp utsätta sig för risken att bli besvärad av en full och pratglad Henrik.
När Mary hade varit osynlig lite väl länge i tvättstugan under helgerna så började Henrik även att tvätta under vardagarna. Mattor, gardiner, överkast, ja, allt han kunde komma på.
Till slut började Henrik att missköta sitt jobb och… Ja, jag orkar inte dra alltihopa men det där är berättelsen i mycket grova drag.
Den var hur som helst inte alls så vulgär flamsig som det verkar. Det där med supandet var bara en liten del men eftersom alkoholen trots allt spelade en bärande roll i mötet mellan den blyge Henrik och den mer världsvana Mary så var jag tvungen att nämna det. Så mycket mer utvikningar i det ämnet blev det inte. Det var alltså ingen av mina vanliga fylleflamsiga historier som finns spridda över nätet.

När jag hade avslutat min berättelse så fick mitt ex läsa den.
-”Jättebra. Fyndigt och humoristiskt.”
Hennes tonläge avslöjade henne. Hon gillade det inte alls. Hon sade det på samma sätt som en kvinna som just har upptäckt att hennes äkta man försörjer hela familjen genom att sälja heroin utanför en mellanstadieskola.
Efter det så läste hon aldrig vad jag skrev.
Den där romanen har jag faktiskt sparat. Jag skrev ut och satte in den i en pärm som jag vet finns någonstans. Jag gillade den faktiskt. Jag tyckte att jag fick till det riktigt bra.
Jag anser nämligen att om man målar upp en ensam och tråkig människa som lever ett trist liv så blir kontrasterna så mycket större, det vackra blir så mycket vackrare när det väl händer något fint. Ett kärleksmöte eller ny chans i livet kan bli som en regnbåge i en för övrigt svartvit värld. Eller en pizza bland en massa vidrig svensk husmanskost.
Jag gillade Henrik, jag fattade sympati för honom under tiden som jag skrev. Jag tyckte synd om honom. Han var en alldeles vanlig karl med ett tråkigt jobb som hade låtit tiden flyta iväg utan att det hade varit meningen. Helt plötsligt hade han upptäckt att han var ensam. Det fanns ingen som svarade på de gamla telefonnumren längre och hans gamla dröm om att kunna leva på sin hobby skulle aldrig slå in.
Efter att han hade fått sparken från sitt jobb och blivit ännu mer ensam så lät jag Henrik få ett bra liv. Jag lät honom till slut bli insläppt i Marys lägenhet och det skulle inte förvåna mig om kvällen slutade med att de dansade samba.

Jag skulle faktiskt kunna ta och leta upp den där gamla texten och göra något av den. Jag skulle kunna skriva om den en smula och förlänga den med diverse utvikningar och händelser så att den kom upp i tre-fyrahundra sidor. Det skulle gå.
Dessvärre är inte marknaden för sådana här romaner stor. Jag tror inte det i alla fall. Det ska vara deckare och thrillers nu för tiden. Det ska antingen handla om gamla skilda gubbar som löser komplicerade mordfall (Det är viktigt att de är skilda, så att de inte framstår som helt misslyckade. Det ska i alla fall ha funnits en kvinna någon gång för länge sedan som ville ha dem) eller medelålders kvinnor som ska kombinera sin mammaroll med sin polis/journalist/domarroll. Intressant värre.
Och så får vi inte glömma de vackra och rika människorna som ständigt ligger med fel människor och som alltid trasslar in sig i den ena märkliga affären efter den andra eftersom de av någon outgrundlig anledning bara måste fördubbla sin redan stora förmögenhet.
Sådant vill människorna läsa om.
Men sådant gillar inte jag. Jag skulle aldrig kunna skriva någon deckare eller roman om rika människor som har fått allt serverat.
Jag vill både läsa och skriva realistiska skildringar av livet och människor. Jag tror nog att jag kan våga hävda att de flesta människor inte jobbar som kriminalare eller kvällstidningsjournalister och ännu mer sällan så är de rika och vackra. Min erfarenhet av människor är att de flesta jobbar som sjukvårdsbiträden, lokalvårdare och fabriksarbetare. Det blir man inte rik utav. De flesta är rätt så fula och dumma.
De lever tråkiga liv men deras öden intresserar mig i alla fall och jag skiter i om ingen vill läsa om dem. Jag vill skriva om dem i alla fall!

I mina berättelser så kommer man inte att hitta någon Jake eller Lucienne. De heter istället Sören eller Birgitta och de håller på att bli flintskalliga och feta. Allt håller på att gå åt helvete, inget blev som de ville och nu sitter de där med sina tråkiga liv och förlorade illusioner.
Men jag har förmågan att ändra på det. Jag kan ge dem bra liv. Jag kan få det att sluta lyckligt. Det gillar jag.
Mitt eget liv har jag aldrig riktigt haft någon plan med. Jag har liksom aldrig tagit ut riktningen eftersom jag inte har haft någon aning om vilket håll jag ska vända mig åt. Det gör inget, jag föredrar att skapa mina egna små världar.
Det är fan så mycket roligare och lättare än att skapa sitt eget liv.

tisdag 15 juli 2008

Jag kommer aldrig mer att leka...

När jag var barn så gillade jag att leka med bilar. Jag hade hela rummet fullt med små sportbilar, lastbilar, amerikanare, svenska bilar, parkeringshus, trafikljus och fan och hans mormor. Det där motorintresset dog ut någon gång innan tioårsåldern för idag kan jag inte ens byta däck på bilen. Jag kan tanka och fylla på spolarvätska, det är det enda.
Jag var mycket rädd om mina leksaker. Alla mina bilar ligger i förrådet hemma hos morsan och ser helt oanvända ut, en del ligger t o m kvar i originalkartongerna.
Skulle tro att de är värda en hel del pengar. Men jag skulle aldrig klara av att ta fram dem, än mindre sälja dem trots att jag aldrig mer kommer att leka med dem.
Jag kommer aldrig mer att leka överhuvudtaget.
Jag fantiserar och dagdrömmer mycket, men leker, det gör jag inte längre.
När jag var barn så lekte jag att min cykel var en motorcykel. Idag är jag vuxen och kör bil. När jag kör min bil så är det just en… Bil, och inget annat. Det händer att jag fantiserar om att jag kör en tuff sportbil och att en ung tjugoårig flicka sitter intill mig men det sker alltmer sällan. En sådan fantasi går inte heller att göra så mycket med, den tar fort slut. Jag ser en bild framför mig när jag kör en sportbil, jaha? Jag placerar en vacker ung kvinna i passagerarsätet, trevligt. Sedan då?
Ja, va fan ska jag göra?
Vad gör rika män som får unga, vackra kvinnor med sig i sin sportbil egentligen? Jag skulle ha fått stånd och blivit sugen på att genast åka hem och dricka sprit tillsammans med den fagra kvinnan för att därefter hoppas på att alkoholen skulle ha en gynnsam effekt på hennes sexualdrift. Men rika män med sportbilar är säkert vana, de är härdade. För dem så är det vardag så den där jävla dagdrömmen lyckas jag aldrig utveckla vidare. Den tar slut, ungefär som med livet och drömmarna.
Jag åker i en sportbil, den unga vackra kvinnan vill genast åka hem för hon har trampat i en hundskit, jag släpper av henne och sedan skär bilen ihop.

När det slog mig att jag aldrig mer kommer att leka så var det en annan sak som slog mig: Jag gillade inte att bli vuxen.
Jag trivs inte med vuxenlivet.
När jag var barn så drömde jag aldrig om att bli vuxen. Jag var kluven, jag väntade på att den förbannade skolan skulle vara över men jag ville inte bli äldre. Jag ville bara slippa skolan. Inte gå igenom den.
Jag drömde inte om att bli astronaut eller brandman.
Jag ville vara pojken utan skolplikt som aldrig skulle behöva bli vuxen. En analfabetistisk version av Peter Pan.
En polare till mig sade att han tyckte att det var härligt att bli vuxen för då slapp han skolan och blev äntligen fri. Ingen kunde tvinga honom till något längre.
Fri?
Jag blev då fan inte fri! Jag har ända sedan den dagen jag avtjänade mina nio år blivit tvingad till den ena idiotiska sysslan efter den andra. Jag har spenderat många år på olika företag, färjor, sjukhus och fabriker. Jag har staplat rör, stekt korv, diskat, rensat stuprör, klippt gräsmattor, grävt gravar och bråkat med dumt folk i hela mitt liv. Åtta timmar om dagen i snart trettio år. Tidsmässigt så är det som om jag har spenderat tre år i varje klass genom hela grundskolan. Nästa person som hävdar att man blir fri som vuxen kommer jag att ge en fet smäll.

Nu behöver man ju inte jobba. Det finns en del som anser det och ja, polisen kommer inte och hämtar mig om jag en dag bestämmer mig för att sitta hemma och dra skinn istället för att gå till jobbet.
Men vad får man för liv om man inte jobbar?
Jag har prövat det också. Jag har varit arbetslös några gånger och ja, det var trevligt att slippa jobba. Jag överlevde också. Men vad fick jag för liv? Vad är friheten värd om man inte kan göra något med den?
Jag hade inte råd att resa.
Jag kunde inte köpa den senaste hemelektroniken och bil var inte att tänka på. Träffade jag någon kvinna – vilket hände ytterst sällan – så trasslade jag in mig i den ena lögnen efter den andra som var omöjlig att komma ur med äran och hedern i behåll. Jag ville inte erkänna att jag var arbetslös. Jag brukade drämma till med att jag jobbade med de mest otroliga prylar. Allt ifrån helikopterpilot till journalist. Huvudsaken var att det imponerade.
Jag är nämligen så jävla hjärntvättad så jag anser att människovärdet sitter i arbetet. Utan arbete – inget värde. Och ju tuffare jobb, ju högre värde.
Ja, det är fel. Jag vet det. Men jag kan inte göra något åt den där jävla inställningen och tur är väl det, annars hade jag nog valt att gå direkt från grundskolan till socialen och det var det tillräckligt med ungdomar som gjorde redan på den tiden.
Så inte nog med att jag inte kunde göra något med mitt liv när jag var arbetslös, jag blev även deprimerad. Så det var bara att bita i det sura äpplet och börja söka nya meningslösa arbeten, och sådana finns det många utav. Jag lovar.
Eller vad sägs om skolmåltidsbiträde? Det jobbade jag som under en kort tid efter min sista period av arbetslöshet. Fy för helvete. Eller varför inte bokbindare? Eller truckförare, eller… Ja va fan, minns ni polarn jag skrev om som snackade om vuxenlivet och friheten? Minns ni honom?
Jag tror t o m att jag skrev om honom i ett tidigare inlägg, här närmare bestämt:

Ja, han kände sig så jävla fri efter över tjugo år som svetsare på en fabrik så han släckte svetsen för gott, sade upp sig, tog ett lån och öppnande en affär som säljer allehanda prylar – Prylar som säkert tilltalade honom en gång när han var tonåring och väntade på att bli vuxen och fri.
Nu lever han på sin ungdoms hobbies.
Nu sitter han i sin affär och hoppas på kundtillströmning så att han kanske, någon gång i en avlägsen framtid kan uppleva något som kan liknas frihet innan seniliteten eller något annat otäckt tar honom.
Själv så skulle jag också uppleva en viss frihet om jag fick jobba i en affär, bara man slapp kunderna. Men så går ju inte att resonera. Speciellt inte om man även ska vara ägare till affären. Själva vitsen med att driva en rörelse försvinner liksom då. Min polare måste alltså konfronteras med kunder dagarna i ända. Besvärliga kunder. Fula kunder. Oförskämda kunder och kunder med krav.
Det var den friheten det.

Kanske tar jag och säljer de där gamla leksaksbilarna jag har i morsans källarförråd när jag går i pension. Det är några år dit och då är de antagligen ännu mer värdefulla. Jag kommer som sagt aldrig mer att leka och någon son kommer jag aldrig att få som kommer att ärva dem. Bättre då att sälja dem.
Kanske räcker pengarna till en sportbil. Men ingen ung flicka kommer att vilja åka med mig. Kanske får jag med mig en gammal kärring i min egen ålder. En kärring som vilja följa med mig ut och leka med min nya fina sportbil som det tog ett helt liv att arbeta ihop till. Ett helt liv som har tillbringats i något som vissa kallar frihet.
Jag kommer aldrig mer att leka men jag vet att den frihet som jag kände under sjuttiotalets sommarlov när jag satt ute på mormor och morfars gräsmatta och lekte med mina bilar, den friheten kommer jag aldrig mer att känna.

måndag 14 juli 2008

Sparkad för sin musikstil.

I förra veckans Aftonblad så kunde man läsa om en trettioårig man som fick sparken från sitt jobb som musiklärare pga sin musikstil.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2749396.ab
Jag tycker det är helt rätt! Är man så gammal som trettio år så borde man ha mognat. Tonåringar identifierar sig med sin musikstil, inte trettioåriga män. Är man trettio år och är "hårdrockare" så är det något som är fel, några kuggar har stannat, slagit back. Det är grus i maskineriet helt enkelt.

Jag tror egentligen inte att han fick sparken för att han är hårdrockare, jag tror han blev kickad för att han anses vara omogen, för att han inte har vuxit ifrån tonårslivet. Det är inte musikstilen som de retar sig på, han kunde lika gärna ha varit skinhead, anarkist eller graffittikluddare.
Grejen är att vuxna människor går vidare i livet, de lämnar tonårsvärderingarna bakom sig. Man slutar med att identifiera sig med sin favoritrockgrupp osv.

Det står att han spelar i bandet "Blodrit". Ha! Ha! Ja, vad säger man? Trettio år gammal och spelar i ett sådant band med det namnet. Tyder inte på något större intellekt direkt. Blodrit... Är det meningen att man ska bli rädd? Ska man tycka det är tufft?
Nej, ska man jobba som lärare så ska man vara ett föredöme och framför allt uppföra sig som en vuxen man och inte som en överårig tonåring. Sverige behöver fler vuxna ansvarsfulla människor, inte fler tonåringar som vägrar att växa upp.
Sedan så kan man ju fråga sig hur musikalisk man är om man spelar i ett sådant band som bara består av en massa vrål och oväsen? Ska en sådan verkligen vara musiklärare?

torsdag 10 juli 2008

Bussen från Gustafsberg.

När jag satt på planet hem i söndags så ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning, nämligen dagdrömmeri. Finns inte så mycket annat man kan göra under en flygresa.
När jag satt där och funderade så slog det mig att jag aldrig har tagit några stora livsavgörande beslut i livet. Knappt några beslut alls faktiskt. Jag har bara låtit det rulla på och hängt med så gott jag har kunnat.
Jag satt och funderade på vad det kunde bero på, att jag inte har tagit några beslut alltså.
Jag tror att de flesta människor faktiskt har tagit beslut i sina liv, en del har varit stora och en del har varit mindre. Hur som helst så har de alltid varit livsavgörande. Det är tack vare (eller på grund av beroende på vilket liv man fick) som de fick de liv som de fick.
Men inte jag.
Jag tog aldrig några livsavgörande beslut.
Vad berodde det på?

Jag tror att planering och beslut hör samman. De flesta människor lägger upp en plan för sina liv, hur det ska bli eller hur de vill att det ska bli. Sedan beslutar de sig för att gå den där utbildningen för att få jobbet de vill ha, de ringer upp människan de vill bli tillsammans med trots att de är nervösa och gick det bra, fick de inte luren i örat så kanske de planerar för att bilda familj om något år eller två.
En del planerar detta medvetet, en del gör det omedvetet. Hur som helst så är de en del av en livsplan som bygger på en hel del stora och små beslut.
Men som sagt var, jag tog aldrig några beslut. Jag hade aldrig någon plan.
Utbildning var inte att tänka på för min del eftersom det inte fanns något yrke som intresserade mig.
-”Kul att komma ut och få tjäna egna pengar va?”
Minns jag att flera sade när jag vandrade ut genom skolportarna för sista gången.
Vilka pengar?
Min mor jobbade ständigt och vi hade alltid dåligt med pengar.
Min morfar hade jobbat i hela sitt liv och hade knappt en krona på banken.
När jag äntligen slapp ut ur skolan så kändes det som jag var på väg att avtjäna ett nytt straff. Den här gången skulle jag dock inte bli fri efter nio år, nu hade jag nästan femtio års straffarbete framför mig.
Så nej, när det gällde mitt framtida yrkesliv så fanns det inga planer. Jag ville bara komma undan så lätt som möjligt. Vad jag fick för jobb spelade ingen roll eftersom allt verkade lika tråkigt och meningslöst. Varför pina sig igenom ännu fler år i skolan när man lika gärna kunde börja sopa, diska eller spika pall direkt?
Att ringa och försöka bli tillsammans med någon flicka var inte att tänka på. Jag skulle lika gärna ha kunnat söka in på Nasas astronaututbildning, chanserna att jag skulle få ett positivt svar var ungefär lika stora.
Utan att jag var medveten om det så hade jag redan lagt grunden för ett helt igenom oplanerat liv utan att behöva ta några som helst beslut.
Jag var sexton år och hade redan börjat slockna.

När jag satt där på planet och funderade så slog det mig att ett litet beslut har jag faktiskt tagit i mitt liv. Det var kanske inget stort beslut men tack vare detta lilla beslut så fick jag det liv som jag har idag. Ett liv som jag faktiskt är rätt så nöjd med, ett liv som blev bättre än jag trodde den där sommarmorgonen för så länge sedan när jag vandrade ut från skolan för gott efter att ha suttit av nio år.
Vid tjugo års ålder så var jag redan inne på mitt femte jobb. Det var som vaktmästare vid Gustafsberg utanför Uddevalla. Det jobbet höll på att göra mig galen. Jag var redan så förgrämd och bitter så jag förstod att jag var tvungen att göra något drastiskt åt min livssituation, annars skulle jag inte orka så länge till.
Luften gick ur mig redan när jag när jag kom till mitt nya jobb första morgonen.
Det var inte själva sysslorna som var det värsta. Klippa gräs, rensa sly, spika tjärpapp och rensa stuprännor var precis lika meningslöst och dumt som alla andra sysslor jag hade haft så där var jag härdad. Jag var van. Nej, det var mina nya kollegor som fick mig att vilja vända i dörren in till lunchrummet.
På alla andra jobb hade jag i alla fall haft jämnåriga kompisar. Några att snacka skit med, någon att umgås med. Någon att planera helgens bravader med.
Nu skulle jag sitta isolerad utanför stan med två gubbar i femtioårsåldern.
Det var inte bara en stor åldersskillnad mellan mig och mina nya arbetskamrater. Vi hade inga som helst gemensamma intressen. Det enda de snackade om under rasterna var fotboll och fiske.
Jag avskyr bådadera.
-”Hur tror du det går i matchen”?
Frågade den ena gubben mig, den skalliga. Jag brydde mig aldrig om att lägga deras namn på minnet. Den ena var skallig, alltså var han ”Den Skalliga” för mig. Den andra hade hår och en stor jävla mustasch som han hela tiden sög på. Han var ”Mustaschen”.
Vilken match? Vad sket inte jag i världens alla jävla matcher.
Jag talade om att jag inte visste vad han pratade om och dök omedelbart ned i en tidning för att markera mitt ointresse för dylika dumheter.
-”Är du ute vid Smögen något och kastar eller står du bara och hänger vid spöt inne vid hamnen?”
Frågade Mustaschen mig och avslöjade därmed deras intresse nr två, fiske.
Eftersom jag avskyr fisk så är naturligtvis den logiska konsekvensen att jag avskyr fiske ännu mer. Faktum är att det är få saker som jag finner så tråkiga som att fiska, att stå som ett jävla vedträ med ett fiskespö i handen och glo ut över ett hav eller en sjö. Inte klarar jag av att ha ihjäl den stackars fisken heller.
Min definition på helvetet är att återfödas som yrkesfiskare på en slemmig jävla trålare.
Det talade jag om för dem och sedan var det inte mer med det.
De pratade aldrig mer med mig efter det förutom när det gällde arbetsrelaterade ämnen.
Efter en vecka så tröttnade jag på att käka min lunch ute i fikarummet tillsammans med dem. Det var vår så jag satt oftast ute under en stor ek och käkade mina mackor.

Ungefär tre-fyra gånger om dagen kom det en chef och tittade till oss. Vad denna chef gjorde för övrigt fick jag aldrig någon kläm på. Jag tror inte att han gjorde någonting förutom att komma ut och kolla så att vi jobbade och inte hade smitit hem, söp oss fulla eller vad han nu trodde att vi gjorde så fort han vände ryggen till.
Så fort chefen såg mig från sin bil så vevade han ned rutan och hojtade:
-”Går det bra?”
-”Jadå.”

Svarade jag.
Alltid samma frågor.
-”Fattar du nåt då?”
Vad det var jag skulle fatta vet jag inte. Vilken jävla idiot som helst kan klippa gräs, spika tjärpapp och rensa rabatter. Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle svara på den frågan.
Ett par timmar senare kunde han dyka upp igen.
-”Går det bra? Fattar du nåt?”
Låt mig nu skriva några ord om denna chef:
När jag tänker mig en medelålders man så ser jag framför mig en karl i femtioårsåldern med överkammad flint, stor hängmage, strax under medellängd och ur öronen och näsan så ska det formligen explodera ut hår. Kläderna som en medelålders man bär ska vara vit nylonskjorta, ljusbeiga gabardinbyxor och bruna loafers.
Exakt så såg min chef ut.
För mig så var han en levande schablon över en medelålders man.
Som om detta inte räckte så hette han Sven och rökta gula Commerce.

Den där jävla Sven var en riktig skitstövel. Han favoriserade de två andra gubbarna, de fick ledigt när de bad om det. Jag fick det aldrig. Jag tror att Sven hatade mig av två orsaker: För för det första för att jag var ung, för det andra för att jag inte visade någon arbetsglädje eller intresse för mitt jobb.
Jag skötte mitt jobb oklanderligt men det räckte inte.
Jag hade tidigare lärt mig att det räcker inte med att sköta ett jobb och utföra sina sysslor, man ska även tycka att det är roligt, man ska vara engagerad, man ska vara intresserad och framför allt: Det ska synas att man tycker det är intressant.
-”Har du några frågor?”
Det har jag aldrig haft. Vad är det man ska fråga om egentligen?
Jag har alltid ansett att om man tycker det är roligt och intressant att klippa gräs, stansa plåt, snickra, steka korv eller va fan man nu måste göra för att få ihop till hyran så är man en komplett idiot. Man är en mycket begränsad och lättroad människa.
Att sköta sina arbetsuppgifter räcker inte, man ska även vispa ihop omeletten, svetsa ihop fogarna eller rensa avloppet med ett leende.
I helvete heller!
De kan få mig att jobba men de kan fan i mig inte få mig att trivas med skiten.
En gång hade jag en praktikplats på ett tryckeri. Jag satt ensam ute i ett förråd och häftade broschyrer för hand med en häftmaskin. Eftersom det var en praktikplats så var det meningen att jag skulle lära mig yrket från grunden. Därför så förväntades det av mig att jag skulle vara intresserad och engagerad, att jag så fort jag fick möjlighet skulle springa ut till tryckarna och överösa dom med frågor och tjata om att jag skulle få börja jobba med pressarna någon gång.
Det gjorde jag aldrig.
Jag satt där ute i förrådet för mig själv och häftade broschyrer åtta timmar om dagen. Jag tyckte jag hade det rätt så bra. Inga större krav ställdes på mig, jag jobbade i min egen takt och kunde gå ut och röka när jag ville. Jag kan inte minnas att jag ens hälsade på någon av personalen ute vid tryckpressarna.
Fyra veckor senare så beslutade man på högre ort att avbryta praktiken.

Men nu så jobbade jag alltså som vaktmästare och hade en chef som jag retade gallfeber på utan att det var min mening. Jag skrattade inte, jag tyckte inte det var kul att klippa gräs och rensa stuprör och det räckte. Jag har stött på många sådana chefer. Det var inte den första eller sista.
Jag gick bakom gräsklipparen och surade och spikade upp tjärpapp på taken under en stekande sol våren 1985 och jag hatade varje minut.
Men det där jobbet var bra för mig, det fick mig faktiskt att ta ett beslut, ett litet beslut – Jag bestämde mig för att jag måste bort från stan. Så fort som möjligt. Kanske skulle det vara bättre någon annanstans.
En morgon när jag hoppade av inne i stan för bussbyte så gick jag istället till en telefonkiosk, slog numret till Uddevalla kommun och anmälde mig sjuk. Förkylning. De ville veta orsaken.
-”Ja… Troligen har jag blivit smittad av någon annan, eller blivit blöt, kall eller utsatt för drag.”
Nej, de ville veta orsaken till varför jag inte hade ringt tidigare på morgonen, nu var faktiskt klockan över åtta och det måste ju vara lite ordning i alla fall. Jag minns inte vad jag svarade.
Efter samtalet så gick jag och fikade och väntade på att Arbetsförmedlingen skulle öppna.
Jag hade faktiskt en liten plan. Den första i mitt liv.

Uppe på AF så fick jag nästan genast tala med en förmedlare (det var ju under åttiotalet och nedskärningarna hade inte börjat ännu). Jag informerade henne om att jag var sugen på att utbilda mig eftersom jag inte hade någon form av utbildning. Oj så sugen jag var på att kasta mig in i kunskapens värld!
-”Helst skulle jag vilja gå på någon folkhögskola!”
Jag hade hört att det var oerhört slappt på folkhögskolorna och att man inte behövde prestera någonting för att få ut sitt bidrag. Det lät lockande. Det passade mig. Inte för att jag överhuvudtaget hade tänkt prestera något men varför göra det besvärligare för sig än man behöver? Lika bra att välja den slappaste skolformen med en gång för att undvika onödiga konfrontationer med besvärliga och krävande lärare som kanske hade befogenheten att dra in bidraget.
Min förmedlare gav mig en broschyr med förteckningen över landets alla folkhögskolor samt en bunt med ansökningsblanketter.
-”Det är alltid trevligt att hjälpa en ung man med studieambitioner!”
Hon tyckte tydligen att det var så trevligt att hjälpa så att hon på stående fot lovade mig utbildningsbidrag om jag blev antagen till någon skola.
Härligt!
Jag tror inte att det finns något som heter utbildningsbidrag idag. Men under åttiotalet, när pengarna rullade så kunde man bli beviljad detta om det fanns särskilda skäl. Särskilda skäl kunde vara i stort sett vad som helst, från ren analfabetism till arbetslöshet. Utbildningsbidraget var vid denna tid nittio procent av tidigare lön och om man inte var dum så såg man till att fortfarande vara skriven på någon adress i staden som man flyttade ifrån, då fick man även traktamente på 1 500 kr i månaden.
Jag valde ut över tio städer och skolor på måfå, skickade in papperena och hoppades att jag skulle komma in på någon av skolorna. För säkerhets skull så skrev jag ett personligt brev och lade till ansökningshandlingarna. Ett brev där jag beskrev mig själv som en ovanligt kunskapstörstande ung man som nu hade insett allvaret i livet, att jag hade mognat och ville läsa in både grundskola och gymnasium och inte nog med det, jag hade siktet inställt på högskola minsann!
Jag skrev att jag drömde om att göra en insats i samhället, att jag drömde om att kanske bli socialarbetare, ingenjör eller kanske t o m läkare.
Ha! Ha!
Jag fattar än idag inte hur både arbetsförmedlare och de som hade hand om antagningarna vid folkhögskolorna kunde gå på mina lögner. Jag överdrev så till den milda grad, jag tog i från tårna så det var ju helt uppenbart att jag bluffade. Hur kunde de vara så naiva?
Eller också är det bara jag som är cynisk och dömer andra efter mig själv.

Nästa dag gick jag tillbaka till jobbet.
-”Känner mig lite bättre idag. Sniff! Snörvel!”
Och ja, det kändes bättre. Nu försökte jag i alla fall göra något åt min situation.
En månad senare kom svaren och jag hade blivit antagen till tre av folkhögskolorna som jag hade sökt till. Skurup, Hudiksvall och Kristinehamn.
Jag drog lott om vilken jag skulle välja. Jag sket i vilken det blev, bara jag kom iväg någonstans. Det råkade bli Kristinehamn. Den stan blev jag trogen i två år innan jag flyttade. Jag återvände aldrig till Uddevalla.

Skolstarten var en måndag i slutet av augusti och jag hade bestämt mig för att åka upp till min nya hemstad redan på fredagen. Bostad hade jag redan ordnat. Tåget skulle gå klockan 13:00 så en vecka tidigare bad jag min chef om att få sluta tidigare den aktuella fredagen.
Det fick jag inte.
Han gav mig ingen som helst anledning. Han bara nekade mig. Nobben direkt. Flintis och Mustaschen fick ledigt när de ville men inte jag. En enda gång bad jag om att få sluta tidigare men fick avslag.
Måtte djävulen ta alla jävla svinpälsar till chefer!
Det blev fredag och avresedag. Jag gick och föste min gräsklippare framför mig. Klockan var nio på morgonen och mitt tåg skulle gå klockan ett. Jag hade inte fått ledigt. Min sista arbetsdag och ingen skulle bjuda på avskedstårta. Det sket jag fullkomligt i. Jag ville bara få sluta några timmar tidigare men det var för mycket begärt.
En buss in till stan närmade sig busshållplatsen, den stannade och dörrarna öppnades med ett pysande. Bussen stod där och gick på tomgång med dörrarna öppna. Väntade kanske på någon eller så ville chauffören få in lite frisk luft i bussen.
Det kändes som om bussen var min sista chans. Missade jag den så skulle jag missa hela livet. Bussen kändes just då som en symbol för mitt nya liv någonstans, i en stad som jag aldrig tidigare hade hört talas om.
Jag släppte gräsklipparen utan att stänga av fanskapet, gick bort till bussen och löste en biljett in till stan.
Det var mitt lilla beslut här i livet.
Inte mycket till livsplan. Jag smet från ett jobb och stack iväg till en skola som jag hade bestämt mig för att sova mig igenom.
Det blev ingen större ändring i mitt liv. Det blev nya skitjobb som avlöste varandra i flera olika städer. Men jag gjorde något i alla fall, jag försökte och framför allt: Jag tog mig hemifrån!
Hade jag aldrig hoppat på bussen den där augustimorgonen så hade jag med största sannolikhet inte fått det livet som jag har idag, ett liv som jag trivs med.
Jag tror inte ens att jag hade suttit här och skrivit om jag hade stannat kvar och låtit bussen åka iväg utan mig.

Jag undrar hur lång tid det gick innan någon kom och stängde av gräsklipparen? Ibland så inbillar jag mig att den står och brummar fortfarande. Tiden har gått så fort. Man tappar liksom perspektiven.
Livet känns inte längre oändligt, det känns som om jag inte har tagit mig längre än vad man tar sig på en gräsklippartank med bensin.
Gräsklipparen går att tanka när motorn börjar att hosta. Jag har börjat att hosta men det finns inget bränsle att tanka mig med. Jag önskar att man kunde be om full tank av livet så att det kunde börja om igen.
Jag lovar, jag skulle inte ha gjort något annorlunda.

onsdag 9 juli 2008

Packet har alltid husdjur.

Vad i himmelens namn beror det på att det oftast är folket som inte har råd som skaffar sig en massa husdjur? Borde inte prioriteringen se lite annorlunda ut om man lever på socialhjälp eller sjukkassa?
Fattiglappar som lever på soc, daglönare, sjukskrivna och andra människor som lever på existensminimum har nästan undantagslöst djur hemma. Värst tycker jag att själva chablonbilden för white trash är, de unga ensamstående morsorna som har cigarretter, halvfyllon till karlar, piercing och billiga tattor som huvudintresse. Förutom ett helt koppel med fula, snoriga och ouppfostrade ungar så kan man ge sig fan på att de har en stor ful dräggelsäck till hund i släptåg. Fanskapet kostar säkert en förmögenhet i bara mat!
På vilket sätt höjer en sådan stinkande lushög livskvaliteten för en fattiglapp utan framtid?Ungarna ska naturligtvis ha sitt de också. Rummen är i regel överfyllda av hamstrar och burråttor som de har tröttnat på. I hallen står ett igenslammat akvarium och halvt förvildade katter springer ut och in i lägenheten.

Sedan får vi inte heller glömma alla fyllon och knarkare. De är knappast kända för att ha det gott ställt. De flesta hankar sig väl fram på socialbidrag eller förtidspension. Man kan ge sig fan på att när man möter en stenad eller berusad missbrukare (ofta båda delarna) sprättande genom parken med bakåtlutad gång och flaxande armar och skitviktig min så nog fan har de sällskap av en hundjävel, ofta okopplad och nästan undantagslöst en schäfer eller någon annan hund som är stor och helst svart.
Förutom att man kan undra varför missbrukare alltid väljer dessa hundar och inte en pudel, tax eller collie så kan man fråga sig vad de ska med dessa djur till? Och hur har de råd? Borde inte missbrukare om något ha andra prioriteringar i livet?

Välbeställda människor har sällan husdjur utom de riktigt snuskigt rika, de ska ha en liten knähund att bära omkring på eller ett helt koppel med jakthundar hemma på ägorna. Dem kan vi lämna därhän. När jag skriver välbeställda människor så menar jag folk som har det gott ställt, höginkomsttagare helt enkelt.
Dessa människor skulle ha råd med att utfodra en hel flock med späckhuggare men de har oftast inte ens guppies hemma. Skulle de råka ha något djur hemma så är det aldrig en schäfer eller annan "stor svart hund", de är missbrukarnas hundar.
White trashfolket, de ensamstående unga morsorna som träffar sin socialassistent oftare än sin arbetsförmedlare, har också stora stinkade hundar men de är ofta av en långhårig sort. Stora är de men de ska även vara långhåriga så de riktigt kan slamma igen deras kyffe och skynda på utvecklingen av allergi hos snorungarna.
Medelålders bonnraggare som fortfarande bor hemma på gården har även en viss förkärlek till schäfrar och "stora svarta hundar". Då heter de nästan alltid Bonzo, Jack, Sicko, Labbe och liknande.

Vad beror detta fenomen på egentligen? Hör husdjur till själva identiteten? Vill man visa och riktigt understryka att man är totalt misslyckad och körd?
Varför vill en knarkare förstärka sin redan nedgånga identitet? Varför sparar inte ensamma morsan stålarna som det stora långhåriga hundkräket kostar i mat och åtminstonde en gång i sitt liv kan resa till Paris och få se något annat än höghusområdet i sin svenska småstad?
Knarkaren skulle ju t ex kunna kasta sig in i ett riktigt vansinnesknarkarrace och fyllot skulle kunna unna sig en ordentlig jordskredsuparperiod om de gjorde sig av med dessa hundar.
Den medelålders bonnraggaren skulle kunna kosta på sin gamla Amazon dubbla weberförgasare och göra succé hos småtjejerna vid korvkiosken i Mellerud.

Själv har jag inga husdjur men jag har haft katt. Vad det säger om mig vet jag inte men spekulera gärna på. Nu ska jag gå och skita. Jag har hållit mig hela dagen på jobbet så det känns som om jag är helt igenom tillverkad av hård avföring.

tisdag 8 juli 2008

Nya foton från Lissabon!

Nu har jag lagt ut nya foton från min resa till Lissabon. Besök gärna min nya fotoblogg och kolla!
http://gehasfotoblogg.blogspot.com/

måndag 7 juli 2008

Jag är tillbaka!

Nu har jag kommit tillbaka från min lilla semester och jag hoppas att Ni inte har hunnit tröttna på mig. Det kommer fler texter, foton m.m.
Jag håller just nu på att mixtra med en ny blogg där jag enbart kommer att lägga ut foton, både gamla och nya.
Men det är ett jävla pill så det tar lite tid. Jag hoppas att ni har tålamod.
Här är i alla fall länken till min nya fotoblogg. Har inte hunnit få dit så mycket ännu. Håller på med layouten så smått och jag hoppas fan i mig att det kommer att funka att länka dit så småningom.
Nya fotobloggen:
http://gehasfotoblogg.blogspot.com/