torsdag 10 juli 2008

Bussen från Gustafsberg.

När jag satt på planet hem i söndags så ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning, nämligen dagdrömmeri. Finns inte så mycket annat man kan göra under en flygresa.
När jag satt där och funderade så slog det mig att jag aldrig har tagit några stora livsavgörande beslut i livet. Knappt några beslut alls faktiskt. Jag har bara låtit det rulla på och hängt med så gott jag har kunnat.
Jag satt och funderade på vad det kunde bero på, att jag inte har tagit några beslut alltså.
Jag tror att de flesta människor faktiskt har tagit beslut i sina liv, en del har varit stora och en del har varit mindre. Hur som helst så har de alltid varit livsavgörande. Det är tack vare (eller på grund av beroende på vilket liv man fick) som de fick de liv som de fick.
Men inte jag.
Jag tog aldrig några livsavgörande beslut.
Vad berodde det på?

Jag tror att planering och beslut hör samman. De flesta människor lägger upp en plan för sina liv, hur det ska bli eller hur de vill att det ska bli. Sedan beslutar de sig för att gå den där utbildningen för att få jobbet de vill ha, de ringer upp människan de vill bli tillsammans med trots att de är nervösa och gick det bra, fick de inte luren i örat så kanske de planerar för att bilda familj om något år eller två.
En del planerar detta medvetet, en del gör det omedvetet. Hur som helst så är de en del av en livsplan som bygger på en hel del stora och små beslut.
Men som sagt var, jag tog aldrig några beslut. Jag hade aldrig någon plan.
Utbildning var inte att tänka på för min del eftersom det inte fanns något yrke som intresserade mig.
-”Kul att komma ut och få tjäna egna pengar va?”
Minns jag att flera sade när jag vandrade ut genom skolportarna för sista gången.
Vilka pengar?
Min mor jobbade ständigt och vi hade alltid dåligt med pengar.
Min morfar hade jobbat i hela sitt liv och hade knappt en krona på banken.
När jag äntligen slapp ut ur skolan så kändes det som jag var på väg att avtjäna ett nytt straff. Den här gången skulle jag dock inte bli fri efter nio år, nu hade jag nästan femtio års straffarbete framför mig.
Så nej, när det gällde mitt framtida yrkesliv så fanns det inga planer. Jag ville bara komma undan så lätt som möjligt. Vad jag fick för jobb spelade ingen roll eftersom allt verkade lika tråkigt och meningslöst. Varför pina sig igenom ännu fler år i skolan när man lika gärna kunde börja sopa, diska eller spika pall direkt?
Att ringa och försöka bli tillsammans med någon flicka var inte att tänka på. Jag skulle lika gärna ha kunnat söka in på Nasas astronaututbildning, chanserna att jag skulle få ett positivt svar var ungefär lika stora.
Utan att jag var medveten om det så hade jag redan lagt grunden för ett helt igenom oplanerat liv utan att behöva ta några som helst beslut.
Jag var sexton år och hade redan börjat slockna.

När jag satt där på planet och funderade så slog det mig att ett litet beslut har jag faktiskt tagit i mitt liv. Det var kanske inget stort beslut men tack vare detta lilla beslut så fick jag det liv som jag har idag. Ett liv som jag faktiskt är rätt så nöjd med, ett liv som blev bättre än jag trodde den där sommarmorgonen för så länge sedan när jag vandrade ut från skolan för gott efter att ha suttit av nio år.
Vid tjugo års ålder så var jag redan inne på mitt femte jobb. Det var som vaktmästare vid Gustafsberg utanför Uddevalla. Det jobbet höll på att göra mig galen. Jag var redan så förgrämd och bitter så jag förstod att jag var tvungen att göra något drastiskt åt min livssituation, annars skulle jag inte orka så länge till.
Luften gick ur mig redan när jag när jag kom till mitt nya jobb första morgonen.
Det var inte själva sysslorna som var det värsta. Klippa gräs, rensa sly, spika tjärpapp och rensa stuprännor var precis lika meningslöst och dumt som alla andra sysslor jag hade haft så där var jag härdad. Jag var van. Nej, det var mina nya kollegor som fick mig att vilja vända i dörren in till lunchrummet.
På alla andra jobb hade jag i alla fall haft jämnåriga kompisar. Några att snacka skit med, någon att umgås med. Någon att planera helgens bravader med.
Nu skulle jag sitta isolerad utanför stan med två gubbar i femtioårsåldern.
Det var inte bara en stor åldersskillnad mellan mig och mina nya arbetskamrater. Vi hade inga som helst gemensamma intressen. Det enda de snackade om under rasterna var fotboll och fiske.
Jag avskyr bådadera.
-”Hur tror du det går i matchen”?
Frågade den ena gubben mig, den skalliga. Jag brydde mig aldrig om att lägga deras namn på minnet. Den ena var skallig, alltså var han ”Den Skalliga” för mig. Den andra hade hår och en stor jävla mustasch som han hela tiden sög på. Han var ”Mustaschen”.
Vilken match? Vad sket inte jag i världens alla jävla matcher.
Jag talade om att jag inte visste vad han pratade om och dök omedelbart ned i en tidning för att markera mitt ointresse för dylika dumheter.
-”Är du ute vid Smögen något och kastar eller står du bara och hänger vid spöt inne vid hamnen?”
Frågade Mustaschen mig och avslöjade därmed deras intresse nr två, fiske.
Eftersom jag avskyr fisk så är naturligtvis den logiska konsekvensen att jag avskyr fiske ännu mer. Faktum är att det är få saker som jag finner så tråkiga som att fiska, att stå som ett jävla vedträ med ett fiskespö i handen och glo ut över ett hav eller en sjö. Inte klarar jag av att ha ihjäl den stackars fisken heller.
Min definition på helvetet är att återfödas som yrkesfiskare på en slemmig jävla trålare.
Det talade jag om för dem och sedan var det inte mer med det.
De pratade aldrig mer med mig efter det förutom när det gällde arbetsrelaterade ämnen.
Efter en vecka så tröttnade jag på att käka min lunch ute i fikarummet tillsammans med dem. Det var vår så jag satt oftast ute under en stor ek och käkade mina mackor.

Ungefär tre-fyra gånger om dagen kom det en chef och tittade till oss. Vad denna chef gjorde för övrigt fick jag aldrig någon kläm på. Jag tror inte att han gjorde någonting förutom att komma ut och kolla så att vi jobbade och inte hade smitit hem, söp oss fulla eller vad han nu trodde att vi gjorde så fort han vände ryggen till.
Så fort chefen såg mig från sin bil så vevade han ned rutan och hojtade:
-”Går det bra?”
-”Jadå.”

Svarade jag.
Alltid samma frågor.
-”Fattar du nåt då?”
Vad det var jag skulle fatta vet jag inte. Vilken jävla idiot som helst kan klippa gräs, spika tjärpapp och rensa rabatter. Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle svara på den frågan.
Ett par timmar senare kunde han dyka upp igen.
-”Går det bra? Fattar du nåt?”
Låt mig nu skriva några ord om denna chef:
När jag tänker mig en medelålders man så ser jag framför mig en karl i femtioårsåldern med överkammad flint, stor hängmage, strax under medellängd och ur öronen och näsan så ska det formligen explodera ut hår. Kläderna som en medelålders man bär ska vara vit nylonskjorta, ljusbeiga gabardinbyxor och bruna loafers.
Exakt så såg min chef ut.
För mig så var han en levande schablon över en medelålders man.
Som om detta inte räckte så hette han Sven och rökta gula Commerce.

Den där jävla Sven var en riktig skitstövel. Han favoriserade de två andra gubbarna, de fick ledigt när de bad om det. Jag fick det aldrig. Jag tror att Sven hatade mig av två orsaker: För för det första för att jag var ung, för det andra för att jag inte visade någon arbetsglädje eller intresse för mitt jobb.
Jag skötte mitt jobb oklanderligt men det räckte inte.
Jag hade tidigare lärt mig att det räcker inte med att sköta ett jobb och utföra sina sysslor, man ska även tycka att det är roligt, man ska vara engagerad, man ska vara intresserad och framför allt: Det ska synas att man tycker det är intressant.
-”Har du några frågor?”
Det har jag aldrig haft. Vad är det man ska fråga om egentligen?
Jag har alltid ansett att om man tycker det är roligt och intressant att klippa gräs, stansa plåt, snickra, steka korv eller va fan man nu måste göra för att få ihop till hyran så är man en komplett idiot. Man är en mycket begränsad och lättroad människa.
Att sköta sina arbetsuppgifter räcker inte, man ska även vispa ihop omeletten, svetsa ihop fogarna eller rensa avloppet med ett leende.
I helvete heller!
De kan få mig att jobba men de kan fan i mig inte få mig att trivas med skiten.
En gång hade jag en praktikplats på ett tryckeri. Jag satt ensam ute i ett förråd och häftade broschyrer för hand med en häftmaskin. Eftersom det var en praktikplats så var det meningen att jag skulle lära mig yrket från grunden. Därför så förväntades det av mig att jag skulle vara intresserad och engagerad, att jag så fort jag fick möjlighet skulle springa ut till tryckarna och överösa dom med frågor och tjata om att jag skulle få börja jobba med pressarna någon gång.
Det gjorde jag aldrig.
Jag satt där ute i förrådet för mig själv och häftade broschyrer åtta timmar om dagen. Jag tyckte jag hade det rätt så bra. Inga större krav ställdes på mig, jag jobbade i min egen takt och kunde gå ut och röka när jag ville. Jag kan inte minnas att jag ens hälsade på någon av personalen ute vid tryckpressarna.
Fyra veckor senare så beslutade man på högre ort att avbryta praktiken.

Men nu så jobbade jag alltså som vaktmästare och hade en chef som jag retade gallfeber på utan att det var min mening. Jag skrattade inte, jag tyckte inte det var kul att klippa gräs och rensa stuprör och det räckte. Jag har stött på många sådana chefer. Det var inte den första eller sista.
Jag gick bakom gräsklipparen och surade och spikade upp tjärpapp på taken under en stekande sol våren 1985 och jag hatade varje minut.
Men det där jobbet var bra för mig, det fick mig faktiskt att ta ett beslut, ett litet beslut – Jag bestämde mig för att jag måste bort från stan. Så fort som möjligt. Kanske skulle det vara bättre någon annanstans.
En morgon när jag hoppade av inne i stan för bussbyte så gick jag istället till en telefonkiosk, slog numret till Uddevalla kommun och anmälde mig sjuk. Förkylning. De ville veta orsaken.
-”Ja… Troligen har jag blivit smittad av någon annan, eller blivit blöt, kall eller utsatt för drag.”
Nej, de ville veta orsaken till varför jag inte hade ringt tidigare på morgonen, nu var faktiskt klockan över åtta och det måste ju vara lite ordning i alla fall. Jag minns inte vad jag svarade.
Efter samtalet så gick jag och fikade och väntade på att Arbetsförmedlingen skulle öppna.
Jag hade faktiskt en liten plan. Den första i mitt liv.

Uppe på AF så fick jag nästan genast tala med en förmedlare (det var ju under åttiotalet och nedskärningarna hade inte börjat ännu). Jag informerade henne om att jag var sugen på att utbilda mig eftersom jag inte hade någon form av utbildning. Oj så sugen jag var på att kasta mig in i kunskapens värld!
-”Helst skulle jag vilja gå på någon folkhögskola!”
Jag hade hört att det var oerhört slappt på folkhögskolorna och att man inte behövde prestera någonting för att få ut sitt bidrag. Det lät lockande. Det passade mig. Inte för att jag överhuvudtaget hade tänkt prestera något men varför göra det besvärligare för sig än man behöver? Lika bra att välja den slappaste skolformen med en gång för att undvika onödiga konfrontationer med besvärliga och krävande lärare som kanske hade befogenheten att dra in bidraget.
Min förmedlare gav mig en broschyr med förteckningen över landets alla folkhögskolor samt en bunt med ansökningsblanketter.
-”Det är alltid trevligt att hjälpa en ung man med studieambitioner!”
Hon tyckte tydligen att det var så trevligt att hjälpa så att hon på stående fot lovade mig utbildningsbidrag om jag blev antagen till någon skola.
Härligt!
Jag tror inte att det finns något som heter utbildningsbidrag idag. Men under åttiotalet, när pengarna rullade så kunde man bli beviljad detta om det fanns särskilda skäl. Särskilda skäl kunde vara i stort sett vad som helst, från ren analfabetism till arbetslöshet. Utbildningsbidraget var vid denna tid nittio procent av tidigare lön och om man inte var dum så såg man till att fortfarande vara skriven på någon adress i staden som man flyttade ifrån, då fick man även traktamente på 1 500 kr i månaden.
Jag valde ut över tio städer och skolor på måfå, skickade in papperena och hoppades att jag skulle komma in på någon av skolorna. För säkerhets skull så skrev jag ett personligt brev och lade till ansökningshandlingarna. Ett brev där jag beskrev mig själv som en ovanligt kunskapstörstande ung man som nu hade insett allvaret i livet, att jag hade mognat och ville läsa in både grundskola och gymnasium och inte nog med det, jag hade siktet inställt på högskola minsann!
Jag skrev att jag drömde om att göra en insats i samhället, att jag drömde om att kanske bli socialarbetare, ingenjör eller kanske t o m läkare.
Ha! Ha!
Jag fattar än idag inte hur både arbetsförmedlare och de som hade hand om antagningarna vid folkhögskolorna kunde gå på mina lögner. Jag överdrev så till den milda grad, jag tog i från tårna så det var ju helt uppenbart att jag bluffade. Hur kunde de vara så naiva?
Eller också är det bara jag som är cynisk och dömer andra efter mig själv.

Nästa dag gick jag tillbaka till jobbet.
-”Känner mig lite bättre idag. Sniff! Snörvel!”
Och ja, det kändes bättre. Nu försökte jag i alla fall göra något åt min situation.
En månad senare kom svaren och jag hade blivit antagen till tre av folkhögskolorna som jag hade sökt till. Skurup, Hudiksvall och Kristinehamn.
Jag drog lott om vilken jag skulle välja. Jag sket i vilken det blev, bara jag kom iväg någonstans. Det råkade bli Kristinehamn. Den stan blev jag trogen i två år innan jag flyttade. Jag återvände aldrig till Uddevalla.

Skolstarten var en måndag i slutet av augusti och jag hade bestämt mig för att åka upp till min nya hemstad redan på fredagen. Bostad hade jag redan ordnat. Tåget skulle gå klockan 13:00 så en vecka tidigare bad jag min chef om att få sluta tidigare den aktuella fredagen.
Det fick jag inte.
Han gav mig ingen som helst anledning. Han bara nekade mig. Nobben direkt. Flintis och Mustaschen fick ledigt när de ville men inte jag. En enda gång bad jag om att få sluta tidigare men fick avslag.
Måtte djävulen ta alla jävla svinpälsar till chefer!
Det blev fredag och avresedag. Jag gick och föste min gräsklippare framför mig. Klockan var nio på morgonen och mitt tåg skulle gå klockan ett. Jag hade inte fått ledigt. Min sista arbetsdag och ingen skulle bjuda på avskedstårta. Det sket jag fullkomligt i. Jag ville bara få sluta några timmar tidigare men det var för mycket begärt.
En buss in till stan närmade sig busshållplatsen, den stannade och dörrarna öppnades med ett pysande. Bussen stod där och gick på tomgång med dörrarna öppna. Väntade kanske på någon eller så ville chauffören få in lite frisk luft i bussen.
Det kändes som om bussen var min sista chans. Missade jag den så skulle jag missa hela livet. Bussen kändes just då som en symbol för mitt nya liv någonstans, i en stad som jag aldrig tidigare hade hört talas om.
Jag släppte gräsklipparen utan att stänga av fanskapet, gick bort till bussen och löste en biljett in till stan.
Det var mitt lilla beslut här i livet.
Inte mycket till livsplan. Jag smet från ett jobb och stack iväg till en skola som jag hade bestämt mig för att sova mig igenom.
Det blev ingen större ändring i mitt liv. Det blev nya skitjobb som avlöste varandra i flera olika städer. Men jag gjorde något i alla fall, jag försökte och framför allt: Jag tog mig hemifrån!
Hade jag aldrig hoppat på bussen den där augustimorgonen så hade jag med största sannolikhet inte fått det livet som jag har idag, ett liv som jag trivs med.
Jag tror inte ens att jag hade suttit här och skrivit om jag hade stannat kvar och låtit bussen åka iväg utan mig.

Jag undrar hur lång tid det gick innan någon kom och stängde av gräsklipparen? Ibland så inbillar jag mig att den står och brummar fortfarande. Tiden har gått så fort. Man tappar liksom perspektiven.
Livet känns inte längre oändligt, det känns som om jag inte har tagit mig längre än vad man tar sig på en gräsklippartank med bensin.
Gräsklipparen går att tanka när motorn börjar att hosta. Jag har börjat att hosta men det finns inget bränsle att tanka mig med. Jag önskar att man kunde be om full tank av livet så att det kunde börja om igen.
Jag lovar, jag skulle inte ha gjort något annorlunda.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Fan, du e en skön lirare.

Känner igen mig såväl i vissa bitar. Om inte jag tagit vissa beslut hade man nog fan suttit som värsta WT-farsan med husvagn och labrador, drickande sina äckliga Blå Pripps. Tack vare de besluten har jag råd att dricka bättre öl och sprit ^^


//Plutten

Galna kocken sa...

Gräsklipparen var skön. He he..

Megtax sa...

En dekadent men bra historia!

Idioter till chefer och arbetskamrater kommer man aldrig slippa..