fredag 18 juli 2008

Fula människor med tråkiga liv.

Min exflickvän gillade aldrig vad jag skrev. Hon gillade att jag skrev, det höll mig borta från dumheter. Hon tyckte att tillvaron blev minde besvärlig när jag satt vid datorn istället för att komma hem mitt i vinternätterna utan skor på fötterna med borttappade glasögon och plånbok.
Men hon gillade som sagt inte vad jag skrev.
-”Varför kan du inte skriva någonting vackert och trevligt någon gång?”
När kvinnor säger att man ska skriva vackert så syftar de inte på vacker poesi eller finstämda kärleksberättelser. Nej, de syftar på de Vackra och Rika Människorna. Sådant vill de läsa om. De älskar romaner som utspelas i rikemansmiljöer. Alla karaktärerna ska helst vara unga, stiliga och oerhört rika. Ibland behöver de i och för sig inte vara rika, men de ska ha förmågan att bli rika och rika, det blir de. Unga och snygga är de alltid, utan undantag.
Det är därför som kvinnor älskar TV-serier som t ex Dallas, Dynastin, Glamour och liknande skit. Det är därför som kvinnor slukar romaner av Jackie Collins.
Det ska vara en rik kille som heter Jake eller Jeff. Han ska ha stor, bred rövhaka, mörkt, tjockt lockigt hår, minst en och åttio lång och ha en kuk stor som en mangelstock.
Att han är storkukad skrivs aldrig rakt ut. Det antyds bara lite då och då under en champagnefrukost för rika, uttråkade och bedragna rikemanskvinnor. De sitter och skvallrar om de män som de själva är otrogna med. På ett ytterst övertydligt vis får någon av kvinnorna in en kommentar om hennes heta kärleksmöten med Jake under tiden som han låg i skilsmässa med sin fru.
Naturligtvis så har Jake inte bara tjock plånbok, stor kuk och bländvita tänder. Hans sexualdrift är helt omättlig och under deras heta möte så tryckte han på henne tre gånger varav den sista gången i röven.
-”Då blev det lite jobbigt men Jake är helt galen och svår att få stopp på!”
Där fick de även in att Jake är djurisk, det är viktigt. Under den välbärgade och sofistikerade ytan ska det vara primitivt. Då är lyckan total hos de kvinnliga läsarna.
-”Jag gick som en cowboy i en vecka efteråt och det kändes som om jag skulle skvalpa över.”

Sådan skit skulle jag aldrig kunna skriva. Det tilltalar mig inte. Jag begriper inte hur folk kan engagera sig i rika, vackra och lyckade människors liv? Vad kan en rik och vacker människa ha för problem så länge hon är frisk?
Inga problem överhuvudtaget. Däremot så skapar de sig gärna problem genom att göra idiotiska affärer, ägna sig åt gravt narkotikamissbruk och ideligen stoppa kukarna i fel kvinnor. Eller lägga upp sig för fel män, om det råkar vara en kvinna som är huvudpersonen.
Inte verkar de lära sig av sina misstag eftersom det ständigt produceras och författas nya TV-serier och romaner om dessa människor.

Jag gillar att skriva om raka motsatsen. Jag har alltid fascinerats av fula medelålders människor som lever tråkiga liv, har tråkiga arbeten och som bor i en tråkig stad i en tråkig liten lägenhet.
Jag fascinerades faktiskt av dessa människor och de historier man kunde spinna runt dem innan jag själv blev medelålders och tråkig. En av mina första kortromaner handlade om en fyrtiofemårig karl som hette Henrik, som levde ensam i en liten lägenhet och som gick till sitt tråkiga jobb i ur och skur. I samma trappuppgång bodde en ensam svart kvinna från Brasilien. Hon hette Mary, var i samma ålder som Henrik och gav kvällskurser på ABF i klassisk samba. Henrik råkade stöta på henne i tvättstugan en dag och blev genast störtförälskad. Dessvärre vågade Henrik bara tilltala henne när han var berusad. Henrik gillade att dricka sprit under helgerna. Gärna direkt på morgonen, det var också då han oftast hade sin tvättid.
Henrik tvättade så ofta han kunde i hopp om att få träffa Mary. Han satte upp sig för dubbla tvättpass. Han tvättade och drack.
Mary var dock van vid att bli uppvaktad på ett helt annat vis. Männen i Brasilien skulle aldrig få för sig att tvätta sina kläder, än mindre sätta sin fot i en tvättstuga och absolut inte vara berusade klockan nio på morgonen!
Henrik skrämde Mary. Hon började tvätta för hand uppe i sin lägenhet så att hon slapp utsätta sig för risken att bli besvärad av en full och pratglad Henrik.
När Mary hade varit osynlig lite väl länge i tvättstugan under helgerna så började Henrik även att tvätta under vardagarna. Mattor, gardiner, överkast, ja, allt han kunde komma på.
Till slut började Henrik att missköta sitt jobb och… Ja, jag orkar inte dra alltihopa men det där är berättelsen i mycket grova drag.
Den var hur som helst inte alls så vulgär flamsig som det verkar. Det där med supandet var bara en liten del men eftersom alkoholen trots allt spelade en bärande roll i mötet mellan den blyge Henrik och den mer världsvana Mary så var jag tvungen att nämna det. Så mycket mer utvikningar i det ämnet blev det inte. Det var alltså ingen av mina vanliga fylleflamsiga historier som finns spridda över nätet.

När jag hade avslutat min berättelse så fick mitt ex läsa den.
-”Jättebra. Fyndigt och humoristiskt.”
Hennes tonläge avslöjade henne. Hon gillade det inte alls. Hon sade det på samma sätt som en kvinna som just har upptäckt att hennes äkta man försörjer hela familjen genom att sälja heroin utanför en mellanstadieskola.
Efter det så läste hon aldrig vad jag skrev.
Den där romanen har jag faktiskt sparat. Jag skrev ut och satte in den i en pärm som jag vet finns någonstans. Jag gillade den faktiskt. Jag tyckte att jag fick till det riktigt bra.
Jag anser nämligen att om man målar upp en ensam och tråkig människa som lever ett trist liv så blir kontrasterna så mycket större, det vackra blir så mycket vackrare när det väl händer något fint. Ett kärleksmöte eller ny chans i livet kan bli som en regnbåge i en för övrigt svartvit värld. Eller en pizza bland en massa vidrig svensk husmanskost.
Jag gillade Henrik, jag fattade sympati för honom under tiden som jag skrev. Jag tyckte synd om honom. Han var en alldeles vanlig karl med ett tråkigt jobb som hade låtit tiden flyta iväg utan att det hade varit meningen. Helt plötsligt hade han upptäckt att han var ensam. Det fanns ingen som svarade på de gamla telefonnumren längre och hans gamla dröm om att kunna leva på sin hobby skulle aldrig slå in.
Efter att han hade fått sparken från sitt jobb och blivit ännu mer ensam så lät jag Henrik få ett bra liv. Jag lät honom till slut bli insläppt i Marys lägenhet och det skulle inte förvåna mig om kvällen slutade med att de dansade samba.

Jag skulle faktiskt kunna ta och leta upp den där gamla texten och göra något av den. Jag skulle kunna skriva om den en smula och förlänga den med diverse utvikningar och händelser så att den kom upp i tre-fyrahundra sidor. Det skulle gå.
Dessvärre är inte marknaden för sådana här romaner stor. Jag tror inte det i alla fall. Det ska vara deckare och thrillers nu för tiden. Det ska antingen handla om gamla skilda gubbar som löser komplicerade mordfall (Det är viktigt att de är skilda, så att de inte framstår som helt misslyckade. Det ska i alla fall ha funnits en kvinna någon gång för länge sedan som ville ha dem) eller medelålders kvinnor som ska kombinera sin mammaroll med sin polis/journalist/domarroll. Intressant värre.
Och så får vi inte glömma de vackra och rika människorna som ständigt ligger med fel människor och som alltid trasslar in sig i den ena märkliga affären efter den andra eftersom de av någon outgrundlig anledning bara måste fördubbla sin redan stora förmögenhet.
Sådant vill människorna läsa om.
Men sådant gillar inte jag. Jag skulle aldrig kunna skriva någon deckare eller roman om rika människor som har fått allt serverat.
Jag vill både läsa och skriva realistiska skildringar av livet och människor. Jag tror nog att jag kan våga hävda att de flesta människor inte jobbar som kriminalare eller kvällstidningsjournalister och ännu mer sällan så är de rika och vackra. Min erfarenhet av människor är att de flesta jobbar som sjukvårdsbiträden, lokalvårdare och fabriksarbetare. Det blir man inte rik utav. De flesta är rätt så fula och dumma.
De lever tråkiga liv men deras öden intresserar mig i alla fall och jag skiter i om ingen vill läsa om dem. Jag vill skriva om dem i alla fall!

I mina berättelser så kommer man inte att hitta någon Jake eller Lucienne. De heter istället Sören eller Birgitta och de håller på att bli flintskalliga och feta. Allt håller på att gå åt helvete, inget blev som de ville och nu sitter de där med sina tråkiga liv och förlorade illusioner.
Men jag har förmågan att ändra på det. Jag kan ge dem bra liv. Jag kan få det att sluta lyckligt. Det gillar jag.
Mitt eget liv har jag aldrig riktigt haft någon plan med. Jag har liksom aldrig tagit ut riktningen eftersom jag inte har haft någon aning om vilket håll jag ska vända mig åt. Det gör inget, jag föredrar att skapa mina egna små världar.
Det är fan så mycket roligare och lättare än att skapa sitt eget liv.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Låt mig gissa lite,det är du som är Henrik.
HELLBOY

Gammal Hårdrockare sa...

Hellboy:

Ha! Ha! Jag visste att den kommentaren skulle komma! Men nej, det är inte jag. Jag har aldrig levt på det viset. Eller jo! Periodvis så har jag nog gjort det.
Hur som helst så finns det få likheter mellan mig och Henrik eller någon annan av mina påhittade karaktärer.

Anonym sa...

Jag måste bara fråga, vad står E:et i GeHå för?

Herr gurka

åsna sa...

Jag tycker det låter som en rolig bok. Är inte folk ganska mätta på kvällstidningsjournalister och ensamstående polismammor nu? Jag är det, men jag är kanske inte riktigt som folk.

Vivianne-Cleopatra sa...

hej hej oj va mycke text va gör du i dag som denna.???

diana sa...

Måste bara få säga att du är en av de bästa författare jag läst. Även om du inte kallar dig för det, så är det precis vad du är. En sjuhelsickes bra författare ;)

Tjippmunk sa...

sagt det innan, men säger det igen. du borde ge ut dina historer. https://www.vulkan.se/ . inte kollat upp sidan men på förstasidan verkar de bra

John sa...

Gehå, du är Sveriges bästa bloggare. Gillar det du skriver. Skrattar ofta, och mycket, åt dina funderingar och kåserier. Jag har en egen blogg,doghound.blogg.se, som jag nyligen har börjat skriva i igen. Jag har som ambition att komma upp i din klass en dag. Peace!

Gutegirl sa...

Hej GH!
Ge ut den där romanen för bövelen!
Nu ska jag plocka blåbär.

Jennan sa...

vaddå ”Jättebra. Fyndigt och humoristiskt.” Det är ju ironi o sånt är kul:-)
Jag tittar oxå på glamor ibland,men håller med dig om att det är roligare o läsa om Stina o sven..Lr vad dom nu hette..
Jenny /en som oxå hittat hit...

Anonym sa...

Men du... det här bara måste sägas: inte kvinnOR. DIN förra kvinna kanske. Du kanske skulle läsa några svenska romaner? Heta tips: Svinalängorna, Rosario är död, Mig äger ingen eller Kirre-böckerna där den sistnämnde inte är så bra skriven men historien är rörande (men oj, skrivna av kvinnor dessutom), eller varför inte några bra böcker skrivna av män som kvinnor gillar: Underdog (bästa svenska boken jag läst), Hemsöborna, Utvald att leva, Snabba cash eller Låt den rätte komma in.
Schysst blogg förresten, gillar att läsa den! Synd om den ska dras ner av sådana här generaliseringar i onödan. Eller så kanske du inte vill ha kvinnliga läsare, vad vet jag... /Linda

spänstiga pantern sa...

jag har alltid haft en förkärlek att skriva om ensamma människor, främst män i 50-årsåldern som dricker lite för mycket.

jag skrev mycket om det när jag var typ 12 bast, jag fann tröst i det.

därför kan jag nog på nåt sätt även finna tröst i din blogg, om jag nu orkade läsa den.

Anonym sa...

Gammal Hårdrockare; när ska man få läsa dina romaner? Det vore grymt kul!! Du är sjukt duktig på att skriva och jag vill ha MER!