tisdag 22 juli 2008

Göran är författare minsann!

Nyss så upptäckte jag att vi hade en kille på mitt jobb som gillar att skriva. Vi kan kalla honom för Göran.
Göran är ungefär i min ålder och gillar att spendera fritiden på diverse musikcaféer. Redan där så borde jag ha dragit öronen åt mig.
Det finns nämligen alldeles för mycket konstnärer, alldeles för mycket människor som kallar sig för poeter och författare. Göran är en av dessa men det visste jag inte när han kom fram till mig i morse.
-”Jag hörde att du skriver!”
Sade han till mig.
Notera gärna att han sade ”skriver”, han sade inte lite lättsamt så där i förbifarten: ”Jaså, du gillar att skriva?” Nej, sådana som han säger alltid skriver, inte skriva. Säger man skriver så är det dödligt allvar. Det är det ofta för sådana som Göran. De är Människor Som Skriver.
-”Varför skriver du då?”
Frågade han mig sedan.
Ja va fan svarar man på det? Jag sade att jag skrev för att jag tyckte att det var kul, inget annat. Det är ett trevligt tidsfördriv. Någon jävla hobby ska man ju ha och eftersom jag avskyr sport och är totalt ointresserad av allt som innebär att man måste jobba praktiskt med sina händer och kropp så passar en fritid vid en datorskärm rätt så bra. Lägg därtill att jag inte gillar naturen, jag gillar helt enkelt inte att vara ute. Jag gillar att vara inomhus. En tillvaro framför en datorskärm passar mig som handen i handsken.
Göran stod tyst.
-”Varför skriver du då?”
Kände jag att jag var tvungen att fråga honom.
-”För att jag måste!”
Blev svaret.
Därmed bekräftade han vad jag redan hade misstänkt. Göran var ännu en av dessa ”författare” som tog sig själv och det han skrev på blodigaste allvar. Göran är en av alla spröda poeter som engagerar sig i kulturkvällar på stan, som läser upp obegripliga och förvirrade textstycken inför en tyst och lika förvirrad publik i någon mörk källare i en gammal rivningskåk.
Jag hade ingen lust att slösa någon mer tid på honom och sade att jag för tillfället led av en släng av ränndreta och var tvungen att sticka iväg på toaletten.
-”För att jag måste!”

Jag gillar att skriva men jag kommer aldrig att se mig som författare, inte ens som en ”skrivande människa”. Det är en lättsam liten hobby för mig, inget annat. Jag har många läsare och den dagen jag tar mig själv och mitt skrivande på allvar, den dagen kommer jag att mista dem. Det är jag helt övertygande om.
Jag skriver ingen inåtvänd prosa som slår knut på sig själv. Jag använder mig inte av hemmasnickrade, nyskapande beskrivningar, inga nya påhittade ord och liknande som är så populärt idag hos unga lovande författare som nyss har blivit upptäckta.
En känd författare som är så pretentiös så att han nästan faller i trance under radiointervjuerna sade en gång att hans texter ska upplevas som ett milt sommarregn som slår mot en tältduk.
Jojomensan, det lät fint värre det. Mycket riktigt har denna författare knappt några läsare.
Mina texter ska påminna om att stå och vänta på bussen till jobbet i fullt hällregn. Det här är vad du får, roligare än så här blir det inte men livet är rätt så bra i alla fall.
Min ambition är att skriva så lättsamt som möjligt, att få folk att se det lustiga i livet. Att få dem att förstå att allt egentligen bara är en lek som kan vara rätt så kul att leka ibland.
Mina erfarenheter från arbetslivet är ett ständigt återkommande ämne i mina texter. Med undantag av mitt nuvarande jobb så har jag hatat alla mina tidigare jobb. Avskytt dem. Jag förstår idag inte hur jag stod ut i så många år, men det gjorde jag och idag så älskar jag att tänka tillbaka på hur det var. Jag gillar att sjunka in i mig själv och återskapa den känsla av total meningslöshet jag kände.
Jag trodde att jag var helt ensam om att känna på detta vis.

Första gången jag gav upp var jag tjugo år. Då hade jag jobbat i fyra år och kände mig ensammast i världen. Ingenting var värt något, alla hatade mig och det var fyrtiofem år kvar av meningslöst arbete fram tills pensionen.
Jag såg ingen framtid.
Det fanns inget jag ville bli.
Jag vandrade runt på jorden utan att tillföra någonting, utan att ha något värde.
Tänk om jag då hade stött på någon som jag själv. Tänk om någon hade skrivit mina texter för drygt tjugo år sedan. Då hade jag blivit väldigt glad. Då hade jag känt mig lättad för jag hade inte varit ensam.
Så när någon frågar varför jag skriver så kanske det finns ett svar på detta: Jag skriver för den unga kille jag en gång var. Inget annat. Jag vill inte säga något, jag har inget medvetet budskap till någon. Det finns inga som helst konstnärliga ambitioner bakom det jag skriver.
Unga killar och tjejer skriver till mig, de tackar mig. De skriver om sina idiotiska jobb, de skriver att de saknar ambitioner, att de inte vet vad de ska göra med sina liv och att de tänker på mig och mina texter ibland när det känns extra jävligt.
Mina tankar och texter, mina funderingar och upplevelser som finns i mitt huvud, i mitt universum, har blivit en del av deras värld. Min värld, mina tankar finns i deras huvuden. I deras universum.
Det känns fantastiskt!
Så där har vi min lilla anledning till att jag finner glädje i att skriva. Men jag gör det inte för att jag måste, jag gör det bara för att jag tycker det är kul. Det är inget kall, bara en rolig liten grej som jag ägnar mig åt ibland när andan faller på. När solen skiner ute, när det regnar, när det är hett eller när det är kallt. Huvudsaken är att jag har en anledning till att slippa gå ut.

Under lunchen kom Göran fram till mig igen. Jag försökte se sur och avvisande ut men det märkte han aldrig. Han ville nog inte märka det.
Egentligen är det rätt så synd om Göran. Jag tror att han är väldigt ensam. Göran är en sådan där typisk blyg kille som råkade bli över, som lät åren gå och som fastnade i sin gamla roll som klassens tönt. Idag är han medelålders och han hör antagligen de gamla klasskamraternas fördömande kommentarer inne i sitt huvud fortfarande så fort han ska försöka göra något åt sin situation.
Jag har lust att utveckla historien om Göran, frågan är om ni orkar läsa? Jag orkar skriva i alla fall.
Ok! Då kör vi!

Göran är som sagt mycket blyg och tillbakadragen. Han skulle säkert vilja ha kontakt med en kvinna men mig veterligen så har han aldrig haft något förhållande. Han pratar aldrig om kvinnor. Han har varit mitt företag troget i tjugo år och ingen av de gamla trotjänarna kan dra sig till minnes att de har sett honom med någon kvinna.
Alkohol brukar hjälpa mot svår blygsel, så har det varit för mig och så har det varit för många andra män. Inte för Göran. Han tål inte alkohol överhuvudtaget.
För några år sedan bjöd mitt företag på firmafest. De hade abonnerat Harrys i min hemstad och drinkarna var fria. Vi fick dricka så mycket vi orkade vilket vi också gjorde. De flesta fick en trevlig kväll men inte Göran.
Göran stod vi baren och hällde i sig drinkar. Eftersom han inte är en van drinkare så visste han inte riktigt när det var dags att sluta. Vem vet det förresten?
Efter någon timma så var dansgolvet fullt, alla dansade med varandra men inte Göran. Han stod ensam vid baren och fortsatte att dricka. Göran ville nog dansa men han vågade fortfarande inte bjuda upp någon kvinna, trots att han hade hällt i sig imponerande mängder sprit. Alkoholen hjälpte helt enkelt inte.
Göran bestämde sig för att dricka ännu mera. Görans önskan om att en gång i sitt liv få dansa vägde högre än hans överlevnadsinstinkt.
En kvinna vid namn Anna-Karin från kontoret såg Göran stå där ensam vid baren och hälla i sig sprit. Hon tyckte synd om honom. Anna-Karin är känd för att bli en smula tillgänglig under personalfesterna. Ryktet säger att året innan så hade Tjock-Lasse bestigit henne bakom en container utanför företagets gamla festlokal.
Om det är sant vet jag inte men om en sådan som Tjock-Lasse hade fått doppa veken, ja då var chanserna goda för Göran.
-”Ska vi dansa?”
Frågar Anna-Karin.
Göran fattar ingenting. Berusningen är av en sådan grad att konversation är omöjlig. Göran förstår ingenting. Göran stirrar bara oförstående på Anna-Karin.
Göran har kommit in i ett mycket farligt tillstånd av berusning. Hjärnan har stängt av logik och förnuft. Det är bara reptilhjärnan som fortfarande är i funktion. Det är anfall eller flykt. Slagsmål eller parning som gäller.
Men detta märker inte Anna-Karin.
Hon sliter tag i Görans arm och drar upp honom på dansgolvet. Så mycket till dans blev det inte. Göran hänger över Anna-Karin och hon föser omkring honom över dansgolvet så gott hon kan. Göran har hela sitt ansikte intrasslat i Anna-Karins stora burriga hår. Den kvinnliga parfymen tränger in i Görans medvetande, hans hjärna registrerar Anna-Karins mjuka kurviga kropp och gör ett snabbt överslag: Eftersom den inte känner av någon smärta eller hot så måste det vara parning på gång.
Dags att knulla alltså!
Mitt på dansgolvet, mitt under pågående dans så drar Göran ned sina jeans och kalsonger och blottar en ståkuk av imponerande storlek.
Anna-Karin skriker till, puttar Göran ifrån sig och ryggar bakåt. Folk skingras och kvar på dansgolvet står Göran med byxorna nere och kuken uppe.

Det där får Göran höra än idag. Så fort det är någon tilldragelse på gång, så fort några kollegor planerar att gå ut och festa någon fredag efter jobbet så frågar de alltid Göran om han vill följa med.
-”Men försök att inte ta fram kuken denna gången! Ha! Ha!”
Så fort radion börjar spela någon hitlåt i lunchrummet så är det alltid någon lustigkurre som skriker:
-"Ta inte fram kuken nu Göran!"
Som ni förstår så är det synd om Göran. Han är väldigt ensam och inte ens alkoholen kan hjälpa honom. Det enda han har är sin lilla hobby, en hobby som han inte ens är bra på.
Men jag skulle aldrig någonsin kunna säga det till honom. Varför ska man medvetet knäcka en annan människa? Han tycker det är kul att skriva.
Låt Göran få fortsätta med att skriva!

Jag lät honom slå sig ned vid mitt lunchbord. Finns ingen anledning att vara avvisande mot ensamma människor. Ibland får man helt enkelt bjuda till, offra sig. Göran vill som så många andra människor ha någon att prata med då och då och det är helt ok för mig, bara han ger fan i att prata om sitt skrivande.
Jag bestämde mig för att de få gånger jag hedrar vår lunchlokal med ett besök så ska jag sätta mig vid Görans bord.
Där finns det alltid en ledig plats.

5 kommentarer:

Gustav sa...

Jag antar att du inte skriver på beställning, men trots det skulle jag vilja läsa lite mer om Göran, eller någon annan helt ensam människa. Hur är det att vara helt ensam? Hur lever man? Hur blev det som det blev?

åsna sa...

Stackars Göran. Folk får ofta för sig att jag är nån sorts författartyp. "Skriver du?" "Öööh, njä, jag har en blogg som jag tramsar lite i..." "Jaha... Jaa, min syster skriver, förstår du. Hon får sånger till sig!" "Öööh, jaha..." "Ja, och ibland får hon dem till sig på engelska, och hon kan inte ens engelska, så då måste hon slå upp orden hon får till sig!" :-/

Rambergsmannen sa...

Äh, Göran verkar ju hur reko som helst!

Det är väl ingen frisk människa som gillar att dansa eller ämna sig åt andra tuppspel heller för den delen. Att han sedan visar kuken på dansgolvet det lyfter ju vilken firmafest som helst, det är bara att tacksamt ta emot den galenskap som ges i ett för övrigt skittrist liv.

Dessutom kan det faktiskt vara väldigt svårt att vara kompatibel med andra människor, har inte direkt gillat att umgås med folk på min arbetsplats heller.

Megtax sa...

Göran, alla känner vi en Göran. Göran har funnits med oss sedan tidernas bgynnelse och är fortfarande lika autistisk och tillbakadragen som alltid. Förmodligen känner medelsvensson två till tre Göran i genomsnitt.

Det tråkiga är att det naturliga urvalet inte tar hand om dessa mindre begåvade som det var förr i tiden.

Xetrew sa...

Underbar läsning! Tänk att det finns människor som du :-)