tisdag 15 juli 2008

Jag kommer aldrig mer att leka...

När jag var barn så gillade jag att leka med bilar. Jag hade hela rummet fullt med små sportbilar, lastbilar, amerikanare, svenska bilar, parkeringshus, trafikljus och fan och hans mormor. Det där motorintresset dog ut någon gång innan tioårsåldern för idag kan jag inte ens byta däck på bilen. Jag kan tanka och fylla på spolarvätska, det är det enda.
Jag var mycket rädd om mina leksaker. Alla mina bilar ligger i förrådet hemma hos morsan och ser helt oanvända ut, en del ligger t o m kvar i originalkartongerna.
Skulle tro att de är värda en hel del pengar. Men jag skulle aldrig klara av att ta fram dem, än mindre sälja dem trots att jag aldrig mer kommer att leka med dem.
Jag kommer aldrig mer att leka överhuvudtaget.
Jag fantiserar och dagdrömmer mycket, men leker, det gör jag inte längre.
När jag var barn så lekte jag att min cykel var en motorcykel. Idag är jag vuxen och kör bil. När jag kör min bil så är det just en… Bil, och inget annat. Det händer att jag fantiserar om att jag kör en tuff sportbil och att en ung tjugoårig flicka sitter intill mig men det sker alltmer sällan. En sådan fantasi går inte heller att göra så mycket med, den tar fort slut. Jag ser en bild framför mig när jag kör en sportbil, jaha? Jag placerar en vacker ung kvinna i passagerarsätet, trevligt. Sedan då?
Ja, va fan ska jag göra?
Vad gör rika män som får unga, vackra kvinnor med sig i sin sportbil egentligen? Jag skulle ha fått stånd och blivit sugen på att genast åka hem och dricka sprit tillsammans med den fagra kvinnan för att därefter hoppas på att alkoholen skulle ha en gynnsam effekt på hennes sexualdrift. Men rika män med sportbilar är säkert vana, de är härdade. För dem så är det vardag så den där jävla dagdrömmen lyckas jag aldrig utveckla vidare. Den tar slut, ungefär som med livet och drömmarna.
Jag åker i en sportbil, den unga vackra kvinnan vill genast åka hem för hon har trampat i en hundskit, jag släpper av henne och sedan skär bilen ihop.

När det slog mig att jag aldrig mer kommer att leka så var det en annan sak som slog mig: Jag gillade inte att bli vuxen.
Jag trivs inte med vuxenlivet.
När jag var barn så drömde jag aldrig om att bli vuxen. Jag var kluven, jag väntade på att den förbannade skolan skulle vara över men jag ville inte bli äldre. Jag ville bara slippa skolan. Inte gå igenom den.
Jag drömde inte om att bli astronaut eller brandman.
Jag ville vara pojken utan skolplikt som aldrig skulle behöva bli vuxen. En analfabetistisk version av Peter Pan.
En polare till mig sade att han tyckte att det var härligt att bli vuxen för då slapp han skolan och blev äntligen fri. Ingen kunde tvinga honom till något längre.
Fri?
Jag blev då fan inte fri! Jag har ända sedan den dagen jag avtjänade mina nio år blivit tvingad till den ena idiotiska sysslan efter den andra. Jag har spenderat många år på olika företag, färjor, sjukhus och fabriker. Jag har staplat rör, stekt korv, diskat, rensat stuprör, klippt gräsmattor, grävt gravar och bråkat med dumt folk i hela mitt liv. Åtta timmar om dagen i snart trettio år. Tidsmässigt så är det som om jag har spenderat tre år i varje klass genom hela grundskolan. Nästa person som hävdar att man blir fri som vuxen kommer jag att ge en fet smäll.

Nu behöver man ju inte jobba. Det finns en del som anser det och ja, polisen kommer inte och hämtar mig om jag en dag bestämmer mig för att sitta hemma och dra skinn istället för att gå till jobbet.
Men vad får man för liv om man inte jobbar?
Jag har prövat det också. Jag har varit arbetslös några gånger och ja, det var trevligt att slippa jobba. Jag överlevde också. Men vad fick jag för liv? Vad är friheten värd om man inte kan göra något med den?
Jag hade inte råd att resa.
Jag kunde inte köpa den senaste hemelektroniken och bil var inte att tänka på. Träffade jag någon kvinna – vilket hände ytterst sällan – så trasslade jag in mig i den ena lögnen efter den andra som var omöjlig att komma ur med äran och hedern i behåll. Jag ville inte erkänna att jag var arbetslös. Jag brukade drämma till med att jag jobbade med de mest otroliga prylar. Allt ifrån helikopterpilot till journalist. Huvudsaken var att det imponerade.
Jag är nämligen så jävla hjärntvättad så jag anser att människovärdet sitter i arbetet. Utan arbete – inget värde. Och ju tuffare jobb, ju högre värde.
Ja, det är fel. Jag vet det. Men jag kan inte göra något åt den där jävla inställningen och tur är väl det, annars hade jag nog valt att gå direkt från grundskolan till socialen och det var det tillräckligt med ungdomar som gjorde redan på den tiden.
Så inte nog med att jag inte kunde göra något med mitt liv när jag var arbetslös, jag blev även deprimerad. Så det var bara att bita i det sura äpplet och börja söka nya meningslösa arbeten, och sådana finns det många utav. Jag lovar.
Eller vad sägs om skolmåltidsbiträde? Det jobbade jag som under en kort tid efter min sista period av arbetslöshet. Fy för helvete. Eller varför inte bokbindare? Eller truckförare, eller… Ja va fan, minns ni polarn jag skrev om som snackade om vuxenlivet och friheten? Minns ni honom?
Jag tror t o m att jag skrev om honom i ett tidigare inlägg, här närmare bestämt:

Ja, han kände sig så jävla fri efter över tjugo år som svetsare på en fabrik så han släckte svetsen för gott, sade upp sig, tog ett lån och öppnande en affär som säljer allehanda prylar – Prylar som säkert tilltalade honom en gång när han var tonåring och väntade på att bli vuxen och fri.
Nu lever han på sin ungdoms hobbies.
Nu sitter han i sin affär och hoppas på kundtillströmning så att han kanske, någon gång i en avlägsen framtid kan uppleva något som kan liknas frihet innan seniliteten eller något annat otäckt tar honom.
Själv så skulle jag också uppleva en viss frihet om jag fick jobba i en affär, bara man slapp kunderna. Men så går ju inte att resonera. Speciellt inte om man även ska vara ägare till affären. Själva vitsen med att driva en rörelse försvinner liksom då. Min polare måste alltså konfronteras med kunder dagarna i ända. Besvärliga kunder. Fula kunder. Oförskämda kunder och kunder med krav.
Det var den friheten det.

Kanske tar jag och säljer de där gamla leksaksbilarna jag har i morsans källarförråd när jag går i pension. Det är några år dit och då är de antagligen ännu mer värdefulla. Jag kommer som sagt aldrig mer att leka och någon son kommer jag aldrig att få som kommer att ärva dem. Bättre då att sälja dem.
Kanske räcker pengarna till en sportbil. Men ingen ung flicka kommer att vilja åka med mig. Kanske får jag med mig en gammal kärring i min egen ålder. En kärring som vilja följa med mig ut och leka med min nya fina sportbil som det tog ett helt liv att arbeta ihop till. Ett helt liv som har tillbringats i något som vissa kallar frihet.
Jag kommer aldrig mer att leka men jag vet att den frihet som jag kände under sjuttiotalets sommarlov när jag satt ute på mormor och morfars gräsmatta och lekte med mina bilar, den friheten kommer jag aldrig mer att känna.

5 kommentarer:

Rex sa...

Sannerligen en uppåt typ,du.....man blir liksom så inspirerad att leva livet när man läser dina "texter" :-)

Anonym sa...

Vad skönt det är nu när man har blivit vuxen och fri!
HELLBOY

åsna sa...

Gå ut och gunga nån natt när det inte finns några pedofilhysteriska föräldrar på lekplatsen. Det är skoj och nästan som att leka. Man känner sig lite fri då, ända tills man blir sjösjuk.

Galna kocken sa...

Som företagare behöver man inte ägna sig åt vissa kunder, man är inte skyldig att göra affärer med alla. (Så länge man håller sig till lagen, diskriminering, mm).

He he...

pippirull sa...

Det var ett djävla gnällande på dig.
Lek med dig själv, gubbjävel...!!