söndag 31 augusti 2008

Arbetsmarknadsinstitutet.

Arbetsmarknadsinstitut, AMI, tidigare benämning på den arbetslivsinriktade rehabilitering, främst inriktad på arbetssökande med funktionshinder, som bedrivs inom Arbetsförmedlingen lokalt eller regionalt.
AMI ska i första hand stötta och hjälpa sjuka och handikappade människor ut i arbetslivet och till en anställning. AMI ska utvärdera enskilda personers arbetsförmåga och hjälpa dem till en anpassad yrkesutbildning.


Förr så fanns det något som hette AMI, Arbetsmarknadsinstitutet. Det var en förgrening av AMU som var en förkortning på Arbetsmarknadsutbildning. Idag heter det Lernia.
AMI var en institution dit Arbetsförmedlingen skickade de hopplösaste av de hopplösa. Där hamnade arbetslösa människor som hade någon form av fel, handikapp eller sjukdom. Dessa sjukdomar kunde vara alltifrån synnedsättning, epilepsi och ryggbesvär till psykiska sjukdomar och alkoholism. Vissa hamnade där bara för att de var helt omöjliga att placera på arbetsmarknaden. De kategoriserades under rubriken ”psykosocialt handikapp”.
Vid tjugo års ålder hade jag blivit arbetslös och det tog inte lång tid förrän AF fick ögonen på mig. Jag hade haft ett otal anställningar från det att jag var sexton år. Vid arton års ålder så var jag myndig och då var det dags att skriva in sig hos AF. Från den tiden så kom och gick jag som ett barn i huset uppe hos dem. Jag jobbade aldrig längre än högst sex månader hos ett företag, sedan tröttnade jag, brydde mig aldrig om att få vikariatet förlängt och så var det dags att anmäla sig som arbetslös tills jag fick nästa meningslösa jobb som jag tröttnade på innan jag hade tagit min första lunchrast.
AF tröttnade de också. De ansåg att jag borde få lite struktur över mitt arbetsliv. Jag skulle utredas, jag skulle få hjälp med att komma på vad jag ville med mitt liv.
-”Du ska snart fylla tjugo år. De flesta i din ålder går i skolan och utbildar sig. Eller också har de fast anställning. Du har jobbat i fyra år och har stannat elva månader som längst på ett företag.”
Detta fick dem att fundera. Antingen så var det något fel i huvudet på mig eller också visste jag helt enkelt inte vad jag ville bli.
-”Finns det ingenting du vill utbilda dig till?”
Nej, svarade jag och därmed klassades jag som ”psykiskt arbetshandikappad”.
Hade jag svarat ”Jag vet inte”? Så hade man bara ansett att jag var en ung man som inte visste vad han ville bli. Nu visste de att jag inte ville bli något. De förstod att jag inte drömde om att svetsa ihop plåtbitar, jag såg det inte som ett kall att torka pensionärer i röven och mat ville jag absolut inte ägna mig åt att tillaga, jag ville bara äta den.
Arbete var enbart ett nödvändigt ont för mig, inte något nöje.
Det spelade det ingen roll för mig vad jag jobbade med. Allt var lika ointressant.
Jag tyckte helt enkelt inte att det var något roligt att arbeta.
Därför måste det ju vara något psykiskt fel på mig.
De trodde att jag var galen.
Det gjorde ingenting. Det kändes bra. Det kändes som om jag stod över alla andra. Jag tänkte ett varv längre. Jag vågade se meningslösheten. Självbedrägeri var inte min grej. Jag försökte inte övertyga mig själv om något som jag innerst inne visste var tråkigt, dumt och meningslöst.
En snickare har övertygat sig själv om att det är kul att spika plank och hyvla bräder. En ingenjör inbillar sig att det är kul att bygga upp något åt andra.
Nej, det är det inte.
Innerst inne känner alla att det är genomtråkigt och meningslöst. Alla människor vill egentligen hellre ligga och glo på TV och käka pizza istället för att jobba. Problemet är att då blir det inga pengar, ingen lön. Därför ägnar de sig åt självbedrägeri och låtsas att de trivs med sina arbeten. De känner falsk stolthet över sina yrkesprestationer.
-”Se här, vad fint det blev när jag strök färg på den här dörren!”
Jag ville arbeta men enbart för lönens skull, inte för att det var roligt. Inte för att utvecklas, inte för att förverkliga mig själv och allt vad de nu har hittat på för beskrivningar för att få Något ska verka större än vad det är.
Därför blev jag en av de yngsta i Sverige som har skrivits in vid AMI.

Jag placerades på AMI i grannstaden, Trollhättan. De höll med små lägenheter, ettor med ett litet pentry. Hyran var på 600 kr i månaden och drogs på utbildningsbidraget som jag hade blivit beviljad.
Ettorna låg vid ett bostadsområde som kallades ”Viggen”. Det var ökänt. Här bodde enbart ensamstående människor som jobbade på SAAB eller som gick allehanda kurser. Där bodde även en stor mängd renodlade missbrukare samt flyktingar. Socialen placerade under denna period stadens alla snedseglare i dessa smålägenheter.
Det söps något alldeles otroligt. Med tanke på att området vissa helger påminde om en krigszon så var namnet rätt så passande, Viggen, ett gammalt stridsflygplan.
Vissa morgnar så påminde området om en camping på västkusten dagen efter midsommarafton.
Mitt i området fanns det en samlingslokal som hette ”Lustiga Huset”. Där fanns pingisbord, biljardbord och allehanda spel som man kunde låna. Lustiga Huset var inte så lustigt. Oftast så fungerade det som värmestuga åt stans alla fyllon. Folk sov därinne. Folk sket på golvet, de slogs och vandaliserade.
Jag och en bekant som jag nyss hade lärt känna var där en gång. Vi skulle spela pingis. Det gick inte så bra. Det första som mötte oss var ett sönderslaget bord och en stor, färsk skitkorv som låg i ena hörnet och osade.
Vi gick aldrig dit något mer.
Det fanns även en tvättstuga som ingen använde. Där bodde sedan en tid två uteliggare. De såg aggressiva och psyksjuka ut. Dem vågade man inte störa mitt i kvällsmaten. Jag tvättade i handfatet under hela den tid som jag bodde där.
Jag kan inte förstå hur jag klarade av att bo vid detta område. Idag skulle jag inte ens ha vågat sätta min fot där.
Fyllona slogs med somalierna, somalierna langade knark och knarkarna blev med jämna mellanrum heltokiga och tände eld på sina lägenheter i syfte att röka ut de onda andarna. Man hörde brandkår- och polissirener varje natt. En natt hörde jag något som jag senare förstod var en våldtäkt. En man i grannhuset ylade som en varg halva natten.
-”Håll käften! Känner du inte hur mycket jag älskar dig?”
Hörde jag en annan man skrika.
Delirium, psykoser, stölder, misshandel och anala övergrepp.
Mitt i allt detta så placerade man ut människor som i vissa fall led av svår torgskräck och som inte hade lämnat sitt hem på flera år. Där fanns många tragiska människoöden.
Själv så söp jag mer under dessa sex månader som jag bodde där än jag sammanlagt hade gjort under hela mitt korta liv. Om jag hade druckit mycket innan så var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Jag hade bakrus så gott som varje morgon.

Första kursdagen så samlades vi i AMI:s cafeteria.
Kort reflexion över mina kurskamrater: De flesta var i medelåldern och hälften av dem såg ut som fyllesvin och luffare. Den andra hälften var alldeles vanliga människor som såg en aning knäckta ut. Jag var yngst.
Det fanns en kille som var fyra år äldre än mig och honom kom jag att umgås med under hela tiden som jag var inskriven på AMI.
De flesta gick där i fyra veckor, mig höll de kvar där i sex månader.
Vi satt och drack kaffe och bekantade oss med varandra. Samtalen rörde sig mest om problem och mediciner. Mediciner var överhuvudtaget väldigt populärt. Man jämförde doser, bytte piller med varandra och rekommenderade olika läkare.
-”Du ska försöka med Dr Salvarsson. Det brukar aldrig vara några problem med att få det man behöver av honom!”
Första veckan bestod mest av samtal med olika handledare och arbetspsykologer. Vissa fick börja med arbetsträning, andra fick praktik ute hos företagen i närheten. Mig visste de inte vad de skulle göra med. Arbetsträning var det ju ingen större idé med eftersom jag inte hade varit arbetslös så länge. Utbildning satte jag mig bestämt emot. Under de första veckorna blev jag hängande i luften. Jag gick mest omkring och skrotade, fikade och gick på samtal hos någon kurator eller psykolog då och då. För det mesta så fick jag vara ifred. Det var inte så illa.
Det gick en kvinna i min grupp som hetsade upp mig. Hon var i trettioårsåldern och hade nervösa besvär och epilepsi. Hon såg bra ut. Långt mörkt hår, stora bröst och långa ben. Hon såg lite småhärjad och billig ut. Hon hade ofta en framträdande roll i mina pornografiska dagdrömmar. Ibland smet jag in på toaletten och tog en runk.
Det hände att hon fick epileptiska anfall ibland. Hon föll ihop på golvet och låg och skakade och dreglade.
-"Fan, är det ett anfall eller blir hon knullad av Osynliga Mannen?"
Sade en karl som såg ut som en skogshuggare.
-"Ska man ställa sig i kö eller ringa ambulansen?"
Sade en annan man som stod och fingrade sig på kuken.
Dagar som dessa gav mig 520 kr om dagen plus 1 500 kr i månaden i traktamente.
Det var helt ok.

Säg den lycka som varar. Några veckor senare så började min utredning. Först och främst så skulle man kolla upp var jag stod någonstans rent kunskapsmässigt. De ville veta vilken nivå jag stod på om jag nu eventuellt skulle ändra mig och vilja gå någon utbildning.
Det visade sig att när det gällde allmänbildning och språkkunskaper så fick jag mycket höga poäng men när det gällde grundämnena så var det riktigt illa ställt vilket förbryllade dem. Hur kunde det komma sig att jag t ex kände till huvudstäderna i USA:s alla delstater inklusive deras invånarantal, klimatzon, jordmån m.m. samtidigt som jag inte kunde multiplikationstabellen?
Jag kunde skriva långa noveller utan några som helst språkliga fel men kunde inte redogöra för vad ett verb var för något, jag kunde inte ens alfabetet utantill.
I deras omdöme om mig så står det att jag var begåvad men lat. Jag skulle även vilja lägga till ointresserad. Jag var helt enkelt inte intresserad av att lära mig sådant som jag tyckte var ointressant. Den inställningen har jag kvar än idag och det stör mig inte det allra minsta. Jag har aldrig kunnat lära mig något, eller ens försöka lära mig något som jag finner meningslöst och tråkigt.
Det fanns en tid i min ungdom som jag faktiskt försökte. Ok, koncentrera dig nu, det här måste du lära dig! Det gäller din framtid!
Tänkte en liten del av min hjärna. Ånej! Det verkar inget kul minsann. Jag tänker flyta omkring här uppe och fundera på hur balsaträ smakar istället. Tänkte den dominerande delen av hjärnan.
Därför sitter jag här idag med skallen proppfull av fullständigt onödig kunskap.

Man kom fram till att jag behövde ”prepareras” inför kommande arbetsliv, eller eventuellt utbildning. Om jag nu skulle komma på sådana tankar. Vilket jag idag vet att jag aldrig gjorde.
Först och främst så behövde jag kunskaper i matematik. Varför vet jag inte för jag har aldrig någonsin behövt ägna mig åt avancerade ekvationer i mitt yrkesliv och jag har ändå haft många olika anställningar inom de mest skiftande yrkesområden.
-”Ni ska få göra ett litet test. Det är inget prov! Jag vill bara veta hur ni ligger till och om jag kan skippa de mest grundläggande övningarna”.
Sade Frasse, vår matematiklärare. De hade föst ihop ett helt gäng med i ett klassrum.
Det var femtio uppgifter som vi skulle lösa. Jag lämnade in ett blankt papper.
Jag förstod inte ens frågorna.
Frasse hade undrat om han kunde skippa de mest grundläggande övningarna.
Nej, det kunde han inte.
Allt eftersom folk lämnade in sina testprov så förstod en uppgiven Frasse att han skulle bli tvungen att undervisa vuxna människor i enkel lågstadiematematik. Vuxna människor som inte ens var intresserade av att lära sig. Det skulle bli tufft för Frasse.

Svenska åkte jag också på. Svenska är mitt modersmål men ändå så ansåg de tydligen att jag hade bristfälliga kunskaper i detta ädla språk.
Vår lärarinna hette Carina, var kanske högst 25 år och hade formerna på de rätta ställena. Hon satte fantasin i rullning hos de flesta av de manliga deltagarna, inte minst mig. Hon var nyexaminerad från lärarhögskolan och detta var hennes första tjänst. Hon hade kunnat få en bättre start i sitt yrkesliv. En skola som kanske hade haft lite mer motiverade elever, en förskola eller något.
-”Jag tänkte att vi skulle börja med att plocka ut satsdelarna ur några textstycken som jag kommer att dela ut!”
Sade Carina och tittade ut över ett hav av frågande ansikten.
-”Vad är satsdelar?”
Frågade jag.
-”Jag trodde vi skulle börja med läsövningar!”
Sade någon annan och sedan började folk att skrika i munnen på varandra.
-”Visa pattarna!”
Hojatde någon lustigkurre längst bak.
Carina var en mycket trevlig och mjuk ung tjej som verkligen försökte att lära gamla bilarbetare, svetsare och industrimålare att kunna skilja på vokaler och konsonanter. Det gick inte så bra. Jag undrar vad som drev henne?
Hon fick senare en tjänst på Komvux och där kanske eleverna var lite mer motiverade, vad vet jag? Jag hoppas i alla fall att hon till slut fick en klass som uppskattade hennes kunskaper och vilja att lära ut.
Själv så är och förblir jag totalt obildad men jag hade vett på att inte störa lektionerna, jag var aldrig oförskämd mot henne.
Under de två veckorna som jag var tvungen att gå på dessa lektioner så återupptog jag min gamla vana från min skoltid, jag satt och glodde ut genom fönstret och drömde mig bort. Jag lyssnade aldrig, lärde mig aldrig något. Jag drömde mig bort till en värld utan vare sig skolor eller arbetsplatser. Jag drömde om en värld där man inte behövde kunna någonting, inte behövde vara bra på någonting och inte behövde jobba med någonting. En värld och ett liv som bara gick ut på att tillfredsställa sina laster och behov, dygnet runt, år efter år.
Om jag någon gång blir ekonomiskt oberoende så ska jag försöka leva ett sådant liv.

Det fanns två ”arbetsplatser” på AMI, det var två simulerade företag som skulle fungera som träningsplats åt människor som aldrig hade haft ett jobb. Där fanns stämpelklocka, lunchrum, arbetsledare och chef.
Man märkte direkt att det var en bluff eftersom arbetsledaren inte var en svinpäls och chefen var inte en arrogant skitstövel. De var i själva verket arbetspsykologer som skulle utvärdera arbetsinsatsen och vara ett stöd. De var mycket snälla och hjälpsamma. De jobbade ofta mer än de ”anställda”. Halva tiden satt man i lunchrummet och snackade skit. Jag önskar att det hade varit så på arbetsplatserna i verkligheten.
Det fanns två företag på AMI, en mekanisk verkstad och ett kontor.
Med tanke på att jag är den mest otekniska och klantiga person som finns så skulle man kunna tro att jag skulle ha hamnat på kontoret men icke. De satte mig i den mekaniska verkstan.
Jag höll på att driva basen till vansinne. Jag kunde inte ens kapa två metallstavar så de blev lika långa. Jag var rädd för att få metallflisor i händerna, kunde inte skilja mellan en svarv och en pelarborrmaskin och sprang ideligen och tvättade händerna eftersom det var olja överallt.
En vecka senare hamnade jag på kontoret istället.
Där trivdes jag bra. Jag trivdes faktiskt så bra så jag blev kvar där i nästan fem månader. Det var en simulerad arbetsplats men det väl sket jag i. Jag fick ju pengar för att vara där så va fan, pengar som pengar! Skillnaden var att här behövde jag inte jäkta livet ur mig. inga besvärliga basar som gapade och skrek och ingen chef som fjantade omkring och hotade med sparken hela tiden. Hade det varit möjligt att få fast anställning där så hade jag varit kvar än idag, eller åtminstone tills de avvecklade AMI.
Hela dagarna så satt jag vid en skrivmaskin och skrev ut falska fakturor eller sammanfattningar av påhittade företagsmöten. Ibland skrev jag något långt brev till en påhittad kund eller leverantör.
Jag skrev snabbast av alla och de föreslog faktiskt att jag skulle utbilda mig till maskinskrivare.
Det var tur att jag inte gjorde det. Tala om en värdelös utbildning. Idag är det många yngre som inte ens har sett en skrivmaskin, än mindre en riktig kontorist.
Ofta satt jag i lunchrummet och rökte, drack kaffe och snackade skit med de andra deltagarna. Om vi mådde dåligt så behövde vi inte jobba, då fick vi sätta oss i lunchrummet. Jag mådde ofta dåligt, det gjorde vi allihopa. Lunchrummet var alltid alldeles tjockt av rök. Där satt vi och skrattade, tjoade, drog vitsar, snackade knulla och planerade helgens bravader.
Vilken arbetsplats va?
Under flera år så var mitt mål att hitta en sådan arbetsplats i verkligheten. Det gjorde jag aldrig men jag gjorde ett gott försök i alla fall.

Ett halvår var jag på AMI och under den tiden såg jag många nya deltagare komma och gå. Sedan tog det slut. De kom fram till att jag var i behov av en utbildning på en folkhögskola eller en anställning vid Samhall. Jag fick välja vad jag ville göra av mitt liv.
Jag valde utbildningen. Inte för att jag hade någon tanke på att utbilda mig, jag såg det bara som en chans att komma till en ny stad, knyta lite nya kontakter, träffa lite nytt folk.
Det var kö till folkhögskolorna. Jag fick vänta i något år tills jag kom in på en av dem. Detta år tillbringade jag på ännu en arbetsplats som jag avskydde av hela mitt hjärta.
Men till slut så kom jag in på en skola som jag naturligtvis inte blev långvarig på. Om detta kan man läsa om här:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/05/geh-tar-studenten.html

tisdag 26 augusti 2008

TV-nostalgi.

Mina texter bär ofta en underton av ”det var bättre förr”, och ja, för det mesta så var det faktiskt det. Men det finns några undantag, utbudet av TV-program t ex.
Jag är faktiskt så gammal så jag var med när det bara fanns två TV-kanaler, Ettan och Tvåan.
Båda hårt statligt styrda.
Allt var i stort sett förbjudet och censurerat. Ibland så slank det igenom en tv-serie eller en film som råkade vara en smula underhållande. Då blev det ramaskri i pressen dagen efter. Diverse kulturfolk och politiker krävde förbud eller åtminstone någon form av sanering i TV-utbudet. Sådant som var lättsamt och underhållande ansågs vara skadligt.
-”Ska verkligen svenska folket tvingas genomlida sådant här?”
Man trodde på fullaste allvar att folk föredrog filmer av Ingemar Bergman och jazzkonserter – Live från någon alternativ scen i Göteborgs avkrokar.

Hela sjuttiotalet genomled jag svensk TV:s programutbud och det var först under mitten av åttiotalet man kunde skönja en ljusning.
Men sjuttiotalet var ett enda mörker av pekpinneprogram, deprimerande filmer och samhällsprogram som var så politiskt vinklade så det var rent löjligt. Allt i svart-vitt. Det var först under andra halvan av sjuttiotalet som färg-tv:n hade sjunkit så pass i pris så att det kunde bli var mans egendom.
Men ändå så satt man där vid TV:n, kväll efter kväll och glodde på det ena dummare och tråkigare än det andra.
Det fanns inga andra alternativ. Video fanns det ingen, den kom först under åttiotalet och t o m den marknaden försökte man förbjuda. När inte det gick så försökte man styra folket att hyra rätt filmer. Rätt filmer var allt som kom från länder som inte var engelskspråkiga. Helst skulle det vara filmer från t ex Tjeckoslovakien, eller varför inte Italien eller Ryssland, eller Sovjetunionen som det hette då. Frankrike och Finland gick också bra. Och så svenska filmer då förstås, helst Ingemar Bergman.
Alltid denna jävla Ingemar Bergman.
Fel filmer var sådana filmer som folk gillade. Amerikanska filmer var så fel något kunde bli. Innehöll de även underhållningsvåld så var det fullständig katastrof.
De upptäckte att svenskarna inte hyrde rätt filmer, de hyrde fel filmer. Det blev debatt igen. Naturligtvis politiskt styrd. Man ville förbjuda.
Svenskarna ville inte se filmer som behandlade så intressanta ämnen som incest, bigami eller politisk aktivism i någon öststat. Svenskarna ville se påkostade filmer från Hollywood. Hollywood låg i Amerika och det var inte bra.
Därför ville man förbjuda.
Överhuvudtaget så ville man förbjuda allt som var amerikanskt eller underhållande och man lyckades t o m under en period. Eftersom pellejönseriet hade börjat redan då – resultatet kan vi se idag med cykelhjälmar, rökförbud och manlig dagispersonal – så ansågs det på fullaste allvar att tecknade serier var skadligt för barn. Kalle Anka ansågs vara våldsam, för våldsam för svenska barn men det blev inget förbud. Däremot så lyckades man förbjuda Tom & Jerry under en tid (!)

Under sjuttiotalet fanns inte heller internet. Datorer var science fiction. Ingen kunde ens föreställa sig den utvecklingen som vi ser idag.
Därför så satt vi där under sjuttiotalet och led oss igenom ungdomsprogram som hette ”Knuff” och som avhandlade allvarliga ämnen som t ex thinnersniffning. Allt under bästa sändningstid. Barnen ville hellre se tecknad film och ungdomarna ville se amerikanska filmer som var spännande och underhållande.
Det fick de inte.
Men program som ”Knuff” gav dem i alla fall tips och inspiration till thinnersniffande. Om de inte kände till droger innan så gjorde de det efter en kväll vid TV:n under sjuttiotalet.
Dessa TV-program skulle avskräcka ungdomarna men det blev snarare tvärtom, de upplyste och lockade dem. Ju mer man upplyste om farorna, ju mer sniffade ungarna. En thinnervåg formligen sköljde över Sverige och den dämpades inte förrän debatten lugnade ned sig.
Det är så ungdomar fungerar.
Hade det funnits en svensk serieversion av Karl-Alfred som blev omtöcknad och svårt hjärnskadad av spenat istället för att få muskler så hade vi haft världens hälsosammaste ungdomar. De hade vräkt i sig spenat.

Under sjuttiotalet så ägnade man sig ofta åt något som kallades ”TV-kväll”. Ett avsomnat ord idag. Men inte då. Det fanns som sagt inte så många andra alternativ.
TV-kvällarna inföll oftast under helgerna.
En vanlig helgkväll med svensk TV innehöll ofta någon färglös TV-serie. Till skillnad från filmerna så var serierna amerikanska. Dock inte för våldsamma och underhållande.
På fredagskvällen sände man amerikanska deckare och det var en stor händelse. Jag minns en deckare som hette ”Rockford tar över”. Den handlade om en fåntratt med stor fyrkantig haka och högt uppdragna gabardinbyxor. Till det bar han… Boots!
Det fanns en – om möjligt – ännu sämre deckare som hette ”Baretta”. Baretta var en liten fjant som sprang omkring i knarkarkvartar med en kortpipig revolver och levde jävel dagarna i ända. Det var i stort sett hela handlingen.
Det pinsamma var inte programmen i sig själva, det pinsamma var att vi såg på skiten. Vi tyckte det var bra.
Hade man tur så kunde det vara långfilm en lördagskväll och hade man ännu större tur så var den inte bulgarisk eller italiensk.
Med tanke på att de faktiskt, på fullaste allvar sände ”Ebberöds bank” från 1945 på nyårsaftonen 1979 så blev lyckan total när man tittade i TV-tablån och upptäckte att kvällens film var amerikansk, och inte nog med det, den var från samma årtionde!
Långfilm förresten, där har vi ännu ett avsomnat ord. Vem säger ”långfilm” idag? Det är kanske inte riktigt lika passé som ”poporkester” men spelar i samma liga som ”kassettbandspelare” och ”fingerpulla”.

Någon gång runt 1986-87 började det hända saker. Vi fick satellit-TV! Vi fick flera kanaler! Det var något alldeles oerhört. Regeringen, vår kära regering, försökte naturligtvis stoppa detta men utan resultat. Det sändes från satellit, inte från svensk mark så det gick inte att förbjuda. Annars hade de garanterat gjort det.
De första kanalerna var rena skiten. Jag minns en som hette Sky-Channel. Den sände mest trams. Musikvideos och larviga svartvita gamla amerikanska TV-serier. ”Mr Ed” minns jag en serie som hette och som handlade om en talande häst. Lustigt värre.
Mitt dåvarande bostadsbolag tillhandahöll även en rysk, eller sovjetisk propaganda-kanal. Den ingick i den tidens basutbud.
Denna TV-kanal sände enbart gamla långfilmer som handlade om arbete. Det handlade om unga män som fick jobb på någon fabrik, som arbetade sig upp och som till slut blev valda till månadens arbetare.
Det handlade om soldater som drog ut i krig för fosterlandet, som sköt massor av tyskar, kom hem, fick medalj och jobb på fabriken som belöning. När de hade jobbat riktigt jävla hårt i några år så fick de äntligen knulla en fin sovjetisk flicka på någon äng i solnedgången. Ofta var det en dotter till någon hög partimedlem. För dramatikens skulle så blev fadern arg en stund men när han upptäckte vilken sjustusan till arbetare som hans dotter hade valt att ge sin förmodade mödom till så blev fadern glad igen och så var allting bra.
Filmerna slutade ofta med pampiga körer, orkestermusik och bilder på hårt arbetande människor.
Budskapet i dessa filmer var: Det är roligt att arbeta.
Jämt.
De där filmerna gav mig alltid rysningar och obehagskänslor.

Sedan rasade det på. Utvecklingen gick inte att stoppa. Vi fick TV-3 som sändes från London. Vi fick betalkanaler. Filmkanaler som enbart sände nya filmer, ofta amerikanska. Fantastiskt! Jag vill minnas att de hette Film-Net, TV-1000 och SF-Succé.
1991 kom Fyran, som var en svensk, marksänd reklamfinansierad kanal. Vem hade kunnat tro detta under sjuttiotalet? Vi fick även en femte kanal, i dag heter den kort och gott Femman men då hette den Nordic.
Jag fick inte in den, min TV var för gammal. En Saba från sjuttiotalet i träfanér. På sidan satt kanalväljaren i form av en ratt. Ljudet försvann ibland men skickade man bara på den en rejäl smäll så kom det tillbaka en stund.
Men Trean och Fyran fick jag in!
Fyran var rena skiten de första åren. Det var klantigt och amatörmässigt. De skärpte till sig, även om det tog tid. Jag minns att efter något år så försökte de locka tittare med att sända något som kallades ”sensuellt” som avslutning varje natt.
Detta fick svenska folket att sitta vakna halva nätterna. De förväntade sig sex och snusk. Istället fick de se vågor som slog mot stenhällar och svettiga karlar i bar överkropp som bilade upp asfalttrottoarer och cementgolv. Det var kort och gott enkel symbolik som kanske kunde få söndagskolefröknar att bli lite fuktiga i ylletrosorna. Dock inte svenska karlar som hade förväntat sig något helt annat.
-”Va fan, jag ville ju se porr. Riktig porr. Hårdporr!”
Som en medelålders och mycket trött arbetskamrat deklarerade högljutt under frukosten på min dåvarande arbetsplats.
Det kunde han glömma.
Idag däremot kan man faktiskt titta på riktig porr i sin TV, om man nu vill det. Det ville inte jag men jag fick det ändå.
För några år sedan så abonnerade jag på TV-1000. Det var ett stort misstag. Jag ville kolla på film under helgerna men då sände de mest sport och porrfilmer. Det intresserade mig föga.
En sen lördagskväll fick jag med mig en kvinna hem från krogen. Så fort vi kom in i lägenheten så slog vi oss ned i min vardagssoffa. Jag hoppades på lite gosi-gos.
Jag hade stånd.
-”Kanske något bra på TV:n?”
Sade jag i brist på något annat och knäppte på TV-1000.
Hela min 32-tumsskärm fylldes av en storkukad mongol i klassisk folkdräkt och hårpiska som fick sitt livs sugjobb.
Inte bra.
Det blev inget den natten. Hon reste sig direkt och lämnade mig. Hon trodde antagligen att jag var en sexgalning som bara hade en sak i huvudet, vilket jag i och för sig hade. Men det är ju aldrig bra om det blir för uppenbart.

Det är mycket skit på TV idag också, det erkänner jag. Men idag så finns det alternativ. Sänder de sport, IDOL-2008, idiotiska dansprogram och liknande så kan man byta till en annan kanal. Man får kanske hoppa runt lite men till slut så finner man en kanal som visar en hyggligt bra film. Så var det inte för tjugo-trettio år sedan. Det var hopplöst. Det fanns inget alternativ förutom att stänga av skiten. Vilket man aldrig gjorde för det fanns inget annat att göra.
Idag är det t ex tisdag och jag har hittat två filmer, en på Trean och en på Sexan. Verkar sevärda båda två. En jävla tisdag!
Under sjuttiotalet så fick man vara glad om de visade en film en lördagskväll.
Jag noterar att Ettan och Tvåan bara visar skit. Det är som vanligt alltså. Där har inte mycket ändrat sig.

Jag noterar även att båda filmerna som de sänder ikväll är repriser. Jag har sett dem tidigare. Det kanske inte är så mycket som har ändrat sig överhuvudtaget?

söndag 24 augusti 2008

Italienska sedvänjor.

Jag gjorde en liten lustig iakttagelse under min senaste semesterresa till Italien och det var att många italienska män tog sig på kuken.
Nu menar jag inte att de stod som dreglande idioter i gathörnen med händerna nedkörda i sina byxor. Inte heller fingrade de sig lite frånvarande i skrevet då och då. Nej, de kunde stå i grupper och livligt diskutera något, vilt gestikulerande och helt plötsligt förde någon av männen ned handen och tog ett rejält tag om kuken.
Sedan fortsatte diskussionen och så var det någon annan som tog sig på kuken. Helt öppet. De dolde det liksom inte.
Jag tror inte de kliade sig. Inte heller så tror jag att de diskuterade och jämförde sina underliv. Min teori är helt enkelt att de underströk något med att ta sig på kuken. I Sverige använder vi oss av en annan symbolik.
-”Så det så!”
Och så slår man knytnäven i handflatan.
I Italien så tar de sig på kuken istället.
Notera nu gärna att detta bara är min högst personliga teori. Det behöver inte vara så, men jag kan inte komma på någon annan förklaring till detta underliga beteende.

Ibland så pekade de även på kuken när de stod och babblade om något. Det var inte lika vanligt men det förekom det också.
Undrar vad den gesten betydde?
Kuken har alltid rätt?
Kuken ligger fel?
Jag har pekat på min kuk offentligt en enda gång i mitt liv. Det var en gång för många år sedan när jag var på en finare fest och råkade blanda alkohol med min medicin. Jag blev mycket omtöcknad och förvirrad, blev pissnödig och kände att jag måste informera de andra lite diskret om att jag måste uppsöka toaletten. Jag minns att jag gick över en stor golvyta, pekade mot mitt skrev och nickade leende mot alla jag mötte.
Det kändes som en mycket bra idé just då.
Enligt min senaste socialantropologiska forskning så gick det ungefär en kukpekning på fem rejäla kuktagningar i Italien.
Med tanke på att italienare älskar att, umgås, diskutera och debattera allt möjligt hela dagarna, så måste det bli en hel del grepp om kukar. Tanken svindlar. Miljontals händer i skreven varje dag. Som tur var så körde de aldrig ned handen i byxorna. Annars hade det ju varit lite smått ohygieniskt så att säga.

Jag informerade Janne om denna märkliga italienska sedvana. Han trodde mig inte till en början.
-”Men va fan, gå ut och se själv!”
Ett par timmar senare kom han tillbaka. Han hade varit och fikat vid ett litet lokalt köpcentrum.
-”Fan, det stämmer! Under en timma så såg jag tre karlar som tog sig på kuken helt öppet!”
Det blev lite av en sport för oss att sitta och hålla räkningen på hur många vi såg som tog sig på kuken.
-”En till!”
Skrek vi när vi såg någon som förde handen mot skrevet för att understryka något, eller va fan det nu betydde?
En dag var vi inne i Rom. Vi satt och drack öl på en uteservering och vi noterade samma beteende här som i Terracina. Var och varannan karl hade svårt för att hålla händerna borta från sina skrev när de diskuterade.
En familj gick förbi oss, på andra sidan gatan. Vi hörde inte vad de sade men mannen tog ett rejält nappatag om kuken.
-”Såg du! Han tog sig på kuken!”
Hojtade Janne högt. Han var redan packad. Han låg lite före mig.
Mannen i familjen tittade besvärat på oss och ökade farten. De var inte italienare. Troligtvis skandinaver vars fader kanske hade fått lite tillfällig klåda i skrevet.
Han lär nog tänka sig för nästa gång han känner för att klia sig på kuken när han vandrar på gatorna i Rom. Som barn skulle han ha lyssnat på sin mor när hon kom på honom med att klia sig i skrevet i Konsums kassakö.
-”Men Rune, du får inte ta dig där när du är ute bland folk! Tänk om någon ser dig!”

Jomen Rune. Vi såg dig allt!

Sista dagen på semestern...

Jaha, i morgon börjar jag jobba igen. Semestern är över. Jättekul. Hipp, hipp, fy fan!
Det har gått fort. Det känns som om det bara var några dagar sedan jag satt här och skrev om vad skönt det kändes att semestern hade börjat. Jag skrev om tidiga morgnar med starkt kaffe vid datorn och rökpauser ute på balkongen i den tidiga morgonsolen.
Men nu är det över. Nu är det slut.
Jag har mycket arbete framöver. Dels så har jag schemalagd arbetstid varannan helg och dels så vet jag att jag kommer att få mycket extrajobb de resterande helgerna. Mycket övertid alltså. Det gör inte så mycket för jag vet oftast inte vad jag ska göra under helgerna när jag är ledig.
Vad gör egentligen vuxna människor när de är lediga?
Det där har jag funderat på länge faktiskt. Oavsett om man lever helt ensam, har särbo eller familj – vad gör alla människor under sin lediga tid?
Jag själv t ex, jag lever ensam. Jag har en flickvän så man skulle kanske kunna kalla mig för särbo. Ok, vi kallar mig för särbo! Men vad ska t ex en medelålders kille som är särbo göra med sin lediga tid? Vad gör jag?
Tja… Jag gillar att resa. Men det kan man ju inte göra så fort man blir ledig. Jag gillar att läsa men det är ju sådant som man bara gör. Det kan knappast kallas för hobby.
Ibland umgås jag med min flickvän och då brukar vi göra… Ja va fan gör vi? Tittar på film, äter och tja, äter ännu mer. Ibland tar vi en tur med bilen, ibland åker vi till något köpcentrum och någon enstaka gång åker vi till någon annan stad och tar in på hotell under helgen.
Det händer att jag går ut på stan och fikar med någon kompis ibland också.

Jag är morgonpigg, det har jag nämnt tidigare. Jag älskar att gå upp tidigt under helgmorgnarna och sätta mig vid min dator och skriva. Men det kan knappast heller kallas för någon hobby. Det är fin kvalitetstid för mig, det är det. Men jag uträttar inget av värde, det kommer inte att mynna ut i någonting. Jag bygger inte upp något bestående åt några efterlevande. Det finns inget värde i det.
Man skulle kunna säga att jag har svikit Gud. Han gav mig en väl fungerande hjärna (nåja, den funkar så länge jag tar min medicin) och en god hälsa. Det måste ha funnits någon mening med det. Han ville nog att jag skulle göra honom stolt på något vis. Men istället svek jag honom.
Det är i alla fall så det känns och så har jag känt det länge nu.
Jag lever ett bra liv. Jag har fått det mycket gott. Jag är tacksam över det. Men har jag så jävla kul egentligen?
Mitt liv ”rockar” helt enkelt inte, som jag skulle ha sagt för tjugo år sedan.
Jag försöker ibland. Jag häller i mig en flaska sprit och så slutar det i kaos. Flickvänner slänger hårda föremål på mig, kompisar skäller ut mig och själv så vet jag knappt vad som är upp eller ned.
Var det detta jag drömde om när jag satt och sov under lektionerna i skolan?

Om jag hade varit gift, haft ett helt koppel med ungar och en stor villa. Hade jag haft det roligare då? Som villaägare så måste man vara händig, man måste kunna reparera saker och ting. Takpannor ska bytas ut, stuprör ska rensas och verandor ska byggas.
Jag skulle aldrig orka lära mig något sådant, än mindre utföra det.
Jag känner mig själv, jag skulle ställa till det för mig inom en månad. Antagligen skulle jag av ren leda supa mig full på en helt galen tid och skämma ut mig inför hela kvarteret. Eller också kanske jag skulle bygga en bomb ute i garaget.
Eller stollerunka dagarna i ända tills lånen på huset förföll.
Eller…
Låt oss testa för en stund!
Ponera nu att jag skulle kunna knäppa med fingrarna och vips! Nu är jag helt plötsligt fader till tre ungar, bor i hårt belånad villa och har en grinig kärring som hela tiden jagar mig så fort jag kommer hem från mitt tråkiga arbete.
-”När i helvete ska du egentligen klippa gräset?”
Ja, när ska jag göra det egentligen? Jag har ju för fan jobbat mina åtta timmar! Ska jag åka på övertid så fort jag kommer hem?
Sådan inställning kan man inte ha som familjefar och villaägare, det begriper vem som helst. Men sådan inställning har jag. Så fungerar jag.
Nu är det tidig lördagsmorgon, jag är ledig och ser fram emot att sätta mig och skriva vid datorn med en kopp rykande hett kaffe.
Hinner knappt sätta mig förrän jag blir anfallen av en unge som skriker mig i örat. Det är något om ett jävla TV-spel, att det är rea och att jag har lovat honom att följa med till affären just idag och köpa ett visst specifikt TV-spel. Antagligen ett spel som innehåller både detonationer och kulsprutesmatter och som kommer att förstärkas av den nya surroundanläggningen som min fru tvingade mig att köpa på kredit förra månaden.
Det verkar ju lovande. Trevligt värre.
-”Du lovade! Kan vi inte åka någon gång? Nu! Nu! Nu!”
Samtidigt så kommer den yngsta ungen kravlande, hon som inte har lärt sig att gå ännu. Hon klämmer sig in under skrivbordet, trasslar in sig i kablarna, försöker att komma loss och sliter loss både kablar och hela kontaktinsatsen från väggen. Därmed så ligger bredbandsuppkopplingen nere för ett bra tag framöver.
Det var den lördagsmorgonen det.
En morgon, ett liv, ett helvete.

Under förmiddagen sitter jag vid köksbordet och försöker att koppla av med en kopp kaffe och en cigg – en cigg som jag enbart får röka under fläkten, i mitt eget hus.
Slänger en blick ut genom fönstret och upptäcker två personer som är på väg uppför min trappa. En mycket ung kvinna och man. Det ser ut som en gatflicka och en knarkare.
-”Helvetes jävlar! Öppna inte dörren! Problem på gång!”
Skriker jag åt min fru.
-”Var inte löjlig. Det är ju bara Felicia med sin nya pojkvän!”
Det tar en stund för mig att koppla att Felicia är min äldsta dotter. Jag vet inte hur mycket pengar och hur många timmar av min dyra fritid som jag har lagt ned på henne, och så slutar det på detta viset. En dotter som klär sig som en sköka och som drar hem någon som verkar bo i ett grovsoprum.
Felicia presenterar sin nya pojkvän som ”Mange”. Mange ser ut som en kille som borde stå med på smittskyddsinstitutets lista över farsoter som kan drabba landet, strax under mjältbrandsvirus.
Nu har han drabbat min dotter.
Jag går ned i mitt garage och väger min nya rekylfria hammare i handen – varför jag nu har köpt den? – och funderar på att testa hammarens slagkraftighet mot Manges huvud. Dessvärre har jag inte tid att sitta av några år på kåken för mord, jag har ju två andra ungar som jag måste försörja, plus en fet fru som bestämt vägrar att arbeta.
En förmiddag, ett liv, ett helvete.

Under eftermiddagen är jag ute i trädgården. Jag står där. Bara står. Kommer mig inte för med något annat. I handen har jag en verktygslåda, det var visst något som var tvunget att repareras men jag vet inte hur man gör.
Så jag står där och väntar på att tiden ska gå så att jag får komma in igen.
Avlopp svämmar över. Panel lossnar, kortslutning i elskåpet och gräset, det bara växer och växer.
En eftermiddag, ett liv, ett helvete.

På kvällen funderar jag på att beställa pizza och ringa till min flickvän och be henne komma över. Vilken flickvän förresten? Jag är ju gift med en kärring som är lika gammal och ful som jag själv!
Det är lördag och det slår mig att jag är tvungen att ha sex med henne, en fet kvinna, min fru. Jag har haft sex med samma kärring i över tjugo år!
Nä, jag kommer aldrig att kunna mobilisera något som ens liknar ett stånd. Helt omöjligt. Som tur är så finns det ju potenshöjare.
Jag går genast iväg till kylskåpet för att hämta en helflaska brännvin.
Nu ska jag dricka hejdlöst!
En rejäl lördagsfylla är ju inte så dumt trots allt och fylleknull är ju alltid ett fylleknull, även om det är med en fet fru.
-”Var är spriten?”
Undrar jag samtidigt som jag glor in i ett kylskåp som enbart verkar innehålla mat och blandsaft. -”Sprit? Har du blivit galen? I den här familjen nyttjar vi inte alkohol! Det vet du ju!”
En lördagskväll, ett liv, ett helvete.

En timma senare ligger jag i den äkta sängen tillsammans med min fru. Jag ligger ovanpå henne och försöker flåsande och med stor möda att föra in en halvslak kuk. Det är helt omöjligt. Jag trycker på men den viker sig hela tiden.
Gode gud, det här händer inte mig!
Tänker jag.
Jag ger upp, kliver ur sängen och ställer mig och tittar ut genom fönstret. Jag ser ut över villaområdet. I vartenda sovrum utspelar sig samma scen. Det är krossade förhoppningar, räntehöjningar, rädsla för permitteringar och slaka kukar. Jag måste fly.
Och så gör jag det. Jag knäpper med fingrarna och Vips! Nu är jag…

…Tillbaka till mitt gamla liv igen!
Jag har det bra. Jag är frisk. Jag har ett jobb. Jag har en flickvän och några vänner. Jag borde vara tacksam. Jag försöker att vara tacksam.
Men vissa dagar känns det svårt.
-”Du har kommit upp i en ålder när vissa saker gärna vill komma ikapp.”
Sade min läkare till mig för ett par år sedan.
Hon hade rätt.
Men det är inte gamla synder som har hunnit ikapp mig, det är alla drömmar jag hade.
När jag var ung så sköt jag upp alla mina drömmar. Jag hade tiden på mig, det kändes så. Nästa år, då jävlar!
Nu har jag varvat allt mina drömmar. Nu är det för sent. Nu slår de mig i bakhuvudet istället.
De har kommit ikapp mig bakvägen.
Det är natt när jag sitter och skriver detta. Jag brukar aldrig vara uppe sent på nätterna. Det är inget bra tecken. Jag tror att jag håller på att bli dålig igen. Som tur är har jag tid hos min läkare nästa vecka.
Min medicin är bra, den hjälper. Men periodvis så måste jag öka dosen en smula. Då brukar det lugna ned sig. Det gäller bara att mota Olle i grind i rätt tid.
Men va fan, jag lade nyss in en pizza, en Big One Classic i micron så det finns hopp.
Klockan är två på natten, det har blivit söndag. Sista dagen på semestern. Dags för pizza!

Klart slut. Over and out!
/GeHå.

lördag 23 augusti 2008

Poolsnack.

Jag och polarn Janne satt vid poolen vid vårt hotell under vår senaste resa och snackade skit. Vi var halvfulla och snackade om sådant som män gör när de är ensamma, när inga kvinnor är i närheten.
-”Jag har slickat mycket fitta i mina dar!”
Sade Janne och så var diskussionen igång. Det handlade om det gamla vanliga; kvinnor man hade haft sex med, kvinnor man ville ha sex med och framför allt: Kvinnor man borde ha fått sex med, om det nu hade funnits någon rättvisa i världen. Vilket det sällan finns.

Jag noterade en familj som hade slagit sig ned intill oss.
De var fula. Mycket fula. Jag utgick ifrån att de var brittiska. De var sådär blekfeta och rosafnasiga i hyn som är så typiskt för britter. Lägg därtill att mannen i familjen inte hade några framtänder.
De var feta allihop men kvinnan var fetast. Detta kompenserade hon genom att ha klämt in allt rosaflammigt späck i en minimal bikini – en bikini som hade gjort sig utmärkt på en vacker, artonårig flicka. Nu satt den på en fet fyrtioårig kärring som såg ut att heta Sheila Syltmacka från Socialsfallshampton.
Ungen, som kanske var åtta-nio år var ohyggligt ful. Fräknar, illrött hår och kritvit hud. Som om detta inte räckte så såg han elak ut.
Jag ville genast avliva det lilla kräket.
Hade ungen varit en karaktär i en roman av Charles Dickens så hade man med största sannolikhet burit namnet Clodwig eller Thybaldt. Då förstår ni själva.
Döm om min förvåning när jag hörde att de talade svenska. De var svenskar!
De fascinerade mig på något vis.
Janne babblade på om gamla erövringar. Det var slick och sug för hela slanten.
-”Men va fan! Du lyssnar ju inte!”
Nä, det gjorde jag inte. Jag lyssnade på Blekfeta Familjen.
Tydligen var det som så att de skulle på utflykt till Rom dagen därpå och där skulle de bl a besöka Vatikanstaten och Peterskyrkan. Det tyckte lille fule Thybaldt inte om.
-”Mamma, kommer Påven att vara där? Måste jag ta honom i hand? Vad gör man egentligen där? Det verkar tråkigt!”
Thybaldt ansatte föräldrarna med frågor hela tiden. Fadern var en smula irriterade och föreslog att lille Thybaldt skulle ta sig ett dopp i poolen, läs: Gå och dränka sig kanske?
Nej, Thybaldt ville inte bada, han fortsatte med att tjata på föräldrarna.

Nu hade även Janne börjat intressera sig för Blekfeta Familjen. Han lyssnade uppmärksamt på Thybaldts tjat om påvar och kyrkor.
-”Nä, nu ska jag gå upp på rummet och vila mig. Känner mig lite trött!”
Sade Thybaldts blekfeta far utan framtänder.
Det var med stor möda han reste sig. Han tog hjälp av ett parasoll, hävde sig upp och rasade ihop över ett bord så askfat och drinkglas flög i backen. Han var full. Jättefull.
-”Hä! Hä! Hä!”
Skrattade Janne.
-”Karln är ju dyngrak! Lite trött, jo jag tackar jag!”
Tydligen så berodde inte avsaknaden av framtänder på dålig munhygien, snarare hade nog ett antal trottoarer och golv flugit upp och slagit honom i ansiktet några gånger för mycket under hans livstid.
Nu var det bara modern och lille Thybaldt kvar.
-”Nä, nu ska jag gå bort till cafeterian och köpa mig något att äta. Vänta här!”
Sade modern som tydligen kände för att skicka in ytterligare några kilo socker och fett i sitt blodomlopp. Hon hade visserligen smäckt i sig en påse muffins och en massa läsk men det var ju över en kvart sedan så va fan, är det semester så är det.

Nu var lille Thybaldt ensam kvar och Janne såg sin chans.
-”Jag hörde att du undrade vad man gör i Peterkyrkan, eller hur”?
-”Jaa…”
Svarade Thybaldt.
-”Då ska du lyssna på mig för jag är katolik och har varit där flera gånger. Jag känner t o m Påven!”
Sedan så började Janne att förklara hur man skulle bära sig åt när man steg in i Peterskyrkan. Lite vett och etikett på Jannes vis skulle man kunna säga. Thybaldt lyssnade spänt.
-”När du kommer in i kyrkan så kommer du att få se en stor statyett av Jungfru Maria. Henne måste du visa stor vördnad. Är du med?"
Thybaldt nickade.
-”Alla romare visar henne stor vördnad och visst vill du väl vara en riktig romare med sköld och stort fint svärd?”
Det ville verkligen lille Thybaldt.
-”Då ska du lyssna noga. Det första du ska göra är att gå fram till Jungfru Maria och kyssa båda hennes bröst, först det högra, sedan det vänstra. Kommer du ihåg det?"
Thybaldt nickade och sade att det skulle han komma ihåg. Tänk, att få vara en romare med stort tufft svärd!
-”Sedan ska du ta tag om hennes höfter och slicka hennes sköte, nerifrån och upp. Vet du vad ett sköte är?"
Det visste Thybaldt men han såg en smula äcklad ut. Det verkade inget trevligt alls. Måste han verkligen det?
-”Ja, för du vill väl vara en äkta romare? Tänk va, svärd och grejer! Det kommer du att få när du lämnar kyrkan.”
Thybaldt såg salig ut. Han kunde se sig själv med ett stort fint svärd i handen, sköld och hjälm på huvudet. Så jävla coolt! Polarna där hemma i White Trashmåla skulle inte tro sina ögon. Han skulle bli Kungen i lekparken. Ingen skulle jävlas med honom något mer!
Janne hade kommit upp i varv.
-”Och ska du vara helt säker på att få ditt svärd så ska du som avslutning spotta Jungru Maria i ansiktet. Då har du visat din vördnad extra mycket och denna vördnadsbetygelse är det t o m få äkta romare som känner till. Du kommer att göra succé!”
Sedan så sade Janne att detta skulle vara en hemlis mellan honom och Thybaldt.
-”Säg inget till mamma och pappa! Låt det bli en överraskning för dem att du kan så mycket!”
Det lovade Thybaldt dyrt och heligt.
Sedan så satt Thybaldt tyst för sig själv och log. Han drömde om kommande svärd och bataljer med sina plågoandar där hemma i sandlådan. Vänta bara, snart skulle de jävlarna få!

Dagen därpå så åkte jag och Janne hem till Sverige. Jag undrar verkligen hur det gick för Thybaldt där borta i Peterskyrkan?
Jag håller tummarna för att Thybaldt höll sitt löfte, att han inte sade något till sin far och mor. Jag hoppas att han gjorde sitt bästa för att bli en äkta romare. En romare med svärd och allt.
Tänk vilken kul avslutning på semestern det skulle bli.
Särskilt för Thybaldts föräldrar.
Ett fint reseminne att ta med sig hem till Sverige.

torsdag 21 augusti 2008

Bilder från Italienresan!

Ok, nu har jag lagt upp bilder från min senaste resa till Italien. De ligger naturligtvis på min fotoblogg:
http://gehasfotoblogg.blogspot.com/2008/08/italien-2008.html
Välkomna dit!

Italien var ett fantastiskt vackert land och Rom var en positiv överraskning. Maten var fantastisk, vädret var härligt och städerna oerhört vackra. Men mitt häftigaste minne, det är trots allt när jag en varm natt låg och flöt i Medelhavet under fullmånen. Jag är tacksam över att jag får vara med om så fantastiska ting i mitt liv. Det är det inte alla som får.

Nu ska jag börja planera för kommande resor. Vet inte riktigt vad jag ska satsa på rikigt, några förslag kanske?
Men jag funderar faktiskt på att bjuda min flickvän på en resa till Österrike nästa sommar. Hon vill av någon anledning dit och ja, jag har kollat lite och det verkar trevligt! Salzburg eller Bad Gastein verkar sanslöst vackert!
Perth, Windhoek och Las Vegas är ju också städer jag drömmer om att se men de får nog vänta i ett par år till. De kräven en hel del planering så att säga.
Men vi får se vad det blir framöver! Under vintern så kommer det i alla fall att bli ett par kortresor, Kiel, Tallinn och liknande. Det är kul det också!

onsdag 20 augusti 2008

Jag är tillbaka!

Hejsan! Kul att se att man är efterlängtad!
Just nu måste jag ägna mig åt lite seriöst flickvänsumgänge (har ju varit borta i över en vecka!) så ikväll blir det filmkväll, pizza och gosi-gos. Men i morgon eller övermorgon så återkommer jag med nya foton m.m. från min senaste resa.
Vi syns.
Hej så länge!

Mvh
GeHå!

söndag 10 augusti 2008

Åker till Italien.

Jaha, om ett par timmar påbörjar jag min resa till Italien. Kommer tillbaka om en dryg vecka. Ha det så bra!
Hej då!

/GeHå

Vem sänkte volymen?

Jag får sämre och sämre hörsel. I början så märkte jag inte så mycket av det. Jag minns att jag började reta mig på att det var så dåligt ljud på alla svenska filmer, jag fick alltid slå på textfunktionen. Gick det inte att texta så fick jag ha på så högt ljud så att TV:n nästan hoppade ur stativet.
-"Va fan, det hörs ju ända ut i trappuppgången när du tittar på film!"
Sade min flickvän till mig för ett tag sedan.
Min flickvän tycker att jag är en smula nonchalant, jag - som det heter - satsar inte riktigt på förhållandet. Jag ser henne inte.
Det är inte sant. Jag hör henne inte.
Innan jag förstod att jag hade börjat höra dåligt så retade jag mig på att alla mina medarbetare talade så otydligt.
-"Sluta mumla så förbannat!"
För det är det som är det underliga, jag hör fortfarande, det är bara det att allt har blivit otydligare. Ett mummel helt enkelt. Men det är fortfarande samma volym, bara så jävla otydligt. Så upplever jag det i alla fall.
Extra illa är det när jag ska tala i telefon. På vänsterörat hör jag extra dåligt men det är bara det örat jag kan använda när jag talar i telefon. Jag kan inte trycka telefonen mot andra örat. Helt omöjligt. Det känns bara konstigt. Det blir helt fel.
-"Nä, jag hör fan inte ett ord av vad du säger. Måste vara radioskugga."
Säger jag och lägger på mitt i en mening.
Ibland gissar jag på vad folk säger. När min chef ringer till mig vill jag ogärna be henne att upprepa sig fyra gånger. Därför chansar jag på att hon säger till mig att komma till kontoret, beställa material, tvätta bilen, hålla utvecklingssamtal med nya praktikanten eller kanske vill hon att jag ska lämna in lönerapporterna/snyta mig/göra en kostnadsanalys över något.
Chefen på mitt jobb har sagt åt mig att skaffa hörapparat. Jag har börjat missuppfatta.
-”De måste få skurmaskinerna levererade senast om en timma! Hör du mig? Det är viktigt!”
-”Ja, jag ska ta det försiktigt, hej då!”
Sade jag och körde iväg till Subway och käkade lunch.

Men va fan, hörapparat... Jag ser ju redan dåligt och måste bära tjocka glasögon. Måste jag nu även släpa runt på en stor jävla hörapparat på bröstet som piper och fräser med jämna mellanrum? Vad blir nästa steg, löständer?
Löskuk till flickvännen?
Håret lossnade redan för många år sedan. Det känns som om jag håller på att lämna jordelivet steg för steg, i små bitar.
Inte kul.
För några månader sedan fyllde jag fyrtiotre år. Jag minns inte vad jag gjorde då. Däremot minns jag vad jag gjorde på min artonårsdag, jag gick på bio.
Jag är fyrtiotre år idag, för inte så länge sedan var jag arton år.
1983. Jag minns att jag tänkte att det var sjutton år kvar tills år 2 000. Det var science fiction. Då skulle jag vara trettiofem år. Uråldrig. Då skulle livet vara slut.
Medelålders.
Jag gjorde mig en bild av mig själv som trettiofemårig gubbe. En trettiofemåring skulle vara flintis, ha stort skägg, vara fet och av någon anledning bära en rödrutig kanadaskjorta. När jag tänkte mig medelålders gubbar över trettiofem så såg jag den numer avlidna skådisen Ernst Günther framför mig, om ni minns honom?
Nu blev det inte så. Förutom att jag tappade håret så blev jag inte fet, jag rakar mig varje dag och jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att bära en rutig skjorta, än mindre rödrutig.
Däremot så håller jag på att bli döv. Det kunde jag aldrig drömma om. Det ingick aldrig i mina skräckvisioner om medelåldern.
Jag minns att jag även nuddade vid tanken på kommande impotens. Men det oroade mig inte då. På min artonårsdag var jag fortfarande sorgligt oknullad. Jag hade däremot ständigt stånd men det kändes mest som slöseri så va fan, lite impotens hade bara känts befriande.
Impotens oroar mig inte idag heller. Skulle jag bli impotent så må det vara hänt. Det är hörseln som oroar mig. Jag tycker det är mycket viktigare att kunna höra vad folk säger än att knulla dem.

För några år sedan gjorde jag en hörselundersökning. Det gick rätt så bra för högerörat, värre för det vänstra. Jag talade om för läkaren att jag faktiskt hade kunnat klara testet bra, om det inte hade varit för det jävla bruset i vänsterörat. Det överröstade pipen som det var meningen att jag skulle höra.
Han frågade om jag hade lyssnat på musik på mycket hög volym som ung. Nej, det hade jag inte. Idag däremot så måste jag ha hög volym för att kunna höra något överhuvudtaget. De sällsynta tillfällen som jag lyssnar på musik.

För många år sedan så jobbade jag i ett stort, slamrigt lasarettskök. Man var tvungen att bära öronproppar. En man som vi kan kalla för Göte hörde ytterst illa. Han stod mest för sig själv ute i grovdisken och skrubbade grytor och plåtbläck.
Göte var konstig.
Göte hade året innan råkat ut för en allvarlig bilolycka och skadat huvudet rejält. När han kom tillbaka till sitt jobb så var han inte riktigt som han skulle. Det var fortfarande något som satt löst uppe i skallen. Han var frånvarande, dimmig och glömsk.
Innan olyckan hade han varit en pigg och intelligent man. Nu var han närmast att betrakta som en byfåne.
-”Fan, jag hör sämre och sämre!”
Göte beklagade sig ofta över sin avtagande hörsel och till slut skickade chefen iväg honom till läkaren för hörselundersökning.
Efter en snabbkoll i öronen så visade det sig att han inte bara var helt tät i huvudet, det var även helt tätt i hörselgångarna. Tvärstopp.
Han hade flera lager med öronproppar inkörda i öronen. De som satt längst in var helt konserverade av vax.
Efter det så fick Göte bära hörselkåpor istället. Dem kunde han inte glömma att ta av sig efter arbetsdagens slut.
Så är det inte för mig. Jag lider av en värre åkomma.
Åldrande tror jag att det kallas.
Gud har bestämt sig för att börja sänka volymen för mig. Inom en snar framtid så kommer inte längre någon kvinna att kunna viska något trevligt i mitt öra, hon måste istället stå och gallskrika mig rakt i ansiktet.
Det har de i och för sig gjort många gånger tidigare men då har det rört sig om något helt annat än vad man brukar viska i någons öra.
Men som sagt, man kan ju alltid skaffa sig hörapparat. Frågan är hur många kvinnor som verkligen vill viska ömma ord i örat på någon med hörapparat?
Det kanske inte ens går?
Om inte annat så kanske det blir kortslutning av kondensen?
.
Nä, nu skiter jag i det här. Jag måste börja packa. Inatt åker jag till Italien! Där är befolkningen kända för att både vråla och flaxa med armarna så där är volymen det minsta bekymret, där har vi ett annat kommunikationsproblem, språket.
Skulle tro att italienarna har stora problem med att förstå svenska.
Stackars dem.

lördag 9 augusti 2008

Analys av mina grannar under den tidiga morgontimman.

Jag har tidigare skrivit att jag trivs mycket bra i min nuvarande bostad. Mycket tack vare grannarna. Här bor så gott som enbart pensionärer och barnfria akademikerpar i karriären, som det kallas. Det borgar för lugn och ro.

Missbrukare är hemskt att få som grannar men vad många glömmer är att det är minst lika hemskt att få en barnfamilj som granne. Barnfamiljer har en tendens att skaffa stora dreglande hundar som sällskap till ungen. Missbrukare gillar också stora dreglande hundar.
Barnfamiljer för oväsen, ungen kan sätta igång och vråla som en luftvärnssiren under de mest oväntade tider - precis som missbrukarna.
Ungar ägnar sig gärna åt att vandalisera, bryta upp ditt källarförråd, stjäla din cykel och vara allmänt uppkäftiga och oberäkneliga, ungefär som Fylle-Roffe eller Flummar-Kenta.

Jag hade en gång för länge sedan ett kroniskt fyllo som granne. Han brukade fira varje socialbidrag med att komma in i ett slags förstadium till delirium och skjuta möblerna fram och tillbaka över golvet hela natten.
Det var som sagt mycket länge sedan och jag svor över att jag aldrig mer skulle bo i någon kommunal hyresrätt. Det löftet har jag hållit. Numer håller jag mig till privata hyresvärdar. De har mycket sällan kontrakt med socialen. Man slipper både missbrukare och barnfamiljer med flera fäder till barnen.
Tills för några månader sedan. Nu har det kommit in en orm i paradiset i form av en ensamstående morsa med tre ungar. Med tanke på kulören på ungarna så är det olika fäder till dem allihopa.
Hur var det nu ramsan gick?
”Min mor, hon har tre grisar
En brun
En vit
Och en som hon inte visar.”
De två äldsta ungarna verkar helt frånvarande så dem har man faktiskt inget större besvär utav. De är väl kanske tio-elva år och sitter mest ute på en soffa och stirrar tomt rakt ut i luften. Det är troligen något fel på dem. Antagligen en kombination av bristfällig stimulans från modern, dåliga gener och en föda på enbart läsk och Billys Pan-Pizza. Den gamla vanliga White trashkosten alltså.
Nej, det är den yngsta ungen som är problemet, det är han som borde vara grisen som modern inte vill visa. Dessvärre så skickar modern ut honom från lägenheten så fort hon vaknar. Ungen brukar lämna lägenheten ungefär samtidigt som modern särar på sina ben och den högst tillfälliga pojkvännen med ett stön sjunker ned över henne. Ungens klampande in i hissen ackompanjeras av sängens gnisslande. Det är inte bara morgonfåglarna man kan höra tidigt på morgonen. En halvtimma senare kommer pojkvännen springande med andan i halsen. Han har en tid att passa – Hos sin socialassistent.

Jag har semester och är morgonpigg. Då noterar man sådant här. Det är mycket jag har märkt under min första semestervecka, saker som man inte märker annars när man tillbringar sin mesta tid på jobbet.
En galen kärring i åttioårsåldern går alltid ut med soporna prick klockan nio varje morgon. Att hon var galen visste jag inte men så kom jag i samspråk med henne en morgon när jag var ute med soporna.
-”Anders borta i 7 B har gift sig med en ung kvinna från Afrika. Det var väl roligt för honom?”
Jag hade inte någon aning om vem denna Anders var och sket i det gjorde jag också. Sedan började kärringen svamla något om sitt höga blodtryck och var det inte för bedrövligt hur dyrt allting hade blivit och så:
-”Dom har nog mycket samlag!”
Jag hängde inte riktigt med. Vilka då?
-”Anders och den där afrikanskan förstås! Man kan fråga sig hur det kommer att sluta?”
Jo, det kunde man kanske. Kärringen hade en märklig ovana att hela tiden byta ämne utan att göra något uppehåll mellan meningarna. Ena stunden babblade hon om vädret för att sedan genast analysera regeringens pensionärspolitik för att därefter kasta sig över dagens urusla TV-program.
-”Horkarlar allihopa!”
Utbrast hon helt plötsligt och spände blicken i mig och därmed förstod jag att morgonens lilla pratstund var över.

Sådana grannar står jag ut med. Det är som sagt värre med barnfamiljer. Jag vill gärna leva i en barnfri miljö vilket jag också trodde att jag skulle få göra. Men så har min hyresvärd tydligen fått för sig att han måste ha en samvetsbarnfamilj som hyresgäst för att slippa bli anklagad för diskriminering.
Jag skulle kunna skriva om hur jag gottar mig i dagdrömmar om hur jag torterar den yngsta och mest uppkäftiga ungen men det gör jag inte, av hänsyn till känsliga läsare. Låt mig bara konstatera att i dessa dagdrömmar så ingår det både björnsaxar, sänklod och kloroform.
Varje morgon börjar som sagt med att skitungen under stort oväsen och larm klampar ut i hissen. Därefter så står han och hoppar upp och ned i hissen på vägen ned, precis som om det skulle gå fortare.
En normalbegåvad unge hade förstått redan efter första gången att det inte funkar. Denna ungen gör det varje morgon och blir tydligen lika förvånad varje gång över att det inte fungerar.
Därefter springer han ut på gatan och springer runt, runt de parkerade bilarna samtidigt som han vrålar rätt ut i luften. Han kan hålla på hur länge som helst.
Säger någon till honom att lugna ned sig, att hålla tyst så får de en stor käft tillbaka.
-”Gubbjävel! Gubbjävel! Gubbjävel!”
Stod han säkert och skrek i en halvtimma för några dagar sedan efter att en pensionär hade bett honom att dämpa sig.
Då försjönk jag genast i en av mina dagdrömmar.
-"Anstalt!"
Tänkte jag.
Förr så satte man sådana ungar på institution med tillhörande kallbad och uppfriskande kok stryk. Idag får de resurskrävande stödundervisning och föräldrarna ger de socialbidrag utan krav på motprestation. Efter oavslutad skolgång kastar sig sedan ungen med friskt mod och glatt humör ut i samhället, redo att upptäcka alla spännande droger som finns och som går att uppbringa för ett socialbidrag utdrygat med lite småstölder.

Igår träffade jag den galna gamla kärringen ute i soprummet igen. Hon informerade mig om att white trashkvinnan med alla de oäkta ungarna skulle flytta. De hade fått alldeles för många klagomål på sig.
Det kändes skönt att höra. Det gladde mig.
-”Hon har nog väldigt ofta samlag!”
Ja tänk, det tror jag också.

fredag 8 augusti 2008

onsdag 6 augusti 2008

Mina Klasskamrater.

Förra sommaren var jag hemma hos min flickvän och hjälpte henne att rensa ur sitt källarförråd. Helvete vad mycket skit kvinnor samlar på sig!
Bland all bråte så hittade jag hennes gamla skolböcker.
-”Det här ska du väl inte slänga? Det är ju gamla minnen!”
Ropade jag. Nä, det skulle hon inte.
Jag är av den åsikten att minnet av alla orättvisor, all jävelskap man har drabbats av i livet inte ska få blekna. Av samma anledning som vi inte får glömma Förintelsen.
Vi satte oss ned och sorterade upp böckerna och det var då jag hittade en bok som hette ”Mina klasskamrater”.
Minns ni de där böckerna? Det var något som de flesta flickor gick runt med på skolgården under en tid när de var tolv-tretton år. De lämnade över boken till någon kompis och bad henne eller honom att svara på frågorna. Man skulle skriva svaren på den streckade linjen som fanns under varje fråga. Meningen var sedan att denna bok skulle sparas för att sedan kunna plockas fram någon gång i vuxen ålder. Man skulle minnas sina gamla vänner och fundera på vad det blev av dem.
Jag gillade aldrig de där böckerna. De pekade på något vis ut ägaren. Vissa fick alla sidor ifyllda, några gick omkring med en helt tom bok.
Jag minns en flicka i skolan som var lite udda. Hon stod alltid för sig själv ute på skolgården. Hon hade inga vänner. Vid tolv års ålder så var hon smällfet och nästan en och åttio cm lång. Inget roligt utgångsläge inför det kommande högstadiet – Det var då det riktiga helvetet började för dem som inte kunde hävda sig, för dem som inte var populära.
Eftersom alla nyfödda flickor är små och gulliga när de föds så döpte hennes föräldrar henne till Lillemor. Hade de kunnat se in i framtiden så hade de nog övervägt att döpa henne till Barbamamma.
Men Lillemor blev hon ironiskt nog döpt till och Storemor fick hon heta under hela sin skoltid.
En dag hade Lillemor med sig en sådan där bok, ”Mina Klasskamrater”. Hon stod där ensam i ett hörn med boken i handen. Det såg sorgligt ut. Ingen skulle skriva i hennes bok. Den skulle förbli helt tom.
Det var nog hennes föräldrar som hade köpt boken till henne och hon vågade inte annat än att ta den med sig till skolan. Tänk om alla föräldrar förstod vad som egentligen försiggår i skolan. Det hade besparat många mycket lidande. Skolan är en värld fylld av skitstövlar och översittare, skolan är en plantskola för de Onda Människorna. Det är i skolan de lär sig de bästa och mest raffinerade knepen för att jävlas med dem som inte riktigt passar in i deras mall, som kanske inte har det rätta utseendet, som inte gillar sport och som kanske tycker att det finns viktigare saker i livet än att hela tiden nosa upp mindre och svagare människor och ge dem på käften.

Jag bestämde mig för att gå fram till Lillemor och skriva i hennes bok. Då skulle den i alla fall inte vara helt tom.
Jag hann aldrig. Just när Lillemor med en tacksam min räckte mig boken så kom Christer, skolans absolut värsta översittare och psykopat rusande, ryckte till sig boken och kastade den i en taggig berberishäck.
-”Din jävla idiot! Skriver du i den där jävla suggans bok så ska du få se på fan!”
Det finns inte så mycket som jag ångrar i mitt liv, men är det något jag ångrar så är det att jag inte just då, den där lunchrasten under slutet av sjuttiotalet inte tog upp en stor sten från rabatten och drämde den rakt i Christers fula ansikte.
Men det vågade jag aldrig.
Feg som jag var så gick jag därifrån. Christer stod kvar och vad han gjorde med Lillemor vill jag inte tänka på.
Jag gick undan och det gör mig delaktig, jag var en del av ondskan. Det var pga sådana fegisar som mig som översittarna med gott mod och friskt humör kunde fortsätta med att misshandla och plåga de svagare eleverna.
Det skäms jag för än idag.
När jag kommer upp till himmelen så vet jag att detta är en av de händelser som Gud kommer att ställa mig mot väggen för.
-”Nu är det bäst för dig att du har en väldigt bra förklaring!”
Nä, det kommer jag inte att ha. Bara att jag var feg och rädd och inte ville dra på mig översittarnas vrede.

Men nu sitter jag i min flickväns källarförråd och bläddrar i hennes gamla bok, Mina Klasskamrater.
Den var helt fulltecknad. Jag förstod att hon hade tillhört de mer populära flickorna. Någon som hette Micke hade skrivit att han ville bli lokförare, någon annan vid namn Annette skrev att hon ville ha två barn, osv, osv. De flesta verkade ha ointressanta och fantasilösa framtidsplaner. Ingen som stack ut.
Eller jo, någon som hette Tommy Rixler verkade lovande.
”Vilken klass går du i?”
Löd första frågan.
- Rökrutan.
Hade Tommy skrivit. He! He! Det var en lovande början.
Sedan blev det bättre och bättre. Tydligen hade Tommy problem med stavningen vilket bara förstärkte humorn i det hela. Jag bestämde mig för att gilla Tommy.
”Vad heter din favoritbok?”
Löd nästa fråga.
- Jag tröckte in staken.
Ha! Ha! Jävla Tommy. Här hade vi en kille som inte verkade ta så mycket på allvar.
”Vad har du för favorithobby?”
Ja, vad gillade en sådan som Tommy att pyssla med?
- Bläddra i porrtiningar.
Tommy var en kille med humor, helt klart.
”Vad vill du bli när du blir stor?”
- Förtidspensjonerad dagdrivare.
Ho! Ho! Ho! Det var mina tag det! Tommy hade redan fattat vid tolv års ålder!
Jag frågade min flickvän om hon visste vad det hade blivit av Tommy.
-”Inte någon aning. Han var nästan aldrig i skolan. Skolkade för det mesta. Han hade rika föräldrar men de skämdes över honom. Det blev inte något av deras planer för sin son skulle jag tro.”
Det där fick mig att gilla Tommy ännu mer.
-”Tommy var snäll men det var något som inte stod rätt till i huvudet på den killen. I åttan så tände han eld på vår gymnastiklärares bil och efter det så försvann han från stan.”
Herregud! Tommy var min nya idol! Tommy var sonen jag aldrig fick.

I våras så fick jag en ny snubbe i min arbetsgrupp. Min chef informerade mig om att en arbetslös kille från Arbetsförmedlingen och skulle göra praktik hos oss. Om han skötte sig, om det gick bra så fanns det chans till anställning.
Jag har blandade erfarenheter av praktikanter från AF. En del är utmärkta, andra är mindre bra och några borde egentligen ha suttit inspärrade i en madrasserad cell.
Några veckor tidigare skulle jag haft en annan praktikant. Han skulle börja på Måndag. Han dök aldrig upp. Däremot ringde han på tisdagsmorgonen.
-"Jag kan inte komma idag för jag är stenfull! Ha! Ha! Ha!"
Sedan lade han på och hörde aldrig mer av sig.
Det var alltså med blandade känslor som jag en tidig morgon i maj månad tog emot vår nya praktikant.
Min chef dök upp i sin firmabil och med sig hade han en kille i trettiofemårsåldern, en smal och lite luggsliten person. Arbetskläderna som han hade kvitterat ut satt illa, de var för stora. Byxbenen svischade mot varandra när han gick fram till mig och presenterade sig.
-”Tjenare! Tommy, Tommy Rixler heter jag!”

Tommy blev en av de bästa i min arbetsgrupp. När det gäller själva arbetet så är han medelmåttig, men han hänger med. Han slappar inte i onödan och framför allt så sprider han glädje i gruppen. De gillar honom. Stämningen har blivit mycket bättre sedan Tommy dök upp.
Tommy och jag blev nästan genast goda vänner och idag är han en av mina ”bästisar” på jobbet.
Jag frågade honom en morgon när vi satt och fikade varför han hade tänt eld på sin gymnastiklärares bil.
-”Varför skulle man inte tända eld på en gymnastiklärares bil?”
Det var precis det svaret jag ville ha. Tommy svarade genast rätt.
Förra veckan gick jag på semester. Jag kastade nycklarna till Tommy.
-”Ok, nu är det du som är arbetsledare! Ring om det blir några problem!”
Det kommer inte att bli några problem. Tommy är som klippt och skuren för att vara chef. Tommy är helt enkelt en trevlig kille, det finns inget elakt i honom och det är långt mycket mer värt än höga betyg och fina utbildningar.
Det förstod aldrig hans föräldrar och det kanske är lite synd men så fort jag kommer tillbaka från min semester så ska jag se till så att han får fast anställning. Jag ska prata med min chef, jag ska rekommendera Tommy till några kurser så att han kan börja klättra uppåt i företaget.

Idag har jag haft semester i en vecka och ännu så har Tommy inte ringt. Det kommer att gå bra för Tommy.
Hoppas jag.

tisdag 5 augusti 2008

Det nya förfallet hos de halvgamla människorna.

Jaha, nu har det varit sommar igen. Nu är augusti här, tröskeln till höst. Vissa blir deprimerade, andra ser fram emot vintern och så har vi då sådana som mig, som egentligen skiter i vad det är för årstid.
Det är mycket jag skiter i, men är det något jag däremot inte skiter i så är det min hygien och min klädsel.
Jag skiter i mode, det gör jag verkligen. Men jag vill inte klä mig som en idiot. Det ska vara kvalitet på grejerna. Och jag är livrädd för att lukta svett.
Dessvärre så kan man inte säga detsamma om en del andra människor. Deras bristande kunskaper i tvagning och rengöring av t ex armhåla, skrev och hår blir extra framträdande under sommaren. När det är varmt. I kön till en kassa någonstans.
Jag avskyr kroppsodörer som indikerar dålig hygien. Får jag någon framför mig i kön med fettflottigt drypande hår, svettblöta bilringar runt midjan och en sky av armsvett runt sig så byter jag omedelbart kö.
Till en kö där jag får någon annan flottpärla framför mig som anser att semestertider inte enbart betyder ledighet från arbete, det betyder även ledighet från allt vad personlig hygien heter.

Förutom bristen på hygien så tycks vissa människor helt tappa varje gnutta av självkritik så fort de uppnår en viss ålder. Nu har jag i och för sig alltid ansett av majoriteten av mänskligheten är idioter, men de klär sig som idioter också. Gärna när de har semester.
Semestertider är idiottider. Idioterna blir utsläppta från sina arbetsplatser, rusar genast iväg till Bröderna Tönt och ekiperar upp sig inför kommande campingliv och besök vid landets köpcentrum.
Man skulle kunna tro att de har klivit direkt ur sin tältsäng – vilket de troligtvis också har – och genast dragit på sig sina paltor utan att duscha.
För att stanken inte ska kunna undgå någon – vi har ju semester gubevars! – Så är det så få och så löst sittande kläder som möjligt som gäller. Gärna urtvättade linnen och fladdrande, fåniga kortbyxor. Armhålan ska exponeras och ballarna ska luftas och dingla fritt i ett par pösiga bermudas. På så vis sprider de sina kroppsodörer extra effektivt.
På fötterna bär männen sandaler och… Strumpor! De nordiska kvinnorna gör allt för att förminska sin kvinnlighet genom att bära snedtrampade foppatofflor, korta mysbyxor i frotté och krympta linnen som visar mer av fläsket än det döljer.
Jag pratar om vuxna, medelålders människor med arbete, ordnad ekonomi och som kan klä sig själva utan hjälp från någon vårdare.
Kommer man nedanför Tyskland så infinner sig inte alls detta fenomen, oavsett om det så är trettiofem grader i skuggan. Där klär sig männen ledigt men propert och kvinnorna gör allt för att vara så kvinnliga som möjligt. De klär sig gärna i tunna klänningar och skrider fram i högklackade skor.
Det skulle se skrattretande ut på en överviktig nordisk, brittisk eller tysk medelålders sugga i mysbyxor som vid fyrtio års ålder har uppnått något som vid Scan skulle ha betecknats som perfekt slaktvikt.

Men alla klär sig naturligtvis inte propert i de sydeuropeiska länderna. Jag såg faktiskt en medelålders karl utanför en stormarknad i Barcelona som bar stora, flaxiga kortbyxor och en randig t-tröja som spände över den enorma magen. På huvudet bar han en s.k. propellerkeps och på fötterna hade han sandaler med beigerutiga strumpor.
Han stod där med en drömmande blick och slickade på en stor glass. Han såg överlycklig ut. Hakan var full med smällt glass, det rann glass mellan fingrarna och nerför armen på honom.
Det surrade fullt med flugor runt glassen som han kunde ha viftat undan med sin lediga hand.
Den hade han istället nedkörd i skrevet.
Han ägnade sig åt lite gammaldags, hederlig kukmassage.
Lite sådär lagom avspänt utanför entrén vid en stormarknad.
Jag trodde att det var en alldeles vanlig, svensk medelålders man på semester och skulle precis gå fram och hälsa. Var lite nyfiken på vilken stad han var ifrån.
Sundsvall kanske?
Falkenberg?
Just då så kom det en man som såg ut att vara en vårdare och föste iväg honom mot en buss fullproppad med andra människor som var klädda och såg ut som medelålders semestrande svenskar. När bussen körde förbi mig så såg jag fullt med svettröda, äppelkindade ansikten tryckta mot rutorna. De log och vinkade åt mig.
Killen var en förståndshandikappad spansk man på utflykt till storstaden. En dag på stan för grabbarna på dårhuset.

Dom säger att vi i Nordeuropa ligger illa till, att vi måste skärpa till oss, att vi måste sätta igång med att göra barn och leva sundare. Annars kommer vi att gå under, vi kommer att försvinna helt enkelt.
Jag tror att grundproblemet ligger i att vi vägrar att växa upp, vi vill leva tonårsliv hela livet. Dagens unga människor vill inte arbeta, de lever studentliv upp i trettioårsåldern. Det föds mindre och mindre barn (vilket i och för sig inte gör mig något, en barnfri närmiljö har jag alltid önskat mig) och så fort de fyller fyrtio så inser de att de faktiskt kan bli gamla de också. Då ger de upp fullständigt, luften går ur dem och så börjar de förfalla.
Det är den enda förklaringen jag har till att man idag t ex ytterst sällan ser en attraktiv fyrtioårig kvinna i Sverige.
De medelålders männen ska vi bara inte tala om!
När jag var ung så var inte svår fetma, dålig hygien och mysbyxor synonymt med medelålders människor. Det fanns många, vackra, mogna kvinnor i fyrtioårsåldern och jag ville knulla dem allihopa.
Det fick jag inte.
Idag vill jag inte.

Under åttiotalet hade jag en arbetsförmedlare som alltid satte min snuskiga fantasi i rullning. Hon var drygt fyrtio år, hade mörkt, långt hår, långa smala ben och bar kort kjol. Jag minns att jag satt inne på hennes kontor och fick en föreläsning om vikten av att stanna kvar på sin arbetsplats och vara sin arbetsgivare trogen. Jag minns att jag inte tyckte att hon passade in där bakom sitt skrivbord, hon hade passat bättre uppflugen på en barstol med dinglande ben och en drink i handen.
Hon var nyskild. Det gick ett rykte som sade att hon hade kommit på sin man just när han som bäst fick ollonet polerat av den tonåriga barnflickan ute i garaget.
Jag tyckte att hennes man hade betett sig som en idiot. Varför bedra en sådan vacker fru? Om jag hade fått komma till hos henne så hade jag aldrig dragit ur kuken. Eller jo, det hade jag. Idag är hon en gammal pensionär. Men ni fattar vad jag menar.
Hon nämnde någonting om att hemtjänsten sökte folk över sommaren. Jag ville inte torka pensionärer i röven hela sommaren, jag ville ha sex med min arbetsförmedlare. Det lockade mycket mer.
Med tanke på vilken traumatisk upplevelse det där korta inhoppet hos hemtjänsten blev för mig så borde jag ha använt stunden inne hos min arbetsförmedlare till att tänka ut en bra ursäkt för att slippa söka det där jävla jobbet. Istället förlorade jag mig som vanligt i en pornografisk dagdröm.
Jag fantiserade om hur min fyrtioåriga arbetsförmedlare hoppade upp på skrivbordet, drog av sig sina vita, tunna trosor, vek upp kjolen och sade:
-”Kom då! Knulla mig med din stora kuk så ska jag stämpla upp A-kassekort åt dig för resten av året!”
I mina dagdrömmar hade jag alltid stor kuk, minst trettio cm. Alla kvinnor kände på något underligt vis till detta också.
Det var sommar, ute sken solen och jag höll just på att åka på tidernas värsta skitjobb. Detta var jag helt omedveten om. Jag satt och fånlog inne hos min arbetsförmedlare. Jag hade stånd.
-”Lyssnar du på vad jag säger?”
Nä, det gjorde jag inte.
Jag fick en lapp med en adress och namnet på en person jag skulle kontakta hos hemtjänsten.
-”Jag vill att du går dit genast och talar med dem!”
Det jobbet fick verkligen kuken att slakna. Nästan för gott. Jag tror att jag stod ut i ett par dagar. Sedan tog jag långlunch under resten av sommaren med indragen A-kassa.
Inte nog med att min arbetsförmedlare inte ens gjorde minsta ansats till att vilja ha sex med mig, hon drog även in min A-kassa.

Men idag är det som sagt annorlunda. Det finns inte längre några vackra, fyrtioåriga kvinnor. De har försvunnit bland fettvalkar och billig konfektion från Kappahl och Coop Forum.
Det är lika illa bland de medelålders männen.
När jag var tjugo år hade jag en kvinnlig kompis som hette Camilla och som var något år yngre än mig. Egentligen så var jag lite hemligt förälskad i henne, men det vågade jag aldrig visa. Istället så fick jag nöja mig med att vara hennes kompis och lyssna på hennes problem.
Jag minns att hon var intresserad av en karl som hette Kenneth.
Jag ville strypa honom.
Camilla ville ha sex med honom.
Det ville inte jag – Att Camilla skulle ha sex med Kenneth alltså. Men det sade jag aldrig.
Kenneth var över tjugo år äldre än Camilla, alltså över fyrtio år. En gubbjävel egentligen. Men inte då, inte för drygt tjugo år sedan. Då var det nämligen rätt så ovanligt att medelålders karlar hade stora magar som hängde över byxlinningen på fåniga shorts. De stånkade sällan när de reste sig, de rakade sig med jämna mellanrum och bar sällan eller aldrig kläder som egentligen passar bäst på småbarn. Hur otroligt det än låter så passar inte en vuxen man i shorts, urtvättad t-tröja och sandaler.
Är han på detta även rejält överviktigt så ska han helst ha något som döljer istället för att framhäva.
Jag tror även att männen under åttiotalet tvättade sig dagligen trots att de hade semester.
Med tanke på detta så är det inte så fantastiskt som det låter, att en nittonårig flicka kunde vara intresserad av en fyrtiotvåårig man.
Så var det för bara tjugo år sedan; Unga killar fick stånd av medelålders kvinnor och medelålders män fick ibland doppa veken hos unga tjejer.
Det var inte så stor skillnad som idag. Man gav inte upp bara för att man fyllde fyrtio år. Man brydde sig mer om sin hälsa och sin stil helt enkelt.
Det var mer stil på folket då.

Förra veckan så var jag ute på ICA Maxi. Jag stod i kassakön och väntade på att få betala mina varor. Det var trettio grader varmt ute. Solen stekte.
Framför mig stod ett äkta par i min ålder, fyrtio-fyrtiofem år alltså. De var feta, svettiga och luktade härsket fett lång väg.
Mannen hade naturligtvis ett par stora, flaxiga shorts till sina kritvita, magra ben och en stor degmage som välde ut över byxlinningen. Överkroppen täcktes av ett urtvättad linne med den käcka texten: ”Värmlänninger, dä du!”
På huvudet var hårväxten klen, han hade kammat över några feta remmar av hår från ena sidan av huvudet, det var allt. Hans huvud såg fett och talgigt ut.
Återväxten av hår var till synes dålig på huvudet, det kompenserades av att det formligen exploderade ut hår från hans näsa och öron. Till råga på allt så tillhörde han sorten som andas högt.
Hans feta kossa till fru såg ungefär likadan ut. Shorts, linne som visade fettvalkarna (det såg t o m ut som om hon hade valkar direkt under armhålorna!), blonderat fett hår och snedtrampade foppatofflor.
Kärringen stod med ryggen mot mig och när jag studerade en tatuering på hennes axel som skulle föreställa Hacke Hackspett så noterade jag att det växte hår på hennes rygg! Stora svarta tussar med hår!
När jag var tjugo år så trodde jag att jag kunde knulla allt. Bara jag fick chansen. Jag tror att hade jag träffat denna kvinna då så hade jag nog omvärderat den inställningen. Jag hade aldrig kunnat mobilisera ett stånd där. Helt omöjligt.
Men vad jag tycker är rent otroligt är att detta par med största sannolikhet hade ett aktivt sexliv. Beviset väntade utanför kassan. Tre ungar hade de. De två äldsta var tvillingar, kanske åtta-nie år och var av hankön. De såg ut att heta Humle och Dumle och hade redan fått smak för socker och härdat fett. Båda var djupt engagerade i sina chipspåsar. Mellan dem stod en öppnad tvålitersflaska med Pepsi-Cola.
Vid sidan om dem satt minstingen, en flicka som såg ut som en kålrot i ansiktet. Hon var kanske tre år och såg ut att ha en lång tid framför sig i någon särskola.
Även om inte det söta föräldraparet hade sex nu så hade de uppenbarligen haft det för bara några år sedan. Hur i helvete bar de sig åt för att tända på varandra?
Mannen kanske tog Viagra, men kvinnan då? Finns det Viagra för dem med?

Ja, detta är intressanta frågor som kräver svar.
Något som också är intressant är: Varför förfaller man på detta vis? Varför? Jag menar, de kan ju inte må bra rent fysiskt. Det måste vara jobbigt att släpa runt på allt detta fett. Farligt är det också och jag tror förbanne mig inte på att det är av ren bekvämlighet eller okunnighet. Det måste som sagt vara ytterst obekvämt att släpa runt på en massa tungt fläsk, det kan inte vara bekvämt att vara fet helt enkelt. Jag tror inte heller att de kan ha undgått all information riskerna med övervikt och ett allmänt osunt leverne.
Är det helt enkelt som så att de har gett upp?
Tycker inte längre svensken, eller nordeuropéerna att livet är värt att levas efter fyrtio?
Men tänk, det tycker jag!
Jag har tidigare skrivit om min ungdom, hur mycket jag saknar den osv. Allt sockrat med drypande sentimentalitet. Det där är egentligen skitsnack!
Jag har det mycket bättre idag, som medelålders man. Inget saknas mig längre, jag trivs med livet och har lärt mig att acceptera den jag är. Det kunde jag inte göra när jag var ung. Jag inte bara ägnade mig åt svår självömkan, jag avskydde även mig själv.
Det gör jag inte idag för jag vet att det kunde vara värre, jag kunde ha varit en av dem. En av alla dessa feta, orakade och osunda idioter i shorts och linnen som vaggar omkring bland chipspåsarna och ölbackarna inne på ICA Maxi.
De är jämnåriga med mig, vi tillhör samma generation men där upphör likheterna. De gav upp, de bestämde sig för att bli gamla i förtid, att ge upp sina drömmar, att luta sig tillbaka och invänta första hjärtinfarkten.
Sådan skit har jag inte tid med. Jag har inte förverkligat alla drömmar ännu. Fan, jag har t o m de flesta kvar!
Det är jag mycket tacksam över.Det enda jag önskar är att jag hade mer tid på mig.

Byfånar och Elvis Presley.

Vad kommer det sig att alla byfånar, bonnraggare och udda trähattar som är lite utanför i samhället och gemenskapen ofta gillar Elvis? Kommer man till en mindre ort och möter samhällets intelligensreserv så kan man ge sig fan på att de har T-tröjor med Elvistryck, livremmar med Elvisspännen osv. Gärna kombinerat med sydstatsflaggor.
Övriga attribut är massor med fett i håret och... Stora mustascher! Något som för övrigt försvann någon gång under sjuttiotalet.
Men inte hos Elvisfantasterna.

Även utvecklingsstörda verkar ha en faiblesse för nämnda amerikanska dansbandssångare. Jag har sett många mongoloider med Elviskepsar och jeansjackor med "The King" broderat på ryggen.
Kolla själva någon gång så får ni se! Åk till närmaste byhåla, besök det lokala gruppboende så får ni beviset.

Folk som har lönebidrag, förtidspension osv brukar ha imponerande kunskap om Elvis men kan inte räkna upp huvudstäderna i Norden. Jag ser dem även på skivmässorna, då dyker Elvisfantasterna upp. Ibland i gamla risiga amazoner, ibland på Forshagamoppar. De gapar och skriker till varandra, tränger sig före i köer, röker och blossar mitt bland folk, spottar snus och är allmänt slamriga.
Varför är det så? Har någon kanske en förklaring? Jag kan fan inte vara ensam om att ha noterat detta.

måndag 4 augusti 2008

Uppvaknanden - Del 2.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker det är skönt att vakna tidigt på morgonen och ja, det är det. Men när jag var ung så var det inte så kul alla gånger. Det är klart, jag är glad över att jag faktiskt vaknade men jag hade nog varit ännu gladare om jag hade vaknat på rätt ställe, eller om jag åtminstone hade vetat var jag hade vaknat någonstans.
Otaliga var de gånger som jag vaknade upp nere i cykelförrådet i den tidiga morgonen, med cykeln över mig och jobbarfolkets steg mot cementgolvet ekandes i öronen. För att inte tala om alla de gånger som jag blev utsläppt från någon fyllecell i den tidiga morgonen utan att jag visste i vilken stad jag var.
Ibland fattade jag inte ens att jag hade hamnat i någon annan stad. En gång stod jag i en telefonhytt och skulle ringa efter en taxi. Jag fick inte ned kronan i springan. Det var stört omöjligt. Till slut blev jag förbannad, tog av mig min ena träsko och försökte banka ned myntet vilket bara fick till följd att det fastnade.
Jag var Helsingfors.
Jag var helt övertygad om att jag var i Kristinehamn.
I Tallinn så undrade jag varför i helvete taxichaffisen envisades med att tala engelska, ännu underligare tyckte jag det blev när han öppnade bagageluckan och skulle sälja sprit och cigarretter till mig.
Jag trodde att jag var i Stockholm.

När man jobbade på färjor så var det kutym att supa till sista dagen på passet innan man mönstrade av. För att fira. Jag firade under hela mina tvåveckorspass men under avmönstringen så tog jag i extra hårt, det var liksom grand finale på en period av stenhårt supande.
Beroende på vilket rederi jag jobbade på så mönstrade jag av i olika städer. För det mesta i Stockholm men även nere i Skåne.
En varm sommardag i början av nittiotalet gick jag av färjan nere i Malmö. Jag var full. Mycket full. Jag hade planer på att bli ännu fullare.
Jag var ung, livet lekte, jag hade en lång ledighet framför mig och väskan full med sprit. Bättre än så kunde det inte bli för en ung man utan vare sig vett eller något som kunde liknas vid mognad.
Jag löste en enkel biljett till Uddevalla. Byte i Göteborg.
Jag satt vid ett fönster och tittade ut och tog mig en jävel ur flaskan lite då och då. I smyg. Den sista staden som jag minns att vi stannade vid var Halmstad. Sedan blev det helt svart. Nästa morgon vaknade jag i en tvättstuga med min väska som huvudkudde.
Inget konstigt med det. Inte första gången jag vaknade på det viset. Jag var van. Det som kändes lite problematiskt var att jag inte riktigt hade någon koll på var jag hade hamnat. Jag gick ut, tittade mig omkring och noterade att jag hade hamnat i ett höghusområde. Det var inte Uddevalla, så mycket var helt säkert.
Jag skulle byta tåg i Göteborg, till Uddevalla. Troligen hade jag missat det och av någon anledning hamnat ute i förorterna. Kunde det vara Biskopsgården?
Bergsjön kanske?
Jag gick omkring och letade efter en spårvagnshållplats för att ta mig in till centrum men hittade ingen. Överhuvudtaget så kändes det allmänt underligt, det var så tyst och vindstilla. Något som det aldrig är i Göteborg.
Jag träffade några ungdomar vid en Pressbyråkiosk och frågade dem var närmaste spårvagnshållplats låg.
-”Ha! Ha! Tror du att du är i Norrköping eller?”
Svarade de.
Nu blev jag ännu mer förvirrad. Vad i helvete var det frågan om? Vid Pressbyråns vägg noterade jag en löpsedel vars överdel pryddes med tidningens namn, ”Gefle Dagblad”.
Gefle…?
Gävle.
Än idag har jag faktiskt ingen aning om hur och varför jag hamnade i denna stad. Det är och förblir ett av flera mysterium i mitt liv.

Men sådant kan jag skratta åt idag. Ingen katastrof. Levde man ett sådant liv som jag gjorde i min ungdom så får man räkna med en del underliga uppvaknanden och händelser. Man rör ihop veckodagar och man vet till slut inte om det är morgon eller kväll.
Under åttiotalet hände det ofta att jag och någon polare stod utanför Systembolaget efter klockan tio och undrade varför det inte öppnade.
Klockan tio på kvällen.
En söndag.
För tjugo år sedan så jobbade jag en period vid ett mentalsjukhus, jag var något som kallades köksvaktmästare vilket var ett lagom slappt jobb. Mina arbetsuppgifter bestod bl a i att köra fram alla matvagnar som skulle ut till avdelningarna. Jag började klockan sju på morgonen men har alltid gillat att vara på jobbet tidigare så att jag slipper att stressa. Jag var där prick halvsju och började ladda vagnarna med frukost. Jag hade en lista för varje avdelning som jag prickade av. Tio liter lättmjölk, fem Skogaholmslimpor, två paket Bregott, skinka och ost till avdelning tio, osv, osv.
Sedan satt jag där ensam ute på lastbryggan och undrade varför det inte kom någon chaufför och hämtade vagnarna.
Klockan sju på kvällen.
Sådant kan man skratta åt idag. Något som jag däremot inte skrattar åt är att vid samma arbetsplats så jobbade det en ung flicka på kanske nitton, tjugo år som uppvisade samma beteende som mig. Hon var mycket söt, skrattade ofta och älskade att vara berusad över allt annat. Sommaren 1988 var höjdpunkten i hennes liv. Det var då hon dansade hem i sommarnatten med en flaska i handväskan.
Det var då hon hade hela livet framför sig.
Tio år senare så dog hon ensam i akut alkoholism.
Jag nämner detta för att jag vet att det kan verka som om jag romantiserar alkoholen. Nej, det gör jag inte. Jag skriver som jag gör för att jag ser det lustiga i eländet. Dryga tio år av min bästa tid kastade jag bort, jag betedde mig som en idiot och än idag så får jag betala av på detta meningslösa beteende. Jag kan antingen gräva ned mig eller rycka på axlarna och skratta åt det. Jag väljer att se det från den humoristiska sidan och jag är helt övertygad om att Ni skulle snabbt överge denna blogg om jag valde att skriva på något annat vis.
Det finns tillräckligt med bloggar där nyktra alkoholister ägnar sig åt att peka finger, gråta över sig själva och komma med snusförnuftiga råd.
Jag är inte vare sig alkoholist eller helnykterist. Jag bar mig bara åt som en idiot under hela min ungdom och jag är tacksam över att det inte gick så illa för mig som för många andra.
Som för den unga flickan som låg berusad på en gräsmatta utanför Folkets Park och skrattade så tårarna rann.
Tio år senare så låg hon uppsvullen, med kroppen full av vatten i en sjukhussäng och dog långsamt av skrumplever.

Sådant bör man ha i tankarna när jag skriver om uppvaknanden i fylleceller och jeans fulla med avföring.
Det är kul att läsa om sådant och det vill jag att det ska vara. Men det finns inget romantiskt i det. Jag hade själv väldigt svårt att se romantiken i situationen den där morgonen för så länge sedan när jag satt på huk i badkaret och fick klippa loss mina kalsonger eftersom skiten hade bränt fast i röven.
Men det är kul att skriva om sådant. Det är minnen som jag inte vill vara utan. Denna bloggen sponsras inte av IOGT eller AA och till alla nyktra alkoholisters fasa (ja, jag har fått flera magsura mail från sådana) så ångrar jag ingenting. Jag skulle ha levt exakt samma liv om jag fick börja om igen.
För vad annars skulle jag ha gjort?
Idag så föredrar jag att dricka kaffe på morgonen och jag trivs med att äta vid TV:n. Jag gillar även att vakna pigg och nykter och det känns väldigt skönt att veta i vilken stad jag befinner mig i.
Jag gillar att vakna hemma i min egen säng och när jag tittar på klockan så vill jag slippa att fundera över om hon är sex på morgonen eller arton på kvällen.
Jag är helt enkelt medelålders.
Jag har mognat. Barnslig är jag fortfarande, men inte omogen och det är en viss skillnad anser jag.
Det är skillnad på mig idag och den unga kille jag en gång var.
Jag är inte längre på väg någonstans med ett glas i handen.
Jag har mitt jobb och min bredbandsuppkoppling. Jag har några vänner och en flickvän som med jämna mellanrum tröttnar på mig. Jag har råd att åka på semester några gånger varje år och tidigt varje lördag så kan jag sitta och dricka kaffe tillsammans med min dator.
Det är sådant som är värt något för mig idag.
Mycket mer värt än att vackla omkring med en flaska i handen.
Men roligt, det var det!
Då, när jag var ung.
Sedan så kan alla jävla nyktra alkoholister sitta och moralisera och tycka synd om sig själva så mycket de orkar på sina bloggar. Jag ser det lustiga i mina misstag och jag förstår inte varför man ska ångra något som just då, vid just den tidpunkten i livet, faktiskt fungerade som ett stöd i livet.
Jag blev den jag blev, livet blev som det blev och jag måste erkänna att det blev väldigt bra. Bättre än jag kunde tro faktiskt.
Men alkohol är ett gift, det är inget som jag rekommenderar någon ung människa att börja ägna sig åt på heltid, så som jag gjorde under en tid. Men om det känns rätt, om ni verkligen vill förgifta era kroppar och själar så kör hårt! Gasen i botten! Det är era liv.
Men glöm inte att titta in på min blogg lite då och då. Kanske är det morgon och kanske sitter jag just då och dricker kaffe och knåpar ihop en ny text.