söndag 31 augusti 2008

Arbetsmarknadsinstitutet.

Arbetsmarknadsinstitut, AMI, tidigare benämning på den arbetslivsinriktade rehabilitering, främst inriktad på arbetssökande med funktionshinder, som bedrivs inom Arbetsförmedlingen lokalt eller regionalt.
AMI ska i första hand stötta och hjälpa sjuka och handikappade människor ut i arbetslivet och till en anställning. AMI ska utvärdera enskilda personers arbetsförmåga och hjälpa dem till en anpassad yrkesutbildning.


Förr så fanns det något som hette AMI, Arbetsmarknadsinstitutet. Det var en förgrening av AMU som var en förkortning på Arbetsmarknadsutbildning. Idag heter det Lernia.
AMI var en institution dit Arbetsförmedlingen skickade de hopplösaste av de hopplösa. Där hamnade arbetslösa människor som hade någon form av fel, handikapp eller sjukdom. Dessa sjukdomar kunde vara alltifrån synnedsättning, epilepsi och ryggbesvär till psykiska sjukdomar och alkoholism. Vissa hamnade där bara för att de var helt omöjliga att placera på arbetsmarknaden. De kategoriserades under rubriken ”psykosocialt handikapp”.
Vid tjugo års ålder hade jag blivit arbetslös och det tog inte lång tid förrän AF fick ögonen på mig. Jag hade haft ett otal anställningar från det att jag var sexton år. Vid arton års ålder så var jag myndig och då var det dags att skriva in sig hos AF. Från den tiden så kom och gick jag som ett barn i huset uppe hos dem. Jag jobbade aldrig längre än högst sex månader hos ett företag, sedan tröttnade jag, brydde mig aldrig om att få vikariatet förlängt och så var det dags att anmäla sig som arbetslös tills jag fick nästa meningslösa jobb som jag tröttnade på innan jag hade tagit min första lunchrast.
AF tröttnade de också. De ansåg att jag borde få lite struktur över mitt arbetsliv. Jag skulle utredas, jag skulle få hjälp med att komma på vad jag ville med mitt liv.
-”Du ska snart fylla tjugo år. De flesta i din ålder går i skolan och utbildar sig. Eller också har de fast anställning. Du har jobbat i fyra år och har stannat elva månader som längst på ett företag.”
Detta fick dem att fundera. Antingen så var det något fel i huvudet på mig eller också visste jag helt enkelt inte vad jag ville bli.
-”Finns det ingenting du vill utbilda dig till?”
Nej, svarade jag och därmed klassades jag som ”psykiskt arbetshandikappad”.
Hade jag svarat ”Jag vet inte”? Så hade man bara ansett att jag var en ung man som inte visste vad han ville bli. Nu visste de att jag inte ville bli något. De förstod att jag inte drömde om att svetsa ihop plåtbitar, jag såg det inte som ett kall att torka pensionärer i röven och mat ville jag absolut inte ägna mig åt att tillaga, jag ville bara äta den.
Arbete var enbart ett nödvändigt ont för mig, inte något nöje.
Det spelade det ingen roll för mig vad jag jobbade med. Allt var lika ointressant.
Jag tyckte helt enkelt inte att det var något roligt att arbeta.
Därför måste det ju vara något psykiskt fel på mig.
De trodde att jag var galen.
Det gjorde ingenting. Det kändes bra. Det kändes som om jag stod över alla andra. Jag tänkte ett varv längre. Jag vågade se meningslösheten. Självbedrägeri var inte min grej. Jag försökte inte övertyga mig själv om något som jag innerst inne visste var tråkigt, dumt och meningslöst.
En snickare har övertygat sig själv om att det är kul att spika plank och hyvla bräder. En ingenjör inbillar sig att det är kul att bygga upp något åt andra.
Nej, det är det inte.
Innerst inne känner alla att det är genomtråkigt och meningslöst. Alla människor vill egentligen hellre ligga och glo på TV och käka pizza istället för att jobba. Problemet är att då blir det inga pengar, ingen lön. Därför ägnar de sig åt självbedrägeri och låtsas att de trivs med sina arbeten. De känner falsk stolthet över sina yrkesprestationer.
-”Se här, vad fint det blev när jag strök färg på den här dörren!”
Jag ville arbeta men enbart för lönens skull, inte för att det var roligt. Inte för att utvecklas, inte för att förverkliga mig själv och allt vad de nu har hittat på för beskrivningar för att få Något ska verka större än vad det är.
Därför blev jag en av de yngsta i Sverige som har skrivits in vid AMI.

Jag placerades på AMI i grannstaden, Trollhättan. De höll med små lägenheter, ettor med ett litet pentry. Hyran var på 600 kr i månaden och drogs på utbildningsbidraget som jag hade blivit beviljad.
Ettorna låg vid ett bostadsområde som kallades ”Viggen”. Det var ökänt. Här bodde enbart ensamstående människor som jobbade på SAAB eller som gick allehanda kurser. Där bodde även en stor mängd renodlade missbrukare samt flyktingar. Socialen placerade under denna period stadens alla snedseglare i dessa smålägenheter.
Det söps något alldeles otroligt. Med tanke på att området vissa helger påminde om en krigszon så var namnet rätt så passande, Viggen, ett gammalt stridsflygplan.
Vissa morgnar så påminde området om en camping på västkusten dagen efter midsommarafton.
Mitt i området fanns det en samlingslokal som hette ”Lustiga Huset”. Där fanns pingisbord, biljardbord och allehanda spel som man kunde låna. Lustiga Huset var inte så lustigt. Oftast så fungerade det som värmestuga åt stans alla fyllon. Folk sov därinne. Folk sket på golvet, de slogs och vandaliserade.
Jag och en bekant som jag nyss hade lärt känna var där en gång. Vi skulle spela pingis. Det gick inte så bra. Det första som mötte oss var ett sönderslaget bord och en stor, färsk skitkorv som låg i ena hörnet och osade.
Vi gick aldrig dit något mer.
Det fanns även en tvättstuga som ingen använde. Där bodde sedan en tid två uteliggare. De såg aggressiva och psyksjuka ut. Dem vågade man inte störa mitt i kvällsmaten. Jag tvättade i handfatet under hela den tid som jag bodde där.
Jag kan inte förstå hur jag klarade av att bo vid detta område. Idag skulle jag inte ens ha vågat sätta min fot där.
Fyllona slogs med somalierna, somalierna langade knark och knarkarna blev med jämna mellanrum heltokiga och tände eld på sina lägenheter i syfte att röka ut de onda andarna. Man hörde brandkår- och polissirener varje natt. En natt hörde jag något som jag senare förstod var en våldtäkt. En man i grannhuset ylade som en varg halva natten.
-”Håll käften! Känner du inte hur mycket jag älskar dig?”
Hörde jag en annan man skrika.
Delirium, psykoser, stölder, misshandel och anala övergrepp.
Mitt i allt detta så placerade man ut människor som i vissa fall led av svår torgskräck och som inte hade lämnat sitt hem på flera år. Där fanns många tragiska människoöden.
Själv så söp jag mer under dessa sex månader som jag bodde där än jag sammanlagt hade gjort under hela mitt korta liv. Om jag hade druckit mycket innan så var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Jag hade bakrus så gott som varje morgon.

Första kursdagen så samlades vi i AMI:s cafeteria.
Kort reflexion över mina kurskamrater: De flesta var i medelåldern och hälften av dem såg ut som fyllesvin och luffare. Den andra hälften var alldeles vanliga människor som såg en aning knäckta ut. Jag var yngst.
Det fanns en kille som var fyra år äldre än mig och honom kom jag att umgås med under hela tiden som jag var inskriven på AMI.
De flesta gick där i fyra veckor, mig höll de kvar där i sex månader.
Vi satt och drack kaffe och bekantade oss med varandra. Samtalen rörde sig mest om problem och mediciner. Mediciner var överhuvudtaget väldigt populärt. Man jämförde doser, bytte piller med varandra och rekommenderade olika läkare.
-”Du ska försöka med Dr Salvarsson. Det brukar aldrig vara några problem med att få det man behöver av honom!”
Första veckan bestod mest av samtal med olika handledare och arbetspsykologer. Vissa fick börja med arbetsträning, andra fick praktik ute hos företagen i närheten. Mig visste de inte vad de skulle göra med. Arbetsträning var det ju ingen större idé med eftersom jag inte hade varit arbetslös så länge. Utbildning satte jag mig bestämt emot. Under de första veckorna blev jag hängande i luften. Jag gick mest omkring och skrotade, fikade och gick på samtal hos någon kurator eller psykolog då och då. För det mesta så fick jag vara ifred. Det var inte så illa.
Det gick en kvinna i min grupp som hetsade upp mig. Hon var i trettioårsåldern och hade nervösa besvär och epilepsi. Hon såg bra ut. Långt mörkt hår, stora bröst och långa ben. Hon såg lite småhärjad och billig ut. Hon hade ofta en framträdande roll i mina pornografiska dagdrömmar. Ibland smet jag in på toaletten och tog en runk.
Det hände att hon fick epileptiska anfall ibland. Hon föll ihop på golvet och låg och skakade och dreglade.
-"Fan, är det ett anfall eller blir hon knullad av Osynliga Mannen?"
Sade en karl som såg ut som en skogshuggare.
-"Ska man ställa sig i kö eller ringa ambulansen?"
Sade en annan man som stod och fingrade sig på kuken.
Dagar som dessa gav mig 520 kr om dagen plus 1 500 kr i månaden i traktamente.
Det var helt ok.

Säg den lycka som varar. Några veckor senare så började min utredning. Först och främst så skulle man kolla upp var jag stod någonstans rent kunskapsmässigt. De ville veta vilken nivå jag stod på om jag nu eventuellt skulle ändra mig och vilja gå någon utbildning.
Det visade sig att när det gällde allmänbildning och språkkunskaper så fick jag mycket höga poäng men när det gällde grundämnena så var det riktigt illa ställt vilket förbryllade dem. Hur kunde det komma sig att jag t ex kände till huvudstäderna i USA:s alla delstater inklusive deras invånarantal, klimatzon, jordmån m.m. samtidigt som jag inte kunde multiplikationstabellen?
Jag kunde skriva långa noveller utan några som helst språkliga fel men kunde inte redogöra för vad ett verb var för något, jag kunde inte ens alfabetet utantill.
I deras omdöme om mig så står det att jag var begåvad men lat. Jag skulle även vilja lägga till ointresserad. Jag var helt enkelt inte intresserad av att lära mig sådant som jag tyckte var ointressant. Den inställningen har jag kvar än idag och det stör mig inte det allra minsta. Jag har aldrig kunnat lära mig något, eller ens försöka lära mig något som jag finner meningslöst och tråkigt.
Det fanns en tid i min ungdom som jag faktiskt försökte. Ok, koncentrera dig nu, det här måste du lära dig! Det gäller din framtid!
Tänkte en liten del av min hjärna. Ånej! Det verkar inget kul minsann. Jag tänker flyta omkring här uppe och fundera på hur balsaträ smakar istället. Tänkte den dominerande delen av hjärnan.
Därför sitter jag här idag med skallen proppfull av fullständigt onödig kunskap.

Man kom fram till att jag behövde ”prepareras” inför kommande arbetsliv, eller eventuellt utbildning. Om jag nu skulle komma på sådana tankar. Vilket jag idag vet att jag aldrig gjorde.
Först och främst så behövde jag kunskaper i matematik. Varför vet jag inte för jag har aldrig någonsin behövt ägna mig åt avancerade ekvationer i mitt yrkesliv och jag har ändå haft många olika anställningar inom de mest skiftande yrkesområden.
-”Ni ska få göra ett litet test. Det är inget prov! Jag vill bara veta hur ni ligger till och om jag kan skippa de mest grundläggande övningarna”.
Sade Frasse, vår matematiklärare. De hade föst ihop ett helt gäng med i ett klassrum.
Det var femtio uppgifter som vi skulle lösa. Jag lämnade in ett blankt papper.
Jag förstod inte ens frågorna.
Frasse hade undrat om han kunde skippa de mest grundläggande övningarna.
Nej, det kunde han inte.
Allt eftersom folk lämnade in sina testprov så förstod en uppgiven Frasse att han skulle bli tvungen att undervisa vuxna människor i enkel lågstadiematematik. Vuxna människor som inte ens var intresserade av att lära sig. Det skulle bli tufft för Frasse.

Svenska åkte jag också på. Svenska är mitt modersmål men ändå så ansåg de tydligen att jag hade bristfälliga kunskaper i detta ädla språk.
Vår lärarinna hette Carina, var kanske högst 25 år och hade formerna på de rätta ställena. Hon satte fantasin i rullning hos de flesta av de manliga deltagarna, inte minst mig. Hon var nyexaminerad från lärarhögskolan och detta var hennes första tjänst. Hon hade kunnat få en bättre start i sitt yrkesliv. En skola som kanske hade haft lite mer motiverade elever, en förskola eller något.
-”Jag tänkte att vi skulle börja med att plocka ut satsdelarna ur några textstycken som jag kommer att dela ut!”
Sade Carina och tittade ut över ett hav av frågande ansikten.
-”Vad är satsdelar?”
Frågade jag.
-”Jag trodde vi skulle börja med läsövningar!”
Sade någon annan och sedan började folk att skrika i munnen på varandra.
-”Visa pattarna!”
Hojatde någon lustigkurre längst bak.
Carina var en mycket trevlig och mjuk ung tjej som verkligen försökte att lära gamla bilarbetare, svetsare och industrimålare att kunna skilja på vokaler och konsonanter. Det gick inte så bra. Jag undrar vad som drev henne?
Hon fick senare en tjänst på Komvux och där kanske eleverna var lite mer motiverade, vad vet jag? Jag hoppas i alla fall att hon till slut fick en klass som uppskattade hennes kunskaper och vilja att lära ut.
Själv så är och förblir jag totalt obildad men jag hade vett på att inte störa lektionerna, jag var aldrig oförskämd mot henne.
Under de två veckorna som jag var tvungen att gå på dessa lektioner så återupptog jag min gamla vana från min skoltid, jag satt och glodde ut genom fönstret och drömde mig bort. Jag lyssnade aldrig, lärde mig aldrig något. Jag drömde mig bort till en värld utan vare sig skolor eller arbetsplatser. Jag drömde om en värld där man inte behövde kunna någonting, inte behövde vara bra på någonting och inte behövde jobba med någonting. En värld och ett liv som bara gick ut på att tillfredsställa sina laster och behov, dygnet runt, år efter år.
Om jag någon gång blir ekonomiskt oberoende så ska jag försöka leva ett sådant liv.

Det fanns två ”arbetsplatser” på AMI, det var två simulerade företag som skulle fungera som träningsplats åt människor som aldrig hade haft ett jobb. Där fanns stämpelklocka, lunchrum, arbetsledare och chef.
Man märkte direkt att det var en bluff eftersom arbetsledaren inte var en svinpäls och chefen var inte en arrogant skitstövel. De var i själva verket arbetspsykologer som skulle utvärdera arbetsinsatsen och vara ett stöd. De var mycket snälla och hjälpsamma. De jobbade ofta mer än de ”anställda”. Halva tiden satt man i lunchrummet och snackade skit. Jag önskar att det hade varit så på arbetsplatserna i verkligheten.
Det fanns två företag på AMI, en mekanisk verkstad och ett kontor.
Med tanke på att jag är den mest otekniska och klantiga person som finns så skulle man kunna tro att jag skulle ha hamnat på kontoret men icke. De satte mig i den mekaniska verkstan.
Jag höll på att driva basen till vansinne. Jag kunde inte ens kapa två metallstavar så de blev lika långa. Jag var rädd för att få metallflisor i händerna, kunde inte skilja mellan en svarv och en pelarborrmaskin och sprang ideligen och tvättade händerna eftersom det var olja överallt.
En vecka senare hamnade jag på kontoret istället.
Där trivdes jag bra. Jag trivdes faktiskt så bra så jag blev kvar där i nästan fem månader. Det var en simulerad arbetsplats men det väl sket jag i. Jag fick ju pengar för att vara där så va fan, pengar som pengar! Skillnaden var att här behövde jag inte jäkta livet ur mig. inga besvärliga basar som gapade och skrek och ingen chef som fjantade omkring och hotade med sparken hela tiden. Hade det varit möjligt att få fast anställning där så hade jag varit kvar än idag, eller åtminstone tills de avvecklade AMI.
Hela dagarna så satt jag vid en skrivmaskin och skrev ut falska fakturor eller sammanfattningar av påhittade företagsmöten. Ibland skrev jag något långt brev till en påhittad kund eller leverantör.
Jag skrev snabbast av alla och de föreslog faktiskt att jag skulle utbilda mig till maskinskrivare.
Det var tur att jag inte gjorde det. Tala om en värdelös utbildning. Idag är det många yngre som inte ens har sett en skrivmaskin, än mindre en riktig kontorist.
Ofta satt jag i lunchrummet och rökte, drack kaffe och snackade skit med de andra deltagarna. Om vi mådde dåligt så behövde vi inte jobba, då fick vi sätta oss i lunchrummet. Jag mådde ofta dåligt, det gjorde vi allihopa. Lunchrummet var alltid alldeles tjockt av rök. Där satt vi och skrattade, tjoade, drog vitsar, snackade knulla och planerade helgens bravader.
Vilken arbetsplats va?
Under flera år så var mitt mål att hitta en sådan arbetsplats i verkligheten. Det gjorde jag aldrig men jag gjorde ett gott försök i alla fall.

Ett halvår var jag på AMI och under den tiden såg jag många nya deltagare komma och gå. Sedan tog det slut. De kom fram till att jag var i behov av en utbildning på en folkhögskola eller en anställning vid Samhall. Jag fick välja vad jag ville göra av mitt liv.
Jag valde utbildningen. Inte för att jag hade någon tanke på att utbilda mig, jag såg det bara som en chans att komma till en ny stad, knyta lite nya kontakter, träffa lite nytt folk.
Det var kö till folkhögskolorna. Jag fick vänta i något år tills jag kom in på en av dem. Detta år tillbringade jag på ännu en arbetsplats som jag avskydde av hela mitt hjärta.
Men till slut så kom jag in på en skola som jag naturligtvis inte blev långvarig på. Om detta kan man läsa om här:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/05/geh-tar-studenten.html

2 kommentarer:

Gutegirl sa...

Hur i helvete kan man inte tycka om Gulasch?
Nu ska jag lsäa ditt inlägg :-)

Rambergsmannen sa...

Annars är Eductus en riktig höjdare om man vill bekanta sig med samhällets mindre användbara avskräde.

Dyrt som det är att anställa så är det ett par egenföretagare i bygget här som vågat sig på att ge idioter från Eductus praktik med *host host* chans till anställning (NOT). Dock har den gratis arbetskraften inte varit någon lönsam affär, en av dem smygsöp på kontoret och var konstant packad, en annan var så introvert och egendomlig att vi kallade honom "massmördaren", han är jag definitivt glad över att slippa i korridorerna här. Vi hade även en telefonförsäljare från Eductus på vårt kontor i sex månaders tid, ett möte lyckades han boka in under dessa sex månader, skjut fanskapen säger jag bara!

En polare hamnade också på Eductus där han bl.a. fick springa stafett med en struthatt på huvudet och en boll i munnen, han blev inte långvarig där.