onsdag 6 augusti 2008

Mina Klasskamrater.

Förra sommaren var jag hemma hos min flickvän och hjälpte henne att rensa ur sitt källarförråd. Helvete vad mycket skit kvinnor samlar på sig!
Bland all bråte så hittade jag hennes gamla skolböcker.
-”Det här ska du väl inte slänga? Det är ju gamla minnen!”
Ropade jag. Nä, det skulle hon inte.
Jag är av den åsikten att minnet av alla orättvisor, all jävelskap man har drabbats av i livet inte ska få blekna. Av samma anledning som vi inte får glömma Förintelsen.
Vi satte oss ned och sorterade upp böckerna och det var då jag hittade en bok som hette ”Mina klasskamrater”.
Minns ni de där böckerna? Det var något som de flesta flickor gick runt med på skolgården under en tid när de var tolv-tretton år. De lämnade över boken till någon kompis och bad henne eller honom att svara på frågorna. Man skulle skriva svaren på den streckade linjen som fanns under varje fråga. Meningen var sedan att denna bok skulle sparas för att sedan kunna plockas fram någon gång i vuxen ålder. Man skulle minnas sina gamla vänner och fundera på vad det blev av dem.
Jag gillade aldrig de där böckerna. De pekade på något vis ut ägaren. Vissa fick alla sidor ifyllda, några gick omkring med en helt tom bok.
Jag minns en flicka i skolan som var lite udda. Hon stod alltid för sig själv ute på skolgården. Hon hade inga vänner. Vid tolv års ålder så var hon smällfet och nästan en och åttio cm lång. Inget roligt utgångsläge inför det kommande högstadiet – Det var då det riktiga helvetet började för dem som inte kunde hävda sig, för dem som inte var populära.
Eftersom alla nyfödda flickor är små och gulliga när de föds så döpte hennes föräldrar henne till Lillemor. Hade de kunnat se in i framtiden så hade de nog övervägt att döpa henne till Barbamamma.
Men Lillemor blev hon ironiskt nog döpt till och Storemor fick hon heta under hela sin skoltid.
En dag hade Lillemor med sig en sådan där bok, ”Mina Klasskamrater”. Hon stod där ensam i ett hörn med boken i handen. Det såg sorgligt ut. Ingen skulle skriva i hennes bok. Den skulle förbli helt tom.
Det var nog hennes föräldrar som hade köpt boken till henne och hon vågade inte annat än att ta den med sig till skolan. Tänk om alla föräldrar förstod vad som egentligen försiggår i skolan. Det hade besparat många mycket lidande. Skolan är en värld fylld av skitstövlar och översittare, skolan är en plantskola för de Onda Människorna. Det är i skolan de lär sig de bästa och mest raffinerade knepen för att jävlas med dem som inte riktigt passar in i deras mall, som kanske inte har det rätta utseendet, som inte gillar sport och som kanske tycker att det finns viktigare saker i livet än att hela tiden nosa upp mindre och svagare människor och ge dem på käften.

Jag bestämde mig för att gå fram till Lillemor och skriva i hennes bok. Då skulle den i alla fall inte vara helt tom.
Jag hann aldrig. Just när Lillemor med en tacksam min räckte mig boken så kom Christer, skolans absolut värsta översittare och psykopat rusande, ryckte till sig boken och kastade den i en taggig berberishäck.
-”Din jävla idiot! Skriver du i den där jävla suggans bok så ska du få se på fan!”
Det finns inte så mycket som jag ångrar i mitt liv, men är det något jag ångrar så är det att jag inte just då, den där lunchrasten under slutet av sjuttiotalet inte tog upp en stor sten från rabatten och drämde den rakt i Christers fula ansikte.
Men det vågade jag aldrig.
Feg som jag var så gick jag därifrån. Christer stod kvar och vad han gjorde med Lillemor vill jag inte tänka på.
Jag gick undan och det gör mig delaktig, jag var en del av ondskan. Det var pga sådana fegisar som mig som översittarna med gott mod och friskt humör kunde fortsätta med att misshandla och plåga de svagare eleverna.
Det skäms jag för än idag.
När jag kommer upp till himmelen så vet jag att detta är en av de händelser som Gud kommer att ställa mig mot väggen för.
-”Nu är det bäst för dig att du har en väldigt bra förklaring!”
Nä, det kommer jag inte att ha. Bara att jag var feg och rädd och inte ville dra på mig översittarnas vrede.

Men nu sitter jag i min flickväns källarförråd och bläddrar i hennes gamla bok, Mina Klasskamrater.
Den var helt fulltecknad. Jag förstod att hon hade tillhört de mer populära flickorna. Någon som hette Micke hade skrivit att han ville bli lokförare, någon annan vid namn Annette skrev att hon ville ha två barn, osv, osv. De flesta verkade ha ointressanta och fantasilösa framtidsplaner. Ingen som stack ut.
Eller jo, någon som hette Tommy Rixler verkade lovande.
”Vilken klass går du i?”
Löd första frågan.
- Rökrutan.
Hade Tommy skrivit. He! He! Det var en lovande början.
Sedan blev det bättre och bättre. Tydligen hade Tommy problem med stavningen vilket bara förstärkte humorn i det hela. Jag bestämde mig för att gilla Tommy.
”Vad heter din favoritbok?”
Löd nästa fråga.
- Jag tröckte in staken.
Ha! Ha! Jävla Tommy. Här hade vi en kille som inte verkade ta så mycket på allvar.
”Vad har du för favorithobby?”
Ja, vad gillade en sådan som Tommy att pyssla med?
- Bläddra i porrtiningar.
Tommy var en kille med humor, helt klart.
”Vad vill du bli när du blir stor?”
- Förtidspensjonerad dagdrivare.
Ho! Ho! Ho! Det var mina tag det! Tommy hade redan fattat vid tolv års ålder!
Jag frågade min flickvän om hon visste vad det hade blivit av Tommy.
-”Inte någon aning. Han var nästan aldrig i skolan. Skolkade för det mesta. Han hade rika föräldrar men de skämdes över honom. Det blev inte något av deras planer för sin son skulle jag tro.”
Det där fick mig att gilla Tommy ännu mer.
-”Tommy var snäll men det var något som inte stod rätt till i huvudet på den killen. I åttan så tände han eld på vår gymnastiklärares bil och efter det så försvann han från stan.”
Herregud! Tommy var min nya idol! Tommy var sonen jag aldrig fick.

I våras så fick jag en ny snubbe i min arbetsgrupp. Min chef informerade mig om att en arbetslös kille från Arbetsförmedlingen och skulle göra praktik hos oss. Om han skötte sig, om det gick bra så fanns det chans till anställning.
Jag har blandade erfarenheter av praktikanter från AF. En del är utmärkta, andra är mindre bra och några borde egentligen ha suttit inspärrade i en madrasserad cell.
Några veckor tidigare skulle jag haft en annan praktikant. Han skulle börja på Måndag. Han dök aldrig upp. Däremot ringde han på tisdagsmorgonen.
-"Jag kan inte komma idag för jag är stenfull! Ha! Ha! Ha!"
Sedan lade han på och hörde aldrig mer av sig.
Det var alltså med blandade känslor som jag en tidig morgon i maj månad tog emot vår nya praktikant.
Min chef dök upp i sin firmabil och med sig hade han en kille i trettiofemårsåldern, en smal och lite luggsliten person. Arbetskläderna som han hade kvitterat ut satt illa, de var för stora. Byxbenen svischade mot varandra när han gick fram till mig och presenterade sig.
-”Tjenare! Tommy, Tommy Rixler heter jag!”

Tommy blev en av de bästa i min arbetsgrupp. När det gäller själva arbetet så är han medelmåttig, men han hänger med. Han slappar inte i onödan och framför allt så sprider han glädje i gruppen. De gillar honom. Stämningen har blivit mycket bättre sedan Tommy dök upp.
Tommy och jag blev nästan genast goda vänner och idag är han en av mina ”bästisar” på jobbet.
Jag frågade honom en morgon när vi satt och fikade varför han hade tänt eld på sin gymnastiklärares bil.
-”Varför skulle man inte tända eld på en gymnastiklärares bil?”
Det var precis det svaret jag ville ha. Tommy svarade genast rätt.
Förra veckan gick jag på semester. Jag kastade nycklarna till Tommy.
-”Ok, nu är det du som är arbetsledare! Ring om det blir några problem!”
Det kommer inte att bli några problem. Tommy är som klippt och skuren för att vara chef. Tommy är helt enkelt en trevlig kille, det finns inget elakt i honom och det är långt mycket mer värt än höga betyg och fina utbildningar.
Det förstod aldrig hans föräldrar och det kanske är lite synd men så fort jag kommer tillbaka från min semester så ska jag se till så att han får fast anställning. Jag ska prata med min chef, jag ska rekommendera Tommy till några kurser så att han kan börja klättra uppåt i företaget.

Idag har jag haft semester i en vecka och ännu så har Tommy inte ringt. Det kommer att gå bra för Tommy.
Hoppas jag.

3 kommentarer:

Gutegirl sa...

Usch, jag känner igen det där med böckerna alldeles för väl. Vi hade en tjej som mutade till sig en kompis varje rast genom att ge folk ett bokmärke eller en godis eller nåt. Ingen ville vara med henne annars. BArn är hemska.

Bixit sa...

Fan om ändå fler var som du !

Anonym sa...

Är detta sant? Helt otroligt sammaträffande i sånt fall. Dessutom hardu rätt böcker kan aldrig ersätta mänskliga kvaliteter.
Roberth Ström