söndag 24 augusti 2008

Sista dagen på semestern...

Jaha, i morgon börjar jag jobba igen. Semestern är över. Jättekul. Hipp, hipp, fy fan!
Det har gått fort. Det känns som om det bara var några dagar sedan jag satt här och skrev om vad skönt det kändes att semestern hade börjat. Jag skrev om tidiga morgnar med starkt kaffe vid datorn och rökpauser ute på balkongen i den tidiga morgonsolen.
Men nu är det över. Nu är det slut.
Jag har mycket arbete framöver. Dels så har jag schemalagd arbetstid varannan helg och dels så vet jag att jag kommer att få mycket extrajobb de resterande helgerna. Mycket övertid alltså. Det gör inte så mycket för jag vet oftast inte vad jag ska göra under helgerna när jag är ledig.
Vad gör egentligen vuxna människor när de är lediga?
Det där har jag funderat på länge faktiskt. Oavsett om man lever helt ensam, har särbo eller familj – vad gör alla människor under sin lediga tid?
Jag själv t ex, jag lever ensam. Jag har en flickvän så man skulle kanske kunna kalla mig för särbo. Ok, vi kallar mig för särbo! Men vad ska t ex en medelålders kille som är särbo göra med sin lediga tid? Vad gör jag?
Tja… Jag gillar att resa. Men det kan man ju inte göra så fort man blir ledig. Jag gillar att läsa men det är ju sådant som man bara gör. Det kan knappast kallas för hobby.
Ibland umgås jag med min flickvän och då brukar vi göra… Ja va fan gör vi? Tittar på film, äter och tja, äter ännu mer. Ibland tar vi en tur med bilen, ibland åker vi till något köpcentrum och någon enstaka gång åker vi till någon annan stad och tar in på hotell under helgen.
Det händer att jag går ut på stan och fikar med någon kompis ibland också.

Jag är morgonpigg, det har jag nämnt tidigare. Jag älskar att gå upp tidigt under helgmorgnarna och sätta mig vid min dator och skriva. Men det kan knappast heller kallas för någon hobby. Det är fin kvalitetstid för mig, det är det. Men jag uträttar inget av värde, det kommer inte att mynna ut i någonting. Jag bygger inte upp något bestående åt några efterlevande. Det finns inget värde i det.
Man skulle kunna säga att jag har svikit Gud. Han gav mig en väl fungerande hjärna (nåja, den funkar så länge jag tar min medicin) och en god hälsa. Det måste ha funnits någon mening med det. Han ville nog att jag skulle göra honom stolt på något vis. Men istället svek jag honom.
Det är i alla fall så det känns och så har jag känt det länge nu.
Jag lever ett bra liv. Jag har fått det mycket gott. Jag är tacksam över det. Men har jag så jävla kul egentligen?
Mitt liv ”rockar” helt enkelt inte, som jag skulle ha sagt för tjugo år sedan.
Jag försöker ibland. Jag häller i mig en flaska sprit och så slutar det i kaos. Flickvänner slänger hårda föremål på mig, kompisar skäller ut mig och själv så vet jag knappt vad som är upp eller ned.
Var det detta jag drömde om när jag satt och sov under lektionerna i skolan?

Om jag hade varit gift, haft ett helt koppel med ungar och en stor villa. Hade jag haft det roligare då? Som villaägare så måste man vara händig, man måste kunna reparera saker och ting. Takpannor ska bytas ut, stuprör ska rensas och verandor ska byggas.
Jag skulle aldrig orka lära mig något sådant, än mindre utföra det.
Jag känner mig själv, jag skulle ställa till det för mig inom en månad. Antagligen skulle jag av ren leda supa mig full på en helt galen tid och skämma ut mig inför hela kvarteret. Eller också kanske jag skulle bygga en bomb ute i garaget.
Eller stollerunka dagarna i ända tills lånen på huset förföll.
Eller…
Låt oss testa för en stund!
Ponera nu att jag skulle kunna knäppa med fingrarna och vips! Nu är jag helt plötsligt fader till tre ungar, bor i hårt belånad villa och har en grinig kärring som hela tiden jagar mig så fort jag kommer hem från mitt tråkiga arbete.
-”När i helvete ska du egentligen klippa gräset?”
Ja, när ska jag göra det egentligen? Jag har ju för fan jobbat mina åtta timmar! Ska jag åka på övertid så fort jag kommer hem?
Sådan inställning kan man inte ha som familjefar och villaägare, det begriper vem som helst. Men sådan inställning har jag. Så fungerar jag.
Nu är det tidig lördagsmorgon, jag är ledig och ser fram emot att sätta mig och skriva vid datorn med en kopp rykande hett kaffe.
Hinner knappt sätta mig förrän jag blir anfallen av en unge som skriker mig i örat. Det är något om ett jävla TV-spel, att det är rea och att jag har lovat honom att följa med till affären just idag och köpa ett visst specifikt TV-spel. Antagligen ett spel som innehåller både detonationer och kulsprutesmatter och som kommer att förstärkas av den nya surroundanläggningen som min fru tvingade mig att köpa på kredit förra månaden.
Det verkar ju lovande. Trevligt värre.
-”Du lovade! Kan vi inte åka någon gång? Nu! Nu! Nu!”
Samtidigt så kommer den yngsta ungen kravlande, hon som inte har lärt sig att gå ännu. Hon klämmer sig in under skrivbordet, trasslar in sig i kablarna, försöker att komma loss och sliter loss både kablar och hela kontaktinsatsen från väggen. Därmed så ligger bredbandsuppkopplingen nere för ett bra tag framöver.
Det var den lördagsmorgonen det.
En morgon, ett liv, ett helvete.

Under förmiddagen sitter jag vid köksbordet och försöker att koppla av med en kopp kaffe och en cigg – en cigg som jag enbart får röka under fläkten, i mitt eget hus.
Slänger en blick ut genom fönstret och upptäcker två personer som är på väg uppför min trappa. En mycket ung kvinna och man. Det ser ut som en gatflicka och en knarkare.
-”Helvetes jävlar! Öppna inte dörren! Problem på gång!”
Skriker jag åt min fru.
-”Var inte löjlig. Det är ju bara Felicia med sin nya pojkvän!”
Det tar en stund för mig att koppla att Felicia är min äldsta dotter. Jag vet inte hur mycket pengar och hur många timmar av min dyra fritid som jag har lagt ned på henne, och så slutar det på detta viset. En dotter som klär sig som en sköka och som drar hem någon som verkar bo i ett grovsoprum.
Felicia presenterar sin nya pojkvän som ”Mange”. Mange ser ut som en kille som borde stå med på smittskyddsinstitutets lista över farsoter som kan drabba landet, strax under mjältbrandsvirus.
Nu har han drabbat min dotter.
Jag går ned i mitt garage och väger min nya rekylfria hammare i handen – varför jag nu har köpt den? – och funderar på att testa hammarens slagkraftighet mot Manges huvud. Dessvärre har jag inte tid att sitta av några år på kåken för mord, jag har ju två andra ungar som jag måste försörja, plus en fet fru som bestämt vägrar att arbeta.
En förmiddag, ett liv, ett helvete.

Under eftermiddagen är jag ute i trädgården. Jag står där. Bara står. Kommer mig inte för med något annat. I handen har jag en verktygslåda, det var visst något som var tvunget att repareras men jag vet inte hur man gör.
Så jag står där och väntar på att tiden ska gå så att jag får komma in igen.
Avlopp svämmar över. Panel lossnar, kortslutning i elskåpet och gräset, det bara växer och växer.
En eftermiddag, ett liv, ett helvete.

På kvällen funderar jag på att beställa pizza och ringa till min flickvän och be henne komma över. Vilken flickvän förresten? Jag är ju gift med en kärring som är lika gammal och ful som jag själv!
Det är lördag och det slår mig att jag är tvungen att ha sex med henne, en fet kvinna, min fru. Jag har haft sex med samma kärring i över tjugo år!
Nä, jag kommer aldrig att kunna mobilisera något som ens liknar ett stånd. Helt omöjligt. Som tur är så finns det ju potenshöjare.
Jag går genast iväg till kylskåpet för att hämta en helflaska brännvin.
Nu ska jag dricka hejdlöst!
En rejäl lördagsfylla är ju inte så dumt trots allt och fylleknull är ju alltid ett fylleknull, även om det är med en fet fru.
-”Var är spriten?”
Undrar jag samtidigt som jag glor in i ett kylskåp som enbart verkar innehålla mat och blandsaft. -”Sprit? Har du blivit galen? I den här familjen nyttjar vi inte alkohol! Det vet du ju!”
En lördagskväll, ett liv, ett helvete.

En timma senare ligger jag i den äkta sängen tillsammans med min fru. Jag ligger ovanpå henne och försöker flåsande och med stor möda att föra in en halvslak kuk. Det är helt omöjligt. Jag trycker på men den viker sig hela tiden.
Gode gud, det här händer inte mig!
Tänker jag.
Jag ger upp, kliver ur sängen och ställer mig och tittar ut genom fönstret. Jag ser ut över villaområdet. I vartenda sovrum utspelar sig samma scen. Det är krossade förhoppningar, räntehöjningar, rädsla för permitteringar och slaka kukar. Jag måste fly.
Och så gör jag det. Jag knäpper med fingrarna och Vips! Nu är jag…

…Tillbaka till mitt gamla liv igen!
Jag har det bra. Jag är frisk. Jag har ett jobb. Jag har en flickvän och några vänner. Jag borde vara tacksam. Jag försöker att vara tacksam.
Men vissa dagar känns det svårt.
-”Du har kommit upp i en ålder när vissa saker gärna vill komma ikapp.”
Sade min läkare till mig för ett par år sedan.
Hon hade rätt.
Men det är inte gamla synder som har hunnit ikapp mig, det är alla drömmar jag hade.
När jag var ung så sköt jag upp alla mina drömmar. Jag hade tiden på mig, det kändes så. Nästa år, då jävlar!
Nu har jag varvat allt mina drömmar. Nu är det för sent. Nu slår de mig i bakhuvudet istället.
De har kommit ikapp mig bakvägen.
Det är natt när jag sitter och skriver detta. Jag brukar aldrig vara uppe sent på nätterna. Det är inget bra tecken. Jag tror att jag håller på att bli dålig igen. Som tur är har jag tid hos min läkare nästa vecka.
Min medicin är bra, den hjälper. Men periodvis så måste jag öka dosen en smula. Då brukar det lugna ned sig. Det gäller bara att mota Olle i grind i rätt tid.
Men va fan, jag lade nyss in en pizza, en Big One Classic i micron så det finns hopp.
Klockan är två på natten, det har blivit söndag. Sista dagen på semestern. Dags för pizza!

Klart slut. Over and out!
/GeHå.

4 kommentarer:

REX sa...

Vanligt hederlig Söndagsångest,oroa dig inte.....du är inte van vid sån numera eftersom du har ett jobb som du trivs med till 100%.

Men nu har du haft semester flera veckor och haft jättekul,då blir det så,det går över :-)

Gutegirl sa...

re: Om han inte klarade stress skulle det vara mycket roligare att se honom bryta samman på det sätt du beskriver än att han bara står där som ett fån.

Anonym sa...

Tänker också på alla förlorade självar med massiv radhusångest ibland.

Särskilt när jag åker förbi perfekta små villaområden eller radhus. Om man tittar riktigt noga så kan man se ett stort ångestmoln över nämnda områden.

Det är gråa kombibilar, blåa studsmattor, snoriga och skrikiga ungjävlar... Vad är det för liv egentligen?

Tacka vet jag en isolerad stuga i en isolerad skog...

roberth sa...

Underbar story jag vettufan om jag ska ha barn nu*S*