tisdag 26 augusti 2008

TV-nostalgi.

Mina texter bär ofta en underton av ”det var bättre förr”, och ja, för det mesta så var det faktiskt det. Men det finns några undantag, utbudet av TV-program t ex.
Jag är faktiskt så gammal så jag var med när det bara fanns två TV-kanaler, Ettan och Tvåan.
Båda hårt statligt styrda.
Allt var i stort sett förbjudet och censurerat. Ibland så slank det igenom en tv-serie eller en film som råkade vara en smula underhållande. Då blev det ramaskri i pressen dagen efter. Diverse kulturfolk och politiker krävde förbud eller åtminstone någon form av sanering i TV-utbudet. Sådant som var lättsamt och underhållande ansågs vara skadligt.
-”Ska verkligen svenska folket tvingas genomlida sådant här?”
Man trodde på fullaste allvar att folk föredrog filmer av Ingemar Bergman och jazzkonserter – Live från någon alternativ scen i Göteborgs avkrokar.

Hela sjuttiotalet genomled jag svensk TV:s programutbud och det var först under mitten av åttiotalet man kunde skönja en ljusning.
Men sjuttiotalet var ett enda mörker av pekpinneprogram, deprimerande filmer och samhällsprogram som var så politiskt vinklade så det var rent löjligt. Allt i svart-vitt. Det var först under andra halvan av sjuttiotalet som färg-tv:n hade sjunkit så pass i pris så att det kunde bli var mans egendom.
Men ändå så satt man där vid TV:n, kväll efter kväll och glodde på det ena dummare och tråkigare än det andra.
Det fanns inga andra alternativ. Video fanns det ingen, den kom först under åttiotalet och t o m den marknaden försökte man förbjuda. När inte det gick så försökte man styra folket att hyra rätt filmer. Rätt filmer var allt som kom från länder som inte var engelskspråkiga. Helst skulle det vara filmer från t ex Tjeckoslovakien, eller varför inte Italien eller Ryssland, eller Sovjetunionen som det hette då. Frankrike och Finland gick också bra. Och så svenska filmer då förstås, helst Ingemar Bergman.
Alltid denna jävla Ingemar Bergman.
Fel filmer var sådana filmer som folk gillade. Amerikanska filmer var så fel något kunde bli. Innehöll de även underhållningsvåld så var det fullständig katastrof.
De upptäckte att svenskarna inte hyrde rätt filmer, de hyrde fel filmer. Det blev debatt igen. Naturligtvis politiskt styrd. Man ville förbjuda.
Svenskarna ville inte se filmer som behandlade så intressanta ämnen som incest, bigami eller politisk aktivism i någon öststat. Svenskarna ville se påkostade filmer från Hollywood. Hollywood låg i Amerika och det var inte bra.
Därför ville man förbjuda.
Överhuvudtaget så ville man förbjuda allt som var amerikanskt eller underhållande och man lyckades t o m under en period. Eftersom pellejönseriet hade börjat redan då – resultatet kan vi se idag med cykelhjälmar, rökförbud och manlig dagispersonal – så ansågs det på fullaste allvar att tecknade serier var skadligt för barn. Kalle Anka ansågs vara våldsam, för våldsam för svenska barn men det blev inget förbud. Däremot så lyckades man förbjuda Tom & Jerry under en tid (!)

Under sjuttiotalet fanns inte heller internet. Datorer var science fiction. Ingen kunde ens föreställa sig den utvecklingen som vi ser idag.
Därför så satt vi där under sjuttiotalet och led oss igenom ungdomsprogram som hette ”Knuff” och som avhandlade allvarliga ämnen som t ex thinnersniffning. Allt under bästa sändningstid. Barnen ville hellre se tecknad film och ungdomarna ville se amerikanska filmer som var spännande och underhållande.
Det fick de inte.
Men program som ”Knuff” gav dem i alla fall tips och inspiration till thinnersniffande. Om de inte kände till droger innan så gjorde de det efter en kväll vid TV:n under sjuttiotalet.
Dessa TV-program skulle avskräcka ungdomarna men det blev snarare tvärtom, de upplyste och lockade dem. Ju mer man upplyste om farorna, ju mer sniffade ungarna. En thinnervåg formligen sköljde över Sverige och den dämpades inte förrän debatten lugnade ned sig.
Det är så ungdomar fungerar.
Hade det funnits en svensk serieversion av Karl-Alfred som blev omtöcknad och svårt hjärnskadad av spenat istället för att få muskler så hade vi haft världens hälsosammaste ungdomar. De hade vräkt i sig spenat.

Under sjuttiotalet så ägnade man sig ofta åt något som kallades ”TV-kväll”. Ett avsomnat ord idag. Men inte då. Det fanns som sagt inte så många andra alternativ.
TV-kvällarna inföll oftast under helgerna.
En vanlig helgkväll med svensk TV innehöll ofta någon färglös TV-serie. Till skillnad från filmerna så var serierna amerikanska. Dock inte för våldsamma och underhållande.
På fredagskvällen sände man amerikanska deckare och det var en stor händelse. Jag minns en deckare som hette ”Rockford tar över”. Den handlade om en fåntratt med stor fyrkantig haka och högt uppdragna gabardinbyxor. Till det bar han… Boots!
Det fanns en – om möjligt – ännu sämre deckare som hette ”Baretta”. Baretta var en liten fjant som sprang omkring i knarkarkvartar med en kortpipig revolver och levde jävel dagarna i ända. Det var i stort sett hela handlingen.
Det pinsamma var inte programmen i sig själva, det pinsamma var att vi såg på skiten. Vi tyckte det var bra.
Hade man tur så kunde det vara långfilm en lördagskväll och hade man ännu större tur så var den inte bulgarisk eller italiensk.
Med tanke på att de faktiskt, på fullaste allvar sände ”Ebberöds bank” från 1945 på nyårsaftonen 1979 så blev lyckan total när man tittade i TV-tablån och upptäckte att kvällens film var amerikansk, och inte nog med det, den var från samma årtionde!
Långfilm förresten, där har vi ännu ett avsomnat ord. Vem säger ”långfilm” idag? Det är kanske inte riktigt lika passé som ”poporkester” men spelar i samma liga som ”kassettbandspelare” och ”fingerpulla”.

Någon gång runt 1986-87 började det hända saker. Vi fick satellit-TV! Vi fick flera kanaler! Det var något alldeles oerhört. Regeringen, vår kära regering, försökte naturligtvis stoppa detta men utan resultat. Det sändes från satellit, inte från svensk mark så det gick inte att förbjuda. Annars hade de garanterat gjort det.
De första kanalerna var rena skiten. Jag minns en som hette Sky-Channel. Den sände mest trams. Musikvideos och larviga svartvita gamla amerikanska TV-serier. ”Mr Ed” minns jag en serie som hette och som handlade om en talande häst. Lustigt värre.
Mitt dåvarande bostadsbolag tillhandahöll även en rysk, eller sovjetisk propaganda-kanal. Den ingick i den tidens basutbud.
Denna TV-kanal sände enbart gamla långfilmer som handlade om arbete. Det handlade om unga män som fick jobb på någon fabrik, som arbetade sig upp och som till slut blev valda till månadens arbetare.
Det handlade om soldater som drog ut i krig för fosterlandet, som sköt massor av tyskar, kom hem, fick medalj och jobb på fabriken som belöning. När de hade jobbat riktigt jävla hårt i några år så fick de äntligen knulla en fin sovjetisk flicka på någon äng i solnedgången. Ofta var det en dotter till någon hög partimedlem. För dramatikens skulle så blev fadern arg en stund men när han upptäckte vilken sjustusan till arbetare som hans dotter hade valt att ge sin förmodade mödom till så blev fadern glad igen och så var allting bra.
Filmerna slutade ofta med pampiga körer, orkestermusik och bilder på hårt arbetande människor.
Budskapet i dessa filmer var: Det är roligt att arbeta.
Jämt.
De där filmerna gav mig alltid rysningar och obehagskänslor.

Sedan rasade det på. Utvecklingen gick inte att stoppa. Vi fick TV-3 som sändes från London. Vi fick betalkanaler. Filmkanaler som enbart sände nya filmer, ofta amerikanska. Fantastiskt! Jag vill minnas att de hette Film-Net, TV-1000 och SF-Succé.
1991 kom Fyran, som var en svensk, marksänd reklamfinansierad kanal. Vem hade kunnat tro detta under sjuttiotalet? Vi fick även en femte kanal, i dag heter den kort och gott Femman men då hette den Nordic.
Jag fick inte in den, min TV var för gammal. En Saba från sjuttiotalet i träfanér. På sidan satt kanalväljaren i form av en ratt. Ljudet försvann ibland men skickade man bara på den en rejäl smäll så kom det tillbaka en stund.
Men Trean och Fyran fick jag in!
Fyran var rena skiten de första åren. Det var klantigt och amatörmässigt. De skärpte till sig, även om det tog tid. Jag minns att efter något år så försökte de locka tittare med att sända något som kallades ”sensuellt” som avslutning varje natt.
Detta fick svenska folket att sitta vakna halva nätterna. De förväntade sig sex och snusk. Istället fick de se vågor som slog mot stenhällar och svettiga karlar i bar överkropp som bilade upp asfalttrottoarer och cementgolv. Det var kort och gott enkel symbolik som kanske kunde få söndagskolefröknar att bli lite fuktiga i ylletrosorna. Dock inte svenska karlar som hade förväntat sig något helt annat.
-”Va fan, jag ville ju se porr. Riktig porr. Hårdporr!”
Som en medelålders och mycket trött arbetskamrat deklarerade högljutt under frukosten på min dåvarande arbetsplats.
Det kunde han glömma.
Idag däremot kan man faktiskt titta på riktig porr i sin TV, om man nu vill det. Det ville inte jag men jag fick det ändå.
För några år sedan så abonnerade jag på TV-1000. Det var ett stort misstag. Jag ville kolla på film under helgerna men då sände de mest sport och porrfilmer. Det intresserade mig föga.
En sen lördagskväll fick jag med mig en kvinna hem från krogen. Så fort vi kom in i lägenheten så slog vi oss ned i min vardagssoffa. Jag hoppades på lite gosi-gos.
Jag hade stånd.
-”Kanske något bra på TV:n?”
Sade jag i brist på något annat och knäppte på TV-1000.
Hela min 32-tumsskärm fylldes av en storkukad mongol i klassisk folkdräkt och hårpiska som fick sitt livs sugjobb.
Inte bra.
Det blev inget den natten. Hon reste sig direkt och lämnade mig. Hon trodde antagligen att jag var en sexgalning som bara hade en sak i huvudet, vilket jag i och för sig hade. Men det är ju aldrig bra om det blir för uppenbart.

Det är mycket skit på TV idag också, det erkänner jag. Men idag så finns det alternativ. Sänder de sport, IDOL-2008, idiotiska dansprogram och liknande så kan man byta till en annan kanal. Man får kanske hoppa runt lite men till slut så finner man en kanal som visar en hyggligt bra film. Så var det inte för tjugo-trettio år sedan. Det var hopplöst. Det fanns inget alternativ förutom att stänga av skiten. Vilket man aldrig gjorde för det fanns inget annat att göra.
Idag är det t ex tisdag och jag har hittat två filmer, en på Trean och en på Sexan. Verkar sevärda båda två. En jävla tisdag!
Under sjuttiotalet så fick man vara glad om de visade en film en lördagskväll.
Jag noterar att Ettan och Tvåan bara visar skit. Det är som vanligt alltså. Där har inte mycket ändrat sig.

Jag noterar även att båda filmerna som de sänder ikväll är repriser. Jag har sett dem tidigare. Det kanske inte är så mycket som har ändrat sig överhuvudtaget?

13 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart...minns altihopa när du beskriver det...hade förträngt det annars

Johannes Almborg sa...

Är visserligen 80-talist, men jag har svaga minnen från Sovjet-andan i svensk television. Man börjar tro att Groucho Marx hade spenderat en tid i Sverige då han sa: Jag tycker att TV'n är mycket lärorikt. Så fort någon sätter på TV'n så går jag in i ett annat rum och läser en bok"

En bra text som vanligt GeHå

Kzmonova sa...

Jag kommer ockå ihåg 70-talets tv, "Vilse i pankakan" och "John Blund". John Blund var direktimporterad från Östtyskland. Är det inte lite konstigt att vi var så socialistiska (på gränsen till kommunistiska)på den tiden men ändå släppte vi porren fri i slutet på 60 och början på 70-talet. Då pratar vi inte Lektyr och Fibban utan riktiga porrklubbar med livedance, runkbås och löskukar. Samtidigt började biografer köra porrfilmer dagtid.
Konstigt...

Anonym sa...

Det var på den tiden sverige var ett bra land, numera är det mest skit.
Tv skulle vara folkbildande och det fanns poporkestrar som hoola bandoola band.
Numera verkar tv gå ut på att fylla tiden mellan reklampauserna med något. De enda som sänder någorlunda bra program är SVT, men det är alldeles för lite socialistisk vinkling på programmen idag...

Kzmonova sa...

Hmm... Jag måste hålla med föregående talare i att många av de bästa program går på SWT`s kanaler. Alldeles för mycket skit på tv nu. Jag har inte ens 3:an på min fjärr längre...

Anonym sa...

Jag är full.

Gutegirl sa...

Jag tittar nästan bara på Discoverykanalerna och National Geographic.

Anonym sa...

Bra artikel. Kommer ihåg att Benny Hill var förbjuden på 80 talet också. Anledningen kan ni säkert gissa er till. DDR-Sverige var hemsk under alltför många år. Jag kan vakna upp och få mardrömmar än idag när jag tänker på hur styrt allting var i televisionen. Nu hatar jag också tv, men det beror på alla reklamavbrott och värdelösa program.

Anonym sa...

Jag minns mest hur man klev upp i svinottan på Lördagsmorgnarna för att få se 5 minuter Hacke hackspett i Godmorogn Sverige. Det var det enda vettiga(läs amerikanska) tecknade som fanns på TV förutom Sommalovsmorgon.

/JW

Anonym sa...

Det är ju just nu som vi har världens bästa tv-serier, har aldrig följt så många som nu, tack vare nerladdning från nätet då. Man slipper all reklam och kan se dem när man vill, utan att behöva komma ihåg å banda dem.

Och skulle man mot all förmodan vilja se gammal skit så kan man man ladda ner det med... Valfrihet om något

Atomic_ sa...

Jag vill minnas att det bara visades tecknat på Julafton när jag var lite yngre i mitten på 80-talet.Och när man kom hem till syrran som flyttat in till "stora stan" & hade både 3:an & nordic satt man som klistrad hela dagarna & glodde på allt som visades,Tv-shop var riktigt intressant på den tiden =)

roberth sa...

Sossarna har genom alla år försökt styra oss. De bästa vore om SAP försvann helt!

Tokarev sa...

Jag är en av dem som känner sig präktigt lurade av reklam-tv och reklam-radio. På den gamla DDR-tiden, så törstade man efter lite rock'n roll-tv med bra filmer och program. Tidningen Kvällsposten hade en TV-skribent som hette Björn Fremer och hans beskrivning av TV-utbudet i USA fick snålvattnet att skvala i käften på alla underhållningstörstande svenskar. Fick vi bara reklamfinansierat utbud, så skulle vi kunna VÄLJA vilka av de otroligt många filmerna och välproducerade serierna som skulle komma att visas varndajävlakväll på dumburken... Man suktade! Det häftigaste som fanns var Alias Smith & Jones, de var ju i princip pacifister och slapp därför förbi DDR-censuren, men de var ju inte på låååånga vägar lika häftiga som Clintan! Nåväl: Reklam-Tv kom, reklamradion med. Och vad fick vi? Fler kanaler med ännu mer och värre skit -fast numera interpunkterat av debila reklamsnuttar som genererar epelepsiattacker. Radion är ett jävla skvalande av samma satans låtar i heavy rotation dygnet runt och med hysteriska programledare som ägnar sig åt okvalificerat trams. Riksmorgon-Zoo måste vara det i särklass sämsta som gått ut i etern alla kategorier! Jag känner mig både lurad och lack! Och det här skitet med att ha reklam mitt i filmerna!! Tacka vet jag de forna DDR-kanalerna som gett oss Six Feet Under, Sopranos, Weeds, Entourage och andra kvalitetsserier! Fyran är rena pisset. Sexan kan man sätta en yxa till närsomhelst och Trean skall vi helst inte prata om... Mycket var sämre förr, men fan vet om inte det där med reklam-tv var en av de större blåsningarna....?