måndag 4 augusti 2008

Uppvaknanden - Del 2.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker det är skönt att vakna tidigt på morgonen och ja, det är det. Men när jag var ung så var det inte så kul alla gånger. Det är klart, jag är glad över att jag faktiskt vaknade men jag hade nog varit ännu gladare om jag hade vaknat på rätt ställe, eller om jag åtminstone hade vetat var jag hade vaknat någonstans.
Otaliga var de gånger som jag vaknade upp nere i cykelförrådet i den tidiga morgonen, med cykeln över mig och jobbarfolkets steg mot cementgolvet ekandes i öronen. För att inte tala om alla de gånger som jag blev utsläppt från någon fyllecell i den tidiga morgonen utan att jag visste i vilken stad jag var.
Ibland fattade jag inte ens att jag hade hamnat i någon annan stad. En gång stod jag i en telefonhytt och skulle ringa efter en taxi. Jag fick inte ned kronan i springan. Det var stört omöjligt. Till slut blev jag förbannad, tog av mig min ena träsko och försökte banka ned myntet vilket bara fick till följd att det fastnade.
Jag var Helsingfors.
Jag var helt övertygad om att jag var i Kristinehamn.
I Tallinn så undrade jag varför i helvete taxichaffisen envisades med att tala engelska, ännu underligare tyckte jag det blev när han öppnade bagageluckan och skulle sälja sprit och cigarretter till mig.
Jag trodde att jag var i Stockholm.

När man jobbade på färjor så var det kutym att supa till sista dagen på passet innan man mönstrade av. För att fira. Jag firade under hela mina tvåveckorspass men under avmönstringen så tog jag i extra hårt, det var liksom grand finale på en period av stenhårt supande.
Beroende på vilket rederi jag jobbade på så mönstrade jag av i olika städer. För det mesta i Stockholm men även nere i Skåne.
En varm sommardag i början av nittiotalet gick jag av färjan nere i Malmö. Jag var full. Mycket full. Jag hade planer på att bli ännu fullare.
Jag var ung, livet lekte, jag hade en lång ledighet framför mig och väskan full med sprit. Bättre än så kunde det inte bli för en ung man utan vare sig vett eller något som kunde liknas vid mognad.
Jag löste en enkel biljett till Uddevalla. Byte i Göteborg.
Jag satt vid ett fönster och tittade ut och tog mig en jävel ur flaskan lite då och då. I smyg. Den sista staden som jag minns att vi stannade vid var Halmstad. Sedan blev det helt svart. Nästa morgon vaknade jag i en tvättstuga med min väska som huvudkudde.
Inget konstigt med det. Inte första gången jag vaknade på det viset. Jag var van. Det som kändes lite problematiskt var att jag inte riktigt hade någon koll på var jag hade hamnat. Jag gick ut, tittade mig omkring och noterade att jag hade hamnat i ett höghusområde. Det var inte Uddevalla, så mycket var helt säkert.
Jag skulle byta tåg i Göteborg, till Uddevalla. Troligen hade jag missat det och av någon anledning hamnat ute i förorterna. Kunde det vara Biskopsgården?
Bergsjön kanske?
Jag gick omkring och letade efter en spårvagnshållplats för att ta mig in till centrum men hittade ingen. Överhuvudtaget så kändes det allmänt underligt, det var så tyst och vindstilla. Något som det aldrig är i Göteborg.
Jag träffade några ungdomar vid en Pressbyråkiosk och frågade dem var närmaste spårvagnshållplats låg.
-”Ha! Ha! Tror du att du är i Norrköping eller?”
Svarade de.
Nu blev jag ännu mer förvirrad. Vad i helvete var det frågan om? Vid Pressbyråns vägg noterade jag en löpsedel vars överdel pryddes med tidningens namn, ”Gefle Dagblad”.
Gefle…?
Gävle.
Än idag har jag faktiskt ingen aning om hur och varför jag hamnade i denna stad. Det är och förblir ett av flera mysterium i mitt liv.

Men sådant kan jag skratta åt idag. Ingen katastrof. Levde man ett sådant liv som jag gjorde i min ungdom så får man räkna med en del underliga uppvaknanden och händelser. Man rör ihop veckodagar och man vet till slut inte om det är morgon eller kväll.
Under åttiotalet hände det ofta att jag och någon polare stod utanför Systembolaget efter klockan tio och undrade varför det inte öppnade.
Klockan tio på kvällen.
En söndag.
För tjugo år sedan så jobbade jag en period vid ett mentalsjukhus, jag var något som kallades köksvaktmästare vilket var ett lagom slappt jobb. Mina arbetsuppgifter bestod bl a i att köra fram alla matvagnar som skulle ut till avdelningarna. Jag började klockan sju på morgonen men har alltid gillat att vara på jobbet tidigare så att jag slipper att stressa. Jag var där prick halvsju och började ladda vagnarna med frukost. Jag hade en lista för varje avdelning som jag prickade av. Tio liter lättmjölk, fem Skogaholmslimpor, två paket Bregott, skinka och ost till avdelning tio, osv, osv.
Sedan satt jag där ensam ute på lastbryggan och undrade varför det inte kom någon chaufför och hämtade vagnarna.
Klockan sju på kvällen.
Sådant kan man skratta åt idag. Något som jag däremot inte skrattar åt är att vid samma arbetsplats så jobbade det en ung flicka på kanske nitton, tjugo år som uppvisade samma beteende som mig. Hon var mycket söt, skrattade ofta och älskade att vara berusad över allt annat. Sommaren 1988 var höjdpunkten i hennes liv. Det var då hon dansade hem i sommarnatten med en flaska i handväskan.
Det var då hon hade hela livet framför sig.
Tio år senare så dog hon ensam i akut alkoholism.
Jag nämner detta för att jag vet att det kan verka som om jag romantiserar alkoholen. Nej, det gör jag inte. Jag skriver som jag gör för att jag ser det lustiga i eländet. Dryga tio år av min bästa tid kastade jag bort, jag betedde mig som en idiot och än idag så får jag betala av på detta meningslösa beteende. Jag kan antingen gräva ned mig eller rycka på axlarna och skratta åt det. Jag väljer att se det från den humoristiska sidan och jag är helt övertygad om att Ni skulle snabbt överge denna blogg om jag valde att skriva på något annat vis.
Det finns tillräckligt med bloggar där nyktra alkoholister ägnar sig åt att peka finger, gråta över sig själva och komma med snusförnuftiga råd.
Jag är inte vare sig alkoholist eller helnykterist. Jag bar mig bara åt som en idiot under hela min ungdom och jag är tacksam över att det inte gick så illa för mig som för många andra.
Som för den unga flickan som låg berusad på en gräsmatta utanför Folkets Park och skrattade så tårarna rann.
Tio år senare så låg hon uppsvullen, med kroppen full av vatten i en sjukhussäng och dog långsamt av skrumplever.

Sådant bör man ha i tankarna när jag skriver om uppvaknanden i fylleceller och jeans fulla med avföring.
Det är kul att läsa om sådant och det vill jag att det ska vara. Men det finns inget romantiskt i det. Jag hade själv väldigt svårt att se romantiken i situationen den där morgonen för så länge sedan när jag satt på huk i badkaret och fick klippa loss mina kalsonger eftersom skiten hade bränt fast i röven.
Men det är kul att skriva om sådant. Det är minnen som jag inte vill vara utan. Denna bloggen sponsras inte av IOGT eller AA och till alla nyktra alkoholisters fasa (ja, jag har fått flera magsura mail från sådana) så ångrar jag ingenting. Jag skulle ha levt exakt samma liv om jag fick börja om igen.
För vad annars skulle jag ha gjort?
Idag så föredrar jag att dricka kaffe på morgonen och jag trivs med att äta vid TV:n. Jag gillar även att vakna pigg och nykter och det känns väldigt skönt att veta i vilken stad jag befinner mig i.
Jag gillar att vakna hemma i min egen säng och när jag tittar på klockan så vill jag slippa att fundera över om hon är sex på morgonen eller arton på kvällen.
Jag är helt enkelt medelålders.
Jag har mognat. Barnslig är jag fortfarande, men inte omogen och det är en viss skillnad anser jag.
Det är skillnad på mig idag och den unga kille jag en gång var.
Jag är inte längre på väg någonstans med ett glas i handen.
Jag har mitt jobb och min bredbandsuppkoppling. Jag har några vänner och en flickvän som med jämna mellanrum tröttnar på mig. Jag har råd att åka på semester några gånger varje år och tidigt varje lördag så kan jag sitta och dricka kaffe tillsammans med min dator.
Det är sådant som är värt något för mig idag.
Mycket mer värt än att vackla omkring med en flaska i handen.
Men roligt, det var det!
Då, när jag var ung.
Sedan så kan alla jävla nyktra alkoholister sitta och moralisera och tycka synd om sig själva så mycket de orkar på sina bloggar. Jag ser det lustiga i mina misstag och jag förstår inte varför man ska ångra något som just då, vid just den tidpunkten i livet, faktiskt fungerade som ett stöd i livet.
Jag blev den jag blev, livet blev som det blev och jag måste erkänna att det blev väldigt bra. Bättre än jag kunde tro faktiskt.
Men alkohol är ett gift, det är inget som jag rekommenderar någon ung människa att börja ägna sig åt på heltid, så som jag gjorde under en tid. Men om det känns rätt, om ni verkligen vill förgifta era kroppar och själar så kör hårt! Gasen i botten! Det är era liv.
Men glöm inte att titta in på min blogg lite då och då. Kanske är det morgon och kanske sitter jag just då och dricker kaffe och knåpar ihop en ny text.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så rätt..

Man påverkas och formas av sin omgivning och sina erfarenheter till att bli den man blir. Dock vore det idag kanske inte fullt lika kul att vakna upp i vilt främmande människors badrum. Med en halvdrucken flaska gin jämte sig. Undrandes var man är?

Då, för sisådär 25 år sedan kändes det normalt. Eftersom man då haft "kul".

Fortsätt du GH att sitta på din balkong likt Ferdinand under sin korkek, och njut av dagen med sina små medel. Jag kommer iallafall att fortsätta läsa din blogg med stort nöje.;-)

//Plutten

diana sa...

Skönt att läsa här ;)